Lång vinter, kort vår

Vi minns bilderna. Sovjetiska stridsvagnar på Václavplatsen i Prag, på broarna över Moldau, kring Jan Hus-monumentet på torget i Gamla staden. Trotsiga vap

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Vi minns bilderna. Sovjetiska stridsvagnar på Václavplatsen i Prag, på broarna över Moldau, kring Jan Hus-monumentet på torget i Gamla staden. Trotsiga vapenlösa människor överallt. Tjeckoslovakiska flaggor i rött, vitt och blått vajar i folkmassan. En del har fläckats av blod. Vi minns också de hjärtslitande utbrotten av privat och nationell sorg vid den unge stupade tjecken Zdenêk Prihodas begravning.

Det är den 27 augusti 1968, en vecka sedan den ”broderliga hjälpen” anlände. Tidigt på morgonen har den tjeckoslovakiska delegationen kommit tillbaka från Moskva. Alexander Dubcek och hans män är hemma igen, som förlorare. ”Normala förhållanden” skall återinföras i landet, till dess att så skett stannar de sovjetiska trupperna kvar.

Pragvåren är förbi och med den hoppet om ett mer mänskligt politiskt system. Vad betyder den röda nejlika som talmannen Josef Smrkovsky kastar till folkmassan utanför Nationalförsamlingen? En begripligare symbol denna dag är sorgfanan som sticks i nationalhelgonet den helige Václavs händer.

Lång tjällossning

Våren i Prag blev kort, endast några månader. Men den föregicks av en lång tjällossning, som förebådades av demonteringen av en stalinstaty.

Några minns säkert från TV den lätt absurda filmen med det återkommande motivet där en lastbil kör omkring på Prags gator med huvudet tillhörande en kolossalstaty av Stalin på flaket. I sju års tid reste sig den monstruösa stalinstatyn på vänstra Moldaustranden, varifrån den blickade ut över städernas moder, bjudande, förskräckande – och avskydd. Nedmonteringen av statyn blev liberaliseringens symboliska startskott och gick av stapeln strax före kommunistpartiets 12:e kongress i december 1962.

Kongressen blev den blygsamma inledningen till reformpolitiken i Tjeckoslovakien. Bakgrunden var den svårartade politiska och ekonomiska stagnationen i landet samt inte minst nya tongångar från Moskva. I början av 60-talet hade de sista av den tjeckoslovakiske kommunistledaren Klement Gottwalds närmaste män lämnat detta jordiska. Kvar på scenen var Antonín Novotny. När han lagt beslag på posten som förste partisekreterare och dessutom valts till president höll han maktens alla trådar i sin hand.

Novotny hade en dubiös stalinistisk bakgrund: han hade bl a förberett den monstruösa processen mot Rudolf Slánsky i början av 50-talet. Under tidigt 60-tal lyckades han emellertid fylla politbyrån med medlemmar vilkas lojalitet han var säker på, därför att han själv hade tillsatt dem. Samtidigt manövrerade han ut de andra som tillsammans med honom själv bar ansvaret för 50-talets politiska processer.

Fasans decennium

Plötsligt blev det tillåtet och önskvärt att kritisera och fördöma vad som skett under det fasans decennium som poeten Vladimír Holan beskriver som ”den tid då kål serveras med vrede och kalvstek med hat den tid då döden slår i vin av spikklubba därtill”. Många av offren för de politiska processerna och deras familjer rehabiliterades i början av 60-talet. Fast det gällde än så länge bara dem som hade tillhört partiet.

Den nya ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet tog sitt viktigaste politiska steg 1963, då man tog itu med den ekonomiska krisen i landet och enades om ett nytt ekonomiskt program. Det innebar att det auktoritära systemet luckrades upp på ekonomins område. Självständiga ekonomiska initiativ uppmuntrades, och det medförde i sin tur en viss frigörelse från de statliga företagen. Denna uppluckring banade också väg för reformer inom andra delar av samhällslivet.

Ingen kan gärna karaktärisera Novotny som reformkommunist. Men han var inte entydigt negativ till reformer. Det som höll honom tillbaka var den växande fruktan för att mista sin personliga makt. Annars stod det också inom det högsta maktskiktet klart att man inte kunde fortsätta i de uppkörda hjulspåren, att en politisk reform var nödvändig och låg i det socialistiska systemets eget intresse. Men det är fel att tro att den reformkommunistiska linjen drevs enbart av några få motståndare till Novotny i partiledningen. Den var mer komplicerad än så och i själva verket fanns en reformrörelse på olika nivåer både inom och utom partiapparaten.

Kulturlivet blomstrade

De radikalaste idéerna kom antagligen från dem som inte verkade direkt inom partihierarkin, exempelvis representanter för kulturlivets olika områden. De kunde, till skillnad från dem som verkade inom partiapparaten, skissera sina förslag utan att ängsligt fråga vad som var praktiskt genomförbart för tillfället eller hur långt man vågade gå med hänsyn till det högsta maktskiktet.

Det var också inom kulturlivet som den politiska tjällossningen kom att märkas mest ute i samhället. Tjeckoslovakisk film blev berömd under 60-talet. Gamla författare rehabiliterades och nya, som t ex Kundera, Klíma och Hrabal, debuterade. Det blev nu möjligt att sätta det förflutna under debatt, i satirisk form till och med, och den som så önskade kunde skriva helt opolitiskt.

Vad gick den reformkommunistiska rörelsen ut på? Kort sagt en gradvis demokratisering av det politiska systemet.

Det gällde att skapa någon form av politisk pluralism, ett system där det var möjligt för enskilda människor och grupper att hävda sina intressen gentemot partiet. Det var naturligtvis inte fråga om att avskaffa socialismen och återinföra en borgerlig demokrati. Bort det! Det kommunistiska partiets ledande roll ansåg man självklar och som en garant för en progressiv socialistisk utveckling.

Rehabilitering utlovades

”Oppositionen” mot partiet skulle utgöras av Nationella fronten, ett slags förbund mellan olika sociala skikt och grupper. Denna opposition förutsatte församlings- och föreningsfrihet, och i förlängningen låg naturligtvis också tryck- och yttrandefrihet. Förhållandena ropade även efter en ny lag som bättre skyddade den enskildes egendom. Man utlovade dessutom en genomgripande rehabilitering av 50-talets oskyldigt dömda och förnedrade, däribland icke-kommunister. Ungefär så skisserades reformpolitiken i ”aktionsprogrammet för Tjeckoslovakiens kommunistiska parti” som klubbades i centralkommittén i april 1968.

Men låt oss gå något bakåt i tiden. Det stod alltmer klart att Novotny måste bort från maktens boningar, om reformer skulle kunna genomföras. När det gällde Novotnys avsättning sammanföll reformkommunisternas intressen med Bresjnevs. Fast deras motiv var inte identiska. För man kan knappast tro att Bresjnev ville bli av med Novotny på grund av sin egen reformvänlighet. Då hade han inte några månder senare behövt sända pansarvagnar till Prag för att avstyra reformerna. Men Bresjnev hade alltid haft ett horn i sidan till Novotny, sedan denne vågat kritisera honom för hans kupp mot Chrusjtjov. Han var opålitlig och måste bort.

Regisserad avsättning

När Novotny såg att makten höll på att glida honom ur händerna och ville dra åt tumskruvarna på de reformvänliga, avslog Bresjnev blankt hans begäran om hjälp med orden: ”Det är er sak!” Mycket tyder ändå på att han i själva verket inte alls överlät avgörandet åt Prag. Zdênek Mlynár, en av männen i centralkommittén 1968 och en av författarna till det nämnda aktionsprogrammet, framför i sin bok Nattfrost hypotesen att Novotnys avsättning regisserades från Moskva och att några medlemmar i partipresidiet spelade reformvänliga på Bresjnevs order enbart för att kunna störta Novotny.

Var alltså Dubceks uppstigande till makten ett verk av Bresjnev? Kanske. Men i så fall måste han ha missbedömt honom och fått en obehaglig överraskning när det så småningom visade sig att Dubcek inte var en sprattelgubbe av den vanliga sorten. Novotnys era var i alla fall slut. Han avsattes som förste partisekreterare i januari 1968 och tvingades i mars också avgå som president. Hans efterträdare på den posten blev Ludvík Svoboda.

Alexander Dubcek var född i Slovakien 1921 och hade tillbragt barndomen och tonåren i Centralasien, dit hans far utvandrat på grund av arbetslöshet. Han var medlem i kommunistpartiet sedan 1939 och deltog aktivt i det slovakiska upproret 1944.

Han har ofta beskrivits som politiskt svag, som en naiv demokrat som lät sig manipuleras av mer slipade personer i sin närhet. Det är säkert fel. Han hade tillhört partipresidiet sedan 1963 och varit i partihierarkin i fjorton år. Han kände säkert vid det här laget sina pappenheimare! På det tyder också hans långsamma agerande i det inledande skedet. Han insåg att han måste fastlägga maktpositionerna i partitoppen och få bort motståndarna utan att i onödan utmana Moskva, innan reformarbetet kunde börja.

Hans svaghet var kanske mer att han litade för mycket på sin egen förmåga att övertyga sina meningsmotståndare, framför allt då dem som befann sig i Kreml.

Ingen maktmänniska

Dessutom tog händelseutvecklingen en kurs som Dubcek nog inte hade räknat med, han förlorade herraväldet över den och förmådde inte få den på rätt bog igen. Förklaringen till detta ligger åtminstone delvis i Dubceks egen personlighet. Han representerade en i östblocket förut okänd ledartyp. Det var inte bara hans intagande leende och hans mänsklighet, inte bara att han gick på fotboll och ishockey och var som folk är mest. Det hela berodde nog mer på att han inte var någon maktmänniska.

Som ingen förr tände han folkets hopp, fick dem att tro på honom och framför allt på sig själva. Kanske företrädde hans parti ändå dem, kanske skulle de till sist ändå få ett ord med i laget och betros med ansvar för sina egna liv!

Folket sade ja till en socialism som kunde mätas med demokratisk och mänsklig måttstock. Man firade den politiska vårens ankomst, att förtryckets långa vinter var förbi, att skräck och fruktan hade gett vika. Festen och glädjen varade några månader, från april till juli. Då hade Moskva fått nog.

Man kan kanske säga att utvecklingen gick alltför fort. De ledande reformkommunisterna hade tänkt sig en långsam förändring mot demokrati i partiets hägn. Nu tog folket saken i egna händer. Ett exempel är uppropet ”2000 ord” som hade undertecknats av många personer, både kända och okända, och som publicerades i olika tidskrifter. I manifestet krävde man bättre fart på förnyelseprocessen. Bland annat ville man få möjlighet att bilda medborgarkommissioner och kommittéer. Moskva utnyttjade manifestet som ett bevis på att en ”anarkistisk tendens” höll på att få övertaget i landet, men det var naturligtvis inte det som på något sätt avgjorde den kommande utvecklingen.

Varningar från Moskva

Dubcek hade tilldelats privata varningar från Moskva redan i mars och maj. I juni förlade warszawapaktstyrkorna i varnande syfte stora manövrer till tjeckoslovakiskt territorium. Och så tidigt som i maj hade fem partiledare mötts i Moskva för att dryfta problembarnet Tjeckoslovakien.

Moskvas första officiella uttalande kom i det så kallade Warszawabrevet från den 15 juli. Där krävdes uttryckligen att alla medel skulle tillgripas mot ”högerbetonade och antisocialistiska krafter”. Tjeckoslovakien avvisade genast påståendet om en hotande kontrarevolution i landet, och Warszawabrevet fick snarast en effekt motsatt den väntade.

Nu följde äntligen direkta överläggningar, dels mellan tjeckoslovakiska och sovjetiska kommunister, dels mellan ledarna för alla de sex östeuropeiska länderna. Förhandlingarna hade förlagts till Slovakien. Resultatet blev ett tjeckoslovakiskt löfte att värna partiets ledande ställning, att kontrollera pressen effektivare och stoppa diverse politiska klubbars verksamhet.

De tjeckoslovakiska kommunisterna stod inför ett val. De måste antingen inskrida mot vad som höll på att ske eller räkna med våld utifrån. Den ungerske ledaren Kádár gjorde ett sista försök att få Dubcek att inse det, när han efter mötet i Bratislava tog farväl med orden: ”Vet ni då verkligen inte vem ni har att göra med?”

Intervention i augusti

Det är möjligt att Moskva hade bestämt sig för en intervention långt tidigare. Strax före midnatt den 20 augusti var den i alla fall ett faktum. Ockupanterna hade förmodligen tänkt sig att det skulle bli en lätt match. Den reformvänliga partiledningen, bland andra Dubcek, Smrkovsky och Kriegel, arresterades och fördes till sovjetiskt territorium, och några moskvatrogna kollaboratörer, för vilka interventionen säkert inte kom som en överraskning, stod beredda att bilda en ”arbetar- och bonderegering” som kunde återställa den gamla ordningen. En sådan regering blev aldrig av. I stället utverkade man samtal i Moskva, dit hela partiledningen, även de bortförda, så småningom samlades.

Vad sovjetledningen förmodligen inte räknat med var folkets motstånd. De hade aldrig insett i hur hög grad Pragvåren var folkets rörelse. Alla slöt sig samman i ett oväpnat, passivt motstånd. Den fria radion sände oavbrutet, tidningar och flygblad strömmade från tryckerierna. Väggarna fylldes av antisovjetiska slagord och Pragvårens stora namn lyste från staketen. Hammaren och skäran förvrängdes till ett hakkors och ”Ivan” uppmanades att ”go home”. Överallt stod folk i grupper och diskuterade med soldaterna uppe på pansarvagnarna.

Gisslan i Moskva

Partiledningen var nu gisslan i Moskva. De skulle inte få återvända hem förrän de undertecknat en överenskommelse med ockupanterna. Båda parter var angelägna att ta sig ur knipan. Sovjetledningen ville få slut på folkets motstånd, tjeckoslovakerna ville framför allt få trupperna ur landet.

Resultatet blev en kompromiss. De sovjetiska trupperna skulle temporärt stanna i landet, och de mest progressiva i partiledningen måste bort. De tjeckoslovakiska ledarna tvingades också underkänna och ogiltigförklara den extrainkallade 14:e partikongressen, som gett den sittande partiledningen sitt fulla stöd.

Förhandlingarna i Moskva fördes under upprörda former, Bresjnev lär ha blivit känslosam och flera gånger brustit i gråt. Ingen fick sova ordentligt, och Dubcek drevs till ett nervöst sammanbrott. Till sist undertecknades Moskvaprotokollet av alla, med undantag av Frantisek Kriegel som inte fått delta i förhandlingarna och endast efter många om och men tilläts återvända hem. Klockan två på natten den 27 augusti lyfte planet från Moskva. De tjeckoslovakiska ledarna beredde sig på att möta sitt folk.

Moskvaprotokollet mottogs naturligtvis med besvikelse. Men Alexander Dubceks tal den 27 augusti andades ändå en viss förhoppning att reformarbetet skulle kunna fortsätta. Och den gamla parti- och statsledningen var ännu inte helt utslagen. Dubcek framförde sitt tal under återhållen gråt, men han hyste trots allt viss tillförsikt.

Under hösten började gruppen kring Dubcek falla sönder, något som ivrigt underblåstes av den sovjetiske vice utrikesministern Kuznjetsov som personligen kom till Prag för att ta medlemmarna i partitoppen under behandling en och en. Dubcek hade redan avskrivits i Moskva och besöket i Prag gick ut på att få bort honom.

Folk lämnade landet

I själva verket var spelet förlorat för reformpolitikens del redan i augusti. Dubcek vägrade att inse det och trodde in i det sista att han skulle kunna kompromissa med ryssarna. Men folket visste. Mer än 100 000 medborgare gick i exil.

Några vågade ännu protestera mot kapitulationen inför ockupanterna. Bland dem var de unga männen Jan Palach och Jan Zajíc, som brände sig själva till döds i januari 1969. Om den förres död har Arthur Miller sagt: ”Det rökmoln som en kort stund bredde ut sig över hans förtrollade stad är ett minnesmärke mycket stabilare och ojämförligt varaktigare än ett av sten eller stål, eftersom människan föds fri och friheten är hennes medfödda rätt i livet såväl som i döden.”

Men friheten var ännu långt borta för Tjeckoslovakiens folk. En tjugoårig vinter väntade. Med ett vackrare ord kallades den ”normalisering”. Alexander Dubcek avsattes i april 1969 som förste sekreterare i presidiet och i september från alla högre uppdrag. 1970 uteslöts han till sist ur partiet. Han tillbringade den långa vintern i ide, men gjorde politisk come back 1989. Dubcek dog hösten 1992 i sviterna efter en bilolycka. Nästan samtidigt och nästan symboliskt upplöstes den stat där han levt och verkat. Orsakerna till den tjeckoslovakiska statens sönderfall och skapandet av Tjeckien och Slovakien är åtminstone delvis att söka i den misslyckade Pragvåren.

Eva Strömberg Krantz är docent och arbetar inom Bibelkommissionen. Hon översätter även tjeckoslovakisk litteratur. Senast medverkade hon i Populär Historia med en artikel om Amelie Posse.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också