Konungen är död – leve konungen!

När Sverige blev ett arvrike på 1500-talet fick de kungliga begravningarna en ny karaktär. Med pompa och ståt fördes den döde till sista vilan, en symbolladdad ceremoni som skulle säkra tronföljarens makt.

13 mars 2015 av Tomas Blom


Det är ingen tillfällighet att Lena Rangström, tidigare intendent vid Livrustkammaren, inleder med Gustav Vasa i sin nya bok Dödens teater, om kungliga begravningar.  Det var ju kung Gustav som införde det ärftliga kungadömet och han var naturligtvis ytterst angelägen om att ceremonielet vid hans egen begravning skulle göra klart för alla och envar att äldste sonen Erik och ingen annan nu var utvald konung. Ute i Europa fanns förebilder, som till exempel den storslagna sorgeprocessionen vid kejsar Karl V:s begravning 1558, inspirerad av föreställningar om antikens triumftåg. Och vid Gustav Vasas begravning 1560 kunde för första gången i Sverige en lång högtidlig sorgeprocession beskådas med fullskalig tillhörande rekvisita: sorgklädda sörjande, hästar i svarta schabrak, riksbaner, landskapsfanor, riksregalier och inte minst begravningsregalier: krona, äpple och spira tillverkade för att följa kungen i graven.

Vi kan vara tämligen säkra på att kung Gustav hade låtit sina kunskapare ta reda på exakt hur kejsar Karl V hade låtit sig föras till den sista vilan. På avbildningar kan vi se att kejsarens hjälm och vapenkjortel i sorgeprocessionen bars på varsin stav, och i Livrustkammarens samlingar finns två föremål från Gustav Vasas begravning bevarade – nämligen just en hjälm och en vapenkjortel.
Sorgeprocessionen var alltså ursprungligen det centrala elementet i den kungliga begravningen. Gustav Vasas kista (samt kistorna med hans två första gemåler) fördes i långsam takt från Stockholm till Uppsala domkyrka och vi kan anta att vägen var kantad av människor som förundrades över prakten.

Deltagarnas placering i processionen hade också stor symbolisk betydelse. Framför kistan red en ryttare i gyllene rustning som skulle symbolisera den döde. Bakom kistan leddes kungens egen häst, livhästen. Den kunglige arvtagaren, Erik, red efter kistan – på samma sätt som vår nuvarande kung gick efter kistan med Gustaf VI Adolf efter dennes död 1973. Det är bara ett av inslagen i Gustav Vasas begravningsceremoni som har levt vidare in i våra dagar. Riksbaneret, som symboliserar riket, finns också kvar. Fanborgen, från början sammansatt av landskapsfanor, är en annan kvarvarande beståndsdel, men nu med fanor från olika militära förband. Riksregalierna bars ursprungligen i processionen på svarta sammetskuddar, men återfinns nu inne i kyrkan.
Från och med Gustav Vasa är det alltså så att en kunglig begravning har en dubbel funktion, dels som ett avskedstagande, dels i hög grad också som en symbolisk manifestation av att makten, ämbetet lever vidare. ”Konungen är död – Leve Konungen!”


Under hundra år förblev den offentliga sorgeprocessionen det cent-rala i den kungliga begravningen. Den var ett spektakulärt skådespel i stadsrummet där alla agerande hade sina givna återkommande roller och där de symbolladdade föremålen representerade kontinuitet och fortsatt legitimitet för kungahuset. Karl X Gustav var den siste kung som vid sin död 1660 blev föremål för en sådan hyllning; hans procession var den längsta dittills och innehöll flest fanor i fanborgen, vilket förstås speglar att Sverige hade vuxit till en stormakt.
Av olika skäl – överflödsförordningar och kanske skiftningar i tidsandan – upphörde därefter de storslagna processionerna som kunde omfatta tusentals deltagare. Istället förlades begravningens tyngdpunkt till ceremonin inne i kyrkan. I skiftet mellan 1600- och 1700-tal blev Riddarholmskyrkan den kungliga gravkyrkan och där ansvarade slottsarkitekten och överintendenten Nicodemus Tessin d y för arrange-mangen kring Ulrika Eleonora d ä:s och Karl XI:s begravningar. Tessin lät omvandla kyrkorummet och skapade med hjälp av arkitektur och scenografi en sannskyldig ”Dödens teater”. Hela kyrkans inre kläddes in i svart tyg, man satte upp läktare och dekorerade med benrangel, dödssymboler och trofégrupper. Allt förstärktes med ljuseffekter och musik och bör ha gjort ett överväldigande intryck på invånarna i den mörka lilla stad som var tidens Stockholm.

Gustav III:s begravning iscensattes av bland andra Johan Tobias Sergel och torde vara konstnärligt svårslagen, enligt Lena Rangström. Vid kungens bortgång fanns ju ett livaktigt svenskt opera- och teaterliv – inte minst genom Gustavs försorg – och nu togs teaterns alla resurser i anspråk för att tillsammans med den specialskrivna sorgekantaten av Joseph Martin Kraus skapa en magnifik sista föreställning till den teaterbitne kungens ära.

Lena Rangströms arbete med boken om de kungliga begravningarna har tagit tre år i anspråk. 1500- och 1600-talens processioner har varit föremål för en hel del forskning; för de senare århundradena har hon funnit viktigt källmaterial i de tryckta ceremoniel som publicerats sedan Ulrika Eleonoras d ä:s och Karl XI:s bisättningar. De innehåller detaljerade beskrivningar av deltagare, föremål, musik, klockringning, predikan, kastpenningar, sorgesalut, med mera. Eftersom kungliga begravningar ju alltid varit väldigt uppmärksammade, har också mycket material funnits att hämta i dagböcker, memoarer och tidningar.

De avlidna kungligheterna har som regel fått undergå en omsorgsfull balsamering. Orsaken till det har givetvis varit att deras stoft placerats på lit de parade för beskådan. Under 1500- och 1600-talen begränsades åskådarna till den närmaste kretsen och hovet, men från 1700-talet började man arrangera förevisningar för allmänheten i öppen kista. 

Detta drog en väldig publik och lär ha bidragit till att svenska folket lärt sig att ”formera queue”, som man uttryckte det vid Karl XIV Johans förevisande 1844.

Den kung som fått vänta längst på sin begravning är utan tvekan Gustav II Adolf. Man blev tvungen att balsamera om hans kropp innan han äntligen fick komma till den sista vilan drygt ett och ett halvt år efter att han stupat vid Lützen 1632. Kungens död var ju både plötslig och oväntad och orsaker till dröjsmålet var bland annat att man måste tillverka begravningsregalier, brodera landskapsfanor – och bygga färdigt Riddarholmskyrkan som nu skulle börja brukas som begravningskyrka.
Det är inte många av våra kungar som fått åtnjuta obruten gravfrid. Faktum är att en rad gravöppningar har genomförts, de första redan på 1700-talet. Skälen till dessa har varierat, men man har som regel tillvaratagit begravningsregalierna, föremål utförda i guld och silver och prydda med ädla stenar och alltså tillverkade uteslutande för att följa den döde kungen i kistan. Traditionen hade funnits länge ute i Europa när Gustav Vasa tog den till Sverige, men vid ungefär samma tid som han introducerade bruket här upphörde seden på kontinenten.

Man kan ju spekulera i bevekelsegrunderna till att begrava så påkostade ting, men det ligger naturligtvis en djup symbolik i att den döde kungen på något vis fortsätter sin krönta existens hinsides.
Den siste kungen i Sverige som begravdes med regalier var Karl X Gustav. I dag kan man beskåda hans uppsättning i Livrustkammaren, medan andra föremål finns utställda i Strängnäs och Uppsala domkyrkor.Yttre sorgeattribut, både för hov och allmänhet, är också något som Lena Rangström undersökt. Sådana har naturligtvis sett olika ut över tid. Officiell landssorg upphörde redan med Karl XV:s begravning 1872, men ända in på 1900-talet kunde många ålägga sig frivillig landssorg. Butiker skyltade om i svart och vitt, tidningarna fylldes med annonser om svart kläde och nöjeslokaler hölls stängda.

Visserligen lever mycket kvar ända från Gustav Vasas dagar i det kungliga begravningsceremonielet, men i det senaste århundradets begravningar har inslaget av maktmanifestationer minskat på bekostnad av uttryck för familjeband och fredliga relationer till utländska makter, som skickat representanter. Kärnan förblir dock ceremonielet kring själva maktöverförandet: ”Konungen är död – Leve Konungen!”

Kanske är du intresserad av...

Läs också