Magnus Stenbocks öde

En bitande kall morgon i februari 1717 avled en svensk krigsfånge i sin cell på Frederikshavns kastell i Köpenhamn. Den döde var ingen mindre än Magnus Ste

15 februari 2009 av Andreas Marklund

En bitande kall morgon i februari 1717 avled en svensk krigsfånge i sin cell på Frederikshavns kastell i Köpenhamn. Den döde var ingen mindre än Magnus Stenbock, greve, fältmarskalk och kungligt råd. Han hade funnits bland de högst uppsatta personerna i Karl XII:s Sverige och hyllats som en av Europas största fältherrar. Ändå dog han i skam och förnedring, med en uppgiven förhoppning om ”en snarlig, mild och nådig ände på detta mitt närvarande elände”.

Magnus Stenbock hade kommit till världen i Stockholm 52 år tidigare, den 12 maj 1665. Det var ett ärorikt namn och ett imponerande familjeträd som den nyfödde ädlingen övertog. Från sätesgården Torpa i Västergötland hade Stenbockarna befolkat de svenska medeltidskrönikorna med många ryktbara krigare och herremän, riddare och ståthållare, riksmarsker och riksråd.

Ingen av förfäderna var emellertid lika framstående som Magnus Stenbocks far, Gustav Otto Stenbock. Denne hade börjat sin militära karriär som page åt Gustav II Adolf och avancerat i graderna under trettioåriga kriget. Han upphöjdes till greve av drottning Kristina och blev fältmarskalk under Karl X Gustav. När han 1664 övertog ämbetet som riksamiral fick han plats i Karl XI:s förmyndarregering. Att en arméveteran utan maritim erfarenhet blev chef för flottan fick dock en del att höja på ögonbrynen. 1674 skrev florentinaren Lorenzo Magalotti om den svenske riksamiralen: ”På sjöväsendet förstår han sig icke alls.”

Katastrofen inträffade när Magnus Stenbock var tio år gammal. Sverige låg i krig mot Danmark och Brandenburg, och örlogsflottan var av essentiell betydelse för de svenska stridsoperationerna. Den 9 oktober 1675 avseglade Gustav Otto Stenbock från Stockholms skärgård i spetsen för en stolt armada. Tio dagar senare kom flottan tillbaka i ett bedrövligt skick. Fienden hade man inte sett skymten av, men skeppen var illa medtagna av höststormar och sammanstötningar. Flera tusen båtsmän var dessutom utslagna av diarré.

Fiaskot var en smärtsam chock för den unge Karl XI. För Gustav Otto Stenbock blev det början till slutet. Han avsattes från ämbetet som riksamiral och dömdes att betala ur egen ficka för den dyra men resultatlösa flottexpeditionen. Så länge kriget varade lyckades han skydda sitt hus från total kollaps, men förmyndarräfsten och den stora godsreduktionen blev förödande slag. Bland annat dömdes Gustav Otto Stenbock att återbetala de 52 000 dagsverken som flottans båtsmän hade utfört vid renoveringen av familjeresidenset i Stockholm.

Stora delar av familjens fastigheter och egendomar drogs in till kronan eller såldes på auktion. Enligt skvallret tvingades man till och med att göra sig av med den guldbroderade sammetsrock som Gustav Otto Stenbock brukade bära när riksrådet höll möte i rikssalen. Böterna och det hotande ekonomiska sammanbrottet var emellertid inte det värsta. Långt bittrare var skamfläcken på det grevliga vapnet. På samma sätt som tappra och berömvärda handlingar renderade en adelsman större ära kunde misslyckanden leda till omgående äreförluster. Trots att högadeln betraktade sin ära som medfödd – som en fråga om blod och glansfulla anor – var den aldrig beständig, inte ens för en högättad krigshjälte.

Det höga anseende som Stenbockarna av tradition hade åtnjutit var därför långt ifrån stabilt när Magnus Stenbock växte upp till man. Det var snarare något som skulle återvinnas och etableras på nytt. Detta är viktigt att ha i tankarna om man vill förstå vad som drev Stenbock. Den ära som han livet igenom kom att jaga handlade om något större än hans personliga renommé. Genom sina gärningar skulle den unge greven Stenbock kompensera för de förödmjukelser som fadern, familjen och ätten hade upplevt i samband med flottkatastrofen och Karl XI:s utrensning av det gamla gardet.

Magnus Stenbock fick en gedigen humanistisk utbildning. Han var duktig på språk och hade en tydlig fallen­het för målning och svarvkonst. Ändå rådde det aldrig några tvivel om att han skulle välja krigets bana. Efter en bildningsresa till Holland och Frankrike 1684–85 tog han värvning vid ett holländskt regemente under greve Gustaf Carlsson – en oäkta son till Karl X Gustav.

Vid ungefär samma tidpunkt började Stenbock att sända smäktande epistlar till en ”Högvälborna allra skönaste fröken” i Sverige. Den utvaldas namn var Eva Oxenstierna. Hennes mor var Magnus Stenbocks kusin och fadern ingen mindre än kanslipresidenten Bengt Oxenstierna – Karl XI:s främste utrikespolitiska rådgivare.

Kärleksbreven förblev obesvarade i flera år, men den 23 mars 1690 hölls det bröllop i Stockholm. Arrangemanget blev storslaget och fullt värdigt alla föreställningar om pompa och prestige som Magnus Stenbock och hans ståndsmedvetna moder Christina Catharina De la Gardie eventuellt hade gjort sig när de inledde uppvaktningen. Det var inte bara rådsherrarna som mötte upp med sina familjer i kyrkan, utan även kungafamiljen.

Magnus Stenbock ingick som major i de svenska hjälptrupper som Karl XI lånade de nederländska generalstaterna i kriget mot Frankrike 1688–97. Bara några veckor efter vigseln i Stockholm påbörjade greveparet sin resa mot Holland. De hann knappt installera sig i bostaden i Maastricht förrän Stenbock skickades till stridszonen i Flandern. Han beskrev sin saknad i ett brev från fronten: ”Gud är mitt vittne att jag ängslas mer än man säger om turturduvan som sin maka har mist, jag har mist mer än min dygdiga maka emedan jag är alldeles ifrån mig själv, jag varken sover eller vakar.”

Några dagar senare upplevde han sitt första stora fältslag – slakten vid Fleurus den 1 juli 1690. Slaget var oerhört blodigt och den svenska hjälpkåren blev i stort sett tillintetgjord. Stenbock klarade sig dock utan skador. Han lyckades dessutom utmärka sig genom att erövra ett fientligt fälttecken och ta några fransmän till fånga. Till Eva Oxenstierna skrev han käckt efter slaget: ”Allra dygdigaste lilla hustru ge dig till freds eftersom min frånvaro angår min ära.”

Slitningarna mellan ära och kärlek blev det stora och olösliga dilemmat i Magnus Stenbocks liv. Han fick elva barn med Eva Oxenstierna och jollrade som en lycklig bebis när han skrev om hennes värme och godhet. Förmodligen var det bara med henne som han kände sig fullkomligt trygg och säker. Ändå levde de fysiskt åtskilda under större delen av äktenskapet. I ett av de sista breven till hustrun konkluderar Stenbock att mer än två tredjedelar av deras tid som äkta makar har förrunnit ”i en sorglig ensamhet och tårar, medan jag av en falsk ärelystnad jagat efter äran och döden utan att finna dem”.

Paret fick dock några lyckliga år tillsammans 1697–99, först i Wismar och därefter på Kronobäck i Småland – ett mindre gods som Stenbock kunde nyttja i egenskap av överste vid Kalmar regemente. 1700 blev det stora ödesåret för familjen. Det började med att Stenbock utnämndes till överste vid det legendariska Dalregementet, och kort därefter utbröt det stora nordiska kriget. Stenbock lämnade Sverige tillsammans med Karl XII och den karolinska armén. Hustrun stannade en tid med barnen på Kronobäck, men flyttade snart upp till föräldrarnas palats i Stockholm.

Stenbock kämpade i första ledet när karolinerna besegrade ryssarna vid Narva. Efter slaget befordrades han till generalmajor och fick tillträde till Karl XII:s innersta krets. Nu gick han igång med en intensiv charmoffensiv mot den unge envåldshärskaren. Bland annat skrev han en opera om Narva som uppfördes på kungens namnsdag. Snart var han en av majestätets personliga favoriter. Karl XII omtalade honom tillgivet som ”Måns Bock” eller ”Måns Lurifax” och berömde honom för hans käckhet och finurliga infall.

Under fälttåget i Polen blev Stenbock högsta ansvarig för fältarméns livsmedelsförsörjning. Hans patruller sändes ut till städer och byar för att indriva brödsäd och boskap. Namnet Stenbock blev synonymt med plundring och mordbrand hos stora delar av den polska befolkningen. Samtidigt växte hans personliga förmögenhet. Kyrksilver, tapeter och dylikt krigsrov sändes i förseglade lådor till Eva Oxenstierna i Stockholm. Hon fick i uppdrag att köpa dem en ståndsmässig herrgård och inreda den ”som ett dockskåp”.

Men åren i Polen krävde sin tribut. Stenbock fick problem med magen och fann sig allt oftare bunden till sängen. I breven drömde han sig tillbaka till hemmet – till hustrun och barnen, svarvstolen och trädgården, ”svensk dricka, lax och strömming”. Och givetvis ett hus ”därinunder jag må kunna luta mitt huvud”. Stenbock blev därför överlycklig när han 1706 utnämndes till guvernör över Skåne: ”Jag tackar Gud och jag är nöjd för all min livstid.”

Nu följde några trivsamma år. Vid sidan av sina administrativa plikter fick Stenbock tid att umgås med familjen och odla sina konstnärliga intressen. Men kriget hann snart ikapp honom. Stormaktsväldets fiender vässade knivarna när nyheten om det svenska nederlaget vid Poltava spreds i Europa. En dansk armé om cirka 15 000 man landsteg i november 1709 vid fiskeläget Råå utanför Helsingborg. Situationen var oerhört kritisk, då Sverige i stort sett saknade ett fungerande försvar. En ny svensk armé ställdes dock på fötter på rekordkort tid och redan efter nyåret 1710 började rekryterna att samlas i Växjö. Under ledning av Magnus Stenbock marscherade de in i Skåne och besegrade danskarna på de frusna sankmarkerna utanför Helsingborg den 28 februari 1710.

Segern vid Helsingborg var viktig för Sverige, inte minst ur ett psykologiskt och propagandistiskt perspektiv. Även om en hel armé gått under vid Poltava, hade svenskarna lyckats resa sig och slå tillbaka ett storskaligt anfall. Och även om kungen var försvunnen i Turkiet fanns det fortfarande män som kunde försvara hans rike. Män som Magnus Stenbock.

Efter Helsingborg blev han namnet på allas läppar – först och främst i Sverige, där han hyllades som en Herkules och rikets riddersman. Stenbock blev nu hjälten som alla hade väntat på; hoppet om ljus efter förmörkelsen vid Poltava. Flera potentater sände honom personliga lyckönskningar, bland andra hertigen av Marlborough, barnhertigen av Holstein-Gottorp och prinsessan Ulrika Eleonora.

Våren 1712 fick Stenbock det tvivelaktiga hedersuppdraget att leda en fältarmé från Pommern till Polen för att hjälpa Karl XII tillbaka till riket. Logistiska motgångar och en massiv allierad övermakt tvingade honom att vända med hären mot Mecklenburg och Slesvig-Holstein. I december 1712 besegrade han en dansk-sachsisk armé vid byn Wakenstädt utanför Gadebusch. Bataljen hyllades som ännu en triumf för namnet Stenbock, men Gadebusch var i allt väsentligt en pyrrhusseger. Svenskarna hetsade vidare norrut med en överlägsen allierad fiendearmé i hälarna. På vägen lade de staden Altona i ruiner – en händelse som väckte omvärldens avsky och solkade Stenbocks internationella renommé. Hären sökte skydd i det starkt befästa Tönningen vid floden Eiders utlopp i Nordsjön, men på grund av sjukdomar, hunger och bristan-de understöd kapitulerade Stenbock med sin sönderfallande fältarmé i maj 1713.

Första tiden i fångenskap blev tämligen skonsam. Stenbock fördes till Köpenhamn där han inhystes i ett ståndsmässigt adelspalats. Han mottog gäster och tilläts föra öppen korrespondens för att försvara sina privata intressen. Men sommaren 1714 hårdnade villkoren. Stenbock anklagades för en lång rad allvarliga förbrytelser och transporterades under väpnad eskort till Frederikshavns kastell där han låstes in som ”en hund och spion”.

Det var en slug och osedvanligt kreativ postspion vid namn Christian Erlund som blev Stenbocks nemesis. Erlund övervakade Stenbocks brevförbindelser på uppdrag av den danske kungen. Bland annat lyckades han knäcka den kod som användes i breven till generalkrigskommissarie Peter Malmberg, och fick därigenom nys om en hemlig flyktplan. Han lyckades även tillskansa sig Stenbocks fältarkiv genom ett vågat spel med förfalskade handstilar och maskerade brevkurirer. En stor mängd hemliga svenska kartor och fortifikationsskisser föll på så sätt i danskarnas händer, tillsammans med delikata brev mellan Stenbock och diverse höga potentater såsom Karl XII och arvprinsessan Ulrika Eleonora.

Danskarna var inte sena att använda stoffet i den antisvenska propagandan. Saftiga godbitar ur Stenbocks brevväxling publicerades på tyska och franska i välkomponerade smädeskrifter. Dåtidens läsare kunde exempelvis finna markerade avsnitt där Stenbock kallade den danske kungen för lögnare och anklagade det danska folket för ”barbarism och otro”. Publiken gavs även möjlighet att studera de skriftliga resterna av den misslyckade flyktplanen, inklusive Stenbocks kontrakt med en tvivelaktig preussisk skeppare, som enligt planen skulle ha seglat honom till den skånska kusten dold i lastrummet.

Känsliga papper ur Stenbocks arkiv användes alltså av danska propagandamakare för att framställa honom som en labil och förrädisk person. Som fånge hade han missbrukat den danske kungens förtroende och förtjänade inte längre en respektfull behandling. Stenbocks anseende och goda namn smulades således sönder i ett storskaligt offentligt karaktärsmord, orke­strerat av den danske envåldshärskaren Fredrik IV.

Den danska ärekränkningskampanjen innebar dödsstöten för Magnus Stenbock. Han hade sökt efter äran hela sitt liv, och när den slutligen togs ifrån honom hade han ingenting kvar att leva för. Ingenting utom sitt eftermäle. Efter att ha skrivit ner sin egen version av händelseutvecklingen 1712–14 kurade han ihop sig i fängelsemörkret och förberedde sig för att dö. Han somnade in i sin cell den 23 februari 1717 med tankarna riktade mot evigheten.

Magnus Stenbocks liv i årtal

1665 Föds den 12 maj i Stockholm.

1675 Fadern Gustav

Otto Stenbock gör bort sig som riksamiral.

1684–85 Den stora europeiska bildningsresan.

1688 Major vid de svenska hjälptrupperna i Holland.

1690 Gifter sig med Eva Magdalena Oxenstierna. Slaget vid Fleurus.

1700 Överste vid Dalregementet. Slaget vid Narva.

1710 Slaget vid Helsingborg.

1712 Det nordtyska fälttåget. Slaget vid Gadebusch.

1713 Förgörelsen av Altona. Kapitulationen i Tönningen. Fångenskap i Köpenhamn.

1714 Det misslyckade flyktförsöket. Förflyttas till Frederikhavns kastell.

1717 Magnus Stenbock somnar in den 23 februari i sin cell på Frederikhavns kastell.

Magnus Stenbock ledde de svenska trupperna till segern över Danmark vid Helsingborg i februari 1710.

I gryningen den 28 februari 1710 låg dimman tät omkring Helsingborg, alltför tät för ett anfall. Det menade i alla fall den danske befälhavaren, generallöjtnant Jörgen Rantzau. Han hade cirka 14 000 soldater beredda i tälten utanför stadsmurarna, men han såg ingen anledning att ställa upp dem i slagordning.

Medan morgondimmorna lättade började oroväckande underrättelser strömma in till arméledningen. Svenska trupper var i rörelse, norrifrån. Kanske var det spaningspatruller, kanske var det huvudstyrkan. Ingen visste säkert.

Vid tiotiden bröt en patrull om cirka tusen svenska ryttare ut ur skogen vid Pilshult, strax nordöst om staden. Omtöcknade danska soldater rusade ut ur tälten och intog sina positioner bakom bröstvärn och spanska ryttare. Tungt artilleri släpades upp på Ringtorpshöjden.

Under tiden marscherade Stenbock och den svenska huvudstyrkan ut ur skogen. De omkring 14 000 svenskarna formerade sig i två parallella linjer. Överraskningsmomentet var på Stenbocks sida, men Rantzau hade starka positioner. Den danska fronten skyddades av förrädiska våtmarker och slätten som svenskarna måste forcera var översållad av diken och låga stenmurar.

Någon gång före tolvslaget började den svenska framryckningen. Artilleribeskjutningen från Ringtorpshöjden orsakade svåra förluster och marschen genom sumpmarkerna blev kostsam. Stenbock talar om ett ”obeskrivligt besvär” i sin rapport till rådet. Isen ”bar någorlunda, dock inte alldeles”. Hela tiden intensifierades den danska eldgivningen. Svenskarna föll i drivor och det moddiga vattnet fylldes med sönderskjutna kroppar.

Då hände det – danskarnas högerflygel började plötsligt röra sig framåt. Rantzau blev orolig för att svenskarna skulle skära av hans trupper från Helsingborg. Han dånade fram i spetsen för sina ryttare i en kraftfull kavallerioffensiv.

Detta var ett allvarligt misstag. Offensiven öppnade en kilometerbred lucka i den danska slaglinjen som Stenbock registrerade i sin kikare. Förstärkningar sändes omedelbart iväg till den svenska vänsterflygeln. Rantzaus avdelning stod snart allena mot svenska ryttare som föll in från samtliga sidor.

I villervallan red Rantzau in i en ung svensk fänrik som grep chansen och avfyrade sina ryttarpistoler mot den danske generalen. Skadorna blev så allvarliga att Rantzau tvingades bege sig tillbaka till Helsingborg. Vid det laget hade det svenska infanteriet kommit i närstrid med den danska kärnan i mitten av slagfältet. Med sig förde de lätta fältkanoner som med otroligt stor möda hade släpats genom issörjan.

Upplösningen på Ranzaus högra flygel spred sig nu till den övriga danska slaglinjen. Regemente efter regemente släppte vapnen och vände för att rusa mot Helsingborg. Hundratals flyende danskar slaktades av de svenska ryttarna. Själva striden varade i cirka tre timmar. Klockan fyra på eftermiddagen sände Stenbock en kurir till Stockholm för att underrätta rådet om segern.

De exakta förlustsiffrorna är som alltid omstridda, men över 2 000 danskar förlorade sannolikt livet den aktuella dagen. Totalt rapporterades cirka 4 600 danskar som döda och sårade, medan hela 2 677 togs till fånga. Även på den svenska sidan var förlusterna kännbara; cirka 800 stupade och 2 000 sårades. De flesta hade fallit under marschen genom träsken i slagets inledningsskede.

Efter slaget förskansade sig danskarna i Helsingborg, men den tillförordnade danske befälhavaren Carl Dewitz fick snart order från Köpenhamn om att evakuera staden och överföra trupperna till Själland. Hären överskeppades under intensiv svensk artillerield och klockan nio på kvällen den 5 mars 1710 lämnade Dewitz som siste dansk den skånska kusten i en båt.

Andreas Marklund är historiker och författare. Han utkom i höstas med boken Stenbock – ära och ensamhet i Karl XII:s tid.

Kanske är du intresserad av...

Läs också