Krigets brutala ansikte

Följande text har publicerats tillsammans med ett fotografi i Populär Historia nr 9/2010. Den amerikanske marinkårssoldaten på bilden befinner sig i gran

28 september 2010 av Jacob Wiberg

Följande text har publicerats tillsammans med ett fotografi i Populär Historia nr 9/2010.

Den amerikanske marinkårssoldaten på bilden befinner sig i granatchock. Han ser inte fotografen som står på en armlängds avstånd framför honom. Blicken är tom. Man kan bara ana vilka fasor han nyligen har gått igenom. Helt paralyserad, kramande sitt vapen med smutsiga fingrar likt ett barn en tröstande snutte­filt, väntar han på att transporteras bort från krigszonen.

Bilden togs i februari 1968 under de blodiga gatustriderna i Huê. Under Vietnamkriget var den tidigare huvudstaden av stor militärstrategisk betydelse som länk i de sydvietnamesiska och amerikanska nordsydgående underhållslinjerna. Därför var den ett självklart mål för nordsidan när Têtoffensiven mot Sydvietnam inleddes den 31 januari 1968.

De anfallande nordvietnamesiska förbanden, understödda av lokal FNL-gerilla, kunde med lätthet inta den relativt klent befästa staden.

Under den följande månaden utkämpades mycket hårda strider när sydvietnamesiska styrkor och amerikanska marinkårsenheter kämpade för att återta kontrollen över Huê. Det lyckades till slut, men det krävdes stora förluster, omkring 3 800 i döda och sårade. Nordsidan förlorade ännu fler soldater, uppskattningsvis över 5 000 stupade.

Och som så ofta under Vietnamkriget drabbades civilbefolkningen mycket hårt. Omkring 5 000 av Huês invånare föll offer för FNL:s terror och avrättades eller fördes bort. Närmare 3 000 kroppar återfanns senare i massgravar.

Under striderna blev den materiella förödelsen i den gamla kulturstaden enorm. Nästan åttio procent av bebyggelsen lades i ruiner och över 100 000 människor blev hemlösa.

Det ofta publicerade fotot togs av en man som tydligt deklarerar att han avskyr krig, och att han är oerhört trött på att ständigt etiketteras som krigsfotograf. Men det går inte att komma ifrån att Don McCullin (född i London 1935) är en av genrens allra främsta, den främste nu levande, enligt många bedömare. Han har bevakat krig och konflikter runtom i världen – Cypern, Kongo, Biafra, Vietnam, Kambodja, Bangladesh, El Salvador, Mellanöstern, Nordirland...

Få har som han med sådan empati och närhet lyckats fånga den mänskliga tragedi krig innebär – för de stridande, och för civilbefolkningen. I samband med en utställning för många år sedan där hans bilder visades kom den franske fotografen Henri Cartier-Bresson fram till honom och yttrade ett ord: ”Goya!” Den berömde kollegan syftade på den spanske konstnären Francisco de Goyas grafikserie Los desastres de la guerra (”Krigets fasor”), som med rå brutalitet skildrar den franska invasionen av Spanien 1808 och kriget som sedan följde.

Don McCullin har numera tagit av sig stålhjälmen för gott. På senare år har olika fotoprojekt i Afrika och hemma i England sysselsatt honom. Men han bär för alltid med sig en tung ryggsäck av hemska minnen från åren i fält. I olika intervjuer på senare år medger han att han i början av sin karriär var något av en war junkie (”krigsnarkoman”) som flackade från en oroshärd till en annan på jakt efter nya bilder och nya kickar. Men på samma gång som han närmast tycks förakta sin egen roll som krigsfotograf tar han den också i försvar.

”Jag hoppas att mina krigsbilder kan beröra betraktaren och upplysa om något som den som inte varit där egentligen inte kan förstå. Visa hur hemskt och hur fel krig är.”

McCullin menar att det går att finna berättigande i att han som fotograf skildrar död och lidande, eftersom han delat soldaternas umbäranden och utsatt sig för samma faror som de. Ett exempel kommer från Kambodja 1970, där han på ett lastbilsflak fotograferade en döende soldat.

”Eftersom han och jag hade träffats av splitter från samma granat tyckte jag att jag kunde ta bilden.”

Under tiden i Vietnam ansåg de amerikanska soldaterna han följde att han var galen.

”De erbjöd mig hela tiden vapen att bära för att kunna försvara mig, men till deras förvåning vägrade jag alltid att ta emot något. En beväpnad fotograf är inte trovärdig.”

När Don McCullin i februari 1968 följde en marinkårsenhet över Parfymfloden in i Huê lovade ett befäl att det ”bara” handlade om ett 24-timmarsuppdrag. Men två veckor av hårda strider väntade.

”De där fjorton dagarna gjorde mig till en mycket gammal man.”

Fotnot På Victoria Art Gallery i Bath, England, visas 11/9–21/11 utställningen »Don McCullin: Shaped by War». Hösten 2011 visas den på Imperial War Museum i London.

PH-09_10

Kanske är du intresserad av...

Läs också