Kvinnlig pionjär i fädrens spår

Margit Nordin hade inte uppträtt under falskt herrnamn eller med lösmustasch. Hon körde helt officiellt tillsammans med ”gubbarna”. På den tiden stod de

25 maj 2001 av Åke Jönsson

Margit Nordin hade inte uppträtt under falskt herrnamn eller med lösmustasch. Hon körde helt officiellt tillsammans med ”gubbarna”. På den tiden stod det nämligen ingenting i Vasaloppets stadgar om att endast män fick åka.

Men vilket rabalder som hennes deltagande förde med sig! Många manliga konkurrenter ville ha bort kvinnan från skidspåret i Vasaloppet. Tidningarnas sportredaktörer var av samma uppfattning:

”Det blir något av cirkus och skådespel över Vasaloppet med kvinnligt deltagande, och den cirkusdoften får inte vidlåda vår enda tävling byggd på historiskt motiv.”

Så drevs det kvinnliga könet bort från skidspåret. En ”Lex Margit Nordin” skapades. Endast män skulle i fortsättningen få tillträde till den kungliga vasaloppsfärden. Genom det beslutet blev Margit Nordin i många år helt unik. Först 1979 fick kvinnor åter tillträde till loppet. Fast då fick de nöja sig med det ”öppna spåret”. Riktigt rumsrena i denna klassiska skidtävling blev de först 1981. Då hade några modiga kvinnor dock redan kringgått förbudet genom att åka loppet under falskt namn och med lösskägg eller lösmustasch.

Vasaloppet kördes första gången 1922. Då ställde 112 män upp och Ernst Alm, Norsjö, segrade i niomilafärden mellan Sälen och Mora. Hemma i Grängesberg satt den unga gymnastiklärarinnan Margit Nordin och läste om det långa skidloppet. Hon bestämde sig på stubinen. Nästa år skulle hon vara med.

Chockade arrangörerna

Arrangörerna fick en smärre chock när Margit Nordins anmälan dök upp. En kvinna i Vasaloppet! Det hade ingen räknat med. Men det gick inte att stoppa. I tävlingsreglerna fanns inte någon paragraf som slog fast att endast manliga åkare hade rätt att ställa upp. Man hade nämligen inte i sin vildaste fantasi trott att någon kvinna skulle fundera på att genomföra detta mandomsprov.

Så kom det sig att det fanns en kvinna bland de 161 skidlöparna som under natten till söndagen den 4 mars 1923 i slädar transporterades från Limedsforsen till startplatsen i Sälen – Margit Nordin från Grängesbergs IF.

En tidningsredaktör skrev: ”Hon är den enda kvinna, som skall vara med om Vasaloppet. Hon hoppas icke på andra storverk än att hon skall kunna hänga med i hela loppet igenom och man vill gärna tro att hon skall lyckas, för hon ser så glad och god och trevlig ut och har dessutom ett energiskt drag kring munnen, som tyder på att hon icke är van att ge sig i första taget.”

De manliga åkarna var lite misstänksamma mot Margit Nordin. Vasaloppet var ju till enbart för starkt mansfolk. Men Algot Eriksson, som blivit sjua i det första Vasaloppet, menade:

”Hon reder sig nog. Men kan hon valla ordentligt? Det kommer så mycket an på det.”

På äldre dar berättade Margit Nordin så här om förberedelserna:

”Jag arbetade som gymnastiklärare och sjukgymnast i Grängesberg. En vinter hade jag en patient som bodde 15 kilometer från sjukstugan. Honom besökte jag varenda dag en längre tid och åkte dit på skidor. Det blev tre mil om dagen och då ville jag prova om min kondition höll för Vasaloppet.

I Sälen blev hon inkvarterad hos skolläraren. Där bodde också två militärer från Dalregementet i Falun. De satt och spelade kort tillsammans kvällen före loppet. Före starten fick hon också hjälp med vallningen av de båda militärerna.

Några problem med sina manliga tävlande upplevde hon inte: ”Nej, de var så trevliga. Mest var det skogsarbetare. Jag minns att jag strax före start behövde gå på dass. Då erbjöd sig en av dem, en stor bjässe, att vakta dörren åt mig. ’Det är upptaget – jäntan är därinne’, hörde jag honom säga åt någon utanför. De var alla väldigt artiga.”

Klockan sex på söndagsmorgonen släppte förvaltare Westling iväg det 160 man och en kvinna starka vasaloppsfältet. Färden mot Mora hade börjat för Margit Nordin med startnummer 103.

Strax före start hade hon varnats för en viss plats längs spåret, där det bodde ”opålitligt folk”:

”Det är rallare och vi vet ju inte hur det är att åka där för en jänta.”

Men för Margit Nordin var det inga problem. När hon kom dit stod alla rallarna och bjöd henne på blåbärssoppa.

Drygt tio timmars åkning

Striden om förstaplatsen kom att stå mellan Oskar Lindberg, Norsjö, och Anders Persson, Bollnäs. Efter en rafflande spurt triumferade Oskar Lindberg. Han behövde 6 timmar, 32 minuter och 41 sekunder för att lagerkransad nå mållinjen.

Men hur hade det gått för Margit Nordin? En efter en av skidåkarna nådde Mora, men någon kvinna syntes inte till. Hade hon tvingats bryta? Nej, hon rapporterades vara kvar i spåret och efter drygt tio timmars åkning närmade hon sig målet i Mora.

En tidningsredaktör rapporterade om stämningen vid målet: ”Alla männen – utom de tre som utgått – voro i mål, men åskådarna skingrades inte. De väntade på tävlingens kvinnliga deltagare, som rapporterats från sista kontrollstationen. Budet spred sig som en löpeld. De som gått undan skyndade tillbaka, repen spändes igen. Spänningen var starkare än någonsin.

Där är hon och vilken fart hon håller. Hon ler förnöjt och storbelåtet där hon kommer glidande mellan de täta leden av viftande människor. Sådana rungande leverop fick inte Lindberg, inte sådana ovationer. På denna nu tillryggalagda niomilafärd har hon skrivit sitt namn i Dalafolkets hjärta. Fröken Nordin lyftes på starka händer och i triumf bäres hon till sitt logi.”

Så skrevs hennes namn in på prislistans sista plats: fröken Margit Nordin, Grängesberg, 10 timmar, 9 minuter och 42 sekunder.

Nu ville alla ha reda på hur Margit Nordin lyckats klara den påfrestande niomilafärden.

”Jag har aldrig åkt en så lång sträcka förr, men jag måste säga, att det inte var så farligt som jag väntat. Jag har ju tränat hela vintern särskilt för den här tävlingen. På söndagarna har jag tämligen regelbundet gått långa sträckor i terräng från fyra upp till sex mil. Och jag kände mig knappast mera pressad av att gå den här tävlingen än jag brukar göra på mina träningsmarscher.”

Fast hon tyckte att vasaloppsspåret varit ”mattande enformigt” efter Oxberg. Margit Nordin förklarade också att hon inte tålt den hårda farten i början av loppet.

”Jag var tvungen att gå in i en gård vid Mångsbodarna, få mat och dryck och ta igen mig en kvart eller 20 minuter. Men sedan gick det galant hela vägen. Gränslöst roligt var det i alla fall. Det var ju massor av folk ute och var jag kom så hurrades och viftades det, och med en sådan uppmuntran går det lätt att åka. På ett ställe ropade en stor tjock kulla, då jag åkte förbi:

’Du åker bussigt du, Margit.’ ”

Åkte med papiljotter

På äldre dar avslöjade Margit Nordin också att hon haft papiljotter i håret under större delen av loppet. Strax före målgång, när hon åkte över en sjö, hade hon plockat av dem.

”Jag ville se fräsch ut när jag kom i mål. För om jag som enda flicka hade kommit där med stripigt hår och sett jäklig och utpumpad ut, då hade folk säkert sagt: ’Såg ni, så hon såg ut!’ ”

Man var mycket imponerad över hennes prestation och hon fick ta emot ett speciellt hederspris.

Dagen efter loppet blossade emellertid debatten upp igen om kvinnornas vara eller icke vara i Vasaloppsspåret. Idrottsbladet hade sin åsikt klar: Inga damer!

”Nio mil är för långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå i land därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta – var lugna för den saken. Men de måste nekas.”

En del av de manliga åkarna hade tydligen också retat sig på att Margit Nordin fått så våldsamma hyllningar vid målet i Mora. Hon hade ju åkt sämst av alla.

En anonym insändare i Mora-Tidningen kritiserade hela Vasaloppets organisation i allmänhet och Margit Nordins deltagande i synnerhet:

”Det är inte bara det, att hon krånglar bort äran. Värre är, att det aldrig blir någon ordning med fruntimmer. Enligt alla skidsportens regler, så var hon ju, så vitt jag kan förstå, sista man. Men det kan ju inte förnekas heller, att hon på samma gång, var första kvinna. Och om nu inga damer får starta mer i Vasaloppet, så är hon ju sista kvinna också.”

Röst efter röst höjdes. Kvinnorna måste bort ur Vasaloppets spår. Den åsikten delade självfallet inte Margit Nordin:

”Jag tycker inte alls att jag gjort något märkvärdigt, men när nu folk säger, att mitt deltagande bidragit till tävlingens stora popularitet i år skall jag be att få säga, att man är dum, om man avstår från ett så tacksamt och billigt propagandamedel som kvinnors deltagande i tävlingen anses vara. Nej, nästa år måste vi bli många.”

Det blev emellertid inte fler kvinnor i 1924 års Vasalopp. Det blev inte en enda. Beslut fattades att helt stoppa kvinnor. Först 1979 luckrades alltså det förbudet upp. Då fick kvinnorna möjlighet att köra det ”öppna spåret” veckan före Vasaloppet. 1981 släpptes kvinnorna in i det riktiga loppet. Under många år var alltså Margit Nordin ett unikum i Vasaloppets historia.

Åke Jönsson är författare och journalist. Han skrev om kvinnoidrottens historia i Populär Historia 3/95.

Nio mil mellan Sälen och Mora

Den 10 februari 1922 föreslog chefredaktör Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning i en artikel att man skulle ordna ett nytt skidlopp. Tävlingen skulle hållas till minne av Gustav Vasas flykt från Mora till Sälen år 1520. Loppet blir långt, konstaterade Pers, ett verkligt mandomsprov.

Idén vann snart gehör. Redan den 19 mars samma år genomfördes det första loppet. IFK Mora arrangerade och totalt deltog 119 skidåkare. Segertiden för Ernst Alm, Norsjö, blev 7.32.49.

Från 1922 till 1960 gick starten i Sälen. Sedan 1961 startar man i Berga by, fem kilometer söder om Sälen. Sträckan har också i övrigt justerats en del under årens lopp. Under 1920- och 30-talen gick spåret huvudsakligen på landsvägar och skogsvägar. I slutet av 30-talet växte dock åkarnas kritik mot all vägåkning och spåret flyttades ut i terrängen istället. I dag är Vasaloppet exakt nio mil och spåren minutiöst preparerade.

Målet i Mora pryddes redan 1923, då Margit Nordin deltog, av den ståtliga devisen ”I fädrens spår för framtids segrar”. Sedan tio år står portalen ute året om, till fromma för sommarturister som gärna låter sig fotograferas på platsen.

Ett annat flitigt fotograferat monument finns i Sälen. Där restes 1924 en minnessten där samtliga segrare har fått sina namn inristade.

Segrarna hyllas som bekant också vid målgången av en äppelkindad kranskulla. Denna tradition tillkom mest av en slump. Thérese Eliasson, den första kranskullan, hade 1922 klätt upp sig i sin vackra moradräkt när hon skulle titta på målgången. En arrangör fick se henne och frågade om hon inte kunde ta lagerkransen och hänga den på den förste löpare som kom i mål. Det blev stor succé!

Varje år utnämns nu en ny ung kvinna från Dalarna till hedersuppdraget att bekransa Vasaloppets segrare. För att komma i fråga ska hon vara ogift. Dessutom ska hon själv, eller hennes anhöriga, ha stora idrottsliga meriter. Om det senare villkoret inte uppfylls säger reglerna att ”käckhet och skönhet” kan avgöra.

Kanske är du intresserad av...

Läs också