Massaker i skogen

Drabbningen utspelades i nordvästra Tyskland och har gått till historien som slaget i Teutoburgerskogen. Men den exakta platsen har varit en gåta ända tills

29 december 2003 av Nils-Erik Ekstrand

Drabbningen utspelades i nordvästra Tyskland och har gått till historien som slaget i Teutoburgerskogen. Men den exakta platsen har varit en gåta ända tills nyligen. Nu kartläggs marken där germanernas anförare Arminius, uppfostrad i Rom och romersk riddare, besegrade ett imperium.

Det var mot slutet av den ljusa germanska sommaren, några dagar in i september år 9 e Kr. De tre romerska legioner – den sjuttonde, artonde och nittonde – som var ryggraden i operationen att utvidga imperiet med det vidsträckta området mellan floderna Rhen och Oder, befann sig på marsch, anförda av ståthållaren över Germanien

– Publius Quinctilius Varus. Under sommaren hade de varit förlagda i trakterna kring floden Weser. Lägret låg nästan mitt i Germanien, långt in i de fientliga stammarnas land som romarna visserligen behärskade rent militärt, men som de ännu inte kunnat inlemma som en säkrad del av det romerska imperiet.

Därför marscherade de nu från sin framskjutna position i det vilda skogiga landet med sina kringstrykande, halvt nomadiska, halvt bofasta stammar av germaner – cherusker, brukterer, marser och många fler – tillbaka mot Rhen.

Floden var en säker gräns och en trygg bundsförvant. Där hade de tänkt möta vinterns snö och kyla i ett väl befäst läger. Men i stället var de aningslöst på väg mot sin egen förintelse och mot ett nederlag för Rom som för all framtid skulle ändra imperiets planer på att erövra hela Europa.

En av Varus allra närmaste och mest betrodda män var Arminius, som var cherusker och alltså tillhörde den stam som var hemma just här. Av sin far, den cheruskiske hövdingen Segimer, hade han sänts till Rom för att skolas i latin och krigskonst och blivit både romersk medborgare och adelsman.

Nu såg Varus honom som den förmedlande länken när det gällde att förhandla fram en varaktig fred mellan germaner och romare. På Rhens västra strand hade romarna redan kuvat de vilda stammarna och gjort landet till en romersk provins med befästa städer som Colonia och Confluentes – dagens Köln och Koblenz – och det fanns mängder av fästningar, fort och vakttorn längs den strängt bevakade gränsen, limes.

Men hela nordvästra Tyskland fram till Elbe var långt ifrån underkuvat, och det gällde i än högre grad de slaviska områdena längre österut.

Tre romerska legioner på marsch med blänkande örnar och glänsande fälttecken i spetsen var en syn som vanligtvis satte skräck i galler och germaner och jagade dem på flykt. Med hjälptrupper och tross var detta en här på 20 000 hårda och samtränade män, vars kolonn var femton kilometer lång, eller en halv dagsmarsch från tät till eftertrupp. De var gräddan av tidens fruktade supermakt. Men denna kulna dag marscherade de mot ett nederlag – ja, total utplåning – i en drabbning vars utgång de aldrig kunnat föreställa sig. Deras anförare, Varus, skulle störta sig på sitt svärd för att undgå ett värre öde i germanernas händer.

Anledningarna till den romerska tragedin fanns inskrivna i dramats förutsättningar. Varus var en hård herre, som hade varit ståthållare i både Tunisien och Syrien. Där hade han gjort sig känd som både girig och grym: ”Han kom till det rika Syrien som en fattig man och lämnade det fattiga Syrien som en rik man” heter det, i en syrlig kommentar från en romersk historiker.

Dessutom hade han kväst ett uppror i Palestina genom att korsfästa tvåtusen upprorsmän.

I Germanien var hans mål att upprätta ett system för indrivning av skatter. Därför jäste det bland germanerna, och det hade redan förekommit många upprorsungar. Arminius var visserligen både romersk medborgare och adelsman, och hade med sina cheruskerkrigare varit med om att slå ner ett uppror i Pannonien. Men här var han på hemmaplan och han slets mellan två lojaliteter: skulle han förråda Rom – något som han först vägrade – eller skulle han hjälpa Rom att underkuva sina egna stamfränder?

Vi vet hur han valde, men inte hur han klarade att sitta vid Varus bord och samtidigt konspirera för hans och legionernas undergång. Arminius spelade högt. För att han skulle lyckas krävdes det att han använde en omfattande och invecklad krigslist. Misslyckades han, skulle hans öde bli fruktansvärt.

Genom att inbilla Varus att det brutit ut ett uppror i nordvästligaste delen av Germanien fick Arminius denne att ändra färdvägen mot norr för att slå ner upproret på vägen mot Rhen. Marschrutten kom att leda genom en smal passage mellan ett bergsområde på ett par hundra meters höjd och vidsträckta träskmarker. Det var helt nära dagens Osnabrück, staden där långt senare freden efter trettioåriga kriget slöts, och det var den enda öst–västpassagen på ett tiotal mil.

I denna smala korridor förberedde cheruskerna de tre legionernas undergång. Passagen mellan bergssluttningen och träsken var bara ett par hundra meter bred. Vid bergets fot hade cheruskerna på några få dagar hunnit bygga upp en fyrahundra meter lång och flera meter hög jordvall, klädd med grästorvor, som ledde romarna in i en veritabel slaktfålla. Själva bidade de sin tid, gömda i bergsskogarna, och det bör ha varit en nervös väntan.

Eftersom romarkolonnen var ungefär en och en halv mil lång skulle det ta en halv dag för den att passera detta trånga ställe. Först efter flera timmar var det alltså tid att anfalla, eftersom man ville hugga av kolonnen mittpå, hindra samband och skapa förvirring. Kaoset i de romerska legionerna blev totalt. Bland de romerska legionärerna fanns det också cheruskiska hjälptrupper, kanske också galliska, så som Arminius män varit hjälptrupp i Pannonien. De fungerade nu som trojanska hästar och vände sig mot sina tidigare romerska stridskamrater.

Den första dagens blodbad utstod romarna så pass väl att de kunde formera sig till ett läger för natten. När den andra dagen grydde kunde man dock redan förutse undergången. Oordningen spred sig. De som kunde försökte fly. Andra togs tillfånga och torterades. Om det var denna dag, eller den tredje, slagets sista, som Varus tog sitt liv, vet man inte. Men när han gjort det skar germanerna av hans huvud och gav det senare till hövdingen för en annan germansk stam, markomannerna, i hopp om att dessa skulle ansluta sig till cheruskernas uppror. Men de sände huvudet till Rom, där det väckte bestörtning och djup förstämning.

Varus visste att självmord var det mindre plågsamma slutet. De högre romerska officerare som togs tillfånga av germanerna torterades. Några fick sina ögon utstungna, på en annan skars tungan ut, varefter man sydde igen munnen. Andra avrättades genom halshuggning och deras huvuden träddes upp på pålar. Där fick de hänga tills de flera år senare återfanns av en romersk straffexpedition som skulle försöka återställa ordningen i Germanien, och efterforska de tre legionernas öde. Åter andra korsfästes.

Några krigskorrespondenter som kunnat beskriva slaget fanns inte på plats. Germanerna, som hade kunnat trumpeta ut segern som propaganda, kunde inte skriva. Romarna, som kunde, hade ingen trängtan att beskriva sitt eget fruktansvärda nederlag. Katastrofen är väl känd, men skildringarna har varit så knapphändiga att det tagit nära tvåtusen år innan man slutgiltigt kunnat sätta fingret på den punkt på kartan där slaget ägde rum.

Varusslaget – eller slaget i Teutoburgerskogen, som det oftast kallats – har ingått i tysk myt- och historiebildning i hundratals år, speciellt efter det att den tyska nationalismen blommat upp efter Napoleonkrigen. Skådeplatsen har olika historiker och forskare förlagt till hundratals tänkbara ställen. Den plats i Teutoburgerskogen där det nya tyska kejsardömet satte upp ett monument 1875, ligger dock nära tio mil från det riktiga slagfältet. Det lär ha funnits en samtida skildring av slaget, av den romerske historikern Velleius Paterculus, men ingen avskrift av den finns kvar. Han har bara skissat några drag ur historien i ett av sina andra verk om Germanien.

Den utförligaste kända beskrivningen står Tacitus för – men hans skildring kom till nittio år efter slaget. Också hans skrift var försvunnen i 1 400 år, tills man hittade en kopia i klostret Corvey i Tyskland år 1505.

De första fynden av mynt vid byn Kalkriese på det som slutligen skulle visa sig vara det rätta slagfältet gjordes i slutet av 1600-talet, och de förvarades i en privat samling hos en lokal adelsman, greve Heinrich von Bar.

Men en välgrundad vetenskaplig teori om att dessa skulle härstamma från det berömda slaget framfördes först 1885 av historikern och nobelpristagaren i litteratur, Theodor Mommsen. Han var professor i antikens historia och känd numismatiker, men hans teori avvisades av alla dem som ansåg att man borde gjort stora fynd av vapen på detta blodiga fält där 20 000 av samtidens bäst beväpnade soldater gick under.

Trots att sanningen rimligen var att allt i vapenväg som kunde plundras hade tagits av germanerna, så föll Mommsens teori i glömska – en glömska som skulle vara ända till 1980-talet. Då kom ett nytt och helt avgörande genombrott tack vare den brittiske majoren och amatörarkeologen Tony Clunn, stationerad i Tyskland. Han gjorde 1987 det första fyndet som kunde sättas i samband med vapen – tre oansenliga blykulor som härstammade från en kastmaskin som användes av de romerska hjälptrupperna.

Dessutom fann han en myntskatt bestående av 162 romerska silvermynt. Clunns fynd satte fart på arkeologerna av facket. Sedan man började professionella utgrävningar 1989 har över 6 000 fynd gjorts, bland dem många som också har samband med vapen.

Det vackraste är en ansiktsmask som burits av en romersk krigare. Räddningen av hjälmen, som bärgades 1989, är närmast ett arkeologiskt hjältedåd – den var totalt inrostad i en sandklump och hade man försökt knacka fram den så hade den tveklöst smulats sönder.

Dessutom har man funnit mänskliga skelettdelar, bland annat skallar med huggskador, och ben från mulåsnor – ett djur som bara romarna använde i detta område vid den här tiden.

Med sina insatser kan man för övrigt säga att Tony Clunn, en stor beundrare av Mommsen, har ”återbetalat” den skuld som brittiska soldater haft gentemot slagfältet. De flesta av mynten i von Bars samling försvann nämligen vid andra världskrigets slut, när brittiska trupper besatte området kring Osnabrück.

Hela slagfältet kan antas ha omfattat tjugofem kvadratkilometer. En yta motsvarande tio villatomter har hittills grävts ut. Rimligen borde mängder återstå att hitta, även om man grävt på ställen man tror vara mest givande. Under de år som gått har tvåtusen höstars löv fallit på marken, bönder har fyllt ut marken med grästorvor för att få den bördigare, och regnen har jämnat ut cheruskernas vallar. Det som finns kvar kommer alltså att ligga där tills arkeologerna gräver upp det. Men av det som germanska plundrare tog med sig, har somt spritts vitt och brett. Ända borta i Hildesheim, cirka femton mil avlägset, har en kista med rövat romargods hittats.

I dag har jorden på slagfältet vid Kalkriese gett tillbaka så mycket av händelserna att det fyller ett helt museum. Det ligger mycket nära den plats där man fann de mänskliga resterna av slaget, troligen romerska soldater begravda av Germanicus, Varus efterträdare. Museet öppnade häromåret. Till de 6 000 tidigare fynden kommer hela tiden nya och grävningarna kommer att fortsätta länge än.

Nils-Erik Ekstrand är journalist och tidigare DN:s korrespondent i Tyskland.

PH_1_04

Kanske är du intresserad av...

Läs också