Kleopatra VII testar gift på dödsdömda fångar.

© DeAgostini/Getty

Kleopatra – drottningen bakom myten

Över tvåtusen år efter sin död fortsätter hon att fascinera eftervärlden. Kleopatra manövrerade skickligt mellan det mäktiga Rom och inhemska potentater. Men det är för sina kärleksaffärer och för sin mytomspunna död som Egyptens sista drottning har gått till historien.

25 augusti 2017 av Allan Klynne

Tarsos i Mindre Asien, nuvarande östra Turkiet, sommaren 41 f Kr. Uppför floden Kydnos kommer Egyptens kungliga slup glidande i sakta mak. En tung doft av dyrbar rökelse sprids utmed stränderna där en nyfiken lokalbefolkning samlas för att betrakta skådespelet. 

Skeppets enorma purpursegel sväller i brisen, de silverbeslagna årorna höjs och sänks till tonerna av suggestiv musik. Genom diset syns lättklädda flickor klättra omkring i riggen utstyrda till mytologiska väsen. På det förgyllda akterdäcket står nakna småpojkar med vingar på ryggen och fläktar skeppets ägarinna med väldiga strutsfjädrar.

Och där, under ett guldstickat soltak, ligger Egyptens omsusade drottning Kleopatra utsträckt på en divan. Som ett mellanting mellan den grekiska kärleksgudinnan Afrodite och den egyptiska modergudinnan Isis är hon dressed for success inför det stundande mötet med den romerske härföraren Marcus Antonius.

Den grekiske författaren Plutarchos (cirka 46–cirka 120 e Kr) tablå över Kleopatras ankomst till Tarsos är som gjord för teatern eller filmen, och det är i hans korta biografi över Marcus Antonius det mesta stoffet – kanske snarare än fakta – om Kleopatras liv går att hämta. 

Politiskt toppmöte

De bombastiska, exotiska och erotiska inslagen skymmer vad det egentligen handlade om. Det här var ett politiskt toppmöte mellan det ännu självständiga Egyptens drottning och romarnas mäktigaste general. Kartorna över Mellanöstern skulle ritas om. 

Överenskommelser om ekonomiskt inflytande och militärt stöd stod på dagordningen. När allt var över hade Kleopatra genom skickliga förhandlingar fått till stånd såväl förmånliga avtal som en strategisk allians med Rom. Ingenting av detta hade varit möjligt utan hennes realpolitiska erfarenhet och kompetens.

ÅK MED POPULÄR HISTORIA TILL EGYPTEN I VÅR!

I den romerska historieskrivningen är Kleopatra mest ett bihang till en rad berömda män. Listan är inte dålig: det militära geniet Julius Caesar, hans levnadsglade general Marcus Antonius, den listige unge politikern Octavianus, sedermera kejsar Augustus, liksom Nya Testamentets store skurk, kung Herodes den store. En alternativ historieskrivning skulle kunna hävda att det istället var hon som hade huvudrollen.

Möte mellan Marcus Antonius och Kleopatra på floden Kydnos en sommardag år 41 f kr. Målning av den brittisk-holländske konstnären Lawrence Alma-Tadema.

© Sothesbys New York

Ättling till makedonier

Kleopatra VII (69–30 f Kr) föddes på rätt plats i rätt tid – eller tvärtom, beroende på hur man väljer att se det. Hennes far Ptolemaios XII var kung över Egypten, Medelhavets rikaste land. Han stammade från Alexander den stores general Ptolemaios, som efter Makedoniens seger över det persiska imperiet utropat sig till kung över faraonernas område 306 f Kr. 

Sedan dess hade den så kallade ptolemeiska dynastin härskat över egyptierna likt senare tiders kolonialherrar. Den invandrade grekisk-makedonska eliten utgjordes på sin höjd av några hundra tusen individer, att jämföras med ursprungsbefolkningen på omkring fem, sex miljoner. 

Landets skyddade läge och blomstrande ekonomi – baserad på enorma mängder spannmål, guldgruvor och eftertraktade monopolvaror som papyrus – borgade för rikets makt och styrka.

Rom tagit över

Men Egypten var inte längre den supermakt det en gång varit. Romarna hade dykt upp på den historiska arenan och sakta men säkert utvidgat sitt inflytande genom militära erövringar, annekteringar och fördrag. 

När Kleopatra var sex år gammal föll det seleukidiska riket i nuvarande Syrien till Rom; Makedonien var sedan länge en romersk provins. Den enda större självständiga stat som återstod i östra Medelhavsområdet var därmed Egypten.

Fast inte riktigt. Föregångaren till Kleopatras far hade testamenterat landet till romarna som tack för att de hjälpt honom till makten. Att testamentet aldrig effektuerades berodde enbart på att romarna var oeniga om hur de skulle hantera gåvan. 

Romarriket befann sig i en extremt expansiv fas där självsvåldiga härförare lade nya territorier under sig utan erkännande från den politiska ledningen i Rom. Pompejus, seleukidernas besegrare, hade tänjt på gränserna för det tillåtna, och Caesars erövring av Gallien på 50-talet f Kr var absolut inte sanktionerad av senaten.

Roms ledande politiker var livrädda för att någon skulle snappa åt sig det rika landet vid Nilen och gjorde allt för att lägga hinder i vägen för varandra. Konstitutionellt sett hängde Egypten därför i ett tomrum när den artonåriga Kleopatra vid faderns död 51 f Kr fick ärva riket. Hon stod inför utmaningen att bevara landets oberoende mot ”skyddsmakten” Rom som bara väntade på en förevändning för en invasion.

Genom åren har Kleopatra gestaltats i otaliga populärkulturella sammanhang. Här ses Elizabeth Taylor i titelrollen i Hollywoodsuccén Cleopatra (1963).

© Silver Screen Collection/Getty

Flera kvinnor i maktställning

Kvinnliga förebilder saknades inte. Efter Alexander den stores död (323 f Kr) hade kvinnorna spelat en aktiv roll när den makedonska adeln plötsligt skulle göra sig till kungar och drottningar. Olympias, Alexanders mor, hade gett sig in i den farliga leken med resultatet att de manliga historieskrivarna stämplade henne som grym intrigmakerska. 

Andra följde efter: Eurydike, Berenike, Lysandra och Arsinoë är bara några av de många hellenistiska kvinnor som i motsats till den traditionella grekiska kvinnorollen fick reellt inflytande över makten. Här intog drottningarna i Egypten en särställning genom att de kunde knyta an till den urgamla traditionen att Nilens folk behövde både en farao och en drottning om världsalltet skulle bestå.

Härskade i sin egen rätt

Men kvinnornas makt hade varit avhängig männens ställning. Det unika med Kleopatra VII var att hon härskade i egen rätt. För att ge sken av att Egypten fått ett nytt kungapar tvingades hon visserligen äkta sin tioårige lillebror, men i realiteten var det hon som styrde. 

I den rollen ställdes hon, i likhet med maktens män, upprepade gånger inför scenariot att antingen vinna eller försvinna – men på ojämlika villkor. Det remarkabla var att hon lyckades överleva så länge. 

Fascinationen för hennes regering har i eftervärldens ögon emellertid inte legat i de säkerhetspolitiska motsättningarna mellan sedan länge försvunna imperier. Det är snarare berättelsen om kärlekspakter, familjestrider och svartsjukedramer som – på gott och ont – gjort Kleopatra till antikens mest kända kvinna. Hon har så att säga blivit ihågkommen av ”fel” orsaker.

Mötet med Caesar

Den första akten i dramat om den egyptiska drottningen handlar om hur Kleopatra och Julius Caesar (100–44 f Kr) möttes till följd av två parallella inbördeskrig. Caesar hade år 49 fört sina legioner från Gallien till Rom och lagvidrigt tagit över ledningen i den romerska republiken. 

Hans motståndare samlades under fältherren och statsmannen Pompejus fanor i Grekland i väntan på en avgörande strid.

Kleopatra själv hade tvingats fly ut i Sinais öken efter att männen runt hennes lillebror manövrerat ut henne från makten. Utsikterna till en come back var minst sagt dåliga. Men då tog sakerna en oväntad vändning.

Kleopatra och Caesar träffades i Alexandria år 48 f Kr. Så här illustreras mötet på en målning från 1747 av den italienske konstnären Giovanni Domenico Tiepolo.

© Heritage Images/Getty

Pompejus till Egypten

I slaget vid Farsalos i Grekland år 48 f Kr vann Caesar över Pompejus. Förloraren seglade till Egypten i förhoppningen om att bli väl mottagen – Kleopatras far hade hört till hans klienter eller politiska skyddslingar. Istället blev han mördad av den unge kungens rådgivare så fort han klev i land. 

När Caesar några dagar senare anlände blev det räfst och rättarting. Den gamle kungen hade överlämnat riket till dottern och sonen, men var fanns Kleopatra? Exildrottningen svarade på efterlysningen genom att ta sig förbi sin brors soldater i en liten båt som nattetid anlöpte Alexandrias hamn. 

En tjänare stoppade ned henne i en sängklädessäck – inte en orientmatta, det är en senare utbrodering – och lyckades smuggla paketet förbi vakterna med ursäkten att det var en gåva till Caesar.

Som en fjäril ur sin kokong

Vad som sedan följde är en av världshistoriens mest kända entréer. Inför den förvånade imperatorn klev Kleopatra upp ur det trassliga tygstycket som en fjäril ur sin kokong. 

Caesar var nästan tre gånger så gammal som den tjugoåriga drottningen och härdad av såväl krig som otrohetsskandaler. Nu föll han pladask för Alexander den stores sista arvtagerska. Och hon var inget våp. Kleopatra behärskade uppemot tio språk, visste att uttrycka sig väl och imponerade med både sin charm och sin intelligens.

FÖLJ MED PÅ LÄSARRESA TILL EGYPTEN!

Förhållandet byggde inte så mycket på kärlek vid första ögonkastet som på att bägge parterna behövde varandra. Caesars styrkor var omringade av egyptiska soldater under Kleopatras brors ledning, och själv var hon i desperat behov av militärt stöd för sin sak. 

Hon kunde erbjuda sig själv och sin skattkammare i händelse av seger. Flera månader av hårda strider följde i Alexandria, och utgången var länge oviss.

Strid inom kungafamiljen

Läget förvärrades när Kleopatras lillasyster Arsinoë smet ut till den egyptiska armén och lät utropa sig själv till ny drottning. Kriget utvecklades därmed till en intern uppgörelse inom kungafamiljen. När allt var över stod Caesar – och Kleopatra – som segrare. Systern togs till fånga och brodern stupade. Kleopatra återinsattes på Egyptens tron.

Denna stenrelief på en tempelvägg i Dendera norr om Thebe i Egypten visar drottning Kleopatra och hennes son Caesarion.

Framgången firades med en lång seglats på Nilen som i källorna har sken av nöjeskryssning. I själva verket handlade det om ett slags ”Eriksgata”. Kleopatra visade upp sig för undersåtarna i sällskap med Roms mäktigaste man och manifesterade därmed att ordningen var återställd. 

Enda smolket i bägaren var att drottningen samtidigt kunde uppfattas som en romersk marionettdiktator. Denna kluvenhet kom att prägla Kleopatras hela regim, eftersom hennes ställning till stor del tryggades av romersk militär närvaro i landet.

Gjorde intryck på Caesar

Jippot gjorde samtidigt intryck på Caesar. Egypten hade en stabil förvaltning, en väl fungerande byråkrati och en kalender som gick i takt med solåret. Alexandria var världens största stad med dåtidens största bibliotek och det över 130 meter höga fyrtornet på ön Faros, näst efter pyramiderna den högsta byggnaden i världen. 

När Caesar drog vidare för att avsluta det romerska inbördeskriget hade Kleopatras land gett inspiration inför framtiden.

Det antika Alexandria är så gott som helt försvunnet, men lämningarna av kejsartidens Rom står kvar som en blek kopia av förebilden. Även grunden för vår tideräkning, den julianska kalendern, kunde lika gärna kallas för Kleopatras kalender, eftersom det var hennes hovastronom som hjälpte romarna att vrida tiden rätt.

Fick barn med Caesar

Kleopatra och Caesars pakt må ha varit militärt och politiskt betingad, men den bar även frukt på annat sätt. En pojke kom till världen, kallad Caesarion eller ”Lill-Caesar”. Sonen blev en viktig men också riskabel tillgång för sin mor. 

Kleopatra hade visat sig fruktsam, vilket var liktydigt med att Egypten blomstrade. Från romersk horisont var man inte lika road av att statsledaren fått barn med en utländsk drottning. Saken ställdes på sin spets efter mordet på Caesar i mars 44 f Kr.

Vid tiden för attentatet befann sig Kleopatra i Rom. Hennes närvaro kan ha bidragit till oppositionen mot Caesar genom att den gav bränsle åt illasinnade rykten. Tänkte Caesar flytta huvudstaden till Alexandria, planerade han att avskaffa republiken och göra sig till kung över hela världen med egyptiskan som drottning?

Segraren Octavianus och förloraren Kleopatra möts efter romarnas erövring av Alexandria. Målning 1787–88 av Louis Gauffier.

© National Galleries of Scotland/Getty

Konflikt med Octavianus

I vilken mån Kleopatra var drivkraften bakom de megalomaniska planerna – om det nu ens förelåg några sådana i verkligheten – är en fråga som historiker spekulerat kring utan att nå ett definitivt svar. 

Vad som däremot står klart är att Caesarion inte nämndes i Caesars testamente. Där framgick i stället att en artonårig släkting, i historieböckerna kallad Octavianus, postumt adopterades som diktatorns son. Det blev början på en lång konflikt som i slutänden skulle krossa Kleopatra.

Med sin höge beskyddare borta ur leken måste Kleopatra lita helt till sig själv. Väl tillbaka i Alexandria gifte hon sig med sin treårige son. Denna i moderna ögon bisarra förening var ett noga genomtänkt drag, eftersom Egypten därmed fick ett nytt kungapar med stark ideologisk laddning. 

Kleopatra blev modergudinnan Isis och Caesarion blev Horus, gudinnans son som enligt myten växte upp för att hämnas på sin faders mördare.

På monumenten framställdes det nya kungaparet konsekvent i egyptisk stil med faraokronor och hieroglyfer. I hovceremonielet använde Kleopatra gudinnans klädsel för att bekräfta sin position. 

Men hur hennes vardag såg ut är i det närmaste okänt. Kleopatras regeringsplikter med petitioner från grekiska och egyptiska undersåtar, domstolsförhandlingar, övervakning av handel och skatter et cetera omnämns aldrig i källorna.

Höll sig undan romarnas krig

Spridda uppgifter om att hon författade böcker om vikter, mynt och kosmetika kan antingen tolkas som påhittade reklamkampanjer eller som att hon faktiskt var kraften bakom flera näringslivspolitiska reformer. 

Hennes vardagliga politiska arbete har inte gett några rubriker när hennes eftermäle tecknats. Det kan mycket väl handla om medvetet osynliggörande, alltså avsiktliga luckor i historieskrivningen.

Åren efter Caesars död innebar en svår säkerhetspolitisk balansgång för Egypten. Kleopatra skickade flottor och arméer till såväl Caesarmördarnas parti som till Octavianus, och lyckades på så sätt länge hålla sig utanför romarnas nya inbördeskrig. 

Men när Octavianus och Marcus Antonius i egenskap av Caesars arvtagare gått segrande ur striden blev hon år 41 f Kr kallad till Tarsos för att förklara sin hållning. Och därmed börjar den andra akten.

Det lär finnas sju bevarade statyer av Kleopatra VII. De tre ormsymbolerna i pannan är ett kännetecken. Detta exemplar finns på Egyptiska museet i San Jose, USA.

© E Michael Smith Chiefio

Alkoholiserad sexmissbrukare

Marcus Antonius (82–30 f Kr) framställs av Plutarchos som en tanklös festprisse. Han var visserligen omtyckt av sina soldater men kan med en modern term beskrivas som en alkoholiserad sexmissbrukare. Det var denne man den tjugoåttaåriga Kleopatra tvunget måste vinna för sin egen säkerhets skull.

Återigen handlade det om en win-win situation. Antonius behövde Kleopatras resurser för att finansiera romarnas planerade krig mot grannriket Parthien i nuvarande Irak, och Kleopatra behövde Antonius som partner för att hålla romarna ifrån Egypten.

I historieskrivningen hamnar de här politiska detaljerna i bakgrunden av deras stormiga relation. Fokus ligger i stället på den egyptiska drottningens erotiska förförelsekonster. 

De misstänktes ha riktats åt flera håll, som exempelvis mot kung Herodes i Judeen, vars rike Kleopatra av historiska skäl hade intresse av. Kombinationen kvinna, makt och rikedom lockade och skrämde såväl samtidens män som senare tiders historieskrivare, och det är inte lätt att avgöra vem som triggade vem eller vad som är sant eller falskt i alla dessa anekdoter.

Ingen klar bild av henne

Hur Kleopatra egentligen såg ut är det ingen som vet. Varken längd eller hårfärg uppges i källorna. Däremot finns några antika byster som möjligen föreställer henne, eller anspelar på henne, samt mynt från hennes drygt tjugoåriga regering. Myntbilderna är dock inga porträtt utan avsedda som propaganda. Särskilt de sena mynten uppvisar en barsk kvinna med örnnäsa, inte olik Antonius på andra sidan av samma mynt. 

Kleopatras utseende är egentligen ovidkommande. De antika historieskrivarna nämner hennes karisma, hennes intelligens och vinnande sätt, men liksom nutida kvinnliga politiker tvingas höra kommentarer om frisyrer och kläder har den suddiga bilden av Kleopatra lett till ett oproportionerligt stort intresse för hennes fysiska uppenbarelse. Kleopatra som politiker, förhandlare och till och med härförare har därmed sminkats över.

I samband med begravningen av den mördade Julius Caesar talar Marcus Antonius, till folkmassorna. Målning av George Edward Robertson.

© Bridgeman/IBL

Seriöst förhållande

Men Antonius och Kleopatras relation byggde inte enbart på politiska hänsynstaganden. I motsats till Caesar flyttade verkligen Antonius till Alexandria, och det som från början varit en spännande affär växte till ett seriöst förhållande. 

Tillsammans fick de tvillingarna Alexander Helios (Solen) och Kleopatra Selene (Månen) samt ytterligare en pojke, Ptolemaios Philadelphos (Den som älskar sina syskon). Efter att Antonius armé segrat i Armenien tack vare Kleopatras ekonomiska understöd följde en märklig ceremoni i Alexandria år 34 f Kr.

I en påkostad parad utropades barnen som kungar och drottning över områden som egentligen tillhörde Rom men som Antonius ”skänkt” till Kleopatra, däribland Cypern och stora delar av Mindre Asien. Den yttersta makten i dessa regioner låg dock hos Kleopatra, ”drottning över söner som är kungar” som det står på mynten. 

En blick på kartan visar att en hellenistisk supermakt höll på att återuppstå, vilket Rom på inga villkor kunde tillåta. Profetior började dessutom cirkulera att de illa sedda romarnas välde snart skulle gå under.

Smutskastning av Kleopatra

Det blev allt mer uppenbart att arvet efter Caesar inte kunde delas av Octavianus och Antonius och att ett militärt avgörande mellan dem stod för dörren. Spänningen fick samtidigt karaktär av släktfejd eftersom Antonius redan var gift och hade barn med Octavianus syster hemma i Rom. 

Konflikten handlade snart mer om moral än om politiska sakfrågor. På papperet var östern överlägset väst i resurser, så för att åstadkomma total mobilisering i Rom krävdes en effektiv och hänsynslös propaganda.

Smutskastningen av Kleopatra uppvisar flera intressanta genusaspekter. Å ena sidan talades det om ”hordrottningen”, om kvinnan som genom sex och trollkonster fördärvat den romerske härföraren. 

Å andra sidan utmålades Egyptens drottning som ett ödesdigert vidunder, vars politiska ledarskap utmanade (den manliga) världsordningen. Samtidigt hånades Antonius för sin feminina och lättledda passivitet.

Detta patriarkala bombardemang har genom århundradena upprepats i historieskrivningen och bekräftat synen på Kleopatra som en listig manslukerska. Bilden är helt klart missvisande, men det är trots allt segrarna som skriver historien.

I det stora sjöslaget vid Actium år 31 f Kr segrade Octavianus (blivande kejsar Augustus) över Marcus Antonius och Kleopatras förenade flottstyrkor.

© National Maritime Museum/IBL

Sjöslaget vid Actium

Den tredje och avslutande akten i dramat inleddes med sjöslaget vid Actium i Grekland 31 f Kr. Från romerskt håll var det inte längre fråga om ett inbördeskrig sedan Octavianus lyckats få det till att man stred mot en utländsk fiende – det var faktiskt Kleopatra som mottog krigsförklaringen. 

Antonius och Kleopatras här och flotta var långt större än romarnas, men logistiska svårigheter i kombination med taktiska missbedömningar ledde till nederlag. Octavianus seger var dock inte så total som senare propaganda gjorde gällande. Förlorarna lyckades ta sig tillbaka till Alexandria där Kleopatra målmedvetet ordnade med ett sista försvar. 

När det stod klart att Egypten skulle duka under för den romerska övermakten tvingades hon inleda ett farligt dubbelspel. Det gällde att kapitulera för Octavianus utan att drabbas av Antonius hämnd. Även de här diplomatiska utspelen är förvirrat återgivna i de antika texterna. Någon tredje pakt med Roms ledande man lyckades Kleopatra dock inte förhandla fram.

Många myter om slutet

Till slut stängde hon in sig i sitt halvfärdiga mausoleum tillsammans med sina skatter och hotade sätta eld på alltihop. När Antonius i kaoset vid Alexandrias fall den 1 augusti år 30 nåddes av ryktet att hon begått självmord störtade han sig på sitt svärd. 

Dödligt sårad blev han varse att meddelandet varit falskt. Blödande bars han till graven där Kleopatra själv hissade upp honom genom ett fönster, varpå han dog i hennes armar. Kort därefter togs drottningen till fånga och sattes i husarrest.

Vad som är fakta och fiktion i allt detta är svårt att säga – dramatiskt är det hur som helst. Slutscenerna i Kleopatras liv kommer likaså i flera uppsättningar. I en variant ligger hon utmärglad med rufsigt hår på en halmmadrass och ber Octavianus om nåd. I en annan är hon elegant klädd och försöker förföra honom genom att anspela på Julius Caesar.

Enligt vissa uppgifter tog Kleopatra sitt liv genom att låta sig huggas
av en giftorm. Målning från 1892 av Arthur Reginald.

© Bridgeman/IBL

Mord eller självmord?

Hennes berömda död är lika svårtolkad. Var det ett självmord med hjälp av en orm, en sista stolt självmedveten gest när hon insåg att både Alexander den stores och faraonernas rike kommit till vägs ände? Eller mördades hon på order av Octavianus som sedan lät sprida en dimridå genom ryktet om ormen? 

När dörren till Kleopatras våning slogs in – hon var inte alls kvar i mausoleet – låg hon hur som helst död i sin vackraste drottningskrud. Hon hade överlevt drygt två decennier av livshotande faror, men nu var sagan slut.

Kleopatras historia tål, likt en bra bok, pjäs eller film, att återvändas till om och om igen. Nya fakta i målet är svårare att få fram. Under senare år har det spekulerats i om kejsarfamiljen på ”Augustus fredsaltare” Ara pacis i Rom, där barn för första gången avbildas i ett officiellt monument, kan ha anspelat på Donationerna i Alexandria. 

En annan hypotes är att Kleopatra faktiskt kan ha varit romersk medborgare. De flesta klientkungar förärades detta privilegium, vilket gav juridiska och ekonomiska fördelar. Att Kleopatra av Octavianus kallades för ”utländska” framstår i så fall som dubbelt förnedrande.

Ingen godhjärtad visionär

Den egentliga Kleopatra går inte att slutgiltigt komma åt, och däri ligger kraften i hennes person. Hon var en skicklig politiker och förhandlare och kunde upp-enbart utnyttja även de svåraste situationer till sin fördel. Någon godhjärtad visionär som önskade skapa ett multikulturellt fredsrike var hon däremot inte. 

Hon uppfattade sig själv som en allsmäktig gudinna och lät avrätta oppositionella element liksom sin lillasyster och en bror. Samtidigt hade hon svagare och mänskliga sidor; hon matvägrade och skar sig själv då Antonius hotade lämna henne.

Kleopatra kunde spela många roller och spelade dem väl. Att erotik ingick i repertoaren är knappast förvånande. Det är inte hennes fel att eftervärlden ägnat den aspekten störst intresse. Kleopatra må ha varit en förlorare i samtiden, men historiskt sett blev hon en vinnare.

Publicerad i Populär Historia nr 8/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också