Lång resa för nordiska sjöfarare

För omkring tusen år sedan kommer ett nordiskt skepp på väg till det nyligen koloniserade Grönland ur kurs och drivs av vinden västerut mot okända delar

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Texten fortsätter under annonsen

För omkring tusen år sedan kommer ett nordiskt skepp på väg till det nyligen koloniserade Grönland ur kurs och drivs av vinden västerut mot okända delar av Atlanten. Ingen har väntat sig att finna land här, men plötsligt upptäcker en besättningsman en strimma vid horisonten. Man styr närmare och ser skogar och höjder avteckna sig mot himlen. Är det verklighet eller synvilla? Skall man våga gå intill och kanske landstiga eller bara segla en bit utanför och fortsätta mot det säkrare Grönland?

Ingen loggbok eller annan samtida uppteckning finns bevarad från denna händelse, och vi vet inte vilket beslut som slutligen fattades. Vi vet inte ens säkert vad skeppshövdingen hette denna första gång Nordamerikas kust iakttogs av européer. Men vi vet att det hände, och vi vet också att landet vid minst ett tillfälle kom att undersökas närmare.

De som varit med om färderna till det nyupptäckta landet var fyllda av otaliga berättelser när de kom hem, berättelser som kunde förgylla många långa vinterkvällar för husets folk och nyfikna besökare. Naturligtvis kunde berättarna inte låta bli att överdriva vissa saker och skryta lite extra om sin egen betydelse och insats under färden. Och även om man inte gjorde det så kom de efterföljande barnen och barnbarnen att särskilt betona de bedrifter som den egne förfadern varit med om, samtidigt som överdrifter och missuppfattningar trängde sig in allteftersom äventyren återberättades.

Adam av Bremen

En mansålder efter upptäckten, omkring år 1070, besökte den tyske kyrkomannen Adam av Bremen Danmarks kung Sven Estridsen i Roskilde. När de satt och samtalade vid den sprakande härden i kungens hall fick Adam höra många fantastiska berättelser om de okända länderna i Norden.

Geografiska skildringar blandades med historia och fruktansvärda berättelser om hedniska sedvänjor och människooffer. Adam tolkade mycket av det han fått höra som tydliga tecken på att Gud hade en plan för att sprida det kristna ljuset till hedningarna i norr. Han lade därför så mycket han kunde på minnet och antecknade en del.

En av de berättelser han fick höra var att en ö som kallades Vinland hade upptäckts i Oceanen. Namnet sades komma av att där växte vilda vinrankor som gav ett utmärkt vin. Där fanns även säd i överflöd utan sådd. Bortom denna ö fanns inget beboeligt land i Oceanen, utan allt var fyllt av obefarbar is och täckt av oändlig dimma.

Också nordborna själva beslöt sig slutligen för att föreviga traditionen om färderna. Någon gång på 1200﷓talet präntade två lärda isländska män på var sitt håll ned de berättelser de inhämtat om Grönlands upptäckt och bebyggande och de följande färderna till Vinland det goda.

Nedskrivarna blev tvungna att välja mellan olika skildringar av de fjärran länderna och gjorde också en del egna tillägg och ändringar för att få berättelserna att bli någorlunda konsekventa och stämma med den helhetsbild de tidigare hade skapat sig.

Vi vet inte vad författarna hette eller var de bodde, men sannolikt har bägge sagorna uppstått på västra delen av Island.

De kallas idag Grönländingasagan respektive Erik Rödes saga. Den förra finns bevarad i en stor handskrift som fått namnet Flatöboken och den senare i två olika handskrifter av vilka den ena är känd som Hauksbok.

Leif Eriksson och hans syskon

I Erik Rödes saga uppges upptäckten av Vinland ha gjorts av grönlänningen Leif Eriksson i samband med en färd från Norge till Grönland år 1000. Detta följdes av ett kolonisationsförsök av islänningen Torfinn Karlsevne tillsammans med Leif Erikssons syskon. I den andra sagan sägs att islänningen Bjarne Herjolfsson siktade den okända kusten i väster under en seglats från Island till Grönland omkring år 985. Efter detta gjordes olika expeditioner dit av Leif Eriksson, hans bror Torvald, hans syster Frejdis och den ovannämnde Torfinn Karlsevne.

Även om sagorna skiljer sig ifråga om hur själva färderna gick till så berättar bägge på ett likartat sätt om tre nyfunna länder sydväst om Grönland. Det nordligaste kännetecknades av stora stenhällar och döptes till Helluland. Nästa land var bevuxet med högvuxen skog och kallades Markland (skogslandet). Söder om detta låg Vinland, där det växte vindruvor, vintrarna var milda och snöfattiga och det fanns ett träslag med flammig ved som kallades masur. Där frodades också självsått vete och var stor rikedom på fisk och vilt.

Stannade över vintern

Leif Eriksson stannade en vinter i Vinland och byggde bodar på en plats som senare kom att benämnas Leifsbodarna. Torfinn Karlsevnes expedition varade längre, tre vintrar. Två av dem tillbringades vid en fjord i norra delen av landet som kallades Strömsfjorden och en på en sydligare plats som kallades Hop. Leifsbodarna och Hop beskrivs på ungefär samma sätt i de bägge sagorna – en sjö som var förbunden med havet via en kort åmynning där man bara kunde komma upp vid högvatten.

Olyckligtvis visade sig Vinland redan vara befolkat. Urinnevånarna kallas i sagorna för skrälingar och beskrivs som ett primitivt folkslag som använde sig av stenvapen och färdades i skinnbåtar. Efter att först ha idkat fredlig byteshandel med nordborna anföll de deras läger och lyckades därigenom få dem att lämna landet, med följd att den europeiska kolonisationen av Amerika sköts upp i 500 år.

Flera seklers forskning

Vilka trakter var det då nordborna kom till på sina expeditioner? Forskare har försökt lösa problemet under flera sekler, och seriösa teorier har blandats med de mest fantastiska slutsatser. Områden från Newfoundland i norr till Florida i söder har utpekats som Vinland.

Fysiska spår efter vikingar i Amerika har också sökts frenetiskt, och vissa har inte dragit sig för att fabricera egna sådana, till exempel den berömda Kensingtonstenen, eller presentera indianristningar och sentida byggnadsverk som nordiska lämningar. Detta kom att leda till en stark skepticism mot Vinlandsforskningen från många seriösa vetenskapsmän, och vissa menade att sagornas uppgifter var rena fantasier som inte utgjorde några bevis för att nordborna överhuvudtaget satt sin fot i Nordamerika.

Först på 1960-talet kom ovedersägliga bevis äntligen i dagen. Norrmannen Helge Ingstad fann då efter långvarigt letande utefter den nordamerikanska kusten lämningar som efter en tids utgrävning visade sig innehålla rester efter en nordisk bosättning. Platsen ligger i närheten av en liten fiskeby, L’Anse aux Meadows, i nordligaste delen av Newfoundland.

Spår av flera torvhus av isländsk-grönländsk typ, en smedja, massor av slagg, ett stort antal nitar av järn, en sländtrissa av täljsten, en ringnål av brons, en bennål, ett nålbryne, en stenlampa och bitar av bearbetat trä har efterhand dykt upp under utgrävningarna på platsen.

Saknade boskap

Fynden visar att man framställt järn av den myrmalm som funnits här, och att en viktig verksamhet troligen varit skeppsreparationer. Både kvinnliga och manliga sysslor kan utläsas ur de framgrävda föremålen men det verkar inte som om man haft boskap med sig – inga skelettdelar efter tamdjur har hittats.

Av allt att döma har bosättningen varit i bruk en kort period runt år 1000, just den tid då Leif Eriksson skall ha upptäckt Vinland. Skeptikerna har därmed blivit tvungna att släppa tvivlen – Nordamerika upptäcktes av nordbor före Columbus.

Även lösfynd från andra platser har senare bekräftat kontakter mellan nordbor och indianer eller eskimåer. Ett mynt från den norske kungen Olaf Kyrres tid (1067–93) som troligen följt bytesvaror söderut har grävts fram ur jorden i Maine i USA, och enstaka nordiska föremål, bland annat en del av en våg, har hittats så långt norrut som på Ellesmere Island i allra nordligaste Kanada.

Är det då norra Newfoundland som är sagornas Vinland, och var det där Leif Eriksson byggde sina bodar? Flera forskare, främst upptäckaren själv, Helge Ingstad, anser att det är så. Att det var denna trakt nordmännen kom till hade hävdats också av vissa forskare redan före upptäckten, och det verkar alltså som om deras slutsatser nu skulle ha bekräftats.

De andra länder som nämns i sagorna, Helluland och Markland, skulle enligt samma forskare vara Baffins land med sina karga kuster och jöklar, respektive den korta skogklädda kuststräckan strax söder om Hamilton Inlet i sydöstra Labrador. Den befolkning nordborna kommit i kontakt med, skrälingarna, skulle då vara eskimåer och Newfoundlands beothukindianer.

Men hur skall då sagornas uppgifter om vindruvor och vete förklaras i det kalla Newfoundland? Och vad var det för träslag som kallades masur? Helge Ingstad hävdar att ordet vin i Vinland inte har kommit från druvan utan från ett äldre ord för “gräsmark, betesmark”, en tolkning som presenterades av en svensk språkforskare redan i början av 1900﷓talet och som stämmer väl med förhållandena i norra Newfoundland.

Vad gäller det självsådda vetet har det misstänkts vara ett senare tillägg i sagorna med bakgrund i gamla legender om “de lyckliga öarna” långt ute i Atlanten, medan masuren skulle kunna avse en nordlig björkart som bildar flammig ved på samma sätt som vår masurbjörk.

Språkforskare kritiska

Men alla forskare har inte övertygats av dessa argument. En av anledningarna är att de flesta språkforskare av flera skäl inte accepterar tolkningen av Vinland som “gräslandet”. En annan är att man hittat butternuts, den amerikanska valnöten, i de nordiska lämningarna vid L’Anse aux Meadows. Denna nöt växer inte på Newfoundland utan först längre söderut, vid St Lawrenceflodens stränder och i New Brunswick i södra Kanada, och är för tung för att kunna ha drivit till Newfoundland med havsströmmarna.

Fyndet tyder alltså på att nordborna gjort upptäcktsfärder längre söderut – till de platser där det faktiskt också växer vilda vindruvor. De större sorterna finns först nere i södra delen av Maine, men den minsta arten, frostdruvan eller på latin Vitis riparia, förekommer ända upp till Quebec och Kanadas sydöstra kustprovinser, där den också med förtjusning noterades av de franska upptäckarna på 1500- och 1600-talen.

Även övriga förhållanden i dessa trakter, bara några breddgrader söder om Newfoundland, överensstämmer påfallande väl med sagornas beskrivningar. De franska och engelska upptäckarna talar också om vildväxande vete på öarna och kusterna här, och även om vi inte säkert vet vilken gräsart de syftade på har de alltså gjort samma iakttagelse som nordborna. Här växer också sockerlönnen, berömd just för sitt fina virke och sina masurbildningar, kända i möbelindustrin världen över som “bird’s eye”.

Kan det verkligen vara en slump att sagoberättarna och Adam av Bremen prickat in dessa olika kännetecken på sydöstra Kanada?

Bas för expeditioner

Den forskare som under de senaste åren haft ansvaret för utgrävningarna i L’Anse aux Meadows – hon är för övrigt svenska och heter Birgitta Linderoth Wallace – anser att platsen varit en utpost och etappstation för expeditioner in i St Lawrencebukten.

Läget för fortsatta färder är ju förträffligt – genom sundet mellan Labrador och Newfoundland kommer man direkt in i St Lawrencebukten, och från udden där boplatsen ligger kan man segla söderut eller norrut utmed den nordamerikanska kusten. Man kan verkligen fråga sig om nordborna skulle ha nöjt sig med att stanna på denna karga plats när de såg hur kusterna sträckte sig mot horisonterna både i sydväst och i sydost.

Men än så länge finns alltså bara indikationer på nordiska expeditioner söder om Newfoundland, inga handfasta bevis. Kanske kommer vi heller aldrig att få några sådana, kanske är eventuella lämningar redan förstörda av senare odling eller bebyggelse. Men det kan också vara så att det dyker upp nya spår efter nordiska upptäcktsfärder i väster vilken dag som helst.

Mats G. Larsson är fil dr i arkeologi och författare. Hans senaste bok är Väringar – Nordbor hos kejsaren i Miklagård.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen