Sture Lagerwall som Lasse-Maja i filmen med samma namn från 1941. Till höger Rune Carlsten som baron Krusenhielm.  © Sjöberg Bild

Lasse-Maja stal folkets hjärta

Storförbrytaren Lars Molin, mer känd som Lasse-Maja, blev en av 1800-talets mest kända svenskar – tack vare en förljugen självbiografi och en fäbless för kvinnokläder.

3 november 2016 av Lars Ericson Wolke
Fredagen den 2 maj 1823 började som en helt vanlig dag på Karlstens fästning, den mäktiga fängelseborgen på Marstrandsön i skärgården, tre mil nordväst om Göteborg.


Bland alla de människor som rörde sig inne på och utanför fästningen – vakter, fångar, besökare av alla de slag – lade ingen särskilt märke till en person som gick ut genom stora porten och vidare ned för den branta backen till det lilla samhället Marstrand.

Han var inte uppseendeväckande klädd, utan hade på sig en blå sjömanströja och ett par ljusgrå byxor »med mörkgrå lapp lagad på stussen«.

Några timmar senare hade mannen fått skjuts av en fiskare över till Tofta på fast­landet. Där bytte karlen om till »fruntimmerskläder«: vit klänning med blå prickar, ett par kängor och en mörkgrå kappa.


Några rakgrejor och en handfull sedlar slog han in i en näsduk och »detta stack han i barmen«, vittnade senare fiskaren om. Sedan försvann »kvinnan« inåt land.

Livstidsfånge på rymmen

Kvar på Karlstens fästning fick kommendanten Nycander bita i det sura äpplet och rapportera att han saknade Karlstens mest kände fånge: »livstidsfången Molin eller den i riket beryktade stortjuven Lasse-Maja«.

Några dagar senare kunde kommendanten pusta ut. Rymlingen hade gripits i närheten av Trollhättan och kunde, väl kedjad, föras tillbaka till Karlsten. 

Vid sin flykt var Lasse-Maja – eller Lars Larsson Molin (1785–1845), som han egentligen hette – redan en av Sveriges mest berömda kriminella. I nästan exakt ett decennium hade han suttit inlåst på Karlstens fästning, landets hårdaste fängelse.

Den enda kända bild som före­ställer Lars »Lasse-­Maja« Molin är denna litografi från 1836 av okänd konstnär.

© Uppsala universitetsbibliotek

Självbiografin gjorde honom till kändis

Men tjuvens berömmelse skulle växa och anta närmast idolliknande proportioner.

År 1833, efter 20 år på Karlsten, publicerades Lasse-Majas själv­biografi, där han i skälm-romanens form beskrev hur han i åratal stal från de rika och gav till de fattiga, och hur han, oftast iklädd kvinno­kläder, lurade välbärgade bönder, bergsmän och präster.

I boken berättas dråpligt hur trögtänkta men välbärgade män förälskar sig i den vackra mamsellen Molin, innan de finner sig bedragna på såväl kärlek som egendom.

Lasse själv var analfabet men omvittnat är hur han ofta uppträdde på Karlsten inför besökare och drog skrönor om sitt tjuvliv i klänning, och med största sannolikhet är det hans berättelser som legat till grund för den nedskrivna versionen av självbiografin.

Lasse-Majas självbiografi kom ut i ett fyrtiotal upplagor ända in i vår tid och i slutet av 1800-talet uppgavs den i många bygder vara den mest lästa boken, vid sidan av Bibeln och andra religiösa böcker.

Boken gjorde Lasse-Maja till en av landets största »kändisar« under 1800-talet, men som så ofta motsvarade dikten inte alltid verkligheten.

Påhittade berättelser

Det hela hade börjat långt ­därifrån, i bergslagsbygden norr om Lindes­berg i Västmanland. Här, i Ramsberg, föddes Lasse 1785 i en torparfamilj där fadern arbetade som sockenskräddare.

Torparsonen Lars Larsson sökte sig tidigt till kretsar i samhällets utkant, där småstölder, kortspel och brännvin fyllde dagarna, och prästen Aron Vestén i Ramsberg konstaterade uppgivet i husförhörslängden: »Kan intet.«

Sedan han stulit pengar av sina föräldrar och blivit upptäckt sökte Lasse skydd i ett granntorp där dottern Maja Andersdotter blev hans förtrogna.


Det här bör ha hänt 1799 eller möjligen 1800. I sin självbiografi långt senare framställer Lasse sig som den vuxne partnern i deras förhållande. Men han var nu 15–16 år, medan »det arma barnet« Maja var 28 eller 29 år.

Sådana felaktigheter är typiska för självbiografin, som är ett gytter av förvanskade eller påhittade berättelser, ett krono­logiskt mischmasch och uteslutningar av­ ­viktiga namn och fakta. Men ändå, Lasses bok innehåller en kärna av sanning och bygger ytterst på hans verkliga liv.

Men vad som är sanning och vad som är dikt, ja, det är inte alltid lätt att utreda. Tack och lov, frestas man säga, så stod Lasse-Maja inför rätta i ett trettiotal rättegångar, och därmed ger domstolsprotokollen, tillsammans med kyrkböcker och andra handlingar i olika arkiv, forskaren en möjlighet att närma sig Lasse-Majas verkliga liv.

Lasse-Maja turnerade efter sin frigivning som underhållare, iklädd kvinnokläder. Illustration från samtida skillingtryck.

Fick smak för kvinnokläder

Hos torpardottern Maja provade han för första gången kvinnokläder och så skulle det fortsätta. Maja fick också bidra till hans »artistnamn« Lasse-Maja.

Enligt honom själv använde Lasse enbart kvinnokläder för att lura potentiella offer eller jagande poliser, och självfallet spelade kvinnokläderna en viktig roll som förklädnad.

Men det finns partier i hans själv­biografi som låter oss ana att det fanns en djupare dimension i bruket av klänningar.


När han beskrev några månader som förklädd hushållerska på gården Hässelbyholm nära Strängnäs säger han: »Hade mitt kön varit överensstämmande med min klädedräkt, så hade jag varit den lyckligaste människa på jorden.«

Det är kombinationen av omfattande ­stölder och uppträdandet i kvinno­kläder som, tillsammans med självbiografin, säkrade Lars Larsson en plats som Lasse-Maja i 1800-talets historia. Utan bok och ­klänningar hade han i dag säkert varit lika glömd som de flesta tjuvar i hans samtid.

Levde utanför lagen

Alltifrån 14–15-årsåldern var Lasses liv fyllt av ständig flykt undan myndigheterna, hämndlystna offer eller svekfulla kriminella kumpaner. Ofta fick han övernatta på höskullar eller ute i skogen, även vintertid. 

I flera omgångar sökte han sig till Stockholm, där han lättare kunde försvinna i storstadens vimmel, men även här blev han snart alltmera känd och efterspanad. Stöldräderna utsträcktes till hela Mälardalen men var koncentrerade till hemtrakterna i Bergslagen och Stockholm.

Glimtvisa stunder av glädje och ­avkoppling fick han genom måltider på huvudstadens krogar eller värdshus i dess omgivningar som Liljeholmen, Ekensberg, Vårby gård, Tall­krogen eller Ålkistan.


Delvis trampade han samma kroggolv som Bellman hade besjungit några år tidigare. Vid flera tillfällen besökte han också Operan, och just opera­besöken tycks ha varit den främsta glädjekällan i ett liv som annars bjöd på få ljusglimtar.

Lasses liv återspeglar en utveckling i det tidiga 1800-talets svenska samhälle då befolkningen började öka kraftigt, i synnerhet de egendomslösa grupperna i bonde­samhället: backstugusittare och torpare.


Samtidigt ökade brottsligheten, inte minst stölderna, betydligt och i förlängningen också antalet intagna på olika former av fängelser. 

På Yxe herrgård utanför Lindesberg stal Lasse-Maja en gång en häst och en vagn. Efter frigivningen 1839 återkom han för att roa herrskapet med berättelser från sitt liv – dock utan att beröra stölden.

© Lars Ericson Wolke

Var ingen Robin Hood

Sedan Gustav III hade avskaffat dödsstraffet för upprepade stölder innebar tredje domen för stöld, »tredje resan stöld«, att den dömde sändes på livstids straffarbete på någon av landets fästningar: Landskrona, Karlskrona, Nya Älvsborg, Varberg, Vaxholm eller, värst av alla, Karlsten.

Lasses självbiografi försöker konsekvent förvandla honom till en Robin Hood-gestalt, men i verkligheten fanns inga sådana inslag, tvärtom. Offren för hans stölder var väl så ofta enkla bönder eller torpare, men även herrgårdar fick besök. 


Oftast blev bytet lite kläder, några sängkläder och stolsöverdrag, enklare smycken, torkad fisk, rökt korv, lite spannmål eller annat som kunde konsumeras eller säljas. Han stal hönor från en gård, spånor från ett ladugårdstak och nyklippt fårull från en bonde. 

En torparhustru blev av med en kanna mjölk, medan en skomakaränka i Stockholm blev bestulen på en (!) sko. Vid enstaka tillfällen kom han över mindre koppar- och silverföremål eller små summor pengar. 

Tvekade inte att begå kyrkostöld

Det värsta stöldbrott man kunde göra sig skyldig till i början av 1800-talet var kyrkstöld, eftersom man då förbröt sig mot både församlingen och Gud.

Vid två tillfällen genomförde Lasse kyrkstölder, den sista 1812 i Järfälla kyrka vilken snabbt skulle leda till hans slutliga gripande. Den första kyrkstölden ägde rum i Himmeta utanför Köping natten till lör­dagen före midsommar 1808. Kyrkans största skatt, en silver­kanna, var försvunnen tillsammans med ett silverstop och en del pengar. 

Ungefär tre veckor senare greps Lasse-Maja och i hans kjortelfåll – självfallet hade han kvinnokläder på sig – hittade man ett silver­stop med initialerna »H K«, Himmeta kyrka.

En annan spektakulär, men inte särskilt givande stöld förövade han i Stockholm.
På kvällen den 17 februari 1810 kom en kvinna till den preussiske ministern von Tarrachs lägenhet i Westmanska huset på Wallingatan. Ministern var inte hemma, men kvinnan sa att hon hette Anna Stina Molin och skulle tillbringa natten hos hans betjänt Lars Rosengren.
Händelsevis var inte heller Rosengren hemma, men kvinnan fick lägga sig på hans säng och vänta.

När det övriga tjänste­folket hade somnat smög betjäntens kvinnliga besökare in i ministerns rum, för att sedan försvinna med ett klädbylte som bland annat innehöll ett par engelska västar, flera skjortor och ett par gula byxor.

Lasse-Maja satt inspärrad på Karlstens fästning i 26 år.

© Alamy/IBL

Undvek sprit och våld

En viktig förklaring till att Lasse-Maja kunde hålla sig undan myndig­heterna så länge är att han uppenbarligen avstod från alkohol, annat än när han ansåg sig kunna koppla av under relativt trygga förhållanden.

I självbiografin uttalar han också som en levnadsvisdom att man aldrig ska blanda alkohol och brottslighet, det slutar bara i fördärv och gripande. Istället bjöd han till exempel fångvaktare frikostigt, och framgångsrikt, på brännvin för att kunna rymma.

Inte heller tycks han någon gång ha använt våld, utan det var list, överraskning, förklädnad och snabb flykt som var hans framgångsrecept.


Just frånvaron av våld är säkert en viktig förklaring till hans stora ­popularitet bland allmänheten. Redan som 17-åring dömdes Lasse till skamstraff inför hela hemförsamlingen i Rams­bergs kyrka och sedan följde inlås­ning i en rad häkten och fängelser: Castenhof vid Gustav Adolfs torg och rannsakningshäktet på Barnhusgatan i Stockholm, slottshäktet i Västerås, häktena i Lindesberg och Köping samt slottshäktet i Örebro, där han närmast blev stamkund.

I februari 1808 fick så Lasse sin tredje dom för stöld och Svea hovrätt dömde honom nu till livstids straffarbete i Karlskrona.


Men Lasse hann rymma och de följande åren var han på ständig flykt undan rättvisan, innan han i början av 1812 åter greps.

Svea hovrätt bekräftade livstidsdomen, fast nu skulle den avtjänas på Karlstens fästning. Dessförinnan fick han utstå spöstraff om 40 slag på Barkarby torg invid Järfälla kyrka, där han brutit sig in några veckor tidigare.

Tragisk lögnare

Under de många åren på Karlstens fästning blev Lasse alltmer berömd och den sista tiden fick han sköta hushållet åt kommendanten, förfaren som han var i matlagning.

Till slut, i juni 1839, kunde livstidsfången gå ut genom fästnings­porten för sista gången sedan Karl XIV Johan hade benådat honom föregående år. Efter att ha överlevt nästan 26 år på fästning var han åter fri.

Redan medan han satt på Karlsten hade Lasse uppträtt och dragit sina skrönor för sommargäster som nu börjat komma till Marstrand.


Sådana uppvisningar i olika herrgårdar och borgarhem gjorde han även efter frigivningen, självfallet alltid iklädd kvinnokläder. De sista åren tycks han ha bott i Arbogatrakten där han hade en bror, innan han avled 1845 och begravdes i Arboga.

Redan under hans livstid började sägn­er­na om honom spridas. Alltsedan sin död har Lasse-Maja blivit föremål för en rad folklustspel, teateruppsättningar och studentspex, men också en långfilm och en TV-serie.

Gemensamt för dem alla är att de mer eller mindre förmedlar självbiografins muntra, men alltför fabulerande version av ett egentligen tragiskt liv i misär. Lasses förhållande till sanningen var som sagt flexibelt.

När han under en flykt besökte hemmet i Ramsberg gav han föräldrar och syskon sin version av vad som hänt: »… allt stämde inte så noga överens med sanningen, jag berättade sådant jag tyckte kunde passa.

Kanske är du intresserad av...

Läs också