Mao och mittens rike

Mao Zedongs tid på jorden tog slut strax efter midnatt den 9 september 1976, efter 27 oroliga år som Kinas ledare. Samtidigt intrigerade lojalistiska och ultr

19 augusti 2005 av Hans Hägerdal

Mao Zedongs tid på jorden tog slut strax efter midnatt den 9 september 1976, efter 27 oroliga år som Kinas ledare. Samtidigt intrigerade lojalistiska och ultraradikala politiker på kejserligt manér om makten i partihögkvarteret. Den vanlige kinesen hade just firat midhöstfestivalen och visste ingenting om vad som var på färde. Först dagen därpå kallades skolelever, studenter, arbetare och andra till möten runtom i landet, där ett radiomeddelande gick ut. Chocken över den 83-årige ledarens frånfälle var slående. De närvarande grät ohejdat över den åldring de vant sig vid att betrakta som den store rorsmannen, en gudomliggjord gestalt sedan decennier.

Hade man inte gråtit skulle det för övrigt verkat suspekt i omgivningens ögon.

Vid den stora minneshögtiden på Himmelska fridens torg i Peking den 18 september var, för sista gången, de höga kinesiska politrukerna av olika schatteringar församlade – alla utom Deng Xiaoping som ansågs vara alltför högerrevisionistisk. Det talades i högstämda ordalag om Maos heroiska insats för den kinesiska revolutionen, och nödvändigheten av att motverka ”högeravvikelser”.

Strax därpå sprack den vackra fasaden. Maos efterträdare Hua Guofeng, vars enda substantiella merit var att Mao lär ha sagt till honom ”då du sköter det känner jag mig trygg”, skaffade en billig popularitet genom att arrestera de främsta ultraradikala elementen, de ökända ”fyras gäng”. Själv såg han sig snart föranlåten att söka stöd hos den förkättrade Deng Xiaoping, som ironiskt nog snart skåpade ut Hua och från 1978 drev igenom de reformer som så grundligt skulle komma att förändra kinesernas livsvillkor.

Mao var död och begravd – eller snarare utställd som ett balsamerat museiföremål – men hans minne levde. Kontroversiell var han under sin levnad, och kontroversiell förblev han allt framgent. I västerlandet fungerade han en tid som symbolen för revolutionär förändring och folkmakt; hans vördnadsbjudande anlete prydde mången vägg även i Sverige.

Senare mörknade bilden alltmer, och efter kommunismens fall i Östeuropa har han med förkärlek buntats samman med Stalin och Hitler, som en av de ledare med flest människoliv på sitt samvete. Kinesernas egen syn på den mäktige mannen är ambivalent; ett vanligt talesätt är att Mao fick kineserna att resa sig upp, medan Deng gav dem välstånd. Vissa kineser har anförtrott mig att Mao gjorde mycket gott fram till den så kallade ”befrielsen” av Kina 1949 då kommunisterna tog makten – men att han skulle gjort klokt i att dö strax därpå.

Kanske blir Mao begripligare om man sätter in honom i den tid då han levde. När han föddes i en välbärgad bondefamilj i Hunan 1893 genomgick Kina just en besvärlig omvandling. Den gamla kejsardynastin Qing hade alltmer förlorat greppet om samhällsutvecklingen, samtidigt som västerländsk kultur och inrättningar började göra sitt intåg i kuststäderna. Mao själv lärde sig aldrig något främmande språk, men då han började studera i staden Changsha kom han i kontakt med nya idéer av västerländskt snitt. Samtidigt som han var väl insatt i de konfucianska klassiska skrifterna gjorde han bekantskap med nationalistiska och rentav revolutionära skrifter. Och snart fick han uppleva en verklig revolution, då en omfattande revolt mot Qingdynastin svepte över landet hösten 1911 och förvandlade det väldiga riket till republik. Den militärromantiskt lagde Mao tjänade själv en tid som revolutionssoldat.

Med den nya republiken följde en flora av nya partier. Framför allt framträdde Guomindang (Nationalistpartiet) under revolutionsveteranen Sun Yatsens välmenande men vaga och naiva ”tre folkprinciper” (nationalism, demokrati, folkförsörjning). Någon demokrati blev det dock inte tal om, och efter 1916 blev presidentskapet i Peking en lekboll för regionala krigsherrar. Mao själv studerade under dessa år historia och västerländsk liberal tradition, och har senare berättat om resultatet: ”Vid denna tid utgjorde mitt sinne en egendomlig mix av idéer från liberalism, demokratisk reformism och utopisk socialism. Jag hade en något vag passion för 1800-talsdemokrati, utopism och gammaldags liberalism, och jag var definitivt antimilitarist och antiimperialist.”

Sedan han tagit examen i Changsha 1918 begav han sig till Peking där han fick plats som bibliotekarieassistent vid universitetet. Han kom precis i tid för att ryckas med i fjärde majrörelsen 1919, en nationell väckelse som utlöstes av studenternas protester mot diskrimineringen av Kina i Versaillesfördraget. Den unga generation som greps av fjärde majrörelsens ideal ansåg sig vara ansvarig för Kinas öde. ”Om vi inte talar, vem ska tala? Om vi inte handlar, vem ska handla?”, som den unge Mao uttryckte saken.

Själv valde han efter en del överväganden den revolutionära marxismen, och vid det nybildade kommunistpartiets första kongress 1921 var han en av representanterna.

Kinas utveckling från 1910- till 1930-talet var allt annat än enhetlig. I många städer moderniserades livet snabbt. Industrier blommade upp, mekaniseringen tog fart och bank-

väsendet moderniserades. Runt städerna började kommersiella grödor ersätta den gamla bondeekonomin med dess tonvikt på självförsörjning.

Av allt att döma var dock den normale kinesiske bondens lott mer beroende av graden av politisk stabilitet än av västerländskt ekonomiskt inflytande. Han stretade på med ungefär samma metoder och redskap som hans fäder nyttjat före honom. Hans levnadsstandard förbättrades inte märkbart under denna period – snarare tvärtom.

Denna situation erbjöd både problem och möjligheter för

den nyvordna kommunistiska rörelsen. Till en början samarbetade man med Sun Yatsens parti Guomindang som bildat en egen liten republik i Sydkina och aspirerade på att därifrån ta över resten av landet. Kommunisterna tog efter Lenins modell där det gällde att organisera städernas proletärer, dock utan att bryta med Guomindang. Det var emellertid en strategi som tog en ända med förskräckelse. Under sin nye ledare Chiang Kai-shek (Jiang Jieshi) lyckades Guomindang ena det mesta av Kina 1926–28. Men Chiang fann kommunisterna opålitliga allierade och överföll dem oväntat 1927. Kommunistpartiet krossades i städerna och reducerades svårt på landsbygden, och drog sig tillbaka till ett dussin motståndsfickor i avlägsna trakter.

Detta gav Mao möjlighet att ta över initiativet i rörelsen. I likhet med många kinesiska intellektuella hyste han i början förakt för de lortiga och okunniga bondemassorna. 1925 slog han emellertid om till övertygelsen att det just var bönderna som var källan till Kinas förnyelse.

Det gällde alltså att skapa nätverk av lokala bondeorganisationer. Själv upprättade han en kinesisk ”sovjetrepublik” i Jiangxi i centrala Kina 1931 där hans revolutionskämpar kunde bedriva gerillakrigföring i den bergiga terrängen, och där böndernas medverkan var en viktig del av strategin. Flera andra kommunister ogillade av princip idén om att förlita sig på bönderna, men alternativen verkade inte vidare ljusa; i städerna fanns vid denna tid föga stöd för revolutionen.

Mao behövde likväl skaffa sig en ny bas som låg i utkanten av Guomindangs maktområde. Han ledde därför sina skaror i en gigantisk strategisk omgruppering 1934–35, den berömda långa marschen från Jiangxi till Shaanxi i norr. Den tusenmila marschen har sedermera fått ett heroiskt skimmer över sig, vilket inte hindrar att många episka detaljer bör vara uppdiktade eller tillrättalagda.

Resultatet blev hur som helst att Mao framträdde som den kommunistiska rörelsens självklare ledare med säte i Yan’an i Shaanxi. Formellt blev han partiordförande först 1943. Överlevarna från den långa marschen blev en slags revolutionens aristokrati. I Yan’an fick Mao tid att sätta sina politiska tankar på pränt, och i en strid ström av texter förklarade han hur revolutionen skulle genomföras.

Förmodligen hade den inte alls kunnat genomföras om inte Japans anfall mot Kina 1937 hjälpt Mao på traven. Redan före anfallet tvingades Chiang Kai-shek av sina officerare att söka bilda en förenad front mellan Guomindang och Kommunistpartiet, och faktiskt kom ”tvångsäktenskapet” till stånd i september 1937. Under det blodiga åttaåriga kriget visade Guomindang sin svaghet. Befolkningen led inte bara av japanernas härjningar utan även av regeringens hårda skatter, utskrivningar och rekvisitioner.

Däremot lyckades kommunisterna framgångsrikt mobilisera den nordkinesiska bondebefolkningen mot invaderarna. De som fällde avgörandet i kriget var dock snarast amerikanerna, som efter 1941 fann sig kämpa på samma sida som kineserna mot den japanska aggressionen.

Mao Zedong gick stärkt ur denna ödeskamp. Under åren efter 1935 upprättade han en närmast oinskränkt ledarställning, som gick ut över mer sovjettrogna kamrater. En stor ”rektifieringskampanj” genomfördes mitt under brinnande krig, 1942–44. Här ympades marxist-leninistiska principer in i alla dem som slutit sig till partiet under intryck av kriget.

Partikamrater med avvikande eller kritiska åsikter behandlades omilt och utsattes för kritikmöten eller värre. Här utvecklades också den lära som för västerlänningar är känd som ”maoism”. Dess huvudingrediens var att proletärerna

(wuchan jieji) på kinesisk mark i huvudsak identifierades med bönderna, den övervägande befolkningsmajoriteten.

Dessa bönder led av feodalism (fengjian) vilket här tolkades som jordägarklassens dominans, i sin tur uppbackad av imperialistiska exploatörer utifrån. Bönderna måste då bli de viktigaste aktörerna i revolutionen, inte det lilla industriproletariatet, och måste således medvetandegöras och organiseras. Mao tummade alltså rätt ordentligt på de marxistiska lärofäderna.

Förhållandet mellan Guomindang och kommunistpartiet var aldrig särskilt hjärtligt, och efter Japans kapitulation blossade snart inbördeskriget upp. Guomindang verkade till en början ha alla fördelar på sin sida, men sjabblade bort dem på ett så flagrant sätt att man kan misstänka förräderi i de egna leden.

Så fick det krigströtta Kina år 1949 den kommunistiska folkrepublik som det dragits med alltsedan dess. Med Chiang Kai-shek utsparkad från fastlandet reste Mao till Moskva för förhandlingar med den misstrogne Stalin, som i det längsta betraktade sin nye kollega som nationalist snarare än en ”riktig” kommunist.

Västvärlden å sin sida betraktade Kinas nya position i kalla kriget-termer, och insåg inte vidden av Maos kinesiska version av marxism. Även om Sovjetunionen efter 1949 försåg Kina med materiel och rådgivning dröjde det inte så värst många år förrän alliansen med Mao började krackelera betänkligt.

Hur var han då som person, den man som från ingenstans svept fram och tagit över världens folkrikaste stat? Hans privatliv var knappast oklanderligt, och hans tre äktenskap begåvades inte med någon påtagligare familjelycka. Hans första hustru avrättades av Guomindang 1930 efter att ha fått se sin make flytta samman med en annan kvinna, som han sedermera gifte sig med.

Äktenskap nummer två slutade i skilsmässa 1939 sedan Mao fått upp ögonen för den vackra skådespelerskan Lan Ping, senare känd som Jiang Qing. Jiang Qing gjorde sig långt senare känd som huvudkomponent i ”de fyras gäng” och betecknade sig stolt som ”Maos hund”. Sin lojalitet till trots fick hon stillatigande acceptera det som enligt Maos livläkare Li Zhisui var hans favoritsysselsättning: att lägra unga flickor. Sina legitima barn ägnade han tämligen begränsad uppmärksamhet.

Flera moderna diktatorer har hållit en anspråkslös eller till och med asketisk livsstil. Något sådant kan knappast förmärkas hos Mao Zedong. I sin mathållning var han en läckergom av sybaritiska mått. Runtom i landet byggdes vräkiga villakomplex för att hysa ”den store rorsmannen” under hans sparsamt förekommande resor utanför Peking.

För den vanlige kinesen var och förblev han en avlägsen, upphöjd gestalt av närmast kejserligt snitt, vanligen innesluten i de välbevakade partikvarteren i huvudstaden. Hans hovhållning gick i rent feodal stil: de höga partimännen hölls i schack genom att Mao skapade en stämning av rivalitet och misstro mellan underhuggarna.

Själv hade Mao en oregelbunden livshållning. Han sov ofta på dagarna och arbetade på nätterna. Han brast svårt i personlig hygien och rengjorde sina tänder med te i gammal kinesisk tradition. Trots det förblev han vid god vigör fram till 1970-talet då han började avtyna.

Sovjetiska ledare såg Mao som en revolutionär drömmare, ”en klipsk karl, en bondeledare... men ingen riktig marxist”, för att citera Molotov. Faktiskt tycks han ha varit mer beläst i klassiska kinesiska traktat än i de marxistiska skrifterna – han påstod för ryssarna att han aldrig läst Marx klassiker Das Kapital.

Hans största fel i eftervärldens ögon var just hans romantiska tro på att det gick att lösa komplicerade sociala och ekonomiska problem med politiska kampanjer och moraliska incitament, parat med en uppenbar beredvillighet att offra människoliv om det så krävdes.

Det är här vi ska se grunden till de katastrofala misstag som kantade Maos väg som Kinas ledare. Den officiella kinesiska linjen i dag är att Maos ledarskap var väsentligen välartat fram till 1957. Under denna tid byggdes det förhärjade landet upp under hård styrning. Denna övervägande konstruktiva period följdes emellertid av två perioder kännetecknade av kaos, umbäranden och massdöd: det stora språnget (1958–60) och kulturrevolutionen (1966–76).

Det stora språnget bottnade i Maos försök att finna ett sätt att snabbt industrialisera den fortfarande ganska efterblivna bondeekonomin. Mao vägrade tro att ett försiktigt socialistiskt planerande var vad Kina behövde. Istället gällde det att bemästra och förändra såväl miljö som människa genom ren vilja och koncentrerad energi.

I praktiken betydde det att människomassorna på den nyligen kollektiviserade landsbygden drevs att bygga allmännyttiga anläggningar och lokala stålverk. Resultatet blev ett gigantiskt misslyckande som innefattade historiens i särklass värsta svältkatastrof. Kanske så många som 40 miljoner människor dukade under som följd av svält och undernäring. Det säger en hel del om Maos makt och prestige att den icke-

kinesiska omvärlden knappast noterade katastrofen, och att han själv kunde fortsätta att fungera som partiledare, om än något skamfilad.

Det som framför allt blivit förödande för den mäktige ledarens eftermäle är väl dock kulturrevolutionen. Denna svårgripbara epok bottnade åter i Maos otålighet inför trögrörlig och byråkratisk samhällsplanering. Efter misslyckandena 1958–60 tog mer praktiskt sinnade krafter initiativet när det gällde att bygga upp Kinas ekonomi.

I Maos ögon innebar detta ökade klyftor mellan styrande och styrda, mellan stad och landsbygd, mellan socialistiska ideal och krass praktik. Hans lösning blev att söka stöd hos militären och diverse ultraradikala figurer, och starta en verbal och snart i högsta grad fysisk kampanj mot sina meningsmotståndare – ”bomba högkvarteren” som han uttryckte saken. ”Centralkommitténs propagandaavdelning är Helveteskungens palats. Vi måste störta omkull Helveteskungens palats och släppa smådjävlarna lösa. Jag har alltid förespråkat att när centrala organ gör saker dåligt så är det nödvändigt att uppmana de mindre delarna att göra uppror och attackera centrum.”

Det gällde således att hålla proffsbyråkraterna nere och hindra revolutionen från att stelna i en elitistisk form. Unga människors frustration över sin tillvaro utnyttjades för att göra dem till hängivna chocktrupper, ”rödgardister”. De såg Mao som en messiasliknande ledare och gick på hans uppmaning lös på allt som kunde betraktas som gammaldags, ”feodalt”, borgerligt och reaktionärt. Även om det värsta våldet var över i slutet av 1960-talet fortlevde den kulturrevolutionära politiken fram till Maos frånfälle 1976. Resultatet blev att Mao undanröjde alla tänkbara politiska rivaler, till priset av ekonomisk kräftgång, kulturell förödelse och oräkneliga dödsoffer (pålitliga dödssiffror saknas).

Mao Zedongs historiska roll kommer säkert alltid att vara kontroversiell. Det regerande kommunistpartiet har i sak gått ifrån nästan allt i den gamla maoistiska partilinjen. Men samtidigt är Mao som person intensivt förbunden med folkrepublikens uppkomst, och partiet kan inte ta risken att helt göra sig av med minnet av den imposante grundargestalten.

För en historiker ligger kanske Maos betydelse på lång sikt i hans ihärdiga försök att utplåna den uråldriga klyftan mellan den lilla lärda elitklassen i samhället och de breda fattiga massorna. Att döma av Kinas utveckling under de senaste decennierna lyckades han inte helt.

Men det verkar rimligt att tro att Kinas snabba modernisering sedan 1978 underlättades av att de gamla konservativa dragen i samhället blivit så hårt åtgångna av den maoistiska politiken.

Hans Hägerdal är lektor i historia vid Växjö universitet.

Ett blodigt sekel

1893 Mao Zedong föds i en bondefamilj i provinsen Hunan.

1895 Kina lider nederlag i ett krig mot Japan och mister Taiwan.

1900 Det anti-västerländska boxarupproret skakar Kina.

1911–12 En republikansk revolution sveper bort kejsardömet.

1918 Mao får arbete som bibliotekarieassistent i Peking.

1919 Fjärde maj-rörelsen uppkommer ur protesterna mot Versaillesfördraget.

1921 Kommunistpartiets första kongress.

1924 Guomindang beslutar att samarbeta med kommunistpartiet.

1926–28 Guomindang enar huvuddelen av Kina men bryter med kommunisterna.

1931 Mao Zedong upprättar en »sovjetrepublik» i Ruijin i Jiangxi. Japan intar Manchuriet.

1934–35 Under Den långa marschen flyttas kommunisternas huvudbas till Shaanxi.

1936 Närmande mellan kommunisterna och Guomindang.

1937–45 Japansk invasion i Kina, som uppgår i andra världskriget.

1946 Inbördeskrig mellan Kommunistpartiet och Guomindang.

1949 Kina proklameras som socialistisk folkrepublik, med Mao som statschef.

1950–53 Kina griper in i Koreakriget mot USA-ledda styrkor.

1958–60 Stora språnget leder till ekonomisk katastrof och svält.

1960 Den politiska brytningen med Sovjetunionen blir öppen.

1964 Maos lilla röda, en bok med citat av Mao, sammanställs.

1966 Kulturrevolutionen börjar.

1969 Rödgardisterna avmobiliseras och många

sänds ut på landsbygden.

1976 Mao dör. Hans efterträdare utrensar

den ultraradikala maktgrupperingen.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa