Den första atombomben detonerar i Alamogordo, New Mexico, USA, den 16 juli 1945.

© Los Alamos National Laboratory

Männen bakom atombomben

Med utvecklandet av atombomben inleddes en ny fas i krigsföringens historia. Vapnet testades för första gången i en öken i USA sommaren 1945.

21 augusti 2009 av Wilhelm Agrell

Natten till den 16 juli 1945 hade ett område med åskregn dragit in över ökenområdet Alamogordo i södra New Mexico. Vid ett annat tillfälle hade det på sin höjd ställt till förtret i tältlägren, men just den här natten var vädret en avgörande faktor. Vad som väntade var kulmen på världens dittills i särklass mest omfattande forskningsprojektet någonsin, Trinity, täcknamnet på provsprängningen av den första kärnladdningen. 

Det yttersta vapnet

Datumet var inte satt av en slump, testsprängningen skulle sammanfalla med segrarmakternas konferens i Potsdam. Det var dit nyheten skulle telegraferas och det var där den nye amerikanske presidenten, Harry S Truman, skulle informera sin alltmer hotfulle bundsförvant Josef Stalin om att USA nu förfogade över ett vapen med tidigare okänd förstörelsekraft – det yttersta vapnet.

Men nu hotade alltså åskregnen att förstöra allting. Mätapparaturen krävde klart väder och vad ett blixtnedslag kunde ställa till med i det trettio meter höga torn som den klotformade plutoniumladdningen hissats upp i kunde ingen veta.

I det provisoriska baslägret sammanträdde de närmast ansvariga, projektets vetenskaplige chef J Robert Oppenheimer och den militäre chefen general Leslie Groves, känd för ett häftigt humör och en auktoritär ledarstil. Den här gången var det meteorologen Jack Hubbart som hamnade i skottlinjen. Groves krävde klara besked om när regnet skulle sluta och Hubbart förklarade de nattliga ovädrens dynamik och att de brukade vara över före soluppgången. 

Groves röt att Hubbart fick se till att ha rätt, annars skulle generalen låta hänga honom. Som för att understryka hotet beordrade han den stackars meteorologen att skriva sin namnteckning under den aktuella väderprognosen.

Alla begav sig nu till olika observationsplatser. Tre bunkrar hade uppförts nio kilometer från tornet med laddningen. Längre bort, på en höjd, släppte bussar av de personer som hade förärats en åskådarplats till ett drama som ingen människa någonsin tidigare fått se. Oppenheimer fanns vid en av bunkrarna men stod ute i det fria. Groves hade begett sig till baslägret.

Alla säkerhetsavstånd byggde på gissningar, ingen av fysikerna hade lyckats beräkna plutoniumladdningens sprängkraft. Optimister som Edward Teller gissade på motsvarande 45 000 ton trotyl (45 kiloton) medan Oppenheimer pessimistiskt angav blygsamma 300 ton.

Gemensamt för åskådarnas berättelser är skildringen av den tilltagande spänningen under nedräkningen. Vad de församlade fruktade var inte att utplånas av detonationen utan det motsatta, att inget skulle hända, att solen skulle stiga över öknen och tornet stå kvar. Oppenheimer var så nervös att han måste ta stöd mot en stolpe, Groves tog reglementsenligt skydd, någon stod i nattmörkret och smorde in ansiktet i sololja.

"Brighter than a thousand suns"

Det alla utan undantag mindes efteråt och försökte klä i ord var ljusskenet. Det var inte som om solen plötsligt gick upp utan något annat och mycket starkare, ett intensivt bländande sken. Brighter than a thousand suns blev så småningom titeln på en av de mest berömda böckerna om atombombens tillkomst, skriven av journalisten Robert Jungk.

Med ljuset kom värmen, som en plötslig middagshetta. Det ofantliga eldklotet steg uppåt, dess färg förändrades och övergick i ett moln som bredde ut sig i de högre luftlagren. Efter ungefär fem sekunder nådde stötvågen fram till de främsta åskådarna och efter cirka en halv minut kom ljudet från detonationen, inte ett muller utan något som kunde beskrivas som en utdragen åskknall som aldrig verkade ta slut.

De församlade reagerade var och en på sitt sätt. Några jublade, general Groves reste sig upp och skakade hand med de kringstående, Oppenheimer mumlade tyst en strof ur det hinduiska eposet Bhagavadgita. Den ende som bibehöll ett fullständigt lugn vad nobelpristagaren Enrico Fermi som stod för sig själv och släppte ner små papperslappar.

Resterna av det torn som den första atombomben hissades upp i inför provsprängningen, "Trinitytestet", inspekteras. (Oppenheimer syns i ljus hatt och Groves i båtmössa.) Sanden i bombkratern förvandlades till glas. 

© TT

Sprängstyrka på 18,5 kiloton

Han var så upptagen av sina göromål att han inte tycktes lägga märke till dånet från explosionen. Efter en stund var experimentet avslutat och Fermi klar med sin huvudräkning. Genom att mäta längden på papperslapparnas avdrift i stötvågen och med kännedom om avståndet till nollpunkten kunde han överslagsmässigt beräkna sprängstyrkan till över 10 kiloton trotyl.

Noggrannare beräkningar baserade på radiologiska mätningar fastställde så småningom sprängstyrkan till 18,5 kiloton.

Utvecklandet av de första kärnladdningarna skilde sig i ett avgörande avseende från tusentals andra militära forskningsprojekt under andra världskriget. Grunden var inte ett militärt problem eller behov utan den teoretiska insikten att det kunde vara möjligt att skapa ett vapen tusen gånger starkare än de kända kemiska sprängämnena.

Ingen militär organisation hade beställt ett sådant vapen eller visste hur det skulle användas, det var istället forskarna själva som var pådrivande, framförallt av politiska skäl.

Fram till början av 1930-talet hade världens ledande kärnfysiker utgjort ett litet fast sammanhållet nätverk där idéer och undersökningsresultat utväxlades, och där auktoriteterna hade namn som Albert Einstein, Niels Bohr, Werner Heisenberg och Enrico Fermi, alla nobelpristagare i fysik. Allt detta ändrades med det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 och det tydligare krigshotet.

Gränserna stängdes, också i den vetenskapliga världen. Einstein, som varit på besök i USA vid Hitlers maktövertagande, skulle aldrig mer återvända till Tyskland, judiska akademiker och oliktänkande fördrevs, också fysiken skulle bli ”arisk”. Men många, som Werner Heisenberg, blev kvar och ställde sig i det nya Tysklands tjänst.

Einstein, Fermi och Szilard

Efter krigsutbrottet 1939 sökte sig flera av de landsflyktiga fysikerna till USA. Tanken på att omsätta teoretiska beräkningar om en nukleär kedjereaktion i ett vapenprogram drevs först och främst av fruktan för vad de andra, Heisenberg och hans kolleger, skulle kunna använda den en gång gemensamma kunskapen till.

Flera av de ledande forskarna, bland dem Einstein, Fermi och Leo Szilard, försökte förmå president Franklin D Roosevelt att sätta igång en samordnad kärnvapenforskning på bred front för att förekomma ett tyskt bombprojekt.

Leslie Groves och J Robert Oppenheimer ledde det topphemliga Manhattanprojektet.

© TT

Under hösten 1941 beslöt president Roosevelt att inleda ett projekt i stor skala för att söka utveckla en uranbomb. Efter Pearl Harbor och USA:s krigsförklaring mot Japan och Tyskland fick kärnvapenprojektet högsta prioritet. Det innebar att dess behov av resurser gick före allt annat i fråga om pengar, personal, anläggningar och industriell kapacitet.

Manhattan District Project

Sommaren 1942 började det egentliga arbetet på bred front för att utveckla både en uranbomb och en plutoniumbomb (även plutonium framställs ur uran). Ansvaret för att hålla samman projektet lades på den amerikanska arméns ingenjörskår, som inrättade en ny enhet kallad Manhattan District Project. Namnet var en del av maskeringen och officiellt rörde det sig om ett projekt för att utveckla syntetmaterial.

Chef för projektet blev brigadgeneralen Leslie Groves, som visat sin duglighet som ansvarig för byggandet av försvarshögkvarteret Pentagon. För Groves var det nya uppdraget först en besvikelse; efter sin insats som byggmästare i huvudstaden hade han hoppats att belönas med en kommendering ut i fält. Till vetenskaplig ledare utsågs fysikprofessorn J Robert Oppenheimer.

Projektet kom i stor utsträckning att präglas av det märkligt samspelta förhållandet mellan Oppenheimer och Groves, vars respektive bakgrund och läggning var ungefär så olika som två människors kunde vara.

Oppenheimer och Groves

Den store domderande bulldozern Groves höll i vått och torrt fast vid Oppenheimer och skyddade honom framgångsrikt mot arméns säkerhetstjänst – som såg honom som en riskfaktor eftersom hans familj och vänkrets enbart tycktes utgöras av kommunister och kommunistsympatisörer. Oppenheimer respekterade å sin sida Groves och samarbetade smidigt med honom, vilket ingen annan gjorde.

Nyckeln till Manhattanprojektets framgång låg i helhetslösningen. En lång rad olika forskningsuppgifter och delprojekt sattes igång parallellt i enlighet med en överordnad plan. Hela projektet delades upp på forskargrupper och anläggningar på olika platser i USA, både av praktiska skäl och för att dölja planens verkliga omfattning och innebörd. Arbetet bestod i sin första fas av grundläggande forskning kring kemi och reaktorkonstruktion.

Nästa del i projektet, den i särklass mest resursslukande, var konstruktion och drift av de gigantiska anläggningar där det klyvbara materialet för uran- respektive plutoniumalternativet kunde produceras i så stor mängd att det räckte för de första laddningarna. Den sista och avgörande fasen var själva bomblaboratoriet där det klyvbara materialet skulle förvandlas till vapen.

Urananrikning i Oak Ridge

Arbetet med urananrikning förlades till Oak Ridge i Tennessee, där en hel stad byggdes av ingenjörskåren. Två olika anläggningar uppfördes, en för elektromagnetisk separation och en för gasdiffusion. Den elektromagnetiska separationen beräknades vid drift kunna producera cirka fem gram höganrikat uran per dag och det var också denna anläggning som producerade råmaterialet till Hiroshimabomben.

Gasdiffusionen mötte stora tekniska problem som framförallt rörde konstruktionen av de filter som skulle kunna fånga upp atomen av uranisotopen U-238 i gasform men släppa igenom de obetydligt mindre U-235. Stora problem med att finna en lämplig filtertyp försenade anläggningen så mycket att den inte kom att spela någon roll för fullföljandet av Manhattanprojektet. Plutoniumalternativet krävde ett arbete i flera successiva steg.

Först måste en experimentreaktor (kallad the Pile) byggas, sedan en större plutoniumproducerande reaktor och sist en upparbetningsanläggning, där plutonium kunde utvinnas i industriell skala.

Den första reaktorn konstruerades i Chicago av Fermi och uppnådde kritikalitet (kunde upprätthålla en kedja av kärnklyvningar) redan i december 1942. Själva produktionsreaktorerna uppfördes i ett avlägset område i staten Washington intill samhället Hanford, där också upparbetningsanläggningen placerades.

Los Alamos i New Mexico

Nästa steg var att utifrån det klyvbara materialet i metallisk form konstruera en kontrollerbar laddning. Där skulle den nukleära kedjereaktionen kunna initieras vid avsedd tidpunkt och även en fullständig kärnreaktion äga rum.

Laddningslaboratoriet förlades till en så avlägsen plats som möjligt, där det också fanns ödemarker lämpliga för en testsprängning. Efter ett omfattande sökande fastnade man för ett taffelberg i ett ökenområde i New Mexico. Där låg en liten internatskola som grundaren döpt till Los Alamos.

Los Alamos blev från 1943 och framåt den centrala experimentanläggning där Manhattanprojektets forskare försökte lösa alla de intrikata frågor som gällde laddningskonstruktionen. Uranladdningen kunde konstrueras relativt enkelt som en ”kanon”, en ihålig cylinder av U-235 i vilken ett mindre stycke sköts in så att summan blev överkritisk. Initieringen av denna laddning var därmed, i teorin, inte mycket mer komplicerad än en konventionell flygbomb.

Plutoniumladdningen erbjöd betydligt större problem. Eftersom det var lättare att få igång en kedjereaktion i plutonium skulle en konstruktion av samma slag som uranbomben börja explodera redan i laboratoriet. Den lösning som Oppenheimer valde att satsa alla tillgängliga resurser på var implosionsmetoden, vilken innebar att en tunn sfär av plutonium omgavs av ett hölje konventionellt sprängmedel. När detta detonerades skulle sfären kollapsa inåt och plutoniummetallen koncentreras till en överkritisk klump.

Svårigheten med implosionsmetoden var att verkligen få till stånd det önskade skeendet inom loppet av några mikrosekunder. När Manhattan­projektet närmade sig slutet var det just funktionen hos implosionsladdningen som var det stora osäkerhets­momentet och därför motiverade ett fullskaleprov.

Unikt projekt

Manhattanprojektet var unikt i flera avseenden. För första gången utvecklades ett helt nytt vapen längs en sammanhängande och planerad innovationskedja från rent teoretiska utgångspunkter. Men projektet innebar också att vetenskaplig experimentell verksamhet i stor skala inordnades under militär ledning och militär byråkrati.

Kulturkrockarna mellan den militära världen och forskarvärlden blev våldsamma och kom i stor utsträckning att fokusera på sekretessen. Forskarna insisterade på ett fortlöpande fritt informationsutbyte inom projektet, medan Groves med järnhand höll fast vid vattentäta skott mellan olika verksamheter.

Leo Szilard ignorerade demonstrativt all sådan sekretess, vilken han betraktade som idiotisk och vetenskapligt kontraproduktiv, med resultatet att Groves en tid övervägde att låta internera honom under resten av kriget.

Oppenheimer var ett vetenskapligt geni i världsklass och Manhattanprojektet erbjöd honom ära och berömmelse av ett slag som ingen annan forskningsuppgift skulle ha kunnat komma i närheten av. Men enligt Robert Jungk gav projektet också någonting annat, nämligen känslan av att äntligen få tillhöra en gemenskap och att reservationslöst få tjäna en överordnad sak.

Hiroshima och Nagasaki

Var det i grunden inget annat än tillfälligheter som skiljde ”den goda” sidans vetenskapsmän från den ondas? De stora vetenskapliga utmaningarna, tillgången till obegränsade resurser och närheten till makten var och förblev universella drivkrafter. Men Manhattanprojektets forskare hade inte militariserats och framförallt slutade de inte reflektera över vad de egentligen höll på med.

Så fort det stod klart att Tyskland var besegrat och att det aldrig funnits något tyskt atombombsprogram började tvivlen om det moraliska i att bygga och använda ett undergångsvapen slå rot.

Efter Roosevelts död 12 april 1945 försökte Szilard förgäves få kontakt med den nye presidenten Harry S Truman och i juni 1945, knappt två månader före bombningarna i Japan, skrev han tillsammans med sex andra av projektets forskare ett memorandum som varnade för det nya vapnets verkningar.

Men alla var inte av samma mening. Oppenheimer vidhöll att det nya vapnet skulle användas och han, liksom många kolleger, ifrågasatte forskarnas rätt att göra anspråk på något särskilt ansvar. Att man förstod sig på elementarpartiklar var enligt honom ingen garanti för att man förstod sig på politik, istället kunde forskarnas upplevda speciella ansvar leda till att de negligerade det demokratiska spelets regler.

Linjerna i efterkrigstidens stora forskningsetiska debatt hade därmed dragits upp i Los Alamos, redan innan bomberna ”Little Boy” och ”Fat Man” släppts över de ännu oskadda städerna Hiroshima och Nagasaki.

Publicerad i Populär Historia 9/2009

Det amerikanska B-29-bombplanet "Enola Gay" rullar fram längs startbanan den 6 augusti 1945 på väg mot Hiroshima.

© TT

Fakta: Skräcken för tyska kärnvapen drev på

Ingen i omvärlden, inte ens de allierade underrättelsetjänsterna, visste vad de tyska fysikerna sysslade med under ledning av nobelpristagaren Werner Heisenberg. Denne var berömd för sin kvantfysiska osäkerhetsrelation som här fick en annan och skrämmande innebörd. Om Heisenberg och hans medhjälpare arbetade på ett kärnvapen, när skulle det i så fall kunna vara färdigt? Den frågan gick bara att söka svar på indirekt.

Man visste att tyskarna i det ockuperade Belgien lagt beslag på stora mängder uranmalm. Och strax dessförinnan hade de tagit kontrollen över Norsk Hydros anläggning för framställning av tungt vatten, en viktig beståndsdel för en framtida kärnreaktor.

Uranet kunde de allierade inte komma åt, men tungvattenfabriken var en unik anläggning, den enda av sitt slag i Europa. Var tyskarna än befann sig längs vägen mot ett kärnvapen borde det gå att sticka en käpp i hjulet genom att stoppa tungvattenproduktionen. Ett första försök gjordes i oktober 1942, då en grupp norska kommandosoldater skickades för att spränga anläggningen. Men glidflygplanen de skulle landa med kom ur kurs, det ena kraschade och soldaterna i det andra tillfångatogs och avrättades av tyskarna.

Angrepp mot Rjukan

En ny styrka släpptes i fallskärm över Hardangervidda i februari 1943 och tog sig på skidor mot Rjukan, där anläggningen låg. Trots den omfattande bevakningen lyckades sabotörerna ta sig in och spränga hål på cisternerna med tungt vatten. Den lyckade aktionen åstadkom dock inte mer än ett tillfälligt avbrott.

I november 1943 bombade allierat flyg anläggningen och i början av 1944 beslutade tyskarna att ta allt kvarvarande tungt vatten till Tyskland. Tågvagnarna med tunnorna måste dock först transporteras över en djup sjö. Norska motståndsmän fick kännedom om transporten och lyckades sänka färjan i sjöns djupaste del.

Norsk Hydros tungvattenanläggning i norska Rjukan.

© IBL

Först när de allierade styrkorna trängt in i Tyskland våren 1945 och hittat det belgiska uranet stod det klart att Tyskland inte förfogade över något kärnvapen. Genom förhör med de tillfångatagna tyska forskarna klarnade bilden ytterligare. Det hade inte funnits något kärnvapenprogram och man hade inte lyckats konstruera en första reaktor. I efterhand ville Werner von Heisenberg och de andra ledande fysikerna skapa en bild av att de avsiktligt velat förhindra att Hitler fick tillgång till kärnvapen.

Felaktig beräkning av Heisenberg

Men så småningom kröp någonting annat fram. Heisenberg hade helt enkelt räknat fel på den kritiska massan (den minsta mängd kärnbränsle som fordras för att upprätthålla en kedjereaktion av kärnklyvningar) och därför dragit slutsatsen att ett kärnvapenprojekt skulle sluka alltför mycket av Tredje rikets industriella resurser. Vad forskarna istället koncentrerat sig på var att utveckla en »uranmaskin», en reaktor för kärnkraftsdrift i ubåtar, något som under det kalla kriget blev en avgörande teknologi för supermakternas ubåtsflottor.

Fakta: På väg mot en svensk atombomb

Den 27 juli 1945 uppsökte det amerikanska Stockholmssändebudet Hershel Johnson utrikesdepartementet i ett både brådskande och ytterst hemligt ärende. Det gällde en rad krav som de västallierade ställde på Sverige och som rörde de svenska uranfyndigheterna.

 De allierade ville att Sverige omgående skulle införa exportkontroll på uranmalm och att Storbritannien och USA skulle få ensamrätt på all malm som bröts ur svenska fyndigheter. Man ville ha ett avtal undertecknat och klart mer eller mindre omgående.

Från svensk sida hade man svårt att förstå brådskan och de långtgående kraven. Detta klarnade dock med atombombsfällningarna över Japan i augusti 1945. Det som pågick var i själva verket en kapplöpning om kontrollen över uranfyndigheter runt om i världen. Genom omfattande litteraturgenomgångar hade en brittisk geolog kommit fram till att Sverige hade en av världens största förekomster av uran, något som dittills saknat ekonomisk och strategisk betydelse.

Den svenska regeringen och dess fåtaliga experter i kärnfysik insåg omedelbart vilken potential landet visat sig besitta, samtidigt som man ville manövrera försiktigt mellan öst och väst. Det svenska svaret blev därför att man kunde gå västmakterna till mötes och införa statlig exportkontroll. Men någon utländsk exploatering var det inte tal om, uranet skulle sparas för det egna landets framtida behov.

Atomkommittén

Vilka dessa möjliga behov var började snabbt utkristallisera sig. I november 1945 tillsattes den så kallade Atomkommittén, med uppdrag att utreda den framtida kärnenergiforskningen och möjliga användningar av den nya energikällan. Men redan i augusti hade överbefälhavaren i en hemlig skrivelse gett i uppdrag åt det nybildade Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda vad som var känt om det nya vapnet och förutsättningarna för att inom landet kunna framställa dessa stridsmedel.

Svenska kärnvapen

Ett första utkast till ett svenskt kärnvapenprojekt utarbetades på överbefälhavarens uppdrag 1948. FOA-forskarna valde att utreda plutoniumalternativet, som man bedömde vara enklare för Sveriges del. 

Grundförutsättningen var de svenska uranförekomsterna som skulle kunna användas för att framställa bränsle till en stor reaktor med härd av grafit. Liksom i Manhattanprojektet tänkte sig de svenska forskarna en kärnvapenutveckling indelad i olika faser där de mest tidskrävande momenten skulle startas först. 

Tiden för projektets fullföljande uppskattades till mellan nio och tretton år. Kostnaderna beräknades till mellan två och åtta procent av de totala försvarsanslagen.

Igångsättandet av projektet aktualiserades först i mitten av 1950-talet. Huvudorsaken var att USA, och därmed Nato, allt tydligare föreställde sig att ett framtida storkrig skulle utkämpas med atomvapen, och att dessa inte bara skulle användas mot städer utan också som så kallade slagfältskärnvapen. 

Från svenskt militärt håll började man argumentera om att ett land utan egna eller allierade kärnvapen riskerade att hamna i ett hopplöst underläge. Vid ett sovjetiskt angrepp skulle de svenska förbanden tvingas sprida ut sig medan de sovjetiska kunde koncentreras utan risk för svenska kärnvapenangrepp.

AB Atomenergi

En starkt bidragande faktor till de aktualiserade kärnvapenplanerna var också beslutet att inleda ett nationellt svenskt kärnenergiprogram, byggt på inhemsk teknologi och tungvattenreaktorer med importerat tungt vatten från norska Rjukan, där produktionen återupptagits och byggts ut. 

Om militären och AB Atomenergi kunde komma överens skulle reaktorprogrammet kunna användas för dubbla syften; kraftproduktion och utvinning av plutonium av så kallad vapenkvalitet.

Forskningsarbete på kärnladdningskonstruktioner inleddes vid FOA och hade 1961 nått så långt att man skulle ha kunnat konstruera en första laddningsprototyp om det bara funnits tillräckligt med klyvbart material.

Men nu hade det börjat komma grus i maskineriet. Det första motståndet var politiskt. Under 1950-talet växte det fram en omfattande opinion mot kärnvapenkapprustning i allmänhet och kärnvapenprov i synnerhet. Planerna på svenska kärnvapen möttes av motstånd så fort de nådde offentligheten, ett motstånd som var särskilt starkt inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet. 

Partiet hotades av inre splittring och att överbrygga den blev den unge och taktiskt skicklige Olof Palmes politiska elddop. Formeln var en klassisk svensk kompromiss, en »handlingsfrihetslinje» som i praktiken innebar att beslutet sköts på framtiden tills frågan desarmerats på det ena eller andra sättet.

Tungvattenreaktor i Marviken

Vid FOA fortsatte kärnvapenforskningen i väntan på att den stora plutoniumproducerande tungvattenreaktorn i Marviken, på Vikbolandet öster om Norrköping, skulle bli klar att tas i drift. En rad tekniska problem tillstötte emellertid och det civil-militära samarbetet började rämna. Kraftindustrin var mer intresserad av att bygga lättvattenreaktorer – om militären behövde plutonium kunde de ordna det själva, tyckte man.

Till slut förklarades anläggningen i Marviken oanvändbar och byggdes om till ett oljeeldat kärnkraftverk, världens enda i sitt slag. Det blågula atomprogrammet hade därmed nått vägs ände, samtidigt som Sverige självt varit med och förhandlat fram ett förbud mot kärnvapenspridning. I och med Sveriges undertecknande av icke-spridningsfördraget 1968 sattes den formella slutpunkten för de svenska kärnvapenplanerna. FOA:s kärnvapenforskning skars snabbt ner till ett minimum.

Kritik från USA

Långt bakom kulisserna hade emellertid ett annat spel pågått. Det var inte bara det socialdemokratiska kvinnoförbundet som var mot svenska kärnvapen. Också Sveriges mäktigaste informella skyddsmakt USA var bekymrat, dels för att Sverige föregick med dåligt exempel för andra småstater, dels för att man på detta sätt skulle använda en stor del av sina militära anslag för en försvarssatsning som USA inte hade någon nytta av. (Det handlade nu om långt mer än de två till åtta procent som beräknats 1948.) 

Sveriges försvar skulle vara ett komplement till Nato, och det skötte svenskarna bäst om de skaffade sig modern konventionell vapenteknologi och lämnade det verkligt tunga eldunderstödet – kärnvapnen – åt USA. Detta var också ett budskap som höga svenska officerare fick med sig hem när de varit på besök i USA.

Om Sverige i ett storkrig behövde sätta in kärnvapen mot sovjetiska ilastningshamnar eller truppkoncentrationer så kunde den saken ordnas, med eller utan Nato-medlemskap. Så fick Sverige till sist sina kärnvapen i form av en osynlig »allriskförsäkring», utan svindlande kostnader och utan en enda demonstrant vid grindarna till en kärnvapenbas.

Publicerad i Populär Historia 9/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också