Lagstiftare byggde landet: Babylon

Hammurabi antas ha kommit till makten år 1792 f Kr, installerad som andra kungar av guden Enlil. Detta var en tid av krig och politisk upplösning i de trakter

3 februari 2003 av Charlotta Sjöstedt

Hammurabi antas ha kommit till makten år 1792 f Kr, installerad som andra kungar av guden Enlil. Detta var en tid av krig och politisk upplösning i de trakter där Eufrat och Tigris flyter fram – forntidens Mesopotamien och nutidens Irak. Sumererna hade i den södra delen av området grundlagt världens första civilisation och omkring 3200 f Kr uppfunnit skriften. Men nu var deras storhetstid förbi. Den tredje dynastin i Ur hade kollapsat och olika stadsstater konkurrerade med varandra om makten i området.

Den kännedom vi har om Hammurabis styre kommer till stor del från en samling på över 20 000 kilskriftstavlor funna i Mari, en annan av de många stadsstaterna. Samlingen innehåller brev samt diplomatiska och ekonomiska handlingar. Ett av dokumenten ger en träffande bild av det pågående politiska spelet med koalitioner och motkoalitioner:

”Det finns ingen kung som på egen hand är starkast. Tio eller femton kungar följer Hammurabi av Babylon, samma antal följer Rim-Sin av Larsa, samma antal följer Ibal-pi-El av Eshnunna, samma antal följer Amut-pi-El av Qatanum och tjugo kungar följer Yarim-Lim av Yamhad.”

Mesopotamiens historia står i skarp kontrast till Egyptens, som präglas av kontinuitet och mycket långa perioder av politisk stabilitet. Den ene faraon avlöses av den andre medan årtusendena rullar på och den politiska enheten Egypten består.

I Mesopotamien är situationen en helt annan. Oräkneliga är de stora och små krigen. Vidsträckta riken med skiftande namn, som erövrar omkringliggande områden, består under längre eller kortare perioder och faller sönder igen. Stora städer byggs, erövras av främlingar, förstörs och byggs åter upp. Nya folk tränger sig in och blandas med befintliga. Mindre folkgrupper går upp i större och religioner påverkas av varann och förändras. Ett för tillfället härskande folk tar slavar eller deporterar underkuvade. En rad språk, både besläktade och obesläktade, talas och skrivs i området samtidigt.

Iraks äldsta historia myllrar av namn på olika folk, språk, stadsstater och riken. Samtidigt finns en kontinuitet i samhällsstruktur och levnadssätt. Grun-den för ekonomin var jordbruket på flodslätterna som var beroende av bevatt-ningskanaler.

Det rådde brist på virke och bränsle och de stora städernas tempel och palats byggdes av soltorkat och i mindre grad bränt tegel. Långväga handel var en nödvändighet för anskaffning av bland annat metaller och byggnadssten. Varor av vitt skilda slag fraktades på floderna och i karavaner. Ännu hade inte pengar uppfunnits, men handeln fungerade ändå smidigt tack vare relativt standardiserad betalning med till exempel säd, får, koppar och silver. Viktiga exportvaror var bland annat spannmål, ull och troligen läder. Krigiska förvecklingar kunde naturligtvis verka hindrande för handeln, men plundring och röveri var ett alternativt sätt att skaffa värdefulla varor.

Redan mycket tidigt fanns jämsides med sumererna i Mesopotamien semitisktalande folk. Sumeriska är inte släkt med något annat känt språk, men i den semitiska familjen ingår många av Mellanösterns välkända både forntida och nutida språk, som till exempel hebreiska och arabiska.

Under sumerernas storhetstid var Babylon en obetydlig provinsstad som man inte vet så mycket om, men den blev kärnan i ett litet kungadöme när dess första dynasti grundlades av den amoritiske kungen Sumu-abum. Amoriterna var ett semitiskt folk, delvis bofast och delvis nomadiskt, som cirka 2400–2000 f Kr hade sitt centrum i nuvarande Syrien. Under den efterföljande epoken tog grupper av amoriter över ledningen i flera stater i Syrien, Palestina, Babylonien och Assyrien. Amoriterna är omnämnda i Gamla Testamentet som ett av de folk som fanns i Palestina före israeliterna.

Sumu-abum blev kung i Babylon cirka 1894 f Kr och med militära och diplomatiska medel lade han under sig en rad andra städer i området. Samtidigt som Babylons makt stärktes

expanderade staden Larsa i söder. Hammurabi blev den sjätte regenten i Babylons första dynasti, när han som ung man tillträdde 1792 f Kr. Rim-Sin i Larsa erövrade samma år staden Isin som låg mellan Babylon och Larsa och detta bäddade för rivalitet mellan de båda kungarna.

Åren namngavs efter kungarnas aktiviteter och genom de namn på år som Hammurabi är upphov till kan man dra slutsatser om vad han ägnade sig åt. Han lät bygga och restaurera tempel, befästningsvallar och andra officiella byggnader. Han satte igång ett stort program för kanalbygge för att få jordbruket att blomstra. Och så förde han krig.

Hammurabi ärvde ett av de mäktigaste rikena i området, men han strävade efter att göra det ännu mäktigare. 1787 f Kr erövrade han städerna Uruk och Isin från Rim-Sin av Larsa. Därefter vände han sig mot nordväst och öst. En period av fientligt dödläge följde innan Hammurabi åter förde krig.

Ur knapphändiga källor kan man utläsa att han 1763 f Kr förmodligen anföll Rim-Sin igen och nu använde en strategi som byggde på att Babylon låg uppströms vid Eufrat i förhållande till Larsa. Han lät dämma upp en av de viktigare kanalerna, vilket måste ha fått katastrofala konsekvenser för dem som bodde nedströms. Flodvattnet var förutsättningen för allt liv. Hammurabi kan också ha utnyttjat möjligheten att plötsligt släppa på vattnet igen så att det orsakade förödande översvämningar.

I vilket fall lyckades han inta Larsa efter en belägring som varade flera månader. Efter detta förde han nya krig mot stadsstater i öst och nordväst.

Under Hammurabis regim omvandlades många små

stadsstater till en stor territoriell stat, Babylonien, med Babylon som huvudstad. Brev från Hammurabi visar att han personligen engagerade sig i riksadministrationens dagliga rutiner. Han påskyndar en ämbetsman som inte tillräckligt snabbt får en kanal i söder upprensad och han ingriper i fall av misstänkta mutbrott. Han ger order om inskjutande av en extra månad för att kalendern ska passa ihop med höst- och vårdagjämning.

Under slutet av Hammurabis regeringstid samlades de lagar han utfärdat i en inskrift på en minnessten som sattes upp i Marduks tempel i Babylon. Marduk var Babylons stadsgud. Det är denna samling som kallas ”Hammurabis lag”. Den bygger vidare på sumeriska lagar, tillämpade under många århundraden, och var tänkt att integrera sumeriska och semitiska traditioner.

Hammurabis lag anses modern för sin tid. Det finns en del gammalmodiga element – som till exempel regler enligt principen öga för öga, tand för tand – men den är modern i det att den inte godkänner blodsfejd, privat hämnd eller giftermål genom kvinnorov. För en nutida läsare framstår den trots detta som grym.

Om en man har anklagat en annan man för häxkonst, men inte kan underbygga anklagelsen ska den anklagade hoppa i floden. ”Och om den mäktiga floden övermannar honom, ska den som anklagat honom ta hans hus i besittning.” Om floden renar den anklagade från skuld får han upprättelse, men den som framförde anklagelsen får möta döden.

Ett annat allvarligt brott var att gömma en förrymd slav. ”Om en man har gömt i sitt hus en slav eller slavinna, som har försvunnit från templet eller från en arbetare, och inte tar fram dem när larmet går, då ska ägaren till det huset dödas.” En man som försöker stjäla ur ett brinnande hus ska kastas in i elden och en tempelkvinna eller prästinna som går in på en krog skall brännas. En kvinna som låtit mörda sin man på grund av samröre med en annan man ska spetsas på en påle.

Hammurabis lag är intressant också för de inblickar den ger i vanliga människors dagliga liv. Bland annat stadgas att man inte får vara vårdslös med diken och bevattningskanaler på sina fält. Slarvar man med detta kan både den egna och andras gröda förstöras och då blir man ersättningsskyldig.

En lag handlar om när en man har fått silver från en köpman och inte kan betala för det. Istället säger mannen att köpmannen kan få plocka så många dadlar han vill i mannens fruktträdgård. Men detta behöver köpmannen inte gå med på, säger

lagen. Mannen ska själv plocka dadlarna och betala tillbaka silvret med ränta till köpmannen i enlighet med det köpedokument som upprättats. Om en familjeförsörjare drabbas av

fattigdom och säljer sin fru eller något av sina barn för silver, då måste de arbeta i köparens hus i tre år, men efter fyra år ska de friges.

I epilogen till sin lag säger Hammurabi att hans regering medfört välstånd för folket och att han lett det med visdom. ”Så att de mäktiga inte ska utnyttja de svaga och så att föräldralösa och änkor ska behandlas väl.”

Troligen fanns det stenmonument med Hammurabis lag uppställda i tempel runt om i Babylonien. För vår tid är lagsamlingen känd i första hand genom en sten som upptäcktes i Susa 1901 av en fransk arkeolog. Till Susa hade den förmodligen kommit som krigsbyte och den finns i dag på Louvren i Paris.

Hammurabis dödsår brukar anges till 1750 f Kr. Babylonien var då ett större rike än dagens Irak, men sedan han lämnat scenen föll det snart sönder. Tidigt under hans son Samsu-ilunas regeringstid trängde en fiendearmé av kassiter in i riket. Kassiterna levde i Zagrosbergen

öster om de stora flodslätterna. Det är osäkert vilken familj deras språk tillhörde, men deras religion verkar ha fått indoeuropeiska influenser. Omkring 1600 f Kr övertog de makten i Babylonien och de anpassade sig nästan fullständigt till den babyloniska kulturen.

Just innan kassiterna kom till makten utsattes Babylon för en hettitisk räd. Hettiterna var ett indoeuropeiskt folk som behärskade ett mäktigt rike i nuvarande Turkiet. Staden plundrades och brändes, men förblev trots det ett viktigt centrum

under kassiterna. År 1158 f Kr plundrades staden av elamiter från nuvarande västra Iran.

Den politiska situationen var fortsatt turbulent och så småningom kom Babylon under assyrisk överhöghet. Efter oroligheter i staden kom den assyriske kungen Sanherib 689 f Kr fram till att enda sättet att ta kontroll över Babylon var att beordra dess förstörelse. Staden återuppbyggdes igen och styrdes i mitten av 600-talet av en bror till den assyriske kungen Assurbanipal. Men brodern Shamash-shum-ukin gjorde 652 f Kr uppror. Assurbanipal belägrade staden i flera år och 648 f Kr kunde han inta den efter att hungersnöd hade drivit stadsborna till kannibalism.

En ny glanstid följde under vad som kallas den nybabyloniska tiden 626–539 f Kr. Kaldeiska furstar härskade då i Babylonien och lyckades besegra Assyrien. Kaldéerna var liksom amoriterna ett semitiskt folk. Mest känd är Nebukadnessar II som under ett fälttåg i Syrien gick ända in i Palestina och intog Jerusalem 597 f Kr. Delar av befolkningen deporterades till den ”babyloniska fångenskapen”.

Nebukadnessar II genomförde ett omfattande program för återuppbyggnad och befästning av Babylon och använde därvid arbetskraft från vitt skilda håll, vilket ytterligare ökade blandningen av olika folkslag i staden.

Under Nebukadnessar II var Babylon världens största stad och täckte tusen hektar. Den viktigaste byggnaden var Marduks stora tempel med sitt tillhörande torn, ziqquraten, byggt i avsatser. Tornet var nittio meter högt och förmodligen det som i Bibeln omnämns som ”Babels torn”. Överst fanns ett litet tempel täckt av blå glasyr.

I Första Moseboken 11:1–9 berättas att i hela världen talades efter syndafloden bara ett språk. Människorna började bygga en stad och ett torn vars spets skulle nå ända upp till himlen, men då ingrep Gud och förbistrade deras tungomål så att den ene inte längre förstod den andre. Gud spridde ut människorna över hela jorden och de måste sluta bygga på staden.

Från Marduks tempel i Babylon gick norrut en processionsgata mellan murar dekorerade med lejon. Gatan passerade genom en port, utsmyckad med tjurar och drakar, som ledde till ett litet tempel utanför staden, vilket Marduk besökte vid nyårsfestligheterna. (Delar av processionsgatan och porten finns i dag bevarade på Pergamonmuseet i Berlin.)

Det är möjligt att de av klassiska författare omskrivna Babylons hängande trädgårdar också anlades under Nebukadnessar II:s tid. De räknades som ett av världens sju underverk och var belägna innanför det kungliga

palatsets murar. Egentligen hängde de inte utan var anlagda högt upp på en serie ziqqurater och bevattnades med hjälp av pumpar med vatten från Eufrat.

Enligt traditionen skulle Nebukadnessar II ha låtit anlägga dem för att trösta sin hustru som längtade efter sitt hemlands grönskande bergstrakter.

År 539 f Kr erövrade perserna Babylon, dock utan att förstöra staden och 331 f Kr fick den ge upp inför den grekiske kungen Alexander den store. Alexander avsåg att göra Babylon till huvudstad i sitt imperium, men han dog i Nebukadnessars palats innan planerna hunnit förverkligas. Under styret av andra folk, seleukider och parter, minskade Babylons betydelse och till slut övergavs staden.

Från omkring 225 e Kr ingick nuvarande Irak i sasanidernas rike som hade sitt centrum i Iran. På 630- och 640-talen intogs landet av araberna och 1258 nådde mongolernas erövringsvåg Bagdad. På 1500-talet tog turkarna makten i landet och under första världskriget ockuperades det av britterna. 1932 blev området en självständig nation med namnet Irak.

Charlotta Sjöstedt är vetenskapsjournalist i Göteborg.

Kanske är du intresserad av...

Läs också