Med målarens öga – Svensk konstnär som krigsreporter

“Vi målare äro ju alla ett slags zigenare, ett kringvandrande nomadiskt folkslag och kusiner med dem som stryka land och riken kring med orgelpositiv och ma

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

“Vi målare äro ju alla ett slags zigenare, ett kringvandrande nomadiskt folkslag och kusiner med dem som stryka land och riken kring med orgelpositiv och markattor.”

Så skrev den svenske konstnären Egron Lundgren i ett brev från Sevilla och själv gjorde han allt för att leva upp till denna konstnärsroll. Han var född i Stockholm 1815 och studerade först några år vid Konstakademien där. Men sedan gav han sig ut i världen. Efter ett par år i Paris fortsatte han 1841 till Italien och några år senare till Spanien. I början av 50﷓talet slog han sig ner i England där han snabbt gjorde sig känd som akvarellist och porträttmålare. Han reste runt till de stora herresätena och tecknade dessemellan teater i London. Drottning Victoria sällade sig till beställarkretsen och köpte åtskilliga bilder till familjealbumet. Vid sin död 1875 var Egron Lundgren en av våra internationellt mest uppmärksammade konstnärer.

Lundgrens insatser som porträttmålare och reportagetecknare gav honom ett uppdrag av speciellt slag nyåret 1858. Det bestämdes då att han skulle resa till Indien för att skildra den resning mot engelsmännen, som startat året innan och som länge gick under namnet Sepoysupproret eller helt enkelt The Mutiny.

För Englands relation till Indien blev händelserna en vattendelare. Som en konsekvens avvecklades det gamla East India Company samtidigt som Indien fick status av kronkoloni, “den mest lysande juvelen i drottning Victorias krona”. Från drottningen själv, som ofta visade ett särskilt intresse för Indien, fick Lundgren en mindre beställning på akvareller, som han också fortlöpande skickade henne, och som samlades i ett ståtligt album i biblioteket på Windsor. Det egentliga uppdraget erhöll han emellertid från firman Agnew & Sons i Manchester. Dessa konsthandlare hade tidigare gett ut en rikt illustrerad volym om Krimkriget och planerade nu en liknande publikation på indiskt tema.

Det kontrakt som skrevs kompenserade Lundgren för den tid han skulle vara utom räckhåll för sin vanliga beställarkrets och gav honom förfoganderätt till det material han producerade på resan ut och hem; allt det han utförde i Indien skulle emellertid tillhöra Agnew & Sons.

Den 3 februari 1858 tar Lundgren tåget till Southampton för vidare transport österut. Som krigsreporter är han förhållandevis sent ute. Den första notisen om händelserna i Indien hade stått att läsa i The Illustrated London News den 4 juli 1857 och detta gällde information som nått London mestadels landvägen och lämnat Calcutta den 17 maj. Notisen är tämligen kortfattad och oillustrerad. En vecka senare presenterar tidskriften en serie bilder av byggnader utförda efter fotografier i avvaktan på originalmaterial från Delhi. Den 22 augusti får läsarna en första bild av “boven i dramat”, reproducerad efter en plansch i C Grant’s Oriental Heads, en märkvärdigt neutral skildring av en fiende som kommer att bli så hatad.

Under hösten införes en del bilder tecknade på platsen av W Carpenter Junior och C T Atkinson, men de poängterar egentligen bara behovet av professionell journalistik. Stora politiska och ekonomiska intressen står på spel, och hemmapubliken vet nästan ingenting om förhållandena i det land där avgörandet sker.

The Times skickar ut William Howard Russell, som redan gjort sig ett namn som reporter under Krimkriget. Samma bakgrund har fotografen Felice A Beato. Beatos foton av demolerade byggnader och avrättningar av tillfångatagna sepoys har gett eftervärlden en konkret föreställning om vad som verkligen hände i ett visst skede av upproret.

Efter samma linjer arbetar Russell, hans motto är “the truth shall be told”. Redan på utresan och under den första tiden i Calcutta undersöker han sanningshalten i berättelserna om indiernas övergrepp och finner ett svagt underlag för dem. Han förstår i gengäld, att liknande och kanske värre grymheter begåtts från engelsmännens håll och att européernas generella attityd visavi de färgade är tillräckligt intolerant för att skapa spänningar.

För Egron Lundgrens reportage är förutsättningarna inte desamma, men hans dagboksanteckningar avslöjar att han gjorde liknande erfarenheter. Han blir, som han själv säger, ett “åsyna vittne”, men med den romantiske målarens syn på tingen.

Den första nära kontakten med indisk verklighet får Lundgren i Calcutta, dit han anländer den 20 mars 1858. Som de flesta resenärer vid denna tid upplever han staden som en mycket kontroversiell miljö. Han blir överallt påmind om att landet är inkräktat “af en främmande ras, vars sympatier ännu inte hunnit slå rot”. Han ser de väldiga kontrasterna mellan indiernas shanty﷓town och de palatslika husen i européernas kvarter. Allt verkar tillfälligt hopkommet, utan ambitioner till varaktighet. Det är en miljö man använder och överger.

Först i juni 1858 tar Lundgren båten till Benares för att försöka nå krigsskådeplatsen. Det är regntid, och Ganges flodfåra breddas och svämmar över. I Benares ser Lundgren för första gången krigets verkliga ansikte. Fångna sepoys ställs upp framför honom för att porträtteras. De är, säger han, vackra, mörka, halvnakna män med dubbla järnkedjor och bultar om benen. En av dem skall hängas dagen därpå. Senare möter han i sjukhuset och fängelset flera representanter för den förlorande sidan. De ligger sjuka på marken i något som ser ut som en stor lada. De är utmärglade och mycket medtagna av feber och dysenteri.

Efter Benares kommer Lundgren fram till Allahabad och händelsernas centrum. Här träffar han generalguvernören Canning, och rider tillsammans med överbefälhavaren Sir Colin Campbell – senare lord Clyde – till arméns läger vid Beylah, där han får sitt tält placerat närmast Russells. Tillsammans skall de båda observatörerna nu följa hären på marschen mot en guerillagrupp, som fortfarande gör motstånd och som står under befäl av rajan av Amethi.

I sin dagbok berättar Lundgren om sina intryck av tältlägret, därefter får vi följa framryckningen:

“Midt i detta hvimlande läger var högqvarteret igenkänligt genom den stora engelska flaggan, som vajade öfver chefens, lord Clydes tält. Detta var mycket stort och afsedt för receptioner och affärer; hans enskilda softält var ett vanligt, likt alla andras. Närmast chefen bodde sir William Mansfield och adjutanterna, generalqvartermästaren mfl. Det sjette eller sjunde tältet från lord Clydes var mitt eget, och snedt öfver tältgatan hade Mr Rusell, Times korrespondent, sitt. Denna ordning iakttogs punktligt under hela kampagnen, och det var sålunda ganska enkelt att veta var man bodde.

Mitt tält var ett vanligt officerstält, fyrkantigt, fodrat med storrosigt kattun, en stång i midten och matta på marken. Derinne stod min säng eller ‘charpoe’, en stor rottingslänstol, en tvättställning och den ena af mina kamelkoffertar, som var så stor, att den tillika kunde tjena som ett slags bord. Jag hade dessutom min engelska kappsäck, en nattsäck, portföljer och en grof säck för skodon, orena kläder, remtyg odyl. Rundt omkring utanför tältet voro skynken utspända, under hvilka mina karlar sofvo bland sina tillhörigheter, och der fanns äfven min kamelkoffert n:o 2, som innehöll hvad som behöfdes i hushållet, ljus och thékanna, blanksmörja, koppar, glas och borstar mm, allt under Caratis, min kammartjenares, vård och ansvar.”...

“Den 9 november klockan 5 på morgonen började marschen genom det präktiga och rika landet. Det gick raka vägen liksom efter kompassen öfver åkrar och ängar, trädgårdar och omsorgsfullt odlade fält. Allt förtrampades naturligtvis och förstördes grundligt under fötterna af en så stor myckenhet folk och fä. På somliga ställen var marken odlad med en flit och en nätthet, som verkligen var beundransvärd; små kanaler och rätvinkliga diken ledde vattnet öfver fälten i alla rigtningar och i välberäknade qvantiteter för att frambringa grönska och fruktbarhet; allt städadt som i en trädgård. Man kunde derföre också röras nästan till tårar af att se, huru det arma landtfolket kastade sig på knä, sträckte ut armarne emot oss och i den grufligaste ångest anropade om barmhertighet och förskoning för sin gröda och frukten af sina händers trägna verksamhet. Hvad kunde jag göra? Endast med djup nedslagenhet se på, huru inom några ögonblick resultatet af långa års släp och möda låg förintad, jemnadt som en milsbred dammande landsväg och derigenom kanhända tusende familjer bragta till tiggarstafven.”...

Efterhand får armén kontakt med motståndsgruppen och aktiviteterna ökar; Lundgren rycks med:

“Allt var redo, och vi avancerade i slagordning. Den brigad, med hvilken jag färdades, gjorde halt på ett ställe för att ladda, och framåt gick det sedan igen. Omkring middagstiden smällde ett kanonskott i teten, hvilket betydde, att den efterlängtade fienden var i sigte, och fältartilleriet fick derföre ordres att rycka fram till fronten. Det blef fläng och ridande, och fältet var i ögonblicket fullt af marscherande trupper och kavallerisqvadroner i skyar af dam. Elefanterna stannade bakom, liksom alla de lastade kamelerna, trossvagnarne och bagaget. Adjutanter och ordonnanser sprängde hit och dit och äfven jag red omkring och aftecknade i förväntan på mera allvarsamma scener situationerna, så fort det kunde låta sig göra. Efter omkring en timme blef dock alltsammans plötsligen lugnt, och snart voro vi åter i full marsch framåt. Officerarne visste förmodligen hvad allt betydde – mig angick det icke mycket. Det angenämaste i saken var, att vi slogo läger på eftermiddagen tidigare än vanligt, och att jag i följd deraf kunde roa mig med att sätta i ordning de teckningar, som jag i hast hunnit göra i sadeln.

Men kort efter midnatt bröt lägret åter upp. Underligt var att se, huru på ett gifvet klockslag alla dessa tusentals menniskor på en gång hastade att taga ned sina tält och bland de otaliga vakteldarne packa dem på de råmande kamelerna och de kolossala elefanterna, som sedan vandrade tysta bort i mörkret. Sedan gick tåget som en oafbruten ström av menniskor, kreatur och vagnar i stjernklara ljumma natten; der var bloss och rop och gnäggningar och ett doft buller af de i fjerran framtågande massorna, och i allt detta kände jag mig sprittande som fisken i strömmen. Och min häst var lika munter som jag.”

En tidig morgon skymtar några av huvudaktörerna och Lundgren tecknar i sadeln:

“Lord Clyde med staben red förbi mig i sporrstreck; alla sågo ruskiga ut i morgongryningen, deras stöflar voro våta som om de nyss kommit upp ur något vad och kläderna öfverhöljda med kalkdam och smuts. Efter dem följde karabinierer och Sikhryttare med röda turbaner och långa pikar. Allt hopp om någon träffning på morgonen var nu ute, hvilket fägnade mig, emedan vi i följd deraf snart nog åter slogo läger och jag kunde få tvätta mig i mitt tält och hvila på min charpoe till fram på soliga förmiddagen. På hvarje hviloplats tecknade jag med bläck och penna eller med vattenfärger så mycket jag kunde medhinna och bragte lite mera ordning i de utkast, som jag på hästryggen hunnit göra i min ritbok. Det blef sålunda småningom en hel samling af sådana hastverk, många af dem begripliga endast för mig sjelf.”

De hastigt nedkastade detaljskisserna avlöses av bilder med episk bredd. Särskilt flodövergångarna ger tillfälle till panoreringar:

“Under marschen genom Oude hade vi på icke mindre än fem ställen att passera genom floder och vattendrag. Vid sådana tillfällen uppstodo alltid förvånande och pittoreska scener, och det roade mig derföre särdeles mycket att vara tillstädes, när hästar och vagnar, kameler och elefanter, ryttare och fotfolk plaskade genom vattnet och från bottnen rörde upp dy och gyttja och munterhet i glittrande stänk. Infanterister med byxorna slängda öfver armen, stöflarna hängande från munnen och geväret högt i vädret, en brun och knotig Hindu med bastrumman på skuldrorna, lik en Atlas med verlden, pikar och flaggor och palankiner, tross och tält och turbaner, spejare och resenärer, nästan alla så våta som kung Pharaos följe i Röda Hafvet. På somliga ställen voro stränderna på båda sidor så branta, att det var lika svårt att komma väl ned som upp igen. Ibland välte ett lass med mjölsäckar midt i fåran, eller halkade en häst omkull, så att ryttaren plumsade hufvudstupa i strömmen och sedan syntes kraflande sig upp, våt öfver öronen och utan turban. Der var trängsel, skrik och piskande, sparkningar bland de osjäliga djuren och skratt och svordomar bland de själiga, och påtagligen tyckte sig hvar och en vara, såsom det heter, sig sjelf närmast. Det var med ett ord ett spektakel för en målare.”

När striden äntligen börjar är Lundgren med och strax efteråt går han omkring på slagfältet tillsammans med Russell och betraktar förödelsen:

“Kavalleri skickades ut i vattnet , men vände snart om, skott hördes ännu och rundt omkring var rök af stora halmeldar, dam, svett, buller och trumpetande. Öfverallt i mullen kunde man hitta blykulor, som de flyende hade släppt eller kastat ifrån sig, och här och der låg en Sepoy nedhuggen af husarerna. Det var grufligt att se dessa nästan nakna blodiga lik liggande i hettan, somliga med förfärliga sabelhugg nästan skiljande hufvudet från kroppen, andra med hugg som gått in genom ögonen och öppnat hufudskålen, så att hjernan låg bar i solskenet.

Här sågs en ännu vrida sig, en annan hade ett rysligt dödshugg bak i nacken och hade strött rundt omkring sig papperslappar, fullskrifna med hinduskrift. Jag hade stigit af hästen, som jag ledde efter mig, och gick med Mr William Russell och betraktade all denna sorgliga ynklighet af halfnakna jämmerliga kroppar, som ännu vältrade sig i blodiga och brända klädtrasor. – En syn af outsägligt elände.

Dagsverket var slutadt, och våra trupper hade kastat sig på marken allestädes omkring för att hvila, och brännvinsflaskorna började göra sin rund under skratt och stoj och svordommar; cigarrer och tobakspipor tändes Under tiden förtärde jag ett glas öl och några smörgåsar, hvilket smakade förträffligt. Jag befann mig hela dagen på venstra flygeln, på den högra lärer det hafva gått ännu hetare till. Fienden förlorade omkring 800 man, och på vår sida stupade äfven ett antal. Uppe i byn mötte jag lord Clyde sjelf. Han var vid särdeles godt lynne och tycktes mycket belåten med dagens händelser. Han stannade och pratade en lång stund med mig och sade bland annat: ‘You dont understand much of this sort of work, I suppose, but I can assure you, it has really been beautiful – everything done at its proper time – just like a clockwork.”

Efter kampanjen återvänder Lundgren till Lucknow, som uthärdat en lång belägring. Runt om i den sönderskjutna staden hittar han motiv, och han ser också över det han gjort under marschen. Efter julen tar han första bästa tillfälle som dyker upp för att komma tillbaka till Calcutta. Han reser nu landvägen via Cawnpore och är nära att bli ihjälslagen när vagnen havererar. Som en ny Döbeln, med en svart sidenbindel över pannan, återvänder han till Calcutta. I Garden Reach väntar det stora ångfartyget Candia, som Lundgren embarkerar och i april 1859 är han hemma igen i London.

Indienresan blir en episod. Reportaget publiceras aldrig som det var tänkt men hjälper honom till vidare avancemang i den engelska konstvärlden, där han håller sig kvar i ytterligare ett decennium. Under lång tid fortsätter han också att producera målningar med indiska motiv, helst med dansande bajadärer. Men så här i efterhand är det trots allt det mera tillfälliga skissmaterialet från resan som framstår som den värdefullaste delen av produktionen, både historiskt och konstnärligt.

Sten Åke Nilsson är professor i konstvetenskap och har arbetat med Indien under många år.

Kanske är du intresserad av...

Läs också