Lissabon 1755

Himlen över Lissabon var klar på morgonen den 1 november 1755. Knappast en vindil märktes, vattnet låg stilla och ute på floden Tejo guppade fartygen f

6 augusti 2002 av Lars Edling

Himlen över Lissabon var klar på morgonen den

1 november 1755. Knappast en vindil märktes,

vattnet låg stilla och ute på floden Tejo guppade fartygen fridfullt för ankar. Dagen hade

börjat på allra bästa sätt. Det kan dock hända att någon stadsbo med brunn på tomten uppmärksammade att grundvattennivån hade sjunkit dramatiskt. Någon annan kan ha lagt märke till en hund eller något annat djur som gnydde eller uppförde sig ovanligt. Men vi vet inte om sådana iakttagelser ledde till några föraningar.

Tusentals lissabonbor hade gett sig av till någon av stadens omkring fyrtio kyrkor för allhelgonadagens mässa. Klockan var ungefär halv tio på förmiddagen när helvetet bröt löst.

”Jag höll på att avsluta ett brev när pappren och bordet jag skrev på började vibrera svagt vilket överraskade mig eftersom jag inte uppfattade någon fläkt av vinden. Medan jag funderade över orsaken, utan minsta ängslan, började hela huset att skaka från grunden”, berättar Charles Davy, engelsk pastor i Lissabon och en av många som vittnat till eftervärlden om katastrofen.

Hans hus fortsatte vibrera, började snart skaka kraftigt och de översta våningarna rasade mot marken. ”Min bostad, på första våningen, delade inte just då detta öde men allt kastades omkring på ett sådant sätt att jag svårligen kunde hålla balansen, jag förväntade inget annat än att strax krossas till döds. Väggarna fortsatte att gunga fram och tillbaka, hål öppnades på flera ställen. Samtidigt förmörkades himlen, sannerligen ett egyptiskt mörker utan tvekan på grund av kolossala moln av kalk och damm. Jag kunde knappt andas på tio minuter.”

Lissabon hade vid den här tiden omkring 275 000 invånare och var Europas fjärde största stad – bara London, Paris och Neapel var större. Den var också en av de rikaste städerna och den ledande hamnstaden. Överklassen red på vågen efter de stora upptäckarna – Vasco da Gama, Fernão de Magalhães, Bartolomeu Diaz, Pedro Álvares Cabral... Guld, diamanter, tobak och kryddor från kolonierna gav enorma rikedomar åt kungafamiljen, adeln och handelsmännen. Det var en rovdrift som gynnade de redan välbärgade – men knappast ökade välfärden för den den stora allmänheten i Portugal. Kyrkorna smyckades med förgyllda sniderier. Aristokratin klädde sig i dyrbara dräkter och färdades i rikt dekorerade vagnar. Förnäma utländska besökare trängdes för att bli presenterade vid hovet. Lissabon var ett kosmopolitiskt centrum. Kungen gynnade vetenskapen och konsten. Särskilt arkitekturen fick blomstra, enorma penningsummor slösades på vackra palats och herresäten.

Redan på 1500-talet hade den portugisiske författaren Luis de Camões kallat Lissabon ”världens prinsessa [...] framför vilken även havet bugar sig”. De orden var lika giltiga under 1700-talets första hälft, Lissabons andra guldålder som huvudstad.

Det kungliga palatset vid floden rasade nu samman. Ett femtiotal kloster och de flesta av stadens kyrkor föll ihop på de människor som inte hann fly. Av tullhuset, det kungliga biblioteket, inkvisitionspalatset, det gamla indienhuset, artilleriförrådet och spannmålsbörsen skulle snart bara ett rykande kaos av sten och bråte finnas kvar. Pastor Davy bevittnade förödelsen:

Jag skyndade genom de smala gatorna där byggnaderna antingen höll på att falla samman eller redan hade rasat ihop, klättrade över ruinerna av Pauluskyrkan för att nå fram till floden där jag trodde att jag skulle vara i säkerhet. Här fann jag en stor samling människor av båda könen, från alla samhällsklasser och i olika tillstånd, bland dem märkte jag några ledande domkapitelmedlemmar i sina purpurfärgade skrudar, kvinnor som var halvklädda, några utan skor. Alla låg på knä i bön, med skräck i ansiktet, var och en slående sitt bröst och oupphörligt ropande ”Miserecordia meu Dios!”… Mitt under vår åkallan började nästa skalv och fullbordade förstörelsen av många byggnader. Bestörtningen blev nu så omfattande att miserecordia-rop tydligt hördes från toppen av Sankta Katarinakyrkans backe, en bra bit därifrån, dit en väldig mängd människor hade tagit sin tillflykt. Ni kan tänka er skalvets styrka när jag säger att jag knappt kunde hålla mig kvar på knäna.

Det andra skalvet blev ännu starkare. På grundval av jordbävningens verkningar, även långt utanför Portugals gränser, har man i efterhand beräknat magnituden till cirka 8,9 på richterskalan, kraftigare än så kan knappast en jordbävning bli.

Närmare tiotusen byggnader var nu fördärvade, nästan två tredjedelar av staden låg i ruiner.

Stadens läge vid Tejo fick speciella konsekvenser. Vattenmassor vällde med enorm kraft in över gatorna för att lika snabbt rusa tillbaka till floden. Många som överlevt husrasen drunknade i flodvågen. Stora handelsfartyg och krigsskepp kastades runt på redden och vändes upp och ner, som om de vore barkbåtar utsatta för ett barns lynniga missnöje.

”Ut på den nya, präktiga kajen byggd helt och hållet av grov marmor till en oerhörd kostnad, hade en mängd människor flytt för att rädda sig”, berättar pastor Davy. ”Flera båtar, också fulla av människor, låg för ankar nära kajen. Allt detta svaldes liksom i en virvel, när floden först höjde sig tjugo fot och sedan genast sjönk igen. Hela kajen med alla människor och båtarna som låg i närheten sögs ner i en hålighet för att aldrig mer synas igen.”

Efter det tredje skalvet fattade många byggnader eld. Det brann på mer än ett hundratal platser i Lissabon. En trolig brandorsak var de många vaxljusen som användes vid mässorna i kyrkorna, men det sägs också att plundrare och andra missdådare passade på att tända eld på en del byggnader, bland annat det kungliga slottet. Även operan blev lågornas rov.

Branden rasade ohämmat i fem, sex dagar i hela staden utan att några allvarliga försök gjordes att släcka den; det gick inte att ta sig fram. Det som jordbävningen och flodvågorna hade skonat tog branden till stor del hand om. Till slut återstod bara väldiga, pyrande stenhögar. Uppgifterna från samtiden om antalet döda varierar starkt, från 30 000 till mer än en miljon. Ungefär 70 000, lyder moderna uppskattningar.

Det var inte bara Lissabon som drabbades. Jordbävningens epicentrum låg rakt ut i Atlanten ungefär tvåhundra kilometer västsydväst om Cabo São Vicente, Portugals sydvästra hörn. De värsta sviterna led sydvästra Portugal men kraftiga skalv hemsökte också de marockanska städerna Fès och Meknès, där många offer krävdes. Även i Marrakech, Rabat och Agadir blev följderna allvarliga, stor förödelse anställdes i Algeriet och sydvästra Spanien och skalven fortplantades dessutom till Frankrike, Schweiz och norra Italien.

Väldiga så kallade tsunamivågor (efter japanskans ord för ”hamn”, tsu, och ”våg”, nami) skövlade kusterna i Portugal, västra Marocko och sydvästra Spanien. Vattenmassor rullade även mot de franska, belgiska, holländska och engelska kusterna – men också över Atlanten mot de amerikanska kontinenterna.

I Sverige rapporterades till Vetenskapsakademien smärre skakningar på olika håll i landet och kraftiga svallningar i olika vatten, till exempel Dalälven, Stora Le och Göta älv. Virvlar uppstod och båtar slets lösa. Ångermanälvens is ska ha brutits upp med ett rysligt dån, en ovanlig händelse i början av november.

Det var alltså en väldig naturens urladdning, ett slags apokalyps som även satte djupa spår i samtidens tankeliv. Jordbävningen inträffade i en brytningstid mellan konservativa, kyrkliga värderingar och upplysningens nya vindar. Framförallt gav den bränsle till rasande debatter om moral och Guds försyn.

Olika grupperingar tog katastrofen till intäkt för riktigheten i sin uppfattning och försökte enträget att misskreditera sina meningsmotståndare med argument eller också mer våldsamma metoder.

Bara att jordbävningen inträffade på allhelgonadagen, när mässan pågick, var för somliga ett bevis på Guds vrede. Frågan var bara vem Gud var arg på. Protestanterna, som inte fick närvara vid mässorna på helgdagen och därför klarade sig lindrigare undan katastrofen, såg jordbävningen som en läxa åt katolikerna. Men både protestanter och katoliker kunde se den som ett straff riktat mot inkvisitionens ondska.

Jesuiterna, som hade en stark position i Portugal, både inom den högre utbildningen och i regeringsmakten, hörde till dem som engagerade sig mest i straffspekulationer. En av dem var italienaren Gabriele Malagrida som i sina svavelosande predikningar orerade: ”Lär dig, o Lissabon, att det som förstört våra byggnader […] är dina vederstyggliga synder.”

En franciskansk predikare ansåg dock att jordbävningen måste ses som en förunderlig, gudomlig nåd. Portugal förtjänade ju egentligen mycket värre. Hela landet borde rimligen ha försvunnit ned i underjorden eller åtminstone skulle Lissabon ha utplånats fullständigt.

Portugals starke man vid tiden för jordbävningen var markisen av Pombal. Han blev utrikesminister 1750 och premiärminister 1756. Markisen regerade enväldigt och tidvis med stor grymhet men genomförde också ett omfattande reformarbete, delvis i upplysningstidens anda. Han hade tjänstgjort som ambassadör i London och Wien och blivit bekant med upplysningens Europa.

När jordbävningen inträffade tog markisen energiskt itu med att leda uppröjningsarbetet och återuppbyggnaden. Hans inställning var pragmatisk: ”begrav de döda och föd de överlevande”. Jordbävningen var enligt honom ingen Guds vendetta utan snarare en naturlig företeelse. Jesuiternas syndapredikningar såg han som ett besvärande hinder i arbetet när han ville att invånarna skulle inrikta kraft och pekuniära medel på återuppbyggnaden.

Markisen hade även andra oplockade gäss med jesuiterna och under tiden efter jordbävningen gjorde han allt för att ta loven av deras predikningar. Malagrida fick så småningom betala ett högt pris för sin förkunnelse när han avrättades av inkvisitionen på ett mycket brutalt sätt. År 1759 drevs jesuiterna ut från Portugal genom ett kungligt edikt.

Funderingar kring orsakerna till jordbävningen engagerade tänkare runt om i Europa. För Voltaire blev katastrofen det slutgiltiga beviset på att den filosofiska riktning som kallades optimism var totalt vilseförd. Det var optimisterna som med Leibniz ord menade att ”allt är till det bästa i denna den bästa av alla världar”. Även Voltaire hade själv tidigare bekänt sig till optimismen – den var tidens dominerande åskådning bland intellektuella.

Optimisterna ansåg att det onda var overkligt eller skedde till förmån för något överordnat gott. De flesta förkastade i upplysningstidens anda mycket av den traditionella kristendomen, särskilt kyrkans makt. De trodde dock på en Gud som skapat en värld med obrytbara fysiska och moraliska lagar, men som drog sig undan inblandning. Följaktligen var det människors uppgift att använda sitt förnuft för att förstå skapelsen.

Redan innan jordbävningen inträffade hade dock Voltaire övergett denna hållning. Han frågade sig: om nu Gud är allsmäktig och god, varför finns då så mycket ondska i världen – det klassiska, så kallade teodicéproblemet.

Voltaires första litterära reaktion på jordbävningen blev att skriva dikten Poème sur le desastre de Lisbonne. Där uppmanar han ”förledda filosofer” som ropar ”allt är till det bästa” att betrakta de förskräckliga ruinerna i staden. Kunde de då framhärda i att förödelsen var resultatet av en god Guds eviga lagar? Var Lissabon kanske mer lastbar än London och Paris där människor var helt upptagna av sina nöjen? ”Lissabon är ödelagd och i Paris dansar man!”, skrev han. Om saker och ting sker ”för att de måste” då spelar det ingen roll vad människor gör, eftersom katastrofer ändå sker, var hans bittra slutsats.

Den arton år yngre Jean-Jacques Rousseau, som redan tidigare hade brevväxlat med Voltaire i en beundrande ton, medan han fick nöja sig med korthuggna och avsnoppande svar, läste dikten och besvarade den så småningom med ett brev som brukar kallas ”Brev om försynen”.

Rousseau stördes av Voltaires dikt och såg den som ett angrepp på den religion som också var hans egen. Han skrev att han hade förväntat sig ett värdigare vittnesbörd om den mänsklighet som uppenbarligen ändå hade inspirerat Voltaire att skriva dikten. Han menade att dikten sade: ”Plågas för evigt, du olycksaliga. Tro aldrig att dina bedrövelser kommer att ta slut, ty de enda skäl du kan finna till att leva, det är att lida och dö…” Dikten avvisade allt hopp om en god Gud, menade Rousseau.

Rousseau förstod inte hur man kunde söka moraliska brister någon annanstans än hos människan. Även rent materiella olyckor är vårt eget ansvar, menade han och skriver:

Erkänn till exempel att det knappast var naturens verk att på en plats samla ihop tjugotusen byggnader på sex, sju våningar. Om invånarna i denna stora stad hade varit mer jämt utspridda och mindre tätt bebodda hade förlusterna av människoliv blivit färre, kanske inte några alls. Alla hade flytt utomhus vid första skalvet. Men många stannade envist kvar […] och utsatte sig för ytterligare skalv ty vad de måste lämna kvar var mer värt än vad de orkade bära med sig. Hur många olyckliga omkom inte i denna katastrof på grund av begäret att hämta kläder, papper, eller pengar?

Forskare har visat att Rousseaus synpunkter är unika, eftersom de för första gången pekar på samhälleliga orsaker till katastrofer. Voltaire svarade aldrig på Rousseaus brev men 1759 gav han ut Candide som blev en internationell bästsäljare. Huvudpersonen i boken reser världen runt och upplever fattigdom, inskränkthet, sjukdom och fanatism. När han besöker Lissabon inträffar jordbävningen och han ”nästan förlorar förståndet av smärta och förskräckelse”. Då frågar han sig: ”Om detta är den bästa av alla världar, hurdana är då de andra?”

En annan tänkare som rördes av Lissabons öde var Immanuel Kant som skrev tre uppsatser om orsaker till jordbävningar. Kant var tolv år yngre än Rousseau och tillhörde en generation där nu ett vetenskapligt synsätt alltmer började vinna inträde.

Han skrev 1756, under intryck av katastrofen, att jordbävningar framförallt förekom i anslutning till bergskedjor och större floder. Under dessa naturformationer fanns nämligen parallellt löpande underjordiska hålrum och i dessa kunde man söka orsaken till jordbävningar.

Hade inte Lissabon byggts längs floden Tejo hade verkningarna antagligen blivit mindre allvarliga för staden, menade Kant, som lanserade en kemisk förklaring till jordskalv. I hålrummen kunde vid vissa tillfällen en särskild blandning av vitriololja (äldre benämning på svavelsyra), järn och vatten uppstå. I den blandningen, med den underjordiska eldens hjälp, skapades explosiva ångor och därmed rörelser som orsakade jordbävning.

Markisen av Pombal var kanske mest benägen att tro på en förklaring av sistnämnda typ. Hans målsättning var att göra Portugal till ett modernt land med moderna värderingar även om det i dag kan tyckas vara en paradox att han genomdrev sina idéer med gammaldags maktfullkomlighet. Erfarenheterna från utlandet hjälpte honom att förstå vilken roll Portugal kunde spela internationellt bland andra större och mer offensiva nationer.

Trots Portugals eleganta hovliv och överklassens skrytbyggen sågs landet som provinsiellt och efterblivet av utomstående. Här saknades till exempel ett modernt utbildningsväsende. Ändå stod landet för något nydanande när regeringsmakten tog ansvar för räddningsarbete och återuppbyggnad.

Lissabonkatastrofen inträffade på tröskeln till vad som skulle bli den moderna västvärlden, när nationalstaten utvecklades och frågan om en regerings ansvarsområde aktualiserades. Det anses vara första gången nationalstaten målmedvetet sysselsatte sig med samhällets välfärd. Man kan också säga att jordbävningen fungerade som en katalysator. Markisen av Pombals stjärna steg medan jesuiternas föll. Därmed blev Portugal det första europeiska landet där religionens inflytande över regeringsmakten urholkades. I jesuiternas frånvaro fick markisen bättre möjligheter att reformera utbildningsväsendet.

Efter jordbävningen måste livet på något sätt gå vidare. Kyrkan, adeln och även den nye kungen,

Josef I, tog aktiv del i räddningsarbetet. En del rika skickade iväg sina familjer med fartyg till säkra destinationer. Utlänningar trängdes och övernattade i trädgårdarna kring de ambassadbyggnader som hade klarat sig. Inkvisitionen oroade sig för att fångar i fängelsehålorna i deras för övrigt förstörda palats skulle fly. Därför surrades en del fast på mulor och transporterades till Coimbra för att bli nedkastade i andra fängelsehålor, medan vissa, troligen sådana som inte förirrat sig lika långt från den rätta läran, benådades.

Handelsmän grävde sig igenom askan och slaggen efter sina affärsbyggnader för att eventuellt finna något av värde. Plundrare och mordbrännare fick summariska rättegångar och hängdes. Engelska köpmän vände sig till markisen för att be om en snabb återuppbyggnad av tullhuset. De blev artigt avspisade och fick veta att nödhjälpsarbetet hade högsta prioritet. För att undvika hungersnöd tog regeringen bland annat en hel fiskeflotta, med torsk i sin last, i beslag.

Man beslutade att fullständigt återuppbygga nedre delen av centrum. För att kunna bygga på leran som tsunami-vågorna fört med sig skaffades tusentals pålar från norra Europa. Med dessa som grund anlades vackra, enhetliga byggnader av sten. Markisen av Pombal ville åter göra Lissabon till en praktfull och ledande stad i Europa. Rikedomarna från Brasilien förväntades betala de ståtliga visionerna.

Till hans bestående verk hör stadsdelen Baixa med sitt regelbundna gatunät, inspirerat av stadsplanerna i det spanska Amerika. Vid flodstranden där det kungliga palatset hade legat, byggdes ett jättelikt torg, Praça do Comércio, dominerat av en staty där kung Josef I rider på sin favorithäst Gentil.

Men guldfyndigheterna sinade, projektet gick långsamt framåt och när markisen föll i onåd 1777 var hans visioner långt ifrån uppfyllda. Istället utbredde sig jättelika kåkstäder på de flesta av Lissabons kullar. Och spåren efter katastrofen 1755 kan beskådas än i dag.

Lars Edling

är frilansjournalist, bosatt i Malmö.

Spår av katastrofen

Praça do comércio och stadsdelen baixa.

Torget vid floden, ryttarstatyn föreställande Josef I och stadsdelen Baixa med det regelbundna gatunätet blev markisen av Pombals bestående verk i ambitionen att återuppbygga det praktfulla Lissabon. Torgets utformning är tydligt inspirerat av det forna kungliga palatset med dess stora borggård.

Museu arqueológico do carmo.

Museet är inrymt i en kyrka som byggdes mellan åren 1389 och 1423. Under jordbävningen rasade kyrkan delvis samman och brann dessutom. En restaurering påbörjades under Maria I:s tid men slutfördes aldrig. I dag står kyrkan, utan tak, som ett minne av jordbävningen.

Igreja de são domingos.

Utifrån ser kyrkan välbehållen ut men innanmätet är annorlunda. Skadorna på pelarna och de svärtade väggarna, tydliga spår efter jordbävningen, ger en suggestiv glimt av katastrofen för snart 250 år sedan.

museu da cidade. Lissabons stadsmuseum är väl värt ett besök. Ett flertal tavlor av staden före, efter och under jordbävningen finns att låta sig fängslas av. Främsta dragplåstret är dock en jättelik modell av Lissabon som staden såg ut 1755, före jordbävningen.

Museu do teatro romano.

Resterna av en romersk teater kom i dagen tack vare jordbävningen. Teatern, som lär ha rymt 5000 åskådare, är bara delvis utgrävd. Den uppfördes under kejsar Augustus tid men förföll och återuppbyggdes 57 e Kr som en hyllning till Nero.

Alfama.

De gamla moriska överklasskvarteren hör till de delar av staden som bäst klarade jordbävningen. En förklaring kan vara den stadiga berggrunden eller de väl anlagda husgrunderna. I dag är Alfama en fattig, flagnad skönhet. Man kan flanera i de vindlande, smala, ibland mycket branta gränderna (bilden nedan) och studera det moriska gatunätet som till största del är intakt.

Kristen erövring

205 f kr Staden kallas Olisipo vid den tid då romarna besegrar kartagerna vilka tidigare styrt i området. Det land som ungefär motsvarar nuvarande Portugal får namnet Lusitanien och blir en provins i romarriket. Stadens namn ändras till Felicitas Julia och blir den viktigaste i Lusitanien. Under ett halvt årtusende råder romersk högkultur.

400-talet Germanska invasioner bidrar till upplösningen av romarriket. Staden lyder under alaner, sveber och visigoter. Kristendomen förstärks.

700-talet Staden erövras av morerna som anländer från Nordafrika. De befäster och förstärker Lissabona, som de kallar staden. Ny kulturell blomstringsperiod.

1147 Efter 400 år av moriskt styre återerövras Lissabon av de kristna. Lissabon blir en del av Portugal.

1256 Lissabon blir Portugals huvudstad efter Coimbra.

1400- och 1500-talen Sjöfarten utvecklas. Under denna upptäcktsresandets epok blir Lissabon en av Europas rikaste städer tack vare kolonisation och handel med kryddor, textilier och andra varor.

1580 Lissabon och Portugal erövras av spanjorerna. Lissabons första gyllene epok som Portugals huvudstad är förbi. Stadens rikedom minskar.

1640 Portugal kastar ut de spanska härskarna och lierar sig med England. Spanjorerna försöker flera gånger återta förlorad mark.

1668 Efter 28 år av stridigheter erkänner Spanien genom Lissabonfördraget Portugal som en självständig nation.

Slutet av 1600-talet–1755 Ännu en gyllene epok för Lissabon inleds efter fabulösa inkomster av guld, diamanter, kryddor och tobaksodlingar från kolonierna.

1755 En jordbävning förstör två tredjedelar av staden och cirka 70 000 människor omkommer. I och med detta är den andra gyllene epoken slut. Återuppbyggnadsarbetet inleds genast. Stadsdelen Baixa med sitt karakteristiska rutnät anläggs.

1807 Staden ockuperas av Napoleons trupper medan den kungliga familjen flyr till Brasilien.

1800-talet Ett århundrade av uppror och politiskt kaos. Men stadens folkmängd fördubblas, avenyer anläggs och hamnen moderniseras.

1908 Kungen och kronprinsen mördas på Lissabons gator. Ett par år senare utropas republik. Denna avskaffas aldrig men genom en militärkupp 1926 hamnar Portugal under auktoritära styresmän och blir en diktatur.

1974 En oblodig

militärkupp, ”Nejlikerevolutionen”, genomförs. Portugal blir en modern demokrati och så småningom medlem av EG/EU (1986).

1998 Lissabon är värd för århundradets sista världsutställning. Staden rustas upp. Tunnelbanenätet utvidgas. En tretton kilometer lång bro över Tejo byggs. På utställnings-området växer i dag en ny stadsdel fram.

phci1025

Kanske är du intresserad av...

Läs också