Drottning Kristina porträtterad som barn. Målning av Jacob Heinrich Elbfas.

© Nationalmuseum

Kristina – fostrad till kung

När Gustav II Adolf stupade vid Lützen sattes alla resurser in för att skola in hans dotter som regent.

23 februari 2017 av Karin Tegenborg Falkdalen

I december 1632 nåddes hovet i Stockholm av budet att Gustav II Adolf stupat på slagfältet i Lützen. I sin självbiografi berättar drottning Kristina om omgivningens reaktion. Sorgen var väldig, liksom oron – det stora hoppet stod nu till hennes egen person. Kristina, sex år gammal, var den länk som skulle förena alla motstridiga intressen: ”Man gladdes också åt barnet som Sveriges enda tillgång och hopp i detta farliga, svåra och avgörande läge. 

Det var, sade man, det enda band som höll samman den nuvarande unionen, och det enda hoppet om framtida lycka. Man beslöt enhälligt att utropa mig till det Du hade låtit mig födas till, drottning av Sverige...”

Karl IX införde kvinnlig arvsrätt

Det var Kristinas farfar, Karl IX, som hade infört arvsrätt för sina kvinnliga ättlingar i Norrköpings arvförening år 1604. Kungen ville försvåra för brorsonen Sigismund, med arvingar i Polen, att återta den svenska tronen. Eftersom Gustav II Adolf inte hade några söner var det således den sexåriga Kristina som ärvde kronan vid hans död. Hon blev därmed den första kvinnliga monarken sedan ärftlig monarki infördes under Gustav Vasas regering.

I den här positionen var Kristina inte unik i sin samtid. Hon hade – tvärtemot vad man kanske kan tro – förhållandevis många kvinnliga kollegor som av dynastiska skäl styrde i de europeiska rikena. För att bara nämna några exempel så regerade Maria Tudor (1553–58) och Elisabet I (1558–1603) i England samtidigt som Marie av Guise förestod förmyndarregeringen för dottern Maria Stuart (1542–67) innan hon blev myndig. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

På andra sidan engelska kanalen fanns det flera franska änkedrottningar, till exempel Katarina av Medici, som präglade det politiska livet i Frankrike under sönernas regeringar. Även inom det habsburgska riket var det vanligt att de manliga regenterna utsåg sina kvinnliga släktingar, oftast änkor, till regenter över olika länder i imperiet.

Denna "pojkvärja" av italienskt ursprung har tillhört Kristina. 

© Livrustkammaren

Debatt kring kvinnliga monarker

Att förhållandevis många kvinnor trädde in som monarker eller regenter under denna period blev en anledning till att frågan debatterades. De som var kategoriskt emot att en kvinna styrde menade att detta kön inte kunde uppfylla de krav som ställdes på en monark. Kvinnan var av Gud, naturen, lagen och traditionen underordnad mannen, därför skulle hon inte heller styra ett rike.

Förespråkare för kvinnlig tronföljd försökte i gengäld tona ned betydelsen av att monarken var kvinna och istället koppla samman henne med viktiga principer för den ärftliga monarkin, såsom vidmakthållen ordning och dynastisk kontinuitet. Hennes höga position knöts till hennes kungliga börd och Guds vilja; drottningen hade ärvt sin makt för att arvriket skulle upprätthållas.

Det var också vanligt att framställa en regerande drottning som unik, ett lysande undantag. Genom att använda denna typ av argument kunde man försvara principerna för arv­riket utan att behöva utmana den vedertagna uppfattningen om att det normala ändå var att en man skulle styra.

Dottern skulle ges manlig utbildning 

Så hur skulle man hantera situationen med en tronarvinge som var både omyndig och ”en kvinns­person”, som rikskanslern Axel Oxenstierna sam­­man­fattade läget efter Gustav II Adolfs död? 

Kungen hade själv varit orolig för att han enbart hade en dotter i äktenskapet med Maria Eleonora och han hade speciellt bett rikskanslern om att bevaka Kristinas intressen. Kungen hade, innan han for iväg till Tyskland, sett till att ständerna hade erkänt dotterns arvsrätt.

Gustav II Adolf hade även bestämt att dottern skulle få den bästa utbildning som fanns att få. Kristina berättar i sin självbiografi om faderns planer på att i allt ge henne en furstes skolning:

 ”Kungen hade beordrat alla mina lärare att ge mig en helt och hållet manlig utbildning och att lära mig allt vad en ung furste måste kunna för att vara värd att regera. Han hade uttryck­ligen förklarat att han inte ville att man skulle inge mig några av mitt köns förhållningssätt förutom ärbarheten. I allt annat ville han att jag skulle vara som en furste, och att jag skulle få en undervisning i allt vad en ung furste bör kunna.”


Kristinas föräldrar: Gustav II Adolf och Maria Eleonora.

Inga resurser sparades

Gustav II Adolfs befallning angående dotterns utbildning ska ses i sitt sammanhang, Kristina var tronarvingen och skulle uppfostras till en duglig regent. Hon skulle vara skickad att ta över regeringen när hon var arton år gammal. 

Eftersom rollen som monark av tradition var manlig fick hon samma utbildning som en prins. Det var helt enkelt den mall som fanns till hands när en blivande monark skulle utbildas. Och när det gällde Kristina sparades inga resurser för att forma henne till en värdig monark för stormakten Sverige. 

Ambitionen för hennes utbildning sammanfattas ganska väl i ett av rådets uttalanden: 

”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” 

Kristinas uppfostran blev en prioriterad angelägenhet för ständer och riksråd, som utfärdade instruktioner för hennes utbildning och noga följde upp hennes framsteg. Enligt rådet skulle en god utbildning uppväga ”farligheten att vi icke have någon mansperson, utan en kvinnsperson, som icke är habil till imperera”.

Förväntningarna var höga

I den instruktion som antogs i mars 1635, när Kristina var åtta år, får vi en god bild av vilka förväntningar som fanns på en monark, oavsett kön, under stormaktstiden. Hon skulle vara rättvis och behandla var och en efter sitt stånd. Hon skulle respektera förmyndarregeringen och tala väl om sitt fädernesland. I gengäld skulle undersåtarna vara trogna och lojala mot sin drottning.

Kristinas utbildning liknade flera av hennes manliga företrädares. Religionsstudier var självskrivna, då religionen utgjorde grunden för både hennes ställning som monark och samhället i övrigt. 


Rikskansler Axel Oxenstierna styrde Sverige tills Kristina var myndig.

© Livrustkammaren

Handleddes av Axel Oxenstierna

En annan viktig del var hennes politiska studier och här hade hon en av de skickligaste lärarna i sin samtid, Axel Oxenstierna, som handledde henne bland annat i diplomati, statskunskap och strategi.

Kristina berättar själv hur hon studerade mellan tre och fyra timmar varje kväll under hans ledning och om hur de båda fann stort nöje i studierna. 

Drottningen uttalar sig också varmt om sin huvudlärare, Johannes Matthiae, biskop i Strängnäs. Tillsammans med honom utforskade hon de antika filosoferna, historikerna och författarna. Där hämtade hon lärdomar och goda exempel på hur hon själv borde uppträda som klok och rättrådig monark. 

Historieämnet sågs som magistra vitae – ”livets lärarinna” och det byggde på uppfattningen att det var bättre att lära av historien än själv göra om misstagen.

Studerade biografi över engelska drottningen

Hon fick också studera en biografi över en annan kvinnlig monark, den engelska drottningen Elisabet I. Språkstudier var en annan viktig del i Kristinas utbildning. Hon skulle lära sig latin, då det var både den lärda världens och diplomatins språk, men även moderna språk. Från föräldrarna hade hon redan tyska och svenska, men kom själv att bli speciellt förtjust i franska. 

Det ansågs också bra att Kristina var insatt i grannländers och allierade staters språk. Oavsett vilket tungomål hon talade så var det viktigt att hon lade sina ord rätt – väl valda ord kunde skapa både entusiasm, stilla oro och till och med förhindra krig. Därför stod retorikstudier på hennes schema. Dessa övningar skulle dessutom stimulera drottningens intellekt och moraliska utveckling.

Nödvändigt läsa geografi

Hon fick även lära sig matematik och geografi. Geografistudier var nödvändiga för en blivande monark. De skulle ge Kristina kunskap om det egna riket såväl som andra länder. Hon tränade även fäktning, ridning och andra idrotter. På helgerna anordnades jakter och andra nöjen som ansågs lämpliga för drottningen.

I instruktionen betonade man vikten av att Kristinas omgivning var mönstergill och klanderfri. Man ville förhind­ra att drottningen kom i kontakt med farliga idéer och tankar (bland annat den katolska läran). Hennes uppvaktning skulle också iaktta och studera drottningens uppförande och inte heller tveka att tala om när hon gjort något felaktigt. 


Kristina skildes från sin mamma, Maria Eleonora (bilden), vid tio års ålder. Målning från cirka 1630.

Mamman ansågs ha dåligt inflytande

En som inte ansågs vara ett lämpligt umgänge var hennes egen mor, Maria Eleonora. Änkedrottningen fick aldrig någon plats i dotterns förmyndarregering, däremot fick hon till att börja med vårdnaden om dottern. Men Maria Eleonora förde egna giftermålsförhandlingar för Kristinas räkning och uppfattades på olika sätt ha ett dåligt inflytande på dottern.

Rådet ansåg att hon uppfostrade Kristina till hat mot Sverige och det svenska och beslutade därför i augusti 1636 att skilja mor och dotter åt. Senare forskning har nyanserat den negativa bilden av Maria Eleonora. 

Kristinas relation till mamman var problematisk, men inte alltigenom dålig. Hon distanserade sig visserligen på flera sätt från sin mor, men tyckte också att ”det var en smula hårdhjärtat av dem att fullständigt skilja henne från mig”.

Fastern fick viktig uppgift

Ansvaret för att ge Kristina trygghet och ett familjeliv gick istället till fastern, Katarina av Pfalz, som själv var kungadotter och hade vuxit upp vid hovet, och därför ansågs speciellt kvalificerad för uppgiften. Från rådets sida var man dock noga med att påpeka att fastern enbart skulle ansvara för drottningens uppfostran och inte ha något med regeringen att göra. 

Två av Katarinas döttrar, Maria Euphrosyne och Eleonora Katarina, kom att uppfostras och studera tillsammans med Kristina eftersom man ansåg det lämpligt att drottningen fick umgås med ärbara adelsjungfrur både för sitt nöjes skull och för att utveckla lämpliga kvinnliga dygder.

Som kvinna förväntades Kristina vara blygsam och anständig och i övrigt följa normerna för kvinnligt beteende. Det var även något hon fick beröm för under sin uppväxt: ”Hennes Majestät håller sig modest och som en kvinnsperson.”


Kristina som 21-åring. Porträtt målat av David Beck.

© Livrustkammaren

Lärde sig värdigt uppträdande

Drottningen fick också omsätta sina kunskaper från studerkammaren i praktiken. När hon var sexton år gammal började hon mer aktivt närvara vid rådets överläggningar. Kristina skulle ”vänjas till regementet och lära känna den besvärligheten, som därmed följer”. 

Hon hade redan som liten börjat delta i officiella mottagningar. Genom sin medverkan fick hon lära sig att uppträda med värdighet, följa ett ceremoniel och föra sig som en drottning över en stormakt: ”Man undrade hur det var möjligt för ett barn att väcka sådana känslor på den tron där Gustav just hade suttit”, skriver Kristina själv många år senare.

Det var precis det man i hennes omgivning önskade uppnå genom att låta henne vara med vid audienser och riksdagar. Hennes framträdanden handlade inte minst om att framhålla bandet mellan far och dotter, där Kristinas släktskap med Gustav II Adolf var en förutsättning för hennes legitimitet som monark.

Hade ärvt kungens utseende

Till utseendet liknade hon också sin far, det vittnar flera porträtt av henne om. Men hennes band till fadern blev även viktigt på ett symboliskt plan, vilket var något man framhävde i den kungliga propagandan.

Att framhålla bandet till företrädaren var dock inte unikt för en kvinnlig monark, både söner och döttrar var länkar i den kungliga kedjan. Men genom att understryka likheten med sin far kunde Kristina göra anspråk på att hon, som kvinnlig tronarvinge, hade ärvt de manliga dygder som behövdes för att bli en skicklig regent.

Gustav II Adolf skulle vara dotterns ledstjärna i hennes utbildning såväl som i hennes regerande. Det ansluter till idéer i Kristinas samtid om att kvinnor som genom Guds nåd och av naturen fått manliga dygder kunde utveckla dessa genom en omsorgsfull uppfostran. På så vis kunde kvinnor bli både lärda och förståndiga.

Den unga drottningen levde upp till de högt ställda förväntningarna och fick beröm för sin studienit. De finaste lovord man kunde ge henne var att hon var bättre än kvinnor i allmänhet, att hon lät visa ”specimina över sitt kön och ålder”. 

Det yttrade sig bland annat i att hon inte uppträdde som en kvinna utan hade ett gott förstånd: ”Det vet Gud, hur kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson, utan behjärtad och av ett gott förstånd[…]”


Kristina i damsadel på stegrande springare, monarkens symbol. Ryttarporträtt av Sébastien Bourdon.

© Erich Lessing/IBL Bildbyrå

Tog över som regent 1644

Det var en välutbildad drottning, ”formerad till både själ och kropp” som trädde in i den manliga monarkrollen och arton år gammal tog över som regent i december 1644.

Ironiskt nog togs den kvinnliga arvsrätten bort under Kristinas regeringstid. Detta skedde i samband med att hennes kusin, Karl (X) Gustav, utsågs till arvfurste. Beslutet har bland annat tolkats som ett uttryck för Kristinas egen negativa syn på kvinnors förmåga att regera.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

I dag, nära fyrahundra år senare, är det två kvinnor som står på tur till den svenska tronen. Till skillnad från Kristina kommer dock, om monarkin består, Victoria och Estelle att ärva kronan på exakt samma villkor som en man. Men det finns också mycket som förenar de tre med varandra. Ett viktigt skäl till att kvinnlig tronföljd återinfördes 1980 var att den dynastiska kontinuiteten skulle tryggas.

Publicerad i Populär Historia 3/2014 

Synen på drottning Kristina och vad som format henne har varierat genom åren. Dessa välbevarade skor har tillhört henne.

© Skokloster

Kanske är du intresserad av...

Läs också