Klanen Kennedy

När väljarna gick till urnorna stod deras val mellan en äldre, erfaren republikan med bristande utstrålning och en karismatisk ung demokrat utan större pol

27 december 2010 av Elisabeth Braw

När väljarna gick till urnorna stod deras val mellan en äldre, erfaren republikan med bristande utstrålning och en karismatisk ung demokrat utan större politisk erfarenhet. De valde demokraten. Det handlar inte om det historiska valet år 2008, när Barack Obama blev USA:s förste färgade president, utan om valet år 1960, när John F Kennedy blev USA:s näst yngste och dess förste katolske statschef. (Theodore Roosevelt var 42 när han blev utnämnd till president.) Kennedy, en 43-årig senator från Massachusetts, hade lyckats besegra vicepresident Richard Nixon. Marginalen var rekordliten: 49,7 procent för Kennedy mot 49,5 procent för Nixon, vilket Kennedy såg som en förolämpning. ”Hur kan det komma sig att jag vann över en sådan man med bara 100 000 röster?”, frågade han en medarbetare dagen efter valet.

Segern inledde dock den amerikanska politikens mest fascinerande familjehistoria. Inför valet var det med Kennedy som med Obama; en del tyckte att han var smart och uppskattade hans ungdomlighet, medan andra kallade honom för en lättviktare. Dåvarande president Eisenhower hade inte mycket respekt för Kennedy, som han kallade "Little boy blue". År 1960 var Eisenhower, de allierade styrkornas överbefälhavare i Europa under andra världskriget, dock 70 år. Trots att han hade styrt USA under ett välmående årtionde – de så kallade Fabulous fifties – ansåg folk att det var dags för maktskifte i Vita huset. Kennedy var välartikulerad på ett helt annat sätt än Eisenhower. Hans ideologi skilde sig inte särskilt mycket från föregångarens, men han var ung och hade en vacker fru och ett litet barn. Trots att han var kroniskt sjuk utstrålade han vitalitet. Eisenhower däremot framstod som en snäll gammal man, en farfarstyp.

När Eisenhower valdes till president 1952 spelade presidentkandidaternas utseende ingen större roll. Åtta år senare gällde helt nya regler. Då hade nio av tio amerikanska hushåll TV, vilket gav mediet en enorm roll i presidentvalkampen. Debatterna mellan Nixon och Kennedy var de första som direktsändes, och fast Nixon inte gjorde dåligt ifrån sig såg Kennedy helt enkelt bättre ut. I en debatt hade Nixon eftermiddagsskäggstubb samt en mindre benskada. Kennedy, vars ryggvärk krävde stark medicin, såg däremot kärnfrisk ut.

Kennedys seger inledde en ny era i amerikansk historia. Det första beviset – utöver presidentens unga maka Jacqueline, treåriga dotter och nyfödde son – kom i hans tal efter att han svurit presidenteden. Då yttrade han sin berömda uppmaning: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig; fråga vad du kan göra för ditt land.”

Åtta år tidigare hade Kennedy varit en enkel kongressledamot från Boston – om en medlem av familjen Kennedy nu kan vara ”enkel”. Joseph Kennedy, Johns far, hade etablerat sig som en av stadens ledande män genom lukrativ verksamhet inom så skilda områden som sprit och stål. Joe, som han kallades, hade också tjänat ansenliga summor genom att köpa upp Hollywoodbolag på fallrepet och sätta dem på fötter igen.

Helst av allt ville dock Joe bli politiker, men hur mycket pengar man än hade så var det inte lätt om man var irländsk katolik. Tack vare sina generösa gåvor till president Franklin D Roosevelts omvalskampanj lyckades Joe 1933 bli ordförande för Securities and Exchange-kommissionen, som bevakar börsnoterade företag. Sex år senare belönade Roosevelt åter Kennedys generositet genom att göra honom till ambassadör i London.Det var en katastrofal utnämning. Kennedy var inte intresserad av diplomatiska detaljer utan försökte på eget initiativ ordna möten med nazistledaren Adolf Hitler. I tidningsintervjuer fällde han uttalanden som ”demokratin är förbi i England”. 1940 såg sig utrikesministeriet tvunget att kalla hem den frispråkige ambassadören.

Men om Joe Kennedy inte kunde bli USA:s president, kunde kanske en av hans söner bli det? Äldste sonen Joseph Jr var snygg, frisk och intelligent, och hade ända sedan skolåldern förkunnat att han ville bli USA:s första katolska statsöverhuvud. Joe Jr, som hade kallats in som stridspilot, omkom dock 1944 när hans plan exploderade. Pappa Joe fick flytta sina politiska ambitioner vidare till John F (ofta kallad Jack), som han dittills inte sett som något ledarämne. Joseph och Rose Kennedys andre son hade alltid varit sjuklig och visade till skillnad från sin bror inget stort intresse för politik.

Joseph Kennedy Sr:s vid detta lag tvivelaktiga ställning betydde att hans försök att främja Johns karriär måste ske i det dolda; folk betraktade honom med stor skepsis. Det var Joe som bistod John med kontakter och pengar när han ställde upp i kongressvalet i Boston och senare i Massachusetts senatsval. Faktum är dock att Joe hade börjat dra i tåtarna många år tidigare. När John 1940 skrev sitt avslutningsarbete på Harvard, med titeln Why England Slept, om vilken katastrof det skulle ha varit för Storbritannien om landet gått i krig mot Nazityskland i ett tidigare skede än det gjorde, såg pappa till att John fick forskarhjälp och att uppsatsen publicerades i bokform. Att få ett vetenskapligt verk utgivet är naturligtvis mycket ovanligt för en 23-åring – men det hjälpte både Johns karriär och Joes rykte.

Kort sagt, nästan allt som Joe gjorde på 1940-talet hade som syfte att få Joe Jr, och därefter John, vald till president. Joseph Kennedy lyckades. 29 år gammal vann John kongressvalet i Boston; sex år senare blev han senator. Och 1953 gifte sig senatorn med den 24-åriga Jacqueline Bouvier.

Den 20 januari 1961 svors John Fitzgerald Kennedy in som USA:s president. Inom två månader hade han visat vart han tänkte ta USA. Han grundade Peace Corps, en statlig frivilligorganisation som fortfarande är en pelare inom amerikansk u-hjälp. Amerikaner som går med i fredskåren jobbar i 27 månader för missionärslön i ett utvecklingsland. Hittills har 200 000 personer tjänstgjort inom organisationen, vars förste chef var Kennedys svåger Sargent Shriver. I maj samma år förklarade Kennedy att USA tänkte skicka en man till månen; nio år senare placerade Neil Armstrong USA:s flagga där.

Det var dock en mer jordnära fråga som blev Kennedys verkliga utmaning: Kubakrisen. Att vinna denna kollektiva nära-döden-upplevelse mitt under kalla kriget, som var så ytterligt farligt i sig själv, var en diplomatisk femetta.

Krisen började under Kennedys första år i Vita huset, när underrättelsetjänsten CIA, med hjälp av exilkubaner, försökte invadera Kuba och avsätta Fidel Castro. Den så kallade Grisbuktsinvasionen blev ett lika pinsamt som offentligt fiasko, och året därpå förvärrades situationen när USA upptäckte att Sovjetunionen och Kuba hade placerat kärnvapenladdade missiler på ön, som ligger endast 18 mil från Florida. Efter två veckors intensiva förhandlingar, med hjälp av officiella medlare som FN:s generalsekreterare U Thant och inofficiella budbärare som TV-reportern John Scali, gick Sovjetunionen med på att ta bort missilerna om USA tog bort sina kärnvapen i Turkiet och Italien. Krisen stärkte Castros ställning – men gjorde samtidigt att ett kärnvapenladdat tredje världskrig undveks.

Jämfört med Kubakrisen verkade USA:s medborgarrättsdebatt kanske mindre akut, och sanningen att säga var presidenten inte så intresserad av inrikespolitik. I takt med att Kennedy, rikemanssonen från New England, hade gjort sig ett namn inom politiken hade predikantsonen Martin Luther King blivit känd som en karismatisk och vältalig medborgarrättsledare. Vid 1960-talets början hade medborgarrättsrörelsen vuxit sig så stark att Washington måste handla. Redan 1954 hade Högsta domstolen förbjudit segregering i skolorna, men sydstaterna vägrade foga sig. 1962, när den svarte studenten James Meredith nekades att börja på Mississippiuniversitetet, utbröt upplopp. Justitieminister Robert F Kennedy, presidentens lillebror, skickade in federal polis och John F sände tretusen soldater.

Men Kennedys nästan tre år i Vita huset ledde inte till några viktiga förändringar för USA:s svarta. Presidenten hade uppenbara problem på medborgarrättsområdet – dels på grund av att den inte var någon hjärtefråga för honom, dels för att amerikanska presidenter måste ta inrikespolitiska beslut i samråd med kongressen. Inom utrikespolitiken, som Kennedy var mer intresserad av och där han hade större handlingsutrymme, fick han tydligare framgångar.

Kennedy hade dock inlett vad som senare blev känt som Civil Rights Act of 1964, en ytterst viktig lag som förbjöd segregering på arbetsplatser, i skolor och på andra offentliga platser. Att få kongressen att anta den blev Lyndon Johnsons uppgift. Johnson, Kennedys vicepresident och efterträdare, tog också över det massiva inrikespolitiska arbete – från rasfrågor till statlig sjukvårdsförsäkring för fattiga – som Kennedy inte velat eller hunnit ta sig an.

JFK var en nydanande president, men också en pappas pojke. Joe hjälpte honom fram även när det krävdes fusk och vassa armbågar. Efter en av sina många ryggoperationer skrev dåvarande senator John F boken Profiles in Courage, en rad porträtt av senatorer som hade tagit modiga beslut. Boken blev snabbt en bästsäljare och Kennedy belönades med Pulitzer­priset, USA:s förnämsta litterära utmärkelse. Då som nu hyste många dock misstankar om att Kennedys talskrivare Theodore Sörensen låg bakom skriften. När en journalist nämnde dessa misstankar i en intervju på TV-kanalen ABC skickade Joe Kennedy genast sonen Robert till ABC med hot om stämning. ABC skulle betala 50 miljoner dollar om de inte drog tillbaka kommentarerna. TV-kanalen lydde. Efter JFK:s död bekräftade Sörensen att han hade skrivit största delen av boken.

Det var dock en relativt omtyckt president som sköts till döds den 22 november 1963. Medan senare presidentkollegor som Jimmy Carter och Ronald Reagan var långt ute på en ideologisk kant var John F Kennedy i mitten, beundrad av många, illa omtyckt av vissa för sina fula knep – men långt ifrån impopulär. Teorierna om vem eller vilka som låg bakom mordet diskuteras fortfarande. Få tror på den officiella Warren-kommissionens slutsats att Lee Harvey Oswald, en 24-årig före detta marinsoldat som hade bott i Sovjetunionen, handlade ensam.

Trots att Kennedy bara fick regera i knappt tre år räknas han som en av USA:s bästa presidenter. De tre senaste undersökningarna ger honom plats 15, 6 och 11 bland landets 44 statschefer. JFK:s politiska betydelse är mycket mer blandad än hans rykte gör gällande – hans arv är baserat på hans personlighet på ett helt annat sätt än andra presidenters.

När det gäller politisk handling var det i stället Edward, Joe och Rose Kennedys yngste son, som blev familjens mest inflytelserika person. Men Ted, som han kallades, dog förra året av hjärntumör. När Massachusetts väljare skulle utse en efterträdare till honom, USA:s mest betydande ”vänster”-politiker, valde de Scott Brown, en närmast okänd republikan och före detta fotomodell vars ideologi är diametralt motsatt familjen Kennedys. Vad skulle Joseph Kennedy ha sagt?

Strax efter Johns död gav hans hustru Jackie en intervju där hon beskrev sin make med ord från hans favoritsång, ur musikalen Camelot: ”Don’t let it be forgot, that once there was a spot, for one brief shining moment that was known as Camelot.”

Camelot handlar om kung Arthur, och om republiken USA har en inofficiell kungafamilj är det just klanen Kennedy.

Familjen är känd, den har pengar, makt – och mystik. När Jack och Jackie flyttade in i Vita huset spred de omedelbart glamour över både Washington och resten av nationen.

Vad de tjusiga omslagen på tidskriften Vanity Fair inte avslöjade var att presidenten var en välkänd vänsterprasslare, som fortsatte att ha affärer också efter att familjen flyttat in i presidentbostaden. Det främsta skälet till att amerikanerna i dag minns JFK är sålunda inte hans politiska resultat utan hans dramatiska familjehistoria. Det är som storslagen opera: hans familjebakgrund, hans kärleksaffärer och hans död. Inte konstigt att legenden om Kennedy är uppkallad efter en musikal.

Robert F Kennedy, presidentens sju år yngre bror, saknade Johns glamour men hade en fenomenal arbetsförmåga och engagerade sig djupt för fattiga och rasminoriteter. När Robert 1968 sköts till döds i Los Angeles var han nära att vinna demokraternas nominering till det årets presidentval.

Efter Roberts död har det uppdagats att han – trots att han var en trogen katolik, gift och hade elva barn – precis som John varit otrogen. Huruvida Marilyn Monroe tröstade sig med Robert efter att John hade avbrutit deras affär är fort­farande oklart, men enligt en mycket väldokumenterad bok som kom ut förra året, Bobby and Jackie – A Love Story, av David Heymann, hade Robert efter broderns död en flera år lång affär med sin svägerska.

Joes och Ethels yngste son, Edward (Ted), valdes trettio år gammal till Johns senatsplats, och förblev senatsmedlem till sin död förra året. Han var då parlamentets mäktigaste demokrat och den amerikanska vänsterns inofficiella ledare. Hade det inte varit för en bilolycka år 1969, den så kallade Chappaquiddick-incidenten, hade Ted förmodligen också blivit presidentkandidat – eller rentav president. En sommarkväll körde han, som då var en gift man med tre barn, av en bro och ner i vattnet. Ted lyckades rädda sig ur bilen, men trots att den unga kvinna som var med fastnade och drunknade kontaktade han inte polisen förrän dagen därpå.

Washingtons journalistkår kände till John F Kennedys affärer – inklusive en med en praktikant, Miami Beardsley, och svenskan Gunilla von Post – men avslöjade inget. Många journalister kände att det hade kunnat äventyra hans presidentskap, och kulturen var sådan att det fanns vissa saker man inte skrev om. Tjugofem år senare, när president Bill Clintons affär med praktikanten Monica Lewinsky kom i dagen, hade denna kultur fullständigt förändrats. Kanske är det därför John F fortsätter att fascinera – det finns så många hemligheter kvar att dissekera.

Den tredje generationen politiska Kennedys har fortsatt familjens politiska bana: Teds son Patrick är kongressledamot, Roberts dotter Kathleen har varit viceguvernör i Maryland och hans son Joseph Patrick kongressledamot. Kanske mest oväntad är Eunice Kennedy Shrivers politiska länk; hennes dotter Maria är gift med den republikanske guvernören Arnold Schwarzenegger.

En politisk dynasti är dock svår att upprätthålla. I år avgår Schwarzenegger från sin post i Kalifornien, där guvernören inte får sitta mer än två mandatperioder. Kathleen Kennedy Townsend och Joseph Patrick Kennedy har slutat med politik, och Patrick har meddelat att han inte kommer att ställa upp för omval. Och när Caroline Kennedy, presidentens dotter, som saknar politisk erfarenhet, förra året försökte vinna New Yorks lediga senatorspost blev väljarna så uppbragta att hon gav upp. Familjen Kennedy omges av mystik och romantik, men det är en romantik som främst hämtar näring ur det förgångna.

FAKTA: En olycksdrabbad släkt

Klanen Kennedy har drabbats av så många olyckor att eftervärlden ibland talat om The Kennedy Curse – förbannelsen över familjen Kennedy. Förutom att två av Joseph och Roses fyra berömda söner mördats och den tredje dött under andra världskriget har flera döttrar och barnbarn drabbats av – och även åsamkat – tragedier.

Dottern Rosemary genomgick 1941 en lobotomi som gjorde henne inkapabel att ta hand om sig själv. Anledningen var att hon ansågs mentalt handikappad och hade humörsvängningar. 1948 omkom Rosemarys lillasyster Kathleen i en flygkrasch i Frankrike.

Robert Kennedys äldste son Joseph Patrick II var 1973 inblandad i en bilolycka där hans bror skadades och broderns flickvän förlamades. Joseph fälldes för vårdslöshet i trafik. Samme bror, David, dog några år senare 28 år gammal, av en överdos kokain och lugnande medel på ett hotellrum i Palm Beach. 1997 dödades ännu en bror, Michael, i en skidolycka i Aspen, Colorado.

Två år senare omkom hans kusin, John F:s och Jackie Kennedys ende son, tillsammans med fru och svägerska i en flygolycka.

Elisabeth Braw är journalist på Metro International.

PH-12_10

Kanske är du intresserad av...

Läs också