Koll på alfabetet i antikens Rom

Tvärt emot vad man kanske kan tro var läs- och skrivkunnigheten i Romarriket spridd även till de lägre samhällsskikten. Det visar bland annat massor av

13 januari 2016 av Dominic Ingemark

Tvärt emot vad man kanske kan tro var läs- och skrivkunnigheten i Romarriket spridd även till de lägre samhällsskikten. Det visar bland annat massor av antika skyltar, affischer och klotterbudskap.

Text: Dominic Ingemark

»Vägg, rent häpen jag är, att du icke fallit i spillror, sådana massor av folks fåniga klotter du bär.«

Med dessa ord uttryckte en invånare i Pompeji sin förundran över allt klotter som stod att finna på stadens väggar.

Arkeologiska utgrävningar har bringat tusentals fler exempel i dagen, vilka ger oss en inblick i en rad olika aspekter av den rom-erska vardagen. Här ska vi dock undersöka hur utbredd läs- och skrivkunnigheten var i det antika Rom. För att kunna göra det behöver vi definiera själva begreppet »läs- och skrivkunnighet«. En modern definition ger Unesco som formulerar den som »förmågan att skriva och läsa en enklare text om sin egen vardag«.

Föga förvånande varierade kunskaperna under romartiden ganska avsevärt – från ren analfabetism via olika grader av skrivsvårigheter till förmåga att utan problem kunna ta del av litterära mästerverk. Exempel på analfabetism finns i brev och dokument från den romerska provinsen Egypten, där det uppges att avsändaren inte alls kan skriva, utan att någon annan åtagit sig uppgiften. I andra papyrustexter förekommer formuleringar som: »Jag skrev åt honom, då han skriver långsamt.« Många tycks dock ha haft grundläggande färdigheter i att uttrycka sig i skrift – vilket kommer att framgå nedan – och betydligt fler besatt enbart förmågan att läsa.

Kunskaperna tycks ingalunda ha varit begränsade till kärnområdena i det romerska riket, såsom Italien och Egypten, tvärtom var de spridda över hela riket. Exempelvis skriver skalden Horatius (65–8 f Kr) om hur slitna volymer med poesi säljs till Spanien, och satirikern Martialis (cirka 40–104 e Kr) beklagar sig och konstaterar bittert: »Ryktet säger att min poesi i Britannien läses. Till vilken nytta? Min börs märker då intet därav.«

Runt om i riket har man påträffat texter av skilda slag. Olika bevaringsförhållanden på olika platser påverkar vad man har hittat. Diverse inskriptioner finns spridda från norr till söder – i Egypten har man hittat mängder av papyrusdokument som bevarats tack vare torrt klimat, medan det i Britannia har påträffats trätavlor som klarat sig genom det fuktiga klimatet.

En god bild av hur det stod till med läs- och skrivkunskaperna får vi i Pompeji. Denna medelstora ort i hjärtat av det romerska riket mötte som bekant sin under-gång genom ett utbrott från vulkanen Vesu-vius år 79 e Kr. På och i stadens byggnader har arkeologerna påträffat mängder av graffiti.

Med sina många felstavningar och ibland bristfälliga grammatik vittnar dessa texter om att många »vanliga« människor kunde läsa och skriva. Inte sällan riktar sig graffitin direkt till förbipasserande, och emellanåt har den lockat läsaren att skriva ett svar, såsom följande ordduell mellan vävaren Successus och dennes kärleksrival:

»Vävaren Successus är kär i Coponians [krogvärdinnans] piga Hires [Iris], som ju inte bryr sig om honom, men han ber hon skall förbarma sig. Detta skrev rivalen. Hejdå.«

»För du spriker av avund, retta inte en som är snyggare«

»och som är en genomusel man«

»och vacker«

»Jag sade det, jag skrev det. Du älskar Hires, som inte bryr sig om dig.«

Vilka var det som skrev dessa rader, och vad säger klottret om läs- och skrivkunnigheten? Om vi börjar med den första frågan, antyder namnet Successus att den ene var slav eller en frigiven sådan. Som framgår var han hantverkare: vävare. Föremålet för hans kärlek, Hires, arbetade tydligen på en av Pompejis många krogar och kan mycket väl, eftersom det var vanligt bland servitriser, ha varit halvprostituerad. Exemplet visar att det fanns personer långt ner på samhällsstegen som kunde skriva.

På väggarna har man även funnit inristningar av helt annat slag, som glädjen över ett tillskott i familjen: »Vår lilla flicka föddes på Saturnusdagen.« Varhelst man rörde sig i Pompeji möttes man av inskriptioner, affischer, nedklottrade meddelanden och kommentarer i form av graffiti. I flera barer och krogar har man påträffat målade reklamaffischer, i något fall där det hävdades att krögaren inte fuskade med vinet (en vanlig anklagelse). På husen sattes även upp »annonser« om lägenheter och affärer som var till uthyrning.

Många valaffischer har också hittats målade på väggarna, där olika samhällsgrupper uttrycker sitt stöd för kandidaterna.
Exempelvis ställde sig mulåsneförarna bakom Gaius Julius Polybius kandidatur.

Att de som befann sig längre ner på samhällsstegen behärskade dessa färdigheter vittnar även en annan, och måhända mindre väntad, källa: författaren Petronius (cirka 27–66 e Kr) roman Satyricon. Detta verk är en av antikens mest underhållande skrifter, och en av två bevarade latinska romaner. Det ger oss en intressant inblick i hur viktigt det var att kunna läsa och skriva i det antika Rom.

Boken utspelar sig i Kampanien – sannolikt i hamnstaden Puteoli, inte långt från Pompeji. Karaktärerna är fiktiva och inte så lite skruvade, men det är ändå uppenbart att texten speglar den romerska verkligheten – en värld där man ständigt stöter på olika slag av texter. Romanens tre huvudkaraktärer, en samling skojare, blir bjudna på middag hos Trimalchio. Denne är en omåttligt rik och samtidigt obegripligt obegåvad före detta slav. Det första som möter dem på väg in i hans hus, är en skriftlig varning ovanför dörren som upplyser om att slavar som lämnar huset utan sin herres tillstånd skall få slita spö: »100 rapp«. Berättaren beskriver hur han därefter nästan blir skrämd från vettet vid åsynen av en jättelik hund – bara för att bli utskrattad av vännerna – då det visar sig att hunden är en väggmålning försedd med orden: Cave canem – »Varning för hunden!« En golvmosaik med samma ordalydelse har påträffats i Pompeji.

Sedan fortsätter romanen att ge en lång rad exempel på hur skriven text var ständigt närvarande i människornas liv, och hur många hade grundläggande färdigheter i att läsa och skriva. Boklig bildning är dock ingenting för Trimalchio, som avfärdar sådan med orden: »Jag har inte läst geometri, litteratur och sånt löjligt strunt, men jag kan läsa stora bokstäver och räkna med procent i koppar, vikt eller mynt.«

Ändå framhåller han ett bra stycke in på middagen – rejält på fyllan – att han äger hela tre bibliotek. Verkligt förmögna kunde äga två bibliotek, med grekisk respektive latinsk litteratur. Men Trimalchio rör förstås till det och får det till tre.

Det är tydligt att det låg status i att kunna skriva och läsa. Det syns också i konsten, där det förekommer att både män och kvinnor avbildas med en stylus (en slags penna) eller med skrivtavlor och bokrullar. Detta för oss vidare till frågan om hur vanligt det var att kvinnor kunde läsa och skriva.

Ser vi till romankonsten, i detta fall den grekiska romanen (alltså skriven på grekiska under romersk tid), ser vi att kvinnor både skriver och får brev under denna period. Samma sak gäller om vi ser till den latinska kärlekspoesin, exempelvis den romerske skalden Ovidius (cirka 43 f Kr–18 e Kr) förtvivlade ord över ett brev han fått från sin tillbedda: »Bort med er, otäcka trätavlor, ni träbitar, virke för likbål, bort här-ifrån, du vax, där hon ristat sitt nej!«

Framhållas bör att gestalterna som förekommer i poesin och romanerna är fiktiva. Kvinnor som skriver och läser kärleksbrev är en form av återkommande genremotiv typiska för dessa litteraturformer, men tycks ändå spegla en verklighet.

Åtskilliga passager i de antika texterna vittnar om en rad framstående kvinnor som var verkligt bildade och väl förtrogna med såväl latinsk som grekisk litteratur. Den romerske författaren Plinius d y (cirka 61–114 e Kr) skriver att han fått några brev författade av vännen Pompejus Saturninus hustru upplästa för sig, och hans omdöme om stilen är minst sagt berömmande: »Jag tyckte mig
höra Plautus eller Terentius lösta från meters band.« Tyvärr finns bara en handfull litterära texter författade av kvinnor bevarade.

Under de senaste fyra decennierna har arkeologerna gjort viktiga fynd i den forna romerska provin-sen Britannia: »Vindolandatavlorna«. Vindolanda – dagens Chesterholm – var ett romerskt fort som ingick i det försvarssystem som kallas Stanegate i nordligaste England. Här har små, tunna textförsedda tavlor av trä påträffats. Trätavlorna (en billig ersättning för papyrus) som dateras till omkring 100 e Kr varierar i storlek upp till vykortsformat och är fragmentariska och delvis sönderbrända. Tack vare att de hamnat i avfallshögar med en syrefri miljö har de bevarats.

Texterna utgörs av såväl officiell korrespondens som personliga brev och ger en unik inblick i livet vid den romerska gränsen mot norr före tillkomsten av Hadrianus mur. I materialet finns brev skrivna av soldater och deras hustrur.

I sydligare delar av England har arkeologerna påträffat ett annat och lika intressant material: så kallade förbannelsetavlor. De är av senare datum än Vindolandatavlorna – från perioden 175–400 e Kr – och cirka trehundra till antalet. De flesta härrör från två helgedomar i grevskapet Gloucestershire: Sulis Minervas heliga källa i dagens Bath, och Mercuriushelgedomen i Uley. Därtill finns spridda fynd från ett tjugotal orter runt om i England och Wales. Tavlorna utgörs av tunna uthamrade blystycken med texter som innehåller förbannelser av magisk eller religiös art.

Fyndtypen är känd runt om i det väldiga romerska riket, men varierar när det gäller karaktär och innehåll. I Britannien behandlar förbannelsetavlorna med få undantag stölder. Vanligen rör det sig om en vädjan till någon gud om att föremålen skall återbördas till sin rättmätiga ägare och att tjuven skall dö, helst efter att ha genomlidit de mest smärtfyllda kval. I händelse att föremålen återbördades utlovades att delar av dessa skulle offras som tack.

De som skrivit dessa tavlor är män och kvinnor vilka vi sällan eller aldrig annars möter i de antika källorna. Det är kanske tveksamt om de allra fattigaste finns representerade, men det står klart att detta var människor för vilka förlusten av »två silvermynt, ett stycke kläde, en stekpanna« eller »ett par handskar« var kännbar.

Flera av tavlorna bär text skriven med van och säker hand, medan andra innehåller många stavfel och rentav felvända bokstäver, vilket skvallrar om påtagliga läs- och skrivsvårigheter. I ett par fall har bara en rad meningslösa tecken skrivits, vilket röjer författarens analfabetism, men samtidigt visar hur viktigt det tydligen var att ägaren själv skrev till gudarna.

Det är uppenbart att många i det romerska riket kunde läsa och skriva, och att de använde sina kunskaper till både högt och lågt – allt ifrån kommunikation med de högre makterna till att smäda ovänner i form av graffiti.

 
Dominic Ingemark är antikvetare, arkeolog och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Läs också