Det påkostade smycket är cirka nio centimeter högt. 

© Historiska museet

Krigarkungens kärleksgåva

Gustav II Adolfs betydelse som fältherre är väl känd. Ett unikt hängsmycke som han gav till sin hustru Maria Eleonora ger en intressant inblick i hans kärleksliv.

29 mars 2017 av Göran Tegnér

I Statens historiska museums samlingar finns ett utsökt vackert guldsmycke med ädelstenar och pärlor. Det är ungefär nio centimeter högt och uppbyggt kring ett guldhjärta som omges av byglar, akantusblad, rosetter, små blommor med mera i sirliga former – allt av guld och delvis emaljerat i många färger: vitt, rött, grönt, turkosblått och mörkblått.

Mitt på hjärtat sitter en stor taffelslipad bergkristall och runt omkring finns taffelslipade diamanter och rubiner. Ovanför hjärtat, som nästan döljs bakom den stora mittstenen, ser man två små ljusa emaljblommor, kanske förgätmigejer, och två små insekter med mörkblå vingar och vita känselspröt.

Kärleksinskription

Längst ned hänger en barockpärla – så brukar man kalla dessa stora, oregelbundet formade pärlor, särskilt populära under 1500- och 1600-talen – och i två tomma öglor ovanför har säkerligen också hängt pärlor.

Vänder man på smycket är det nästan lika praktfullt på frånsidan. På hjärtats baksida, som är dekorerad med emalj, finns en inskrift inom en hjärtformad svart kontur: 

WIE. LENGER. WIE. LIEBER. ("ju längre desto kärare”), ett talesätt som i lydelsen je länger je lieber fortfarande är gångbart i Tyskland. 

Populär typ av smycke

Den här typen av hängsmycken började tillverkas vid mitten av 1500-talet och var populära över hela Europa in på 1600-talet; guldsmederna kunde hämta förebilder och inspiration från ornamentstick och tryckta mönsterböcker.

Någon stämpel har denna klenod inte, men inskriften antyder i alla fall att den tillkommit på tyskspråkigt område, sannolikt vid 1600-talets början. 

En inventarieförteckning från år 1640 visar att smycket vid denna tid förvarades i Räntekammaren – i äldre tid namnet på det som motsvarade finansdepartementet. Av beskrivningen framgår att alla de tre hängande pärlorna saknades. Den barockpärla som pryder smycket i dag är alltså en senare komplettering.

Ovanligt mycket ädelstenar

I jämförelse med andra smycken av denna typ som finns i olika europeiska samlingar är detta exemplar ovanligt rikt ädelstensbesatt, vilket kan tyda på att smycket haft en särskild rang.

År 1752 överfördes ett antal föremål från Räntekammaren till Antikvitetsarkivet, Historiska museets föregångare. Här beskrivs smycket på detta sätt: 

”Ett Hiärt Smycke med En stor och Ellofwa små Swenska Diamanter [den tidens svenska namn på bergkristaller] samt Tolf Rubiner och Tio små Pärlor, finnes hafwa warit Drottning Marias Smycke."


Gustav II Adolf och Maria Eleonora gifte sig 1620. Två samtida porträtt av kungen och drottningen är här sammanfogade till ett.

© Nationalmuseum

En historisk utflykt

Med drottning Maria menar man Gustav II Adolfs drottning Maria Eleonora av Brandenburg (1599–1655), och om det är riktigt att det tillhört henne – vilket med tanke på smyckets stil är helt möjligt – kanske man kan skissera smyckets historia, något som nödvändiggör en utflykt i den svenska historien.

År 1615 var det definitivt slut på den romantiska kärlekssaga som utspelats mellan den unge Gustav Adolf och hans mors, änkedrottningen Kristina, vackra hovdam, Ebba Brahe. De ska ha träffats redan 1611– samma år som Gustav Adolf blev kung – då hon var 15 år och han 17. Historien berättas i ett antal bevarade kärleksbrev.

Gustavs första relation ogillades

Men änkedrottningen var helt emot deras relation, som säkert inte gick mycket längre än till väl bevakade trädgårdspromenader, och Ebba och kungen fick till slut foga sig.

Ebba Brahe gifte sig efter några år på sitt håll, och Gustav II Adolf drog ut i krig mot Ryssland. Men kungen hade ett starkt tryck från omgivningen att välja en gemål, och man hade börjat rikta blickarna mot ett av de viktigaste tyska furstehusen.

Kurfursten av Brandenburg, Johan Sigismund, hade en dotter, Maria Eleonora, som var några år yngre än kungen. Vägen till deras giftermål var på inget vis spikrak, utan det fanns starka motståndare till förbindelsen, bland andra den tilltänkta brudens mor, kurfurstinnan Anna. Det hela var ett komplicerat politiskt spel.

Kungen reste inkognito

År 1619 verkade dock saken vara i hamn, och man började förbereda bröllopet i Stockholm. Det fick dock skrinläggas, sedan kurfurstinnan gripit in med ett avvärjande brev till änkedrottningen.

Men kungen gav inte upp utan begav sig våren 1620 till Tyskland på en ganska äventyrlig resa, där han uppträdde inkognito – dels under namnet Adolf Karlsson, dels som ”kapten Gars”, en vitsig användning av initialerna i kungens latinska namn och titel: Gustavus Adolphus, Rex Sueciæ.

Äntligen gav kurfurstinnan med sig; Gustav Adolf och Maria Eleonora kunde förlova sig och den 25 november 1620 stod deras bröllop i Storkyrkan i Stockholm.

Var det en förlovningspresent?

Inskriften och hjärtat på smycket utgör en klar kärlekssymbolik, och vad är de små blommorna och insekterna om inte ”blommor och bin”?

Det är inte orimligt att tolka detta praktfulla smycke som en gåva från Gustav Adolf till hans älskade i samband med förlovningen i Berlin.

Göran Tegnér, f d förste antikvarie vid Historiska museet, Stockholm


Drottningen sörjde den stupade Gustav

Gustav Adolf föddes 1594 som son till dåvarande hertig Karl (den senare Karl IX) och hans andra hustru Kristina av Holstein-Gottorp. Han var barnbarn till Gustav Vasa och växte upp i maktkampen mellan dennes söner. Först vid tio års ålder blev han kronprins och när Karl IX dog 1611 ärvde den unge Gustav Adolf den svenska kronan – han var 17 år när han avgav sin kungaförsäkran.

Gustav II Adolfs trontillträde brukar betecknas som inledningen på den svenska stormaktstiden (som skulle vara fram till Karl XII:s död 1718). Ständiga krig och konflikter, där Sverige successivt utökade sitt inflytande och sitt territorium, präglade hans regeringstid.

Gustav II Adolf slutade sitt liv i slaget vid Lützen 1632. Hans änka, drottning Maria Eleonora, förlorade sig i sorg, stängde in sig i sina rum och grät dagarna i ända. Omgivningen betraktade hennes känslosamhet med misstänksamhet; man ansåg att den var opassande och osund och befarade att den kunde påverka den blivande regenten, dottern Kristina, negativt.

Kristina var det enda av Gustav Adolfs och Maria Eleonoras barn som levde till vuxen ålder – tre tidigare graviditeter slutade med missfall eller att barnet dog vid späd ålder. När Maria Eleonora avled 1655 begravdes hon bredvid maken och två av barnen i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Kanske är du intresserad av...

Läs också