Kung över Nordens riken

Det krävs inte något större skarpsinne för att inse varför denne nordiske trippelkonung blivit Erik av Pommern inför eftervärlden. Det är en medvetet

15 mars 2001 av Lars-Olof Larsson

Det krävs inte något större skarpsinne för att inse varför denne nordiske trippelkonung blivit Erik av Pommern inför eftervärlden. Det är en medvetet nedsättande benämning, ett vedernamn stämplat i förlorarens panna av segrarna som länge ensidigt präglat hans eftermäle. Det gällde redan från början men ännu mera påtagligt när 1800-talets historieskrivning börjat mäta alla makthavare med den nationella chauvinismens snäva mått. Kung Erik var ”tysk”, han ansågs inte ha agerat för Danmarks, Norges och än mindre Sveriges sanna ”nationella” intressen, trots att han fullföljde Margaretas repressiva politik mot den tyska Hansan och Holsteins grevar.

Överhuvudtaget har kung Erik genomgående framtonat som en mörk kontrast till det ljusa härskarporträtt av drottning Margareta som varit förhärskande sedan skandinavismens dagar. Modern forskning har likväl på många punkter reviderat bilden av Erik och hans politik, men det minst negativa som formulerats om honom mera övergripande är väl alltjämt lundahistorikern Gottfrid Carlssons från 1941: ”Vad man än kan tillvita Erik av Pommern, obetydlig var han icke.”

Från Bogislav till Erik

Han var döpt till Bogislav och knappast född till något stort. Fadern Vratislav VII var hertig över Pommern-Stolp, ett föga märkligt furstendöme i Hinterpommern. Modern, som hette Maria, var dotterdotter till den danske kungen Valdemar Atterdag, men det var ödets nyck som förde in den unge hertigsonen i det nordiska maktspelet.

Sommaren 1387 dog plötsligt drottning Margaretas 17-årige son Olof, konung i såväl Danmark som Norge och därtill med krav på Sverige, där den mecklenburgske Albrekt klamrade sig fast vid makten. Kung Olofs plötsliga död var ett hårt slag även för Margaretas politik, men hon fann en lösning i sin femårige systerdotterson borta i Pommern. Han och systern Katarina hade nyligen blivit moderlösa, vilket gjorde det möjligt för drottningen att ta dem under sina vingar som fostermor.

När hertigsonen Bogislav för första gången presenterades för en nordisk stormannaförsamling 1389, kallades han ”Margaretas och Norges arvkonung Erik”. Namnbytet vittnar om Margaretas känska för politisk psykologi. Bogislav hade en utländsk klang, men Erik gammal hävd som kunganamn i alla nordiska riken. I Sverige hade därtill kulten av S:t Erik kraftig vind i seglen; ”Helge kung Eriks tid” stod numera för ”den gamla goda tid” som bildade en stark kontrast till senare tiders mörker och ondska.

I Margaretas fotspår

Trots kröningen i Kalmar 1397 kom Erik att stå i skuggan av Margareta ända fram till hennes död 1412. Men han hade redan från början blivit föremål för en målmedveten politisk inskolning och efter hand delaktig i styrelsen. Margareta hade konsekvent slagit vakt om den starka kungamakten, inte bara i det enskilda riket. En huvudlinje i deras politik var att söka smälta samman de tre rikena till ett reellt förenat och samlat välde under en stark, närmast enväldig kungamakt. Ännu starkare än Margareta byggde Erik upp en till Danmark knuten hovförvaltning, med den kungliga kanslern, hovmästaren och kammarmästaren i en central funktion i dubbel mening.

Medan de svenska och norska riksråden medvetet sattes på undantag, hölls återkommande överläggningar om unionsväldets problem med ett mindre antal omsorgsfullt utvalda rådsherrar. Ett led i samma ambition var även Eriks strävan, och före honom Margaretas, att söka dirigera val och utnämningar av biskopar. Pålitliga kungatjänare favoriserades och särskilt danska män placerades ofta på svenska och norska biskopsstolar.

Medan Margaretas kyrko- och skattepolitik gång efter annan lett till hård opposition i Sverige, dröjde det ända fram till 1420-talets slut innan kritiken mot kung Erik blev mera påtaglig. Tvärtom lyckades han efter Margaretas död med smärre eftergifter nå en långt större popularitet än hon någonsin åtnjutit och prisades i höga tonarter, åtminstone av det opinionsmässigt viktiga Vadstena kloster. Här fick konungen även god hjälp av sin unga drottning Filippa, dotter till Englands Henrik IV.

Filippa har, i motsats till sin man, fått ett mycket positivt eftermäle i historieskrivningen. Hon kom ofta att vistas i Sverige som stöd för den kungliga politiken och dog 1430 under ett besök i Vadstena. Många har menat att Erik då förlorade den återhållande kraft som tidigare balanserat hans agerande. Vad man med säkerhet vågar påstå är att han skulle behövt hennes råd och stöd under de kommande krisåren.

En grann karl

Kung Erik var 30 år gammal när Margareta gick ur tiden. Uppgifterna om hans yttre är samstämmiga. Han var en grann karl, högväxt, bredaxlad med en lång hals och ett guldgult hår. Särskilt livfull är ett ögonvittnes berättelse från kungens besök vid det tyska kejsarhovet. Den betonar även att alla kvinnor drogs till honom med älskogs trängtan. Särskilt gällde detta kejsarinnan, men så var hon också känd som ett lättfärdigt stycke.

Eriks färdigheter i ridderliga idrotter antyds av uppgiften att han utan att röra stigbyglarna kunde hoppa upp på sin stora stridshingst. Han hade starka ambitioner att odla den ridderlighetskult som upplevde en renässans och tog sig uttryck i ordenssällskap som den engelska Strumpebandsorden. Här gällde det att utveckla ceremoniella regler med ett elegant uppträdande. Kungens förmåga att agera älskvärt och belevat är omvittnad. Han ägde talets gåva och tycks ha gjort stort intryck både i internationella sammanhang och inför landstingens menigheter.

Om Eriks studier och bokliga utbildning är inte mycket känt, men han tycks obehindrat ha skrivit och talat latin. Hans agerande röjer även betydande juridiska kunskaper. Kungens fasta tro på den formella rätten – särskilt sin egen rätt, frestas man tillägga – var dock inte alltid en tillgång. Det föranledde honom att i avgörande situationer bortse från det ovedersägliga faktum, att juridiken vanligen måste underordna sig ”det möjligas konst”, politiken.

Kung Eriks omtalade älskvärdhet hade också sina klara begränsningar. Det var Margareta klart medveten om, och uppmanade honom att lägga band på sitt häftiga humör. Det finns talrika uppgifter om Eriks uppbrusande häftighet och föga ridderliga vokabulär. Om de tyska kurfurstarna for han ut i ”i ordalag som inte bör återges”, skriver ett öronvittne vid det tyska kejsarhovet. Påven återsände vid ett tillfälle hans brev med en vredgad och förnärmad fråga om kungen hade misstagit sig på adressaten; ett sändebud från den påvliga kurian bemöttes med största hån och en skarp befallning att äta upp det pergamentsbrev han just överlämnat!

Hägrande östersjöimperium

Drottning Margareta hade målmedvetet arbetat för att återförena det syddanska landskapet Slesvig med riket, i strid med de holsteinska grevarna. Erik ärvde problemet och var fast besluten att föra det till en för Danmark lycklig lösning. Men Slesvig var även en del i ett långt större problem, den politiska och kommersiella makten i hela Östersjöområdet. De tyska hansestäderna med Lübeck i spetsen hade sedan länge ett fast grepp om östersjöhandeln, även unionsrikenas. I vad mån Margareta efterlämnat något utrikespolitiskt testamente med målsättningen att bryta hanseaternas makt och förverkliga ett totalt herravälde över Östersjön, ett Dominium Mare Baltici, kan vi bara spekulera om. Men Eriks ambition var i varje fall att stegvis flytta fram sitt väldes positioner.

Den fortsatta kampen om Slesvig fördes med tilltagande hårdhet, men utan varaktig framgång. Till slut överfördes frågan till den tyske kejsaren Sigmunds dom. Den avkunnades 1424 och gick helt i dansk favör. Det var en stor seger för Erik som nu hade kejsarens ord på att rätten till Slesvig var hans. Men alltjämt återstod att säkra makten över landskapet.

Till Jerusalem

För att fira segern och tacka Gud för sin rättvisa framgång på det mest storslagna sätt som anstod en kristen konung beslöt Erik att vallfärda till Jerusalem. Hans resa gick över det mäktiga Venedig, där han fick ett storslaget mottagande med fester och gondolfärder till stadens praktfulla sevärdheter. Den blonde och reslige fursten från norr väckte stort uppseende redan genom sitt utseende och älskvärda uppträdande. Men han markerade även rollen som pilgrim på väg till den heliga graven, framhåller ett ögonvittne: ”Han äter icke kött, sover utan säng och bär en botdräkt på sin bara kropp.”

I Venedig hyrde kungen ett välrustat skepp med en besättning som förde honom till Palestina och Jerusalem, där han dubbades till riddare av Heliga gravens orden. Återfärden företogs via Rhodos, Dubrovnik och upp genom Ungern. Med honom till Norden följde en venetianare som varit hans tolk på jerusalemsfärden, Giovanni Franco. Som extra tack för mödan blev denne fogde över Stegeborgs län i Östergötland.

Så främmande fåglar brukade kungen inte placera som fogdar på de svenska slotten. Men flertalet var danskar och tyskar, vilket klart stred mot den svenska landslagens kungabalk som kungen svurit att hålla. I det avseendet agerade han i fostermoderns efterföljd; båda var angelägna att hålla sig med fogdar som de absolut kunde lita på. Behovet ökade ytterligare när det snart visade sig att holsteinarna inte alls avsåg att rätta sig efter kejsarens dom och när hansestäderna också sällade sig till unionsväldets fiender.

Under åren 1427–31 utkämpades hårda strider till både lands och sjöss. Det var under denna period som Erik började ta upp en kraftigt höjd Öresundstull.

Det slesvigska blindskäret

Kriget fördes med växlande krigslycka fram till ett 1432 ingånget stillestånd på fem år. I Danmark hade stormännen slutit upp bakom Erik, men i Sverige gav ökade krav på skatter och krigsfolk upphov till en växande kritik från alla håll. Kampen om Slesvig och kriget mot hansestäderna låg definitivt inte i Sveriges intresse. Detta markerar även ett grundläggande och återkommande problem för unionsväldet – dess stora geografiska utbredning och de tre rikenas starkt divergerande utrikespolitiska intressen.

Men det som blev direkt avgörande för utbrottet av det stora upproret i Sverige 1434 mot Eriks enväldiga regemente var dels konflikten om tillsättningen av ny ärkebiskop i Uppsala, dels ett växande skattetryck. Detta bildar bakgrund till dalkarlarnas vrede mot den danske fogden på Västerås slott, Jösse Eriksson.

Upproret i Sverige blev inledningen till en serie politiska turer som ger belysande prov på kung Eriks skicklighet som förhandlare, men även på en halsstarrighet och legalistisk advokatyr som knappast gagnade hans position mera långsiktigt. Den svenska rådsadelns politiska ambition att försäkra sig om principiella garantier för medinflytande påverkade efter hand även den danska högadeln, särskilt sedan Erik med maktspråk sökte göra sin pommerske kusin Bogislav till arvtagare över det nordiska unionsväldet.

Rådet tog över makten

Från 1437 etablerade sig Erik mera definitivt på Visborgs slott utanför Visby, medan makten gled honom ur händerna även i Danmark. I Sverige hade man åter hyllat honom som kung 1435, men nya uppror följde och riksrådet tog över makten. Men ännu 1439 gjorde ett antal stormän uppror mot rådsregeringen till förmån för Erik, och han själv återvände kortvarigt till Sverige i juli månad.

Då hade Erik redan avsatts som dansk kung, vilket den 29 september följdes av ett motsvarande beslut från det svenska riksrådet. I Norge hade han fortfarande trogna anhängare och den formella avsättningen dröjde. Först i augusti 1440 reducerades Erik definitivt till hertig av Pommern-Stolp.

Visborgs slott utanför Visbys stadsmur hade anlagts under Tyska Ordens ockupation av Gotland 1398–1408. Erik fortsatte utbyggnaden av Visborg till en av unionsväldets starkaste borgar. Gotland hade en strategisk nyckelposition i Östersjön och blev nu basen för hans försök att återvinna ställningen som unionskung. Han förfogade över en ansenlig örlogsflotta och drev ett intensivt politiskt spel för att vinna holländskt och engelskt stöd, mot löften om stora handelsförmåner när han väl återvunnit ställningen i sina tre riken.

Fribytaren på Östersjön

I drygt ett decennium agerade den detroniserade unionskungen från sin gotländska bas som en veritabel fribytare på Östersjön. Aktionerna stämplades som simpelt sjöröveri av Kristoffer, hans systerson och efterträdare som unionskung. En högst legal kamp för att återvinna kungamakten, hävdade Erik själv. Mestadels avhöll han sig från att angripa hansestädernas koggar och koncentrerade attackerna mot danska och svenska fartyg. Kampen fördes med tilltagande hänsynslöshet. Snart blev det regel att avrätta alla fångar, om de inte var så värdefulla som den gamle drotsen Bo Jonssons (Grip) sonson, Bo Knutsson, som tillfångatogs av Eriks pirater.

Sommaren 1446 inledde kung Kristoffer ett anfall mot Gotland med ett par tusen man. Men Erik satt väl skyddad på Visborg och det hela mynnade ut i en vapenvila som rann ut i sanden. Under våren 1448 avsåg Kristoffer att göra en ny landstigning på Gotland men förekoms av döden. Hans frånfälle och barnlöshet gav en ny möjlighet för Erik att återvinna de nordiska kungakronorna; han bedömdes trots allt inte vara helt omöjlig som kung, allra minst i Sverige. Från Vadstena kloster initierades en propaganda till hans förmån, där man lät den heliga Birgitta framträda med Kristi uppmaning till svenskarna att ”återtaga konung Erik i nåd och kärlek”.

Men istället valdes marsken Karl Knutsson Bonde till svensk kung. Denne gjorde omgående ett kraftfullt anfall mot Gotland för att bringa Erik på knä och återföra ön i svenska händer. Efter en rad dramatiska förvecklingar, där Erik gav nya prov på sin skicklighet som politisk rävspelare innan sista fåret förlorats, överlämnade Erik Visborg till den danske marsken Olof Axelsson (Thott) i april 1449, mitt framför näsan på de svenska belägrarna. Han hade då fått försäkringar om tre danska slottslän och ett stort årligt apanage.

Därefter lämnade Erik av Pommern Visborg, Gotland och den nordiska politiken för alltid. På sina skepp, lastade med resterna av de kungliga klenoderna och kvinnan vid hans sida efter Filippas död, ”frillodrottningen” Cecilia, seglade han tillbaka till sitt fäderneärvda hertigdöme, vilket han lämnat som femåring för att fostras till drottning Margaretas arvtagare.

Ett märkligt levnadsöde led mot sitt slut i obemärkthet. Men först 1459 gick han ur tiden. I kyrkan i Rügenwalde, den numera polska staden Darlowo, vilar hans ben under ett imponerande gravmonument.

Lars-Olof Larsson är professor och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också