Kvinnliga idrottare kämpade länge i motvind

När Stockholms kvinnliga idrottsklubb 1914, som första kvinnliga lag, deltog i Dagbladsstafetten fanns det dagen efter i Svenska Dagbladet en insändare. Un

14 mars 2001 av Åke Jönsson

När Stockholms kvinnliga idrottsklubb 1914, som första kvinnliga lag, deltog i Dagbladsstafetten fanns det dagen efter i Svenska Dagbladet en insändare. Under en bild av de kvinnliga löparna stod rubriken: ”Kunna sådana kvinnor föda barn?”

Den typen av reaktioner möttes alltså den kvinnliga idrotten av långt in på 1900-talet. Länge försökte man envist hålla kvinnan utanför idrotten.

Chefen för Stockholms stadion, Erik Bergvall, använde sig av följande argument när han försökte avstyra att Sveriges olympiska kommitté skickade kvinnliga friidrottare till OS i Amsterdam 1928 – enligt Bergvall var OS endast för män: ”En olympisk tävlan kräver sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov.”

Om det kvinnliga deltagandet vid de olympiska spelen 1928 i Amsterdam hade sedan doktor Gunnar Frostell i årsboken för Sveriges centralförening för idrottens främjande följande synpunkter:

”Nervösa kräkningar, extas och förkrosselse, som utlöser sig i hejdlöst gråt, förekom vid nämnda tillfälle ingalunda sällsynt, är vidrigt i samband med en fostrande idrott och bör snarast bortskaffas från de olympiska spelen såväl som varje idrottsligt program.”

Länge kämpade alltså den kvinnliga idrotten i stark motvind och så hade den gjort ända sedan antiken. Under de antika olympiska spelen fick nämligen kvinnor på inga villkor delta. De hade inte ens rätt att titta på tävlingarna.

Från det kvinnliga åskådarförbudet fanns det emellertid ett märkligt undantag: ”För unga jungfrur är det inte förbjudet att se spelen.”

En enda kvinna hade också tillstånd att övervara spelen. Det var Demeter Chamynes prästinna, som man placerade på ett altare i stadion. Att utses till prästinna var ett hedersuppdrag.

Dödsstraff mot kvinnlig närvaro

I övrigt fanns det inga undantag. De olympiska spelen var männens värld. Det markerades inte minst genom de stränga straffen för kvinnor som bröt mot de olympiska lagarna: ”Om en kvinna påträffas inom tävlingsområdet under spelen skall hon kastas ned från de höga stupen på berget Typaion.”

Trots dessa hårda regler som utestängde kvinnor från den olympiska världen kunde hon faktiskt vinna olympisk berömmelse. Inom hästsporten fanns det nämligen en möjlighet för en kvinna att bli förklarad som olympisk segrarinna.

När det gällde hästtävlingar var det inte körsvennen eller ryttaren som utropades till segrare. Den olympiska segerglansen riktades i stället mot ägaren av hästen eller spannet.

Dessa olympiska regler gjorde det alltså möjligt även för kvinnor att bli olympiska mästarinnor, även om de inte kunde vara i närheten av tävlingsarenan. Den spartanske kungen Archidamos dotter Kyniska blev den första kvinnliga olympiska triumfatorn. Kyniska segrade år 392 f Kr i kappkörningen med fyrspann.

I de olympiska resultatlistorna skrevs med åren även andra kvinnor in som segrarinnor. Den antika olympiska historien kan också redovisa en kvinna som bröt mot förbudet att närvara vid tävlingarna men som ändå inte blev kastad utför stupet. Det handlade om Kallipateria, dotter till Diagoras.

Det var hennes ”olympiska meriter” som gjorde att hon slapp undan dödsstraffet för sitt brott. Kallipateria var nämligen dotter, syster och mor till män som förklarats som olympiska segrare.

Hennes far Diagoras var olympisk mästare, liksom hennes tre bröder Akousilaos, Damagetos och Dorieus. Även hennes systers son, Eukleus, hade korats till segare vid spelen. Det hade också Kallipaterias egen son, Peisirodos.

Det innebar att samtliga manliga medlemmar i familjen Diagoras uppnått olympisk vinnarvärdiget. Här fanns familjetraditioner som var värda att vårda. Så när Kallipaterias make dött tog hon själv hand om sonen Peisirodos träning. Inte nog med det. Den modiga kvinnan bestämde sig för att själv följa med till Olympia och spelen. För att komma in på tävlingsområdet klädde hon ut sig till manlig tränare.

Med egna ögon fick Kallipateria se sonen triumfera på den olympiska arenan. Denna lycka blev emellertid för mycket för hennes känslor. För att komma in till sin son på innerplanen hoppade Kallipateria över den inhägnad som kringgärdade tränarnas plats.

Det bar sig inte bättre än att hon fastnade med kläderna i inhägnaden. När kläderna föll av henne var det inga problem för publiken att upptäcka att det rörde sig om en kvinna.

Kallipaterias olympiska segerlycka hade fört henne till dödsstupets brant. Så lydde ju de stränga olympiska lagarna. Men i det här fallet visade faktiskt tävlingsdomarna en mänsklig sida: ”Kallipateria skall slippa straffet. Hennes far, bröder och son har ju samtliga segrat i de olympiska spelen. Vårt beslut är ett sätt att hedra dessa män.”

Kallipaterias brott fick konsekvenser i de olympiska reglerna. Att de tävlande skulle vara nakna hade varit en självklar regel. Efter Kallipaterias uppdykande som förklädd på den olympiska arenan skrevs reglerna om – nu skulle även tränarna vara nakna under spelen.

Egen tävling i löpning

Kvinnorna hade dock en egen fest under denna epok i Olympia, Heraea. I likhet med de olympiska spelen anordnades denna vart fjärde år. Blott en tävling stod på programmet. Det handlade om löpning 500 olympiska fot (160,22 meter). Segrarinnorna i de tre tävlingsklasserna belönades med en olivkrans.

Kvinnoidrott förekom alltså redan under antiken. Genom väggmålningar i furstegravarna i Egypten kan man konstatera att kroppsövningar och bollekar var betydelsefulla för hovdamerna.

Skaparen av de moderna olympiska spelen, Pierre de Coubertin, ville emellertid inte ha några damer med i spelen: ”Personligen är jag emot kvinnors deltagande i allmänna tävlingar. Det betyder däremot inte att de inte skall deltaga i idrott, men inte i offentliga sammanhang. I de olympiska spelen skall deras huvudsakliga uppgift vara som i de antika tävlingarna – kröningen av den manliga segraren med lagerkrans.”

Det var inte enbart historiska skäl som gjorde att Pierre de Coubertin var emot kvinnligt deltagande i de olympiska spelen. Den franske baronen hävdade också att kvinnoidrott var mot ”naturens lagar”. Han betraktade den som oestetisk och menade dessutom att kvinnor aldrig skulle kunna syssla med vissa sporter. Bland dem nämnde han fäktning, ridning, rodd och hastighetsåkning på skridskor. Om man släppte in kvinnor i dessa grenar så skulle det, enligt Coubertin, föra med sig en feminisering av den ädla konsten och leda till dessa sporters undergång.

Om kvinnlig kälkåkning konstaterade till exempel de Coubertin 1902: ”Det är det mest oestetiska ett mänskligt öga kan betrakta.”

Tennis och golf accepterade

Ändå fanns det två kvinnliga grenar med vid de olympiska spelen i Paris år 1900. Det rörde sig om tennis och golf, grenar som redan var accepterade som kvinnoidrotter.

För varje olympiska spel ökade antalet kvinnor, men grenarna var få. 1912 i Stockholm handlade det enbart om tennis och simning.

Pierre de Coubertin kämpade helhjärtat emot den kvinnliga idrottsrörelsen. Hans motstånd blev än mer aggressivt när några franska kvinnor 1917 bildade en nationell kvinnoorganisation, som försökte få Internationella olympiska kommittén att ta med friidrott för kvinnor på det olympiska programmet 1920.

Den kvinnliga offensiven mötte den franske baronen med att kräva att alla kvinnogrenar skulle uteslutas från det olympiska programmet. Han fick dock inte sin vilja igenom i IOK-församlingen. Någon kvinnlig friidrott blev det emellertid inte på OS 1920, men året därpå hölls de första internationella friidrottstävlingarna för kvinnor på duvskyttebanan i Monte Carlo. Fem nationer deltog och senare på hösten 1921 bildades en internationell kvinnosportsorganisation, Federation sportive feminine internationale. Denna organisation arrangerade 1922 i Paris de första ”olympiska spelen för kvinnor”. De alternativa spelen blev en väldig succé. Över 20 000 åskådare bevittnade tävlingarna.

När tävlingarna återkom 1926 hölls de i Göteborg och gick under namnet ”Andra internationella kvinnliga idrottsspelen”. Dessa tävlingar, som avgjordes på Slottsskogsvallen den 27–29 augusti 1926, underströk att den kvinnliga friidrotten var på stark frammarsch. De internationella tävlingarna i Göteborg innebar det definitiva genombrottet för den kvinnliga friidrotten i Sverige. Åtta nationer deltog och hela fem världsrekord sattes. Över 20 000 åskådare såg spelen. En manlig sportjournalist, signaturen ”Alex” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, uttryckte sig så här, efter att ha sett de kvinnliga tävlingarna:

Ӏrade idrottsdamer!

Vi ber att få kapitulera. Vi har hittills stått i hög grad skeptiska inför Eder idrottsliga verksamhet, och ansett köksförklädet för en långt skönare prydnad än någon löparbyx. Denna ståndpunkt, det ber vi få säga Eder, mina damer, hör sedan gårdagen till det förflutna. Ty vi voro på Vallen i går, och vi kom, såg och kapitulerade.”

De lyckade tävlingarna i Göteborg bidrog starkt till att den olympiska friidrotten i Amsterdam 1928 även innehöll kvinnliga grenar. Till stor del var förtjänsten Sigfrid Edströms. Som ordförande i Internationella friidrottsförbundet pläderade svensken tidigt för att IAAF skulle ta hand om även den kvinnliga friidrotten och därmed sanktionera ett olympiskt deltagande för kvinnorna. IOK tillät dock bara fem kvinnliga grenar i OS 1928: 100 meter, 800 meter, höjdhopp, diskus och stafett 4 x 100 meter.

Trötthet vållade våldsam debatt

Tävlingen över 800 meter ledde för övrigt till en debatt som fick långvariga konsekvenser. Direkt efter målgång kastade sig nämligen två kanadensiskor till marken av trötthet. Det räckte för att sätta igång en våldsam debatt världen över om det lämpliga för kvinnor att anstränga sig. Diskussionen ledde till att 800 meter för kvinnor ströks från det olympiska programmet. Först 1960 återkom grenen.

Den kvinnliga friidrotten hade dock kommit för att stanna på det olympiska programmet. Fast kritiska röster gjorde sig hörda även i fortsättningen. Så till exempel skrev signaturen ”S-m” i Idrottsbladet 1932:

”...från de riktiga olympiaderna borde damtävlingarna bannlysas. Där äro de ett oting, en dumhet. Hur bra idrottsflickorna än äro, blir deras framträdande på banorna vid sådana tillfällen misslyckat. De äro alltför obetydliga, även om de äro fenomen. I Amsterdam verkade kvinnoidrotten uteslutande som ett intrång på det program, man kommit för att se. Man måste tvinga sig till att överse med femininernas uppträdande, som titt och tätt avbröt de underbara striderna mellan män.”

Det internationella kvinnliga idrottsförbundet fortsatte för övrigt att arrangera alternativa ”olympiska” kvinnliga idrottsspel. Prag stod som arrangör 1930, men i och med spelen i London 1934 tog det slut. De kvinnliga spelen behövdes inte längre som påtryckningsmedel för att få den kvinnliga friidrotten accepterad på internationell nivå.

Damfotboll har däremot ingen lång tradition. Visserligen fanns det i London redan 1895 en fotbollsklubb, British Lady Football Club. Men främst handlade det om kuriosamatcher.

I början av 1920-talet förekom det en insändare i Idrottsbladet, som ivrade för damfotboll:

”Jag vill på det varmaste rekommendera fotboll. Varför skall det vara en omöjlighet här i Sverige, när idén har kunnat realiseras både i England och Frankrike och det har visat sig att allmänheten lika gärna ser en kvinnlig fotbollsmatch som en manlig sådan. Visserligen fordras en oerhörd träning, men jag försäkrar att åtminstone debutmatchen skulle inbringa fullt hus och därmed täcka utgifterna under träningstiden. Visade det sig då att flickorna ej dugde till denna idrott, så var det ju bara att sluta upp, vilket jag tror inte behöver befaras.”

Små försök att starta damfotboll under denna epok kommenterades av de manliga journalisterna på Idrottsbladet med förhoppningar om att slippa se sådana matcher: ”Fotbollen förstör benen, tänk på det små noppor i dessa de korta kjolarnas förföriska tider.”

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1941 konstaterade man: ”Fotboll har aldrig slagit igenom som kvinnosport, men spelas sporadiskt i Frankrike och har tidigare spelats även i England och Tyskland.”

Började i Västergötland

Det skulle faktiskt dröja ända till 1960-talet, innan damfotbollen på allvar kom igång i Sverige. Det började i lilla Öxabäck, som 1966 bildade ett damlag. Landets första damserie, om än inofficiell, kom till stånd 1968 i Västergötlands fotbollförbunds regi.

Först 1973 spelade Sverige sin första damlandskamp och när EM 1984 avgjordes för första gången blev de svenska damerna europamästarinnor.

I den internationella damfotbollen fick VM sin premiärupplaga först 1991. USA blev världsmästare i Kina och Sverige tog brons.

När VM i fotboll sparkas igång i Sverige den 5 juni lär spelarna slippa kommentarer i stil med dem som hördes på läktarna under de kvinnliga ”olympiska” spelen i Göteborg 1926:

”Nej se på den! O, såna ben! Oj, oj, oj! Så hemskt tjocka och fula! Skall detta var idrottskvinnor?”

Numera bedöms kvinnoidrotten ur andra aspekter.

Åke Jönsson är journalist och författare. Han skrev om tennisens historia i Populär Historia nummer 6/94.

Kanske är du intresserad av...

Läs också