Mary Wollstonecraft Shelley – Frankensteins skapare

Sommaren 1816 samlades ett sällskap en kväll för att skrämma varandra med spökhistorier. Platsen var Villa Diodati vid Genèvesjöns strand, och med i säl

19 mars 2008 av Ann-Louise Eringsmark Regnéll

Sommaren 1816 samlades ett sällskap en kväll för att skrämma varandra med spökhistorier. Platsen var Villa Diodati vid Genèvesjöns strand, och med i sällskapet fanns den beryktade författaren lord Byron. De övriga var poeten Percy Bysshe Shelley, hans älskarinna sedan två år, Mary Wollstonecraft Godwin, och dennas styv­syster Claire Clairmont, som var lord Byrons älskarinna. Den siste i gruppen var Byrons unge läkare John Polidori.

Kvällar med fint väder föredrog de att vara ute på sjön i en segel­båt – annars har 1816 gått till historien som ”året utan sommar”. I april fick vulkanen Tambora i nuvarande Indone­sien ett stort utbrott, varvid enorma mängder vulkanaska slungades ut i atmosfären. Resultatet blev ett abnormt sommarväder över hela norra Europa. Våldsamma stormar fick den djupa Genèvesjön att likna en kokande kittel medan blixtar lyste upp de omgivande bergstopparna.

En sådan kväll i juni hade sällskapet läst högt ur Fantasmagoriana, en samling tyska spökhistorier översatta till franska. Vid midnatt, när de satt framför en sprakande brasa, föreslog Byron att de skulle skriva var sin skräckhistoria. Själv påbörjade han en berättelse, men det blev bara ett fragment som han senare publicerade tillsammans med en diktsamling. Percy Bysshe Shelley satte också igång, men varken Mary Wollstonecraft Godwin eller John Polidori kunde till en början komma på vad de skulle skriva om. Polidori skulle dock så småningom komma att använda Byrons fragment i The Vam­pyre, en bok som kom att influera Bram Stokers Dracula.

Mary Wollstonecraft Godwin ville skriva en spökhistoria som kunde ”tala till vår naturs mystiska rädslor och väcka skrämmande fasor till liv, få läsaren att frukta för att se sig om, få blodet att stelna och påskynda hjärtats slag”. En kväll lyssnade hon till hur Byron och Shelley spekulerade om livets uppkomst och i fall det fanns en speciell livsgnista som skulle kunna få liv i döda föremål.

Samma natt såg hon i drömmen hur en blek student böjde sig över en varelse han hade satt samman. Med hjälp av en kraftfull maskin började skapelsen visa tecken på liv och röra sig. Skräckslagen rusade studenten iväg i hopp om att den lilla livsgnista han överfört skulle slockna av sig själv, men i stället vaknade han senare av att den hemska varelsen stod vid hans säng.

Mary insåg att det som hade skrämt henne också skulle skrämma andra. Hon började skriva vad hon först avsåg som en kort berättelse. Trots att Mary ännu inte hade fyllt nitton var hon redan mycket beläst och väl bevandrad i klassikerna. Percy Bysshe uppmuntrade henne att förlänga berättelsen till en bok: Frankenstein, som utkom 1818. Påverkan av den romerske skalden Ovidius Prometeus-myt är tydlig, vilket framgår av undertiteln, Den moderna Prometeus, men Mary Wollstonecraft Godwin influerades även av John Miltons Det förlorade paradiset och Samuel Taylor Coleridges Sången om den gamle sjömannen.

Frankenstein är också full av referenser till hennes mor, Mary Wollstonecraft, och dennas främsta verk Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792. I den skrev modern att ”en stor andel av det elände som i gräsliga former vandrar runt i världen uppstår ur föräldrars vanskötsel”.

Mary hade inte några egna minnen av modern, som dog av barnsängsfeber tio dagar efter dotterns födelse den 30 augusti 1797. Hon var då en hyllad feminist och författare, som hade gift sig med en lika berömd författare, tillika filosof och radikal, William Godwin. Märkligt nog var båda motståndare till giftermål, vilket Wollstonecraft kallade ”legaliserad prostitution” . När bröllopet ägde rum var hon emellertid sedan fyra månader gravid och dessutom ensam­stående mor till en treårig flicka vid namn Fanny. Mary Woll­stonecraft förstod att hon behövde den säkerhet och respektabilitet som ett giftermål gav.

Godwin tog sin hustrus död ytterst hårt. Han tyckte emellertid att de två små flickor hon hade lämnat efter sig behövde en mor och började snart se sig om efter en ny fru. Efter att ha blivit avvisad flera gånger gifte han sig 1801 med Mary Jane Clairmont som förde två egna barn med sig i boet, Charles och Jane. Ett par år senare föddes en son.

Mary Wollstonecraft Godwin gick inte i skola, men fick en utmärkt utbildning hemma under ledning av sin far. Under barndomen var hennefavoritsysselsättningar att läsa, att dagdrömma och att skriva ner sina fantasier. Många berömda författare, som Coleridge, besökte deras hus. Förhållandet mellan Mary och hennes styvmor var aldrig bra, och Mary trivdes inte hemma. Då hon var fjorton år accepterade hon därför en inbjudan att besöka faderns vänner i Skottland. När hon återvände till London två år senare hade hennes far börjat umgås mycket med Shelley, en ung beundrare av faderns radikala skrifter.

Poeten Percy Bysshe Shelley hade blivit relegerad från univer­sitetet i Oxford efter att ha skrivit en pamflett om ateism. Därpå hade han 1811, endast nitton år gammal, rymt med den sextonåriga Harriet Westbrook och gift sig med henne. De fick snabbt en dotter och våren 1814 väntade de sitt andra barn. Vid det laget hade Shelley redan tröttnat på sin unga hustru.

Då han i maj träffade Mary Godwin uppstod en ömsesidig attraktion, och Shelleys besök i Godwins hem blev allt mer frekventa. I slutet av juni förklarade de varandra sin kärlek vid Mary Wollstonecrafts grav på St Pancras kyrkogård. Någon vecka senare informerade Shelley helt lugnt Godwin om sina planer att resa utomlands för att starta ett nytt liv tillsammans med Mary.

Den sextonåriga Mary trodde förmodligen att hennes far med sina radikala idéer om fri kärlek och motvilja mot äktenskap skulle gå med på det. Han blev emellertid förskräckt och gav Mary en uppsträckning. Godwin förutsatte att Mary och Percy Bysshe inte hade någon kontakt efter detta, men Marys styvsyster, den några månader yngre Jane, smugglade kärleksbrev och paket mellan dem.

Klockan fyra på morgonen den 28 juli smög sig Mary och Jane ut ur huset. Längre bort på gatan väntade Shelley med en vagn och snart var de på väg mot Dover. I sista stund hade de bestämt att låta Jane få följa med på den romantiska färden. Mary tyckte förmodligen att hon stod i skuld till Jane, för att hon smugglat brev mellan dem, och Shelley hade smak för att forma kollektiv. Mary ovetande hade han tänkt att även Harriet skulle ansluta sig till dem längre fram, vilket hon dock vägrade.

Det tog dem nästan tolv timmar att nå Dover. Mary mådde dåligt – möjligen var hon redan gravid – och behövde vila vid varje skjutsstopp. Strax före skymningen lämnade de staden i en liten fiskebåt med två sjömän. Under natten blåste en storm upp och hotade att sänka deras båt. Percy Bysshe förberedde sig på att dö, medan Mary var så sjösjuk och utmattad att hon knappt var medveten om faran. Med gryningen avtog emellertid vinden och de kom fram till Calais.

Därifrån fortsatte de till Paris, där Percy Bysshe och Mary var lyckliga, även om staden inte motsvarade deras revolutionsromantiska visioner. Deras ekonomiska läge började dock bli prekärt. Till slut lyckades Percy Bysshe ordna ett lån på 60 pund, och räknade ut att pengarna skulle räcka för att ta dem till Schweiz om de gick till fots. De vandrade tappert i en vecka innan de gav upp och fortsatte i vagn. Eftersom de hade ont om pengar fick de övernatta på smutsiga värdshus fulla med råttor, och de hade knappt mat nog att hålla hungern borta.

Varken Percy Bysshe eller Mary kände till Schweiz förutom från romantiska skildringar i böcker, och verkligheten blev därför en svår besvikelse. Inom en vecka hade de fått nog och bestämde sig för att återvända till England. Billigaste sättet att resa var med båt längs Rhen till Rotterdam. Det var både långsamt och obekvämt, men Percy Bysshe noterade ändå i den gemensamma dagbok som han och Mary förde, att han inte tror att de någonsin kan bli lyckligare än vad de var på hennes sjuttonårsdag.

Under resan passerades många slott uppe på bergskrönen och när de kom förbi Burg Frankenstein är det mycket troligt att de fick höra historien om Konrad Dippel, som var född på slottet i slutet av 1600-talet. Han var alkemist och blev anklagad för att ha stulit lik på kyrkogårdar för sina anatomiska experiment. Det sades att han försökte bringa döda tillbaka till livet.

Hösten i London blev en svår tid för Mary, som var gravid. Percy Bysshe jagades av fordringsägare och tvingades vissa perioder hålla sig gömd. Marys far vägrade att träffa sin dotter, vilket Mary inte kunde förstå, eftersom hon tyckte att hon hade följt sina föräldrars principer. Ingen av hennes gamla vänner var heller beredd att besöka en kvinna som hade rymt med en gift man och levde i synd med honom.

Den enda som fanns kvar var Jane, men redan under resan hade Mary hunnit bli rejält irriterad på henne, och känt att Jane försökte komma emellan henne själv och Percy Bysshe. Denna höst blev friktionen mellan dem allt större. När Mary blev trött av sin graviditet var det i stället Jane som följde Percy Bysshe på långa promenader och satt uppe vid sena diskussioner om kvällarna. Jane bestämde sig också för att lägga sig till med ett mer romantiskt namn än det hon fått efter sin mor, och är härefter känd som Claire.

I februari 1815 föddes Marys baby, en liten flicka. Hon kom drygt två månader för tidigt och dog bara två veckor gammal. Mary sörjde henne djupt och drömde flera gånger att babyn inte var död utan bara kall, och vaknade till liv när de hade gnuggat henne varm. Snart blev Mary gravid igen och i januari året efter föddes sonen William.

Claire bestämde sig för att även hon, liksom styvsystern, ville ha en poet. Den mest kände och glamoröse poeten i England var vid den här tiden lord George Byron, som precis hade skilts från sin hustru. Med ungdomlig arrogans och stort självförtroende lyckades Claire förföra honom, men han tröttnade nästan genast på affären.

Kort därefter skulle han resa till Genève och räknade inte med att träffa Claire igen. Hon var däremot inte beredd att ge upp, utan övertalade Percy Bysshe och Mary, som hade tänkt flytta till Italien, att i stället resa till Schweiz. Det var denna sommar Frankenstein kom till.

Schweizvistelsen skulle följas av dystra händelser. I okto­ber tog Marys halvsyster Fanny livet av sig, efter att länge ha varit deprimerad. Mary anklagade sig själv för att inte ha hjälpt henne när hon visste att Fanny var olycklig i hemmet och inte tyckte sig ha några framtidsutsikter. Två månader senare dränkte sig Percy Bysshe Shelleys hustru Harriet i en sjö i Hyde Park. Hon befann sig i en långt framskriden graviditet, men det var oklart vem som var far till barnet.

Percy Bysshe bestämde sig genast för att söka vårdnaden om sina och Harriets barn, vilka befann sig hos Harriets föräldrar. För att stärka sin ansökan gifte han sig med Mary endast två veckor efter Harriets död. Godwin, som hade vägrat att träffa Mary sedan hon rymde hemifrån, blev överlycklig över att hans dotter blev en respektabel kvinna och hennes barn legitima.

Percy Bysshe förlorade vårdnadstvisten eftersom domstolen ansåg att han var olämplig som far. Det var ett hårt slag som gjorde att han började oroa sig för att även förlora William och babyn Clara, som hade fötts i september. Trots bekymmer var det en produktiv tid och den vintern gav Shelley ut The Revolt of Islam och Mary både Frankenstein och History of a Six Weeks’ Tour.

Våren 1818 lämnade familjen Shelley tillsammans med Claire och hennes dotter Allegra Storbritannien för att resa till Italien. Percy Bysshe, vars hälsa länge varit dålig, kände sig förföljd och hatad i hemlandet och ville hitta inspiration likväl som ett varmt klimat, tolerans och billiga levnadsförhållanden.

I Italien blev först den ettåriga Clara sjuk i dysenteri och dog hastigt. Därefter, i Rom, gick den treårige William bort i malaria. Den tjuoettåriga Mary hade nu förlorat tre barn och både hon och hennes man var nedbrutna av sorg. En smula tröst kunde de hämta i det faktum att Mary åter var gravid. I november 1819 föddes Percy Florence. Han blev det enda av Marys barn som levde till vuxen ålder.

Sommaren 1822, medan Mary återhämtade sig från ett missfall som nästan kostat henne livet, seglade Percy Bysshe iväg tillsammans med en vän och en skeppspojke för att möta goda vänner som kommit från England. På återresan utbröt en plötslig storm, båten vattenfylldes och sjönk. Inte förrän efter flera dagar fick Mary reda på vad som hade hänt och efter ytterligare några dagars desperat väntan fick hon veta att deras kroppar hade spolats upp på en strand.

Mary Shelley var inte med när hennes makes kropp brändes på stranden (Shelley var anhängare av den tidiga eld­begängelserörelsen, som propagerade för bränning istället för jordbegravning av döda), men hon fick senare hans hjärta som relik. Efter hennes död hittades det inslaget i silke i ett reseskrivschatull.

Först hoppades Mary kunna stanna kvar i Italien, men den ständiga penningbristen fick henne att återvända till London efter ett år. Där upptäckte hon att hon under sin långa borto­varo blivit berömd som författare. Frankenstein hade om­arbetats för scenen och mot slutet av 1823 hade inte mindre än fem olika versioner satts upp i London. Det gick knappast något år utan att Frankenstein visades, men Mary fick inte del av inkomsterna från teatern. Hon fortsatte därför att arbeta hårt både med sitt eget skrivande och med Percy Bysshe Shelleys efterlämnade papper, vilka hon såg till att få publicerade.

Mary gifte aldrig om sig utan levde ett lugnt och ganska ensamt liv. Den stora glädjen i hennes liv var sonen Percy och sedermera även hans hustru. Mary Wollstonecraft Shelleys sista år präglades av sjukdom och den 1 februari 1851 dog hon av en hjärntumör.

Många skildrigar

Frankenstein publicerades första gången i januari 1818 i en upplaga om femhundra exemplar. Kritikerna var inte nådiga, men boken blev en succé. Berättelsen omarbetades snart till teaterscenen, vilket gjorde den vida känd. Inom några år fanns flera dramatiseringar, en ny upplaga gavs ut och boken översattes till franska.

1831 kom en delvis omarbetad version med ett långt förord av Mary Shelley. Denna version brukar användas i nyare upplagor.Redan 1910 kom den första filmatiseringen av berättelsen – en 16 minuter lång stumfilm. Den följdes snart av flera andra, men den mest kända är filmen från 1931 med Boris Karloff som monstret. Trots att Frankensteinmyten har använts i otaliga filmer och TV-serier sedan dess är det Karloffs monster som blivit odödligt.

Liksom det finns många olika skildringar av Mary Shelleys berättelse finns det oräkneliga tolkningar av den. Feminister har sett Frankensteins skapande av liv som ett hån mot den naturliga fortplantningen, och monstret är därför resultatet av manlig arrogans – män som får barn utan kvinnor. Andra betraktar boken som en berättelse om graviditet och kvinnans rädsla för vad barnet ska bli, om det ska födas levande, välskapt och hur det ska arta sig. Mary Shelleys monster är inte ont från början, men den be-handling han utsätts för av såväl sin skapare, Victor Frankenstein, som andra människor, gör honom ond och hämndlysten.

I denna tolkning representerar monstret den rädsla föräldrar kan känna för att ge sina barn fel uppfostran. Andra har lagt in en religiös mening i berättelsen och ser Victor Frankensteins undergång som ett straff för att han, liksom Gud, har skapat liv. Varken Victor Frankenstein eller monstret är helt goda eller helt onda, och deras karaktärer förändras under berättelsens gång. Just denna ambivalens och utveckling har tillförsäkrat boken ständigt nya läsare under snart tvåhundra år.

Ann-Louise Eringsmark Regnéll är journalist och fil mag i historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa