Korten på bordet!

Året var 1377. Kortleken, spelkorten, hade anlänt till Europa, via handelsvägar österut: Egypten, Persien, Kina. Munken Johannes från Rheinfelden satt i si

19 november 2005 av Ove Torgny

Texten fortsätter under annonsen

Året var 1377. Kortleken, spelkorten, hade anlänt till Europa, via handelsvägar österut: Egypten, Persien, Kina. Munken Johannes från Rheinfelden satt i sin cell i ett kloster i Basel och höll i en kortlek ”som i år anlänt till oss”.

Han hade stött på spelkort ute bland människorna och sett att de var en viktig del av vardagen. Han såg i kortleken en samhällslära i miniatyr, en företeelse med moraliska sidospår. Han hade läst en annan munks traktat om schackspelet, nu ville han författa något liknande om kortleken.

I sin skrift med den snärtiga titeln De moribus et disciplina humanae conversationis id est ludus chartularum (”Om sedvänjor och undervisning i mänskligt umgänge, det vill säga spelandet med kort”) berättar Johannes att leken som han hade fått tag i bestod av 52 kort, fördelade i fyra serier, färger. Två av färgerna ansågs vara onda, två ansågs goda.

Tyvärr beskrev han inte i ord hur seriernas symboler såg ut, han klistrade i stället in exempel i sin handskrivna traktat. Originalet har försvunnit men fanns till hands både på 1420-talet och på 1470-talet, då andra munkar gjorde sig mödan att skriva av hans långa, komprimerade, svårlästa traktat. Den ansågs alltså viktig. Fyra kopior finns kvar, på fyra olika forskningsbibliotek runt om i Europa.

Den som kan sitt medeltidslatin och har tid att plöja igenom ett par hundra sidor text finner att Johannes verk i första hand är en moralitet. Han ser kortlekens fyra serier om tretton kort som en beskrivning av världen i stort med fyra dominerande länder, med sin maktstruktur från kungen i topp ner till minsta bonde. Kungarna har vid sin sida två marskalkar, rådgivare. Alla tre var vad vi kallar ”klädda kort” och figurerna höll symbolerna i sina händer. Johannes efterlyste för egen del två makthavare till, drottningen och hennes kammarjungfru, för att göra samhället komplett.

Varje serie omfattade under makttoppen tio spelkort, från tio till ett. I dessa nummerkort såg Johannes olika yrken. Han visade hur olika människor samverkade för att kunna ge kungen i toppen det han behöver. Allt var vist ordnat, menade han.

Intressant att notera är att kortleken på 1370-talet blivit ett mode – och att företeelsen dessutom genast förbjöds av olika makthavare runt om i Europa. Detta trots att leken alltså kunde uppfattas som en statslära i praktiskt pedagogisk miniatyr. Vad vore makthavare mer betjänta av än något som snabbt placerade in samhället i sina rätta fåror?

Förbuden hade med pesten att göra. Digerdöden hade drabbat Europa och världen i övrigt oerhört hårt tjugo år tidigare, på 1350-talet. Pesten kom, liksom spelkorten, via handelsvägarna österifrån. I dag vet vi att den kom via löss på svartråttor, men samtiden visste inte detta.

När pesten kom tillbaka på 1370-talet i en ny våg (vilket skulle upprepas under flera århundraden framöver) förbjöds en mängd saker som troddes kunna orsaka smittan: företeelser, föremål, människors sätt att umgås. Tärningsspel, som funnits i flera tusen år, förbjöds. Likaså kortspel.

Exakt när kortleken kom till Europa är inte belagt. Den kom via handelsmännen och var ingenting som uppmärksammades som företeelse. Handelsmän på olika nivåer hade kortlekar med sig från Östern; det var en kul grej som omgivningen genast tog till sig. Som Johannes skrev: människor tillverkade sina egna lekar och skapade sina egna spel.

Kortlekens ursprung är höljt i dunkel. Spel var inte något som man i första hand skrev om när världshistorien skulle skildras. Marco Polo ägnade inte saken ett enda ord under sin Kinaepok (inte kinesiska muren heller, i och för sig). Boccaccio beskrev i sin Decamerone hur en grupp unga människor flydde 1350-talets pest ut på landet för att där sysselsätta sig med lustfyllda upptåg och tidens alla tänkbara spel och lekar. Kortspel fanns inte med.

Men en komplett kortlek dyker inte bara upp, den måste ha ett ursprung. För att göra en kortlek krävs till exempel konsten att trycka och dessutom papper till rimlig kostnad. Dessa saker uppfanns i Kina tusen år innan Johannes fick sina spelkort i Tyskland. I Kina började man på 900-talet trycka sedlar som betalningsmedel i stället för mynt av metall. Samma tryckerier insåg en merförsäljning i att trycka upp lekvarianter av sedlarna. Här skapades kortlekar med fyra (ibland tre) serier symboler med tio (ibland nio) nummer i varje serie. Dessa myntkort användes för spel ända upp till kejsarens hov.

Företeelsen med myntkort spreds längs handelsvägarna västerut, exempelvis till Persien. Här kom troligen makt idén in – den kungliga toppen, spelkort med figurer. Här föddes också tanken på två onda och två goda färger, gnosticismens dualism. Vi har fortfarande den motsättningen kvar i våra kortlekar: två av ”färgerna” är svarta, två är röda.

Hursomhelst, spelkorten hade under medeltiden kommit till Europa och européerna ägnade lediga stunder åt att göra egna kort och spela egna spel, berättar Johannes. Spelen var enkla, av gamblingtyp. En variant kunde helt enkelt vara att någon höll upp en lek och en annan skulle dra ett kort. Den ene satsade på att kortet skulle vara högre än en tia, den andre satsade emot. Ett snabbt sätt att bli rik – eller fattig.

Kortlekens tretton kort i rangordning inbjöd till varianter av kortspelet tjugoett. Man ska i det spelet nå summan 21, men inte hamna högre än så. En spelare köper i tur och ordning ett eller flera kort och summerar i tystnad. Den andre spelaren, ”banken”, ger korten ett och ett. När spelaren är ”nöjd” eller har nått 21 ska ”banken” själv pröva samma sak. Högsta summan (som inte överskrider 21) vinner.

Ettorna var då fortfarande ettor, lägst i rangen, kungen högst. Så är det fortfarande i riktigt gamla spel, och alldeles tydligt i patienser.

På 1400-talet tillkom en viktig process: konsten att trycka med träsnitt. De klädda figurerna och den tidens komplicerat tecknade symboler (svärd, klubbor, pokaler och mynt) kunde göras snyggt och dessutom billigare än de handmålade spelkort som de rika kunde unna sig och de enkla handgjorda som folket kunde ha.

Begreppet trumf kom också in i bilden under 1400-talet. Det innebar att en särskild färg eller särskilda kort fick funktionen att vara värda mer än de andra. Tarotkorten skapades med 22 extra spelkort med rikt symbolvärde, utstuderade figurer, påkostade hos de människor som hade råd, till exempel handelsfamiljen Sforza i Milano. De extra korten – 21 numrerade kort från ”döden” till ”världen” och den onumrerade ”narren” – kunde den religiöst sinnade i sin kammare ordna som ett triumftåg, en lek eller ett allvar med känslor och öden.

Allt detta var förstås spännande, men ”riktiga spelkort”, fabriksgjorda att köpa, var fortfarande dyra. Kort trycktes främst i Tyskland, Schweiz, Italien, Spanien och Frankrike, alla med lokala varianter på grundtemats svärd, klubbor, pokaler och mynt.

Dessa lokala traditioner finns fortfarande kvar i souvenirbutiker och i allvarligt spel med nationella regler.

Några franska tryckare gjorde på 1480-talet en rationalisering i tryckprocessen. Symbolerna förenklades hårt, till två serier i svart och två i rött. Svärden, klubborna, pokalerna och mynten ritades om och blev enkla spader, klöver, ruter och hjärter. Man använde schabloner. Ark med symbolerna utskurna lades ut över papp, hålen infärgades och ett ark med tjugo spelkort var raskt och billigt utfört.

Frankrike tog täten i spelkortstillverkningen. I hela världen tog man så småningom efter; de franska symbolerna har blivit allenarådande (med undantag för de nationella traditionerna). Få symboler är så spridda som dessa fyra.

Samtidigt utvecklades kortspelen. Det skapades massor av regler, man lärde av varandra – ett regelkaos uppstod med vissa gemensamma nämnare, till exempel att ta stick, att använda trumf, att sköta betalning till vinnare. En del kortspel blev nationella – exempelvis jass i Schweiz – medan andra spel blev internationella med egen regellitteratur.

Whist var ett trumfspel för fyra som blev alltmer komplicerat på de engelska kaféerna, tills pedagogen Edmond Hoyle kom och rensade i djungeln av lokala varianter. Hans regelbok blev en storsäljare, som apades efter och som under århundradena blivit ett begrepp i regelbranschen (”enligt Hoyle”).

Whist utvecklades i olika länder och i kombinationer med andra spel. I Sverige fick vi till exempel vira. Vid 1800-talets slut kom whistvarianten bridge.

Gamblingen utvecklades förstås också, från de råare ursprungliga varianterna till lite mer genomtänkta. Poker är ett kortspel som har sitt ursprung i en rad spel i olika länder. På 1830-talet spelades poker på flodbåtarna på Mississippi och i spelhålorna i New Orleans.

Populärt i USA var också ett tysk-franskt kortspel som kommit med immigranter i början av 1800-talet, euchre, som kan uttalas ”joker”. En variant av det spelet använde kortlekens extrakort med fabrikens teckning på som allra högsta trumfen, som en joker.

I dag är kortspelen spridda i alla länder och samhällslager, nu med plastade kort som håller längre och är svårare att ”märka”. Symbolerna är välkända för alla och spelbegrepp används ofta som metaforer i det politiska livet. Några exempel: ”Han sitter med trumf på hand”, ”hon har ett extra kort i rockärmen”, ”de gick bet” (misslyckas i vira).

Vad vi än tycker om kortspel är det en märklig gemensam kulturhistoria vi har fått, med munken Johannes från Rheinfelden som förste skribent.

Ove Torgny är författare och fotograf. Han gav 2003 ut boken Tio spel med spader kung – historia kring spelkort och kortspel (Bilda förlag).

Kort om spel och spelare

Tjugoett finns i många varianter och kan ha spelats också med tärning innan spelkorten kom. I USA spelas Black Jack, i Frankrike vingt-et-un, i England pontoon. Det gäller att nå högst summan 21. Ess är 14 eller 1, kung 13, dam 12, knekt 11 och nummer-korten värderas efter sina nummer.

Tarot eller tarok är i våra dagar oftast kort att spå folk med, men det är också ett mycket vanligt kortspel med en mängd varianter. De 22 trumfkorten har olika värden.

Piquet är ett spansk-franskt kortspel från medeltiden för två spelare. »Carte blanche» är en spelterm i piquet. Några kända piquet-spelare är Rabelais, Molière, Karl VI, Napoleon.

Whist är ett i huvudsak engelskt kortspel för normalt fyra spelare. Man tar stick och spelar med trumffärg. Fast det finns massor av varianter. Det spelades på Café Crown i London och reglerna samlades av advokaten Edmond Hoyle.

Kille är en svensk variant på kortspel av hasardtyp med en speciell kortlek. Kuku, husar, husu, kavall, värdshus (»värdshus förbi» är ett uttryck i kille), kransen, blompottan och blaren, plus 2×12 nummerkort. I Gustav III:s Stockholm spelade den rolige in-rikesministern Elis Schröderheim och Bellman gärna kille.

Vira är ett svenskt kortspel som uppfanns i början av 1800-talet av en lundautbildad jurist, Per Borup. Spelet var mycket vanligt i Sverige fram till det att bridgen tog över. Misslyckas man i vira »går man bet». Vill man ta risker så »gaskar man upp sig».

Poker är för de flesta ett riskfyllt hasardspel, men för proffsen kräver det strategiskt tänkande och psykologi. Wild Bill Hickok var en berömd pokerspelare och revolverman i Vilda västern. Han sköts i ryggen den 2 augusti 1876 på en saloon i Deadwood, South Dakota. Hans »död mans hand» var svart: par i ess och åttor.

Bridge spelades i Sverige gärna av landslagscoachen och tips-experten Putte Kock. Gurun var på 1930-talet Ely Culbertson med berömd fru. För att bevisa kontraktbridgens fördelar framför auktionsbridgen anordnades en »Århundradets match» med 150 robbertar mellan Culbertson och Sidney Lenz. Culbertson vann under stor mediebevakning.

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen