Kronans undergång

Från svensk sida präglades 1660-talet av en fredlig ut­rikespolitik, sedan krigen mot Danmark, Polen och Ryssland avslutats. Det överskuggande målet var at

4 november 2009 av Olle Larsson

Från svensk sida präglades 1660-talet av en fredlig ut­rikespolitik, sedan krigen mot Danmark, Polen och Ryssland avslutats. Det överskuggande målet var att skydda den nyvunna stormaktsställningen. Men när de utrikespolitiska spänningarna ökade i början av 1670-talet såg sig Sverige tvunget att rusta för krig. För detta krävdes emellertid resurser. Frankrike förklarade sig villigt att stödja svenskarna ekonomiskt på det villkor att Sverige lovade att gripa in militärt på fransk sida om krig skulle bryta ut. Ett förbund mellan de båda länderna ingicks 1672.

Åren 1673 och 1674 skapades en antifransk allians bestående av Holland, Österrike, Spanien, Brandenburg, Lüneburg och Danmark. De tre sistnämnda hoppades kunna göra territoriella vinster på Sveriges bekostnad. Efter påtryckningar från Frankrike gick svenska trupper in i Brandenburg 1674. De tvingades dock till reträtt efter att ha besegrats i slaget vid Fehrbellin följande år. Kort därefter kom den danska krigsförklaringen mot Sverige. De svenska trupperna i Pommern och Wismar var i starkt behov av understöd. Detta krävde att svenskarna skaffade sig herravälde till sjöss.

Flottan var den svenska stormaktens livsnerv och spelade en avgörande roll när det gällde att transportera trupper och förnödenheter mellan väldets olika delar. Den flotta som gjorde sig redo att löpa ut från Dalarö för att möta hotet från danskar och holländare var förhållandevis stark, däremot var den inte samövad och hade egentligen inte varit ordentligt rustad sedan Karl X Gustavs krig femton år tidigare. Dessutom saknades såväl utbildade officerare som matroser. Av de högre cheferna var det bara en, Claes Uggla, som hade erfarenhet av sjökrig. De svenska båtsmännen kallades föraktfullt av danskarna för ”bonddrängar doppade i saltvatten”.

I april 1675 beordrade Karl XI att flottan skulle göra sig redo att ge sig av. Arbetet gick trögt och inte förrän den 9 oktober var den redo. Då var den danska flottan redan på plats i södra Östersjön. Dess uppgift var att se till att inga svenska förstärkningar nådde Pommern.

Den svenska flottan satte kurs mot farvattnen mellan Öland och Gotland. Karlsöarna angavs som samlingsplats. Men här råkade fartygen ut för en rad missöden: Amiralsskeppet Kronan tappade sitt ankare, flera fartyg fick skador i den hårda vinden, proviant och vatten började tryta och sjukdomar härjade ombord. Den svenske riksamiralen Gustaf Otto Stenbock beslutade därför att man skulle vända tillbaka. Redan den 22 oktober var 1675 års sjötåg över. Den svenske kungen var mycket kritisk till Stenbocks agerande. Karl XI menade att riksamiralen visat sig inkompetent och lät avsätta honom. Stenbock dömdes dessutom till att ersätta statsmakten för kostnaderna för flottans rustande.

Under senhösten och vintern gjordes flera misslyckade försök att få ut flottan till havs. Bristen på utrustning var fortfarande ett problem och i den starka vinterkylan lade sig isen. I februari 1676 gjordes ett försök att såga ut flottan. Drygt 900 bönder kommenderades ut för att ta upp en 16 meter bred ränna, men eftersom isen lagt sig långt ut till havs misslyckades detta.

Den 4 maj kunde äntligen de svenska fartygen segla ut. Flottan var indelad i fyra eskadrar. Den nye riksamiralen Lorentz Creutz förde befäl på Kronan. Övriga högre chefer var Claes Uggla på Svärdet, Johan Bär på Nyckeln och Johan Bergenstierna på Victoria. Bergenstierna avled dock strax efter det att flottan löpt ut och hans fartyg fördelades på de övriga eskadrarna. Totalt var det 57 fartyg, 2 194 kanoner och 11 890 man som lämnade huvudstaden. Även om inslaget av officerare med sjövana var större än föregående år lämnade fortfarande manskapets utbildning mycket övrigt att önska. Dessutom rådde starka personliga motsättningar mellan flera av de högre befälen.

Den danska flottan under ledning av Nils Juel hade löpt ut från Köpenhamn redan den 23 mars. Danskarna landsteg på Gotland som gav sig utan motstånd. Då den danske amiralen nåddes av nyheten att den svenska flottan seglat ut begav han sig mot Bornholm för att invänta förstärkningar från Holland. De danska fartygen kryssade mellan Skåne och Rügen för att förhindra att svenska förstärkningar nådde Pommern.

Den 25 maj siktade Creutz den danska flottan. Han kunde konstatera att de svenska fartygen var betydligt fler än fiendens. Juel väntade fortfarande på förstärkningar och ville därför undvika strid. De danska fartygen låg samlade i god ordning medan den svenska flottan låg spridd och i oordning.

På kvällen låg de båda flottorna inom skotthåll för varandra utanför Rügen. Man öppnade eld men då mörkret föll upphörde skottlossningen. Under natten seglade båda sidors fartyg mot Skåne. Då det ljusnat följande morgon återupptogs striden och pågick sedan under hela dagen. Flottorna kryssade fram och tillbaka och besköt varandra. Trots att svenskarna var numerärt överlägsna gjorde de inga allvarligare försök att gå i närkamp med fienden, sannolikt på grund av bristande utbildning och ofullständiga instruktioner rörande taktik och signaler för olika manövrar. Det kan ha gjort att ingen riktigt förstod de order som Creutz eventuellt gav. Den danske amiralen drog sig så småningom ur striden och förde flottan bortom Falsterbo rev där den ankrade. Den svenska flottan lade sig för ankar utanför Trelleborg.

Under natten anlände den nye danske generalamiralen, holländaren Cornelius Tromp, med sina fartyg. Med honom följde ett stort antal krigsvana amiraler, fartygschefer och matroser. Den svenska flottan var fortfarande numerärt överlägsen, men den större samlade erfarenheten talade till den allierade flottans fördel.

Den 27 maj sammanträffade riksamiral Creutz och hans amiraler med den svenske kungen på stranden vid Trelleborg. Kungen uttryckte missnöje med de föregående dagarnas strider och krävde att Creutz inom två dagar skulle gå till anfall mot de danska fartygen där de nu låg för ankar. Den rutinerade Claes Uggla föreslog att man istället skulle segla upp längs den svenska kusten och invänta fienden där. Om träffningen med fienden gick illa skulle man då kunna ”strax retirera innanför skären”. Karl XI accepterade detta. Att det skulle bli strid rådde det ingen tvekan om. Båda sidor behövde en seger för att kunna behärska Östersjön.

Kungen gav Creutz order att segla norrut och invänta den danska flottan utanför Ölands norra udde. Den 30 maj satte den svenska flottan segel och den dansk-holländska flottan följde efter. Vinden tilltog i styrka och natten till den 1 juni nådde den kulingstyrka. De båda flottorna seglade längs Ölands östra kust. De allierade knappade in allt mer och vid elvatiden på förmiddagen befann sig båda sidors fartyg i höjd med Hulterstads kyrka. Flottorna förberedde sig för strid.

Exakt vad som sedan hände i slagets inledning är det ingen som vet, men Claes Uggla sköt ett skott från fartyget Svärdet. Var det riktat mot fienden eller var det en signal till hans eskader att samlas i tätare formering inför striden? Eller var det ett tecken att hela flottan skulle vända? Ingen vet med säkerhet, men det troligaste är att skottet var en signal till hans eskader att samlas.

Creutz tolkade emellertid skottet annorlunda. Han hade varit nere och ätit och just kommit upp på Kronans skans då Uggla sköt. Enligt tygmästaren Anders Gyllenspak, en av de drygt fyrtio män ombord som överlevde slaget, ska Creutz ha yttrat: ”Var sjutusan vill Uggla taga vägen?” Han gav order att Kronan skulle avlossa ett skott och vända. Flera officerare protesterade och menade att en vändning måste förberedas genom att segel minskades, kanonportar stängdes och kanoner surrades. Men trots protesterna verkställdes Creutz order. Kronan vände i den hårda vinden utan ordentliga förberedelser. Skeppet krängde ner på sidan och vatten strömmade in genom de öppna kanonportarna. En brinnande lunta föll rakt ner i krutkistan och fartyget slets sönder av en explosion. Katastrofen var ett faktum.

Den danske generalamiralen Cornelius Tromp, som var vittne till händelsen, skriver i sina efterlämnade anteckningar: ”Klockan 1200 då vinden var västnordväst och vi var i lovart, började vi skjuta på varandra, vilket inte hade pågått länge förrän det fientliga skeppet Tre Kronor [sic!] bestyckat med 134 metallkanoner och fört av den fientlige generalamiralen kantrade och strax därpå sprang i luften. Jag vet icke vid vilket tillfälle detta skedde, jag hade blott skjutit några skott på honom.”

Ombord på det söndertrasade fartyget utbröt panik. Överallt låg lemlästade kroppar och manskapet under däck kämpade desperat för att ta sig ut. Många klämdes fast under kanonerna. De analyser som gjorts av de skelett som påträffats bekräftar bilden av skräck och dödsångest. Många bär spår av oläkta hugg- och skärskador, främst på armar och ben. Skadorna kan inte sättas i samband med själva explosionen utan härrör sannolikt från den desperata kamp för livet som bröt ut bland besättningsmännen i samband med förlisningen.

Inom några minuter hade fartyget gått till botten. I ett brev, författat två dagar efter katastrofen, berättar tygmästaren Gyllenspak om vad som hände med honom efter explosionen. Han skriver: ”Min Gud hjälpte mig upp ur botten och när jag fick huvudet över vattnet så låg vrak överallt; ändar av balkar och plankor. Däribland höll jag mig uppe från klockan 10 om dagen till 6 om aftonen. Bröstet och benen och hela kroppen är sönderslagen på mig, så att jag går här som död, dock mest ligger jag bara på sängen och spottar bara blodet.”

Av de övriga svenska fartygen tolkades Kronans skott som en signal till vändning. Flottan vände upp genom vinden och kom i oordning. Uggla på Svärdet tvingades vända undan för att inte kollidera med resterna av amiralsskeppet. Då de övriga befälhavarna såg Ugglas manöver trodde de att det var en signal till flykt och följde efter. Uggla gav då order till sin besättning att sakta in så att de övriga fartygen kunde samlas. Innan detta hann ske tog sig fiendefartyg in i luckorna.

Tromp gav sig in i en artilleriduell med Svärdet som efter ett par timmars strid förlorade sin stormast och tvingades stryka flagg. Fartyget var omöjligt att manövrera och med flera fiende­skepp omkring sig var läget hopplöst. Tromp sände över en slup för att hämta Uggla. Men trots att Uggla givit upp lade en holländsk brännare till vid Svärdet, och satte eld på fartyget. Uggla hamnade i vattnet och den starka hettan gjorde att det inte var möjligt att rädda honom.

Striden pågick i ytterligare två timmar. Flera svenska skepp tvingades ge upp och flera mindre fartyg skadades. Då svenskarna insåg att slaget var förlorat drog de sig undan. En dansk styrka under ledning av Juel förföljde de flyende svenska fartygen ända upp till Stockholms skärgård.

Slaget var över. Den svenska flottan, som förlorat fem skepp, hade besegrats och landet låg öppet för fienden. De totala manskapsförlusterna på svensk och dansk sida är okända, men enbart på Kronan och Svärdet var det omkring 800 respektive 600 man som följde fartygen i djupet. Fienden behärskade nu Östersjön. I slutet av juni landsteg danska trupper i Skåne. Det skulle dröja ytterligare tre år innan det skånska kriget var över.

Östersjöns Pompeji

l Vraket av amiralsskeppet Kronan lokaliserades och identifierades av marinteknikern och amatörforskaren Anders Franzén hösten 1980. (Franzén var även den som hittade regalskeppet Vasa 1956.) Det mesta tyder på att vrakplatsen fallit i glömska sedan en del av fartygets kanoner bärgats decenniet efter förlisningen. Kronan ligger på 26 meters djup utanför Ölands östra kust.

Få hav har fler bevarade vrak än Östersjön. Detta beror inte minst på att den låga salthalten i havet gör att skeppsmasken, Teredo navalis, inte trivs här. Resterna av Kronan är sannolikt ett av de viktigaste marinarkeologiska fynd som gjorts. Man brukar ibland tala om det som ett »Östersjöns Pompeji».

I dag är omkring 80 procent av vrakplatsen undersökt och man har tagit tillvara cirka 30 000 fynd. Redan på 1680-talet lyckades man med hjälp av en dykarklocka bärga 60 av fartygets kanoner. Pjäserna var värdefulla och motivet bakom bärgningen var ekonomiskt. Sedan dess har ytterligare 40 kanoner tagits upp. Ungefär 40 procent är så kallade trofépjäser, alltså krigsbyten, medan de övriga är svensktillverkade.

Pjäsernas ålder och vikt varierar kraftigt. Den äldsta kanonen är tillverkad 1514 och den yngsta 1661. De lättaste väger 300 kilo medan den tyngsta pjäsens vikt uppgår till

5 ton. Förutom kläder, musikinstrument, skulpturer, timglas, vapen, skeppskistor och andra föremål kan nämnas att man funnit 20 000 silvermynt och 255 guldmynt, vilket är det största fynd av myntat guld som någonsin gjorts i Sverige.

Troligen återstår mellan fem och tio års dykarbete innan hela vraket är undersökt. Arbetet till havs äger rum under sex veckor varje år och årligen bärgas omkring tusen föremål. Sedan 1981 ansvarar Kalmar läns museum för undersökningarna av vrak­området. I framtiden hoppas man kunna bärga babordssidan och bygga ett nytt museum. Fynden skulle då kunna placeras i sitt ursprungliga sammanhang. Om det skulle visa sig att en bärgning inte är genomförbar kommer vraket att täckas över.

Livet ombord

Männen ombord på flottans fartyg levde mycket nära varandra. Den hierarkiska ordningen var knivskarp och stora skillnader rådde mellan de högre befälen och manskapet. Officerarna bodde, åt och klädde sig betydligt bättre än båtsmännen på de undre däcken. Manskapet sov i trånga utrymmen där det ofta var fuktigt och kallt. En förbättring skedde på 1670-talet då hängkojer infördes – därmed slapp båtsmännen sova direkt på däck vid kanonerna, endast insvepta i filtar.

Vanligen tillämpades ett tvåvaktssystem som innebar att manskapet var indelat i två grupper med ansvar för vakten på babord respektive styrbord sida. Vaktpassen varade i fyra timmar och följdes av fyra timmars vila. Varje båtsman tjänstgjorde således tolv timmar om dygnet.

Vid behov kunde vilan inskränkas och hela besättningen kallas till sina platser. De stora slagen var dock ovanliga företeelser och dagarna präglades istället av vakthållning och väntan.

Ombord fanns en lång rad olika yrkesgrupper. Förutom båtsmännen, som var flottans meniga soldater, fanns det bland annat skeppspräster, trumpetare, pukslagare, skeppsskrivare och hantverkare av många olika slag. Fartygen var i mångt och mycket en värld i sig.

Skeppskosten bestod av torrt bröd, saltad fisk, fläsk, gryn, saltat kött, mjöl, salt, smör, ärtor och öl. Ibland utökades förplägnaden genom att brännvin delades ut. Båtsmännen var indelade i så kallade fatlag som bestod av sju eller åtta man. De åt välling, soppa och gröt tillsammans ur en stor skål och drack öl ur en kanna som gick laget runt.

Trängseln, kylan, fukten, den bristande hygienen och den ibland dåliga maten gjorde att sjukdomar ofta härjade ombord. På de svenska skeppen fanns en barberare, vars uppgift var att sköta om sårade och sjuka. De medikamenter och de instrument han behövde för sin verksamhet förvarades i en kista.

När farsoter härjade försökte man om möjligt hemförlova de sjuka eller inkvartera dem hos befolkningen längs kusterna. Det var ett sätt att förhindra att hela besättningen smittades av rödsot, feber eller var det nu var för sjukdom som hemsökte skeppet. För att få bort smittan röktes, tjärades och rengjordes fartygen.

I samband med strid upprättades särskilda platser dit de sårade fördes. Det var betydligt fler som dog av sjukdomar och kyla än som miste livet i strid.

På skeppen ställdes stora krav på ordning och disciplin. Dödsstraff utdömdes för en rad olika brott, bland annat mord och myteri. Kroppsstraff utdelades för lindrigare brott som slagsmål och misshandel. Sjömännen kunde bland annat dömas till kölhalning. Detta skedde exempelvis i samband med ordervägran eller om någon försummat att sköta sina plikter. Den dömde släpptes då ner i vattnet på fartygets ena sida och drogs sedan under båten och upp på den andra. Om det var kallt i vattnet var denna typ av bestraffning förenad med livsfara.

För att göra livet ombord lite drägligare försökte båtsmännen roa sig så gott de kunde. De samtalade, skrev brev, spelade tärning eller rökte tobak. Många led svårt av att vara borta från sina familjer, men höll modet uppe genom att tänka på att de en gång skulle få återvända hem.

För alla blev det emellertid inte så. Av de omkring 850 männen ombord på Kronan skulle cirka 800 aldrig återse sina nära och kära. Tvåhundra besättningsmän flöt iland vid Hulterstads kyrka där de vilar i en massgrav tillsammans med sina kamrater.

För 600 kom Östersjöns botten att bli den sista viloplatsen.

PH-6_09

Kanske är du intresserad av...

Läs också