Matbrist vållade strejk i Konungarnas dal

Någon gång kring år 1168 före Kristus inträffade världens första kända strejk, en ganska väl dokumenterad arbetsnedläggelse i Egypten. Gravarbetarna

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Någon gång kring år 1168 före Kristus inträffade världens första kända strejk, en ganska väl dokumenterad arbetsnedläggelse i Egypten. Gravarbetarna i Konungarnas dal på den västra Nilstranden ”lade ned arbetet”.

Visserligen skedde arbetsnedläggelsen inte på en arbetsdag, men forskarna menar ändå att det tveklöst var fråga om en ”walkout”, det vill säga en strejk eller ett demonstrativt uttåg från arbetsplatsen. De tågade till Thutmosis III:s dödstempel och framställde sina krav och strejken fortsatte påföljande dag. På tredje dagen gick de vidare, möjligen till Ramesseum. Deras budskap kan med utgångspunkt från samtida nedteckningar på papyrus sammanfattas på det här sättet:

”Vi är hungriga! Vi har inga kläder, ingen olja, ingen fisk, inga grönsaker! Meddela farao, vår Herre, eller visiren, att de måste ge oss något att leva på.”

Under flera dygn rådde alltså stor oro och man kan via de skriftliga källorna konstatera att arbetsnedläggelser förekom till och från även efter Ramses III:s död. En indirekt antydan om problem under Ramses IV utgör uppgiften att arbetarna ”hungrade” under denne faraos 13:e och 17:e regeringsår. Den sista omnämnda strejken ägde rum under farao Ramses X, då arbetarna tycks ha sittstrejkat i templet Medinet Habu.

Ett inre sönderfall

Förspelet till historiens första kända arbetsnedläggelse i farao Ramses III:s 29:e regeringsår var följande: farao Ramses III hade med mycken möda och stort besvär lyckats försvara Egypten mot upprepade angrepp från skilda håll. Från början rådde ett visst mått av välstånd i landet, men de ständiga krigen tärde på landets resurser.

Under välståndets yta pågick i verkligheten ett inre sönderfall i landet och även om historieskrivare skröt med att kvinnor kunde gå utomhus utan att bli överfallna och soldater lägga sig att sova utan att bli lönnmördade, så var samhällsupplösningen i full gång.

Detta sönderfall som pågick under en till synes stabil yta hade främst ekonomiska orsaker. Farao Ramses III firade nämligen sina yttre framgångar med att donera väldiga förmögenheter till tempel och tempelbyggen. Det ledde till ekonomiska bristsituationer och det var i ett sådant läge gravarbetarnas löner uteblev.

Gravarbetarna hade då befunnit sig på plats på den västra Nilstranden i höjd med Luxor på andra sidan floden sedan flera hundra år tillbaka. De hade vid denna tidpunkt redan hunnit bygga en så pass berömd grav som 16﷓årige gossekungen Tut﷓Ankh﷓Amons i Konungarnas dal.

Inte långt därifrån stod drottning Hatshepsuts dödstempel färdigt och de väldiga jättestatyerna av farao Amenofis III stod också på plats.

Levde i egen stad

Gravarbetarna hade i generationer bott i sin egen stad, som vi i dag kallar Deir﷓el﷓Medinah. Detta samhälle med sina arbetarbostäder är i dag utgrävt och besöks av turister.

Sekel efter sekel hade de ostört byggt den ena kungliga gravkammaren efter den andra. Men just under farao Ramses III:s tid började saker och ting hända. För första gången sedan denna nekropol för den härskande klassen började byggas överfölls vakterna vid de kungliga gravarna av gravplundrare, ett yrke som i skilda former länge existerat i Konungarnas dal.

Deir﷓el﷓Medinah bestod av ett sjuttiotal smärre hus placerade på två terrasser, som åtskildes av en gata. Här bodde ett sextiotal gravarbetare med sina familjer. De var uppdelade i två arbetslag, en ”vänstersida” och en ”högersida”. Detta antyder att uppdelningen baserades på roddarlagen i de egyptiska roddfarkosterna på Nilen. Varje ”sida” hade sin egen förman eller arbetsledare.

Gravarbetarnas uppgift var alltså att hugga ut gravar åt kungar, drottningar och stormän. Gravarna smyckades av särskilda gravkonstnärer, som också bodde i närheten. Arbetet var en heltidssysselsättning som pågick livet ut och fortsatte generation efter generation. Man hade en dag ledigt vid slutet av varje tiodagarsperiod och dessutom något längre sammanhängande ledigheter i samband med religiösa högtider.

Egen rättskipning

Gravarbetarna skötte själva om sina religiösa ceremonier och kulthandlingar. Här kan man verkligen tala om ”arbetarpräster”. Dessutom hade de sin egen rättskipning i form av en domstol som kallades ”kenbet”. Rätten bestod av en skrivare, en förman samt i övrigt av gravarbetare och deras hustrur. Samhället tycks ha levt ett eget liv, i stort sett avskilt från den härskande klassen, som gravarbetarna arbetade för.

Lönerna betalades ut i form av vete till bröd och korn till ölbryggning. Dessutom fick gravarbetarna ut grönsaker, torkad och/eller färsk fisk, samt ved till eldning. Vete och korn delades ut från faraos spannmålsförråd, fisken och veden kom från andra kungliga lager en gång i månaden.

Färskvatten var en ransonerad vara. Det transporterades fram till arbetarsamhället på åsneryggar. Ibland kunde farao slå på stort och dela ut lite extra tilldelning i form av salvor, kläder, salt och vin, till och med öl som importerats från Asien förekom.

Fick ingen lön

Men i Ramses III:s 29:e regeringsår slog det alltså slint. Månadslönerna i form av naturaförmåner delades inte ut. Det gick 20 dagar och då klagade arbetarsamhällets egen nekropolskrivare, en herre vid namn Neferhotep. Han lyckades dock inte få ut någonting från faraos förråd. Däremot ska han ha utverkat distribution av en del matvaror från ett närbeläget tempel.

Skrivarens insats räddade situationen tillfälligt. Efter en kort tid uteblev matransonerna igen. En annan skrivare vid namn Amennakht framförde nu klagomålen. Tålamodet hade då nått bristningsgränsen hos många och man lade ner sina redskap och tågade iväg i samlad trupp för att protestera.

Farao skickade inte fram soldater för att kväsa strejken. Troligen skämdes han – guden på tronen – djupt för att han inte uppfyllt sina gudomliga förpliktelser mot gravarbetarna. Eller kanske var han helt enkelt maktlös och försvagad vid denna tidpunkt. Vi vet att det förekom haremsintriger mot honom de sista åren av hans liv.

Strejken blev också lyckad. Polischefen talade till de strejkande på den tredje dagen och bad dem att möta honom tillsammans med sina hungriga hustrur och barn i Sethos I:s dödstempel. De fick ut sina löner och återgick till arbetet. Senare samma år var det emellertid samma visa igen. Ingen lön.

Men den här gången var visiren på alerten. Han skyndade sig personligen till Deir﷓el﷓Medinah för att lugna arbetarna. Och sen hör vi inte talas om några fler strejker under Ramses III. Tre år senare avled denne farao. Han blev den siste faraonen av någotsånär lyskraft. De senare ramessiderna var svaga. Och ännu ett tag fortsatte man under en rad faraoner med namnet Ramses att bygga gravkamrar med avbrott för sporadiskt förekommande strejker på den västra Nilstranden, dit turisterna i dag flockas för att se hur man levde och framför allt dog och begravdes för tretusen år sen.

Det är nämligen inte i första hand gravarbetarnas ruinstad, som turisterna kommer för att se utan de spektakulära konungagravarna, som dessa arbetare skapade med sina händers arbete. Deir﷓el﷓Medinah finns i alla fall där, lättillgängligt för den som är intresserad, och turistbussarna brukar stanna en stund på platsen, där missnöjet jäste och tog sig uttryck i världens första kända arbetsnedläggelse.

Bertil Falk är journalist och baserad i Malmö.

Gudomliga strejkbrytare?

Föreställningar om arbetsnedläggelse och strejkbrytare existerade minst tusen år innan gravarbetarna i Deir﷓el﷓Medinah protesterade mot uteblivna matransoner.

Cirka trettio kilometer sydväst om Bagdad fann arkeologer före Gulfkriget ett bibliotek i ett mesopotamiskt tempel helgat åt gudinnan Ea, kunskapens gudinna. I det två gånger tre meter stora biblioteket fanns 56 hyllfack med 2500 lertavlor. Biblioteket hade inte varit öppet på 2500 år när det grävdes ut och bland lertavlorna fanns texter som är mer än 4000 år gamla.

En sådan tavla berättar att de lägre gudarna tröttnade på att vara de högre gudarnas tjänstehjon. De lade ned arbetet. Då skapade de högre gudarna människan – som strejkbrytare. Strejkbrytarna förökade sig dock snabbt och förde ett sådnat himla oväsen att gudarna hotade att dränka dem med en syndaflod. Men det fanns en mullvad i gudavärlden. Han avslöjade för Astra Hasis (den mycket vise) vad som var på gång. Astra Hasis – en tidig variant av Noak – byggde en ark och räddade sig själv och familjen.

phci1931

Kanske är du intresserad av...

Läs också