Kristina – drottning i exil

Att dottern till en neurotisk mamma och en i sitt äktenskap djupt olycklig pappa blev en äventyrerska är väl inte förvånande. Lyckligtvis, får man säga,

15 mars 2001 av Ulla Britta Ramklint

Att dottern till en neurotisk mamma och en i sitt äktenskap djupt olycklig pappa blev en äventyrerska är väl inte förvånande. Lyckligtvis, får man säga, för drottning Kristinas udda personlighet hade varit en alltför tung börda att bära, om den inte uppvägts av ett stort personligt mod. I vilken epok som helst hade den väckt uppmärksamhet, och hennes tid var speciellt insnörd i fördomar och protokoll; ändå tvekade hon aldrig att utmana den. Hon vågade lita till sitt eget omdöme och sina egna känslor och avsäga sig det liv hon fötts till för att vid 27 års ålder börja ett annat.

När historikerna har funnit ett sätt att kika in i en drottnings psyke och känsloliv kan vi kanske fastställa bakgrunden till Kristinas abdikation. Till dess får vi gissa. Säkert var faktorerna många, och en stor portion var måhända ren och skär romantik, drömmen om ett fritt liv bland intellektuella och förfinade utlänningar, briljanta män och kvinnor. Det råder heller ingen tvekan om att själva ceremonin i sig tilltalade henne, som drama – att i en sublim gest göra sig av med all den härlighet man fötts till.

Kristina ville anföra härar, enligt egen utsago, hon ville bli hjältinna. ”Det är inte många som har avstått från sina riken. Jag känner bara Diokletianus, Almansor, Karl V och Kristina”, skriver hon i Pensées de Christine reine de Suède. Därför är det inte svårt att förstå att hon på alla närvarande gjorde intryck av att vara djupt rörd när hon den 6 juni 1654 i Uppsala förklarade att Sveriges välfärd varit hennes enda rättesnöre i beslutet att abdikera. Men någon vecka senare hade hon klippt av sig håret i Laholm, bytt till karlkläder och hoppat över bäcken som utgjorde gräns mot Danmark. Då skrek hon ut sin frihet – frihet från Sverige.

Här försvinner hon, på sätt och vis, blir för ett tag till röken efter hästarnas hovar, som förenar sig med en rök av rykten. När danska kungaparet kommer till Kolding för att välkomna henne, finner de bara en massa paket. Det är Kristinas enorma packning som inte hunnit med henne – själv har hon nått Hamburg.

Så roligt hon måtte ha haft under denna flykt, som Europa förgäves försökte följa. Iförd byxor och stövlar och med värja vid sidan bedrar hon världen i flygande fläng, och det blir en extra krydda när hon får en ung flicka att flirta med sig.

Den 5 augusti 1654 slog sig Kristina ned i ett palats som ställts till hennes förfogande i Antwerpen. Om hennes vistelse här skriver fältherren Montecuccoli, kejsarens utsände: ”utfärder, musik, komedier...”

Han noterar hur Kristina slösar. Under en föreställning som de bevistar tillsammans, får han klart för sig att hon köpt hela teatersällskapet och betalar dem månadsvis. Han chockeras också när hon berättar att spanske kungen reflekterar över att utnämna henne till guvernör över Flandern – hon slår bort det som ett skämt, men är det ett skämt? Kanske en plan, åtminstone en önskedröm...

Men mer än med drömmar tycks hon nu sysselsatt med problem. Hennes arrangemang med apanage från Sverige fungerar inte, eller är bara för långsamt, i varje fall har hon inga pengar. Hon skriver hem till sin intendent och ber honom smälta ner guldet och silvret från hennes bordsporslin – det går åtminstone fort att göra. Hennes juveler går till pantbanker i Antwerpen för 46 tusen écus, men blir aldrig inlösta.

Habsburgarna står i krigsskuld till Sverige, pengar som enligt avtal skall tillfalla Kristina personligen. Hon kräver nu att få ut dem direkt från Wien, men där har man fått en liknande erinran från Stockholm. Allting är som förgjort.

Det sägs också att Karl X Gustav förbereder krig. Vad skall då hända med Kristinas apanage? Hon försöker få ut ett stort engångsbelopp, medan tid är. Under tiden lånar hon. Sätter som säkerhet sina egendomar i Pommern och Bremen; spelar alltså högt med svenska marker.

Julafton 1654 avsvärjer hon sig den lutherska läran och antar den katolska, i en privat ceremoni i Bryssel, hårt regisserad av spanske kungen, hennes beskyddare och personliga språkrör inför påven, men inte desto mindre rädd för henne.

Kejsaren i Wien är kanske inte direkt rädd, men ytterligt vaksam. Hennes rykte som libertin och kanske lesbisk har inte precis förbättrats efter hennes mytomspunna färd genom norra Europa. En luthersk drottning som omvänder sig till den enda rätta läran är utmärkt; men man hade kunnat önska sig en något ljuvare konvertit. Och hennes trosvisshet ställs i fråga. I Wien räknar man hennes nattvardsgångar på fingrarna.

Stämningen mot henne hårdnar. Anonyma pamfletter riktade mot hennes person börjar dyka upp här och där i Europa. Alla spionerar på henne. Då kommer äntligen en god nyhet: påven beviljar henne inresa i den heliga staden, om hon först officiellt upptagits i den katolska kyrkan.

Hon sänder nu Montecuccoli till kejsaren med beskedet att hon önskar att det officiella upptagandet i den katolska kyrkan skall äga rum i Innsbruck, Habsburgarnas favoritort sen medeltiden. Med sig får han också ett anmärkningsvärt dokument, varav det framgår att hon är beredd att avslöja svenska statshemligheter och under vissa omständigheter (= för att skydda sina egna intressen) anfalla sitt eget land. Det innehåller också detaljerade planer för en kejserlig invasion av Svenska Pommern. Dokumentet är anonymt.

Den 22 september 1655 lämnar Kristina Bryssel. Något av det sista hon gör är att signera en skuldsedel.

Fri, äntligen fri, hade hon ropat när hon hoppat över bäcken. Men friheten hade ett högt pris.

Det är återigen jul, när Kristinas vagn kör in i Rom, där hon välkomnas av hela befolkningen ”utom nunnor och sjuka”. Hon anländer sent, men allt blir bara så mycket mer magiskt i skenet av fladdrande facklor. Alla försökte få en glimt av henne. Hur såg hon egentligen ut? Rom hade länge dallrat av rykten. Kardinalerna hade viskat om hennes androgyna drag, hennes grova tal. Var det verkligen sant? Var hon en sann katolik – eller vad? Ateist?

Påven, Alexander VII, tog emot drottningen privat med älskvärdhet, offentligt med magnificens. Han överöste henne med dyrbara gåvor och hedersbevis. Och efter det första ”incognito” intåget följde ett officiellt och mer storartat, dagen före julafton.

Som alla andra föll Alexander VII till en början för hennes snabbhet i repliken, hennes lärda associationer och klara intellekt. Det magnifika Palazzo Farnese vid piazzan med samma namn som tilldelats henne som bostad passade henne perfekt, med smakfull inredning och god konst. Här öppnade hon salong, eller Akademi som hon kallade det, men tröttnade snart. Som vanligt var Kristina sparsmakad när det gällde sitt sällskap, och bäst trivdes hon i kretsen av de briljanta unga kardinaler som gick under namnet ”den flygande skvadronen”, ansvarig för valet av den sittande påven. Hennes absoluta favorit var Decio Azzolino, 33, smart, livlig och med kunskaper och många intressen.

Det var oundvikligt att han skulle komma att bli smickrad av den uppmärksamhet som visades honom av denna sensationsomsusade drottning. Deras möten blev allt tätare, och den 22 mars var ryktena i svang till den grad att Azzolino såg sig föranlåten att skriva till påvens närmaste man, försäkrande att hans vänskap med den svenska drottningen var helt oskyldig.

Men också bortsett från detta hade hennes aktier i Vatikanen sjunkit i botten. Inte hade hon gjort något särskilt; bara varit sig själv, som vanligt. Beordrat att de löjliga fikonlöven och draperingarna kring palatsets nakna statyer skulle åka av, fortsatt att säga sin mening, kommit och gått som hon ville, inte gått i kyrkan tillräckligt ofta eller tillräckligt synligt. Och vad gällde hur hon skylde sin egen kropp, var det ömsom för knappt, ömsom för manligt. Hon var inte alls den propagandabild för katolicismen som påven hade tänkt sig. Han kunde ur egen kassa bevilja henne ett underhåll; i stället fick hon en tillrättavisning.

Karnevalen i mars valde Kristina som sin centralfigur. Det var den mest påkostade någonsin i Rom. Hon hade hellre tagit pengarna. För hon var pank, igen. Lånen var uttömda. Av kejsardömets miljoner écus i krigsskuld hade hon lyckats skrapa åt sig 70 000. Från sin ”beskyddare” kungen av Spanien fick hon inga pengar – inte att undra på, så hemska rapporter om henne som hans spioner sände till Madrid. Hon hade inte kunnat betala sina tjänare, som redan i januari hade börjat hjälpa sig själva genom att stjäla bordssilver och möbler från palatset. När de inte eldade upp dörrarna för att bli varma.

Samma månad hade hon sänt sin sekreterare till Stockholm för att på nytt försöka få Karl Gustav att köpa hennes egendomar för en och en halv miljon. Men han krigade i Polen.

I detta desperata läge tar Kristina till det raffinerade politiska tänkande och handlande som hon också var duktig på, när hon ville. Hon lyckas åter få påven på sin sida, och hon skaffar undan sin värste baktalare i det spanska lägret. Och nu skiftar hon öppet sina favörer. Hon ser att Spaniens storhetstid är slut, det land som så länge behärskat stora delar av Italien.

Hon har nu i sin tjänst en markis Gian Rinaldo Monaldesco, som några år tidigare lett en stödtrupp i den då misslyckade franska attacken på Neapel. Men nästa attack kommer att lyckas. Kungariket Neapel måste befrias från det spanska förtrycket – och gissa vem som skall bli dess nya härskarinna?

Hon förklarar för påven att det i fortsättningen är Frankrike han bör satsa på. Med hans hjälp, och genom att sälja sin egen vagn, får hon ihop nog med pengar för att resa till Paris. Och efter förhandlingar med kardinal Mazarin, landets verklige regent, undertecknar hon här en traktat där hon anförtros ledningen av kuppen mot Neapel.

Säkert drömde hon under återresan till Italien om sitt liv i Neapel. Hon skulle bli fri från pengabekymmer, äntligen. Bli vän med Frankrike, och ta en fruktansvärd hämnd på Spanien. Bli av med pressen från det besvärliga Rom, som hon nu också slog sig ner långt ifrån, i Pesaro, där hon skall förbereda fälttåget.

Men tiden går – åtta månader. Mazarin hör hon knappast av. Hon är nervös, beslutar att resa till Frankrike igen.

En liten våning i portvaktshuset till slottet Fontainebleau ställs nu till hennes förfogande. Här fortsätter hon sina förberedelser, medan hon håller ögon och öron öppna åt alla håll. För hon misstänker svek i de egna leden. Och hon finner honom, förrädaren: det är Monaldesco. Hon gör processen kort. Är själv åklagare, och domare, utfärdar själv ordern. När hon lämnat lokalen avrättar hennes soldater Monaldesco på platsen, och det blir en av världshistoriens mest motbjudande slaktscener.

Mordet på Monaldesco skakar Europa. En svensk drottning har på franske kungens slott låtit avrätta en italiensk adelsman.

Mazarin försöker få henne att gå med på att utmåla dådet som en italiensk vendetta. Hon avvisar detta i ett brev som sprutar av arga bläckfläckar.

Påven är helt panikslagen. Han föreslår henne att hon i fortsättningen håller sig borta från Rom. Avignon, säger han, kanske för att någonting säga. Bara Kristina behåller sitt iskalla lugn. Och återvänder till Rom.

Efterspelet är sitt eget drama, av lögner, dimridåer, gräl. Kristina är nu decimerad till en utgiftspost, och en individ man snarast bör göra sig av med. Hennes pengar från Sverige går direkt till Mazarin för att täcka hans utgifter för henne, hennes få värdeföremål pantsätts eller säljs, också kröningsmanteln. Hennes värld låg i spillror. Bara Azzolino var hennes vän.

Det är våren 1659, och i den härliga trädgård som hör till Palazzo Riario blommar jasmin och apelsinträd. Skuggiga stigar drar fram mellan spelande fontäner, och här vandrar Kristina, förälskad.

Det är många månader nu, sen den där mörka förvinternatten i Fontainebleau, och nästan ett år har gått sen påven omtalade henne som ”född och uppfostrad som barbar, med barbariska tankar”. Nu har Azzolino, med sitt trollspö, skaffat henne det här palatset, och när det är färdigt att flytta in i skall påven komma och välsigna hennes nya bostad, det har Azzolino ordnat.

– Jag vill leva och dö som din slav, skall Kristina komma att skriva till honom.

Hon blir inte direkt hans slav, men han tar hand om henne. Han tillsätter hennes nya stab, och ser till att den fungerar. Han råder henne i allt. Bara hennes finanser kan han inte göra mycket åt. Att låna är nu uteslutet, alla drar öronen åt sig. Hennes enda hopp är kusin Karl Gustav. Och så dör han – i februari 1660. Hon måste resa till Sverige och ordna upp sina affärer.

Besöket avlöpte relativt odramatiskt. Visserligen kastade svenskarna ut hennes kaplan, och visserligen tvingades hon underteckna en förödmjukande bekräftelse av sin abdikation, men hon lyckades dock få riksdagen att försäkra henne ett årligt underhåll, även om det bara var hälften av vad hon begärt. Sommaren 1662 är hon tillbaka i Rom.

Palatset iordningställs med hennes mest älskade konstföremål och musikinstrument, biblioteket färdigställs, liksom teatern där hon skall komma att uppföra så många ”lasciva och syndiga komedier”. Och när påven har varit på visit, måste naturligtvis hela den romerska societeten följa. Kristina var återigen persona grata.

Hon umgicks med Bernini, hon anställde Scarlatti, som arbetade som hennes hovkompositör i fyra år. Hon skrev teater och studerade intensivt musik. Hon diskuterade alkemi med lärde män och trodde sig kunna förutspå framtiden.

Men 1666 är det åter dags för en affärsresa till Sverige. Azzolino har den här gången sänt en personlig emissarie, Adami, till Stockholm, och han har där uträttat storverk för Kristina. Men året därpå skrämmer henne rykten om ett nytt krig.

Det inte minst intressanta under den här resan är Kristinas korrespondens med Azzolino. Den visar oss henne svartsjuk, självömkande, patetisk, rasande, anklagande, misstänksam – hjälplöst, hjälplöst kär. Om detta kan det inte finnas några tvivel, medan teorierna för övrigt är många. Azzolino förstörde sina egna brev strax efter hennes och strax före sin egen död.

Medan hon avlossar denna kanonad av olyckliga kärleksbrev från Hamburg, förändras förhållandena i Sverige, och när hon äntligen anländer är krigshotet borta. Men det kyliga förhållandet mellan henne och ständerna fortlever, och när man förbjuder henne att bevista en katolsk mässa, far locket av. Hon hänvisas till franska ambassadens kapell, men bör emellertid ange att hon bara skall besöka ambassadören... För denna bagatells skull lämnar hon för alltid Sverige.

Polens kung avlider. Azzolino sätter in alla krafter på Kristinas kandidatur. Den enda följden är att hon anklagar honom för att vilja bli av med henne.

Påven dör också, under Kristinas frånvaro, och Clemens IX tillsätts – Kristinas typ av påve, kulturellt intresserad, vänlig. Vid hennes återkomst ber han henne sitta ner vid sitt middagsbord.

Men också Clemens dör strax, och Azzolino blir inte vald, inte heller hans kandidat. Kristina svor hemskt när hon fick resultatet. Men hon var nu ute ur det politiska spelet. I fortsättningen kommer hon att ägna sig åt konstsamlande, teaterverksamhet, arkeologi, astronomi, brevskrivande, skvaller. Till slut får hon rentav en vettig pension från Sverige, i slutet av 1670-talet.

Men en skandal till blir hon inblandad i, innan hon lägger sig till vila. Hon kommer under Miguel Molinos influens, en spansk präst och religiös svärmare, som predikar att människan är direkt ansvarig enbart inför Gud, och att Djävulen kan bemäktiga sig henne och få henne att utföra handlingar som hon inte bär ansvar för.

Detta bäddade för en vidlyftig livsstil, och ”drottningens teolog” kastas i inkvisitionens fängelse, och döms slutligen, och det är då också Kristinas sista nederlag när hon tvingas erkänna att hon trott på hans irrläror.

I Palazzo Riario finns i dag intet kvar av hennes möbler, och konstsamlingen har skingrats. Den antika konsten har hamnat i Prado i Madrid. Och hennes sköna park höggs ner och blev till botanisk trädgård på den tiden det blev modernt med sådana.

Ett enda rum har ännu en förtunnad atmosfär av att ha tillhört en drottning. Guldbestänkta pelare lyfter en takkupol där gudar och narrar, fiskar och fåglar och flygande drakar dansar henne till sömns. En skylt på svenska och latin berättar att Sveriges drottning avled här den 19 april 1689. ”Jag föddes fri, levde fri, och skall dö frigjord.”

Om man kan vara besatt av frihet, var Kristina det. Men för självhärlig, för ensam, för egendomlig och för pank för att av världen tillerkännas frihet. Bara påvarna tycks ha begripit sig på henne; en del av dem, ibland. Därför begravde de henne hos sig, i Peterskyrkan. Tvärtemot hennes vilja – tala om fri.

Vesporna surrar ilsket nedanför Christina Alexandras sovrum. Perfekt ljudkuliss för en personlighet som varit Europas oväsen.

Britta Ramklint besökte Palazzo Riario våren 1997.

Kanske är du intresserad av...

Läs också