Familjen Hammars nödtorftiga bostad vid Järnvägsgatan i Kiruna år 1900.

© Borg Mesch/Kiruna bildsamling

Kiruna – mönstersamhället i ödemarken

När Kiruna byggdes var tanken att skapa »världens bästa samhälle» med en stadsplan som för första gången anpassades till den omgivande terrängen. Drygt hundra år senare måste Kiruna flyttas och en ny mönsterstad ska byggas upp igen.

11 november 2017 av Nils Johan Tjärnlund och Daniel Henningsson

Det finns gamla fotografier där man nästan kan känna slitet i armarna och lukten av svett. Ral­larna lägger ut kantsågade trästockar, sliprar, där järnvägsrälsen ska dras fram. Midnatts­solen hänger glödande och tung över fjällbyg­derna. 

Det är en brytningstid, de sista åren av 1800-talet håller på att rinna ut, och civilisationen dras bokstavligen fram genom vildmar­ken. Den nya Malmbanan mellan Gäl­livare och Riksgränsen är på väg att förändra förutsättningarna för gruvin­dustrin och en ny stad håller på att födas vid sjön Luossajärvi. 

Vid den här tiden förekom kritik både i pressen och i riksdagen mot oordningen i de hastigt uppväxande industrisamhäl­lena i Norrland. Längs kusten fanns flera exempel på oreglerade sågverksbyar med trångbodda och dragiga trähuskaserner i skuggiga backar. Brandfaran lurade ständigt.

I Malmberget ökade befolkningen på 1890-talet så snabbt att gruvbolagets egna bostäder inte räckte till. En kåkstad växte fram på statens mark. Timrade hus stod utspridda om vartannat med rena skjul, ihopspi­kade av enkla brädlappar och gamla dynamit- och fläsklådor. Gårdsplanerna var förorenade med slask och hushållsavfall och stanken som spreds var vedervärdig.

Kåkstad kring Kiirunavaara

Samma misstag upprepades till en bör­jan i det nya Kiruna. Även där växte det fram en kåkbebyggelse på 1890-talet. Om­rådet hade ända fram till den tidpunkten varit en ödemark. 

År 1736 hade berget Kiirunavaara (namnet hör samman med de fin­ska orden för fjällripa och berg) för­sta gången besökts av representanter från den svenska centralmakten. Delegationen leddes av Västerbottens landshövding, fri­herre G G Gyllengrip, som under samma resa färdades längs Torne älv för att under­söka naturtillgångarna. 

Landshövdingens besök i Kiruna fick dock inga konkreta resultat. Det var först under andra halvan av 1800-talet som en reell förståelse för områdets eko­nomiska betydelse växte fram. Främst hängde det samman med nya metoder som gjorde det lönsamt att bryta den fos­fatrika norrbottniska malmen. 

Men det var också frukten av den industriella utvecklingen i Sverige med tillgång till stora mängder kapital för att investera i nya järnvägar och gruvor.

Gruvarbetare i Kiirunavaaragruvan kring år 1900.

© Borg Mesch/Kiruna bildsamling

LKAB bildas 1890

År 1890 bildades företaget Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) med konsul Gustaf Emil Broms som huvudägare. Vid 1898 års riksdag beslutades att en statsbana skulle anläggas mellan Gällivare och Riksgränsen, något som underlättade kommunikationen till Kiirunavaara. Med bolaget och järnvä­gen som pådrivande faktorer kunde nu exploateringen ta fart.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV! 

Frågan var hur arbetarna i den nya gruvan skulle bo. Det nya Kiruna skulle inte bli en kåkstad med slum och bristande hygien. Bolagets önskan var att skapa inte bara ett mönstersamhälle, utan »världens bästa sam­hälle», med bolagsdisponenten Hjalmar Lundbohms ord.

På flera sätt knöt Kiruna an till den långa svenska tradi­tionen av brukssamhällen. Men samtidigt påverkades upp­byggnaden av den nya tidens stadsplaneidéer med frisk luft och öppenhet som ledstjärnor. Det var en blandning av gam­malt och nytt, som konsthistorikern Lasse Brunnström har visat i sin uttömmande och rikt illustrerade doktorsavhand­ling om Kirunas stadsplanering.

Gustaf Wickman och Per Olof Hallman

Området för den nya staden klövs i två delar, mellan vad som löd direkt under LKAB, kallat Bo­lagsområdet, och det som löd under sta­ten med tomter till försäljning på den fria marknaden. 

På rekordtid, mindre än ett år, forcerades den nya stadsplanen genom byråkratin, trots krångliga geo­grafiska förhållanden och en del tvister kring ägarförhållandena (stadsrättighe­ter fick dock Kiruna formellt sett först 1948).

Bakom planeringen stod Gustaf Wickman och Per Olof Hallman, men det var sannolikt Hallman som svarade för det mesta av det praktiska arbetet. Han var en av de första förespråkarna för de nya stadsplaneideerna att låta naturen och staden leva i symbios. 

Inspirationen kom från den öst­errikiske arkitekten Camilla Sitte, som hämtade sina förebilder i medeltidens friare och naturligare städer, snarare än renässansens strikta rutmönster. Sitte lärde ut att gatunät och kvarter skulle följa platsens förutsättningar. Liknande ideal fanns i den romantiska engelska parken och de träd­gårdsstäder som började bli populära i det sena 1800-talet.

"Karta öfver stationssamhällets område vid Luossajärvi".

Per Olof Hallmans och Gustaf Wickmans planritning för Kiruna. Bebyggelsen anpassades till naturen och det brutna och krökta gatunätet skulle mildra blåsten.

© Kiruna kommuns arkiv

Brutet gatunät i Kiruna

Kiruna var ett av Hallmans tidiga stadsplanearbeten, och enligt arkitekturhistorikern Eva Eriksson antagligen det första försöket i Norden att tillämpa de nya idéerna. Men Hallman skulle senare sätta sin prägel även på fler platser runtom i Sverige, bland annat Lärkstaden i Stockholm och stadsdelar i Kalix, Boden, Ludvika, Uppsala, Sigtuna, Västerås och Södertälje.

Fjällterrängen runt Kiruna var dock backig och sumpig och höjdskillnaden i området uppgick som mest till sextio meter. Hallman försökte göra det bästa av situationen. Exempelvis tänkte han sig att de besvärligaste områdena skulle bli parkmark med en naturlig vegetation av fjällbjörkar. Ett brutet gatunät med krökta gator skulle förhindra att vinden blev allt för kraftig inne i samhället.

En annan viktig och bärande ide var de­centraliseringstanken. Det skulle inte anläggas ett huvudtorg omgärdat av alla officiella byggnader. Dessa skulle i stället spridas ut över samhället. Huvudgatan skulle mjukt följa naturens linjer och vara försedd med flera öppna platser.

Bolagsområdet

På bolagets område skulle ett mönstersamhälle upp­föras med bostäder för 500 famljer – 98 fyrfamiljshus och 18 sexfamiljshus. Hos den tyske arkitekten Joseph Stubben fanns tanken att bostadshusen inte skulle ligga precis vägg i vägg med varandra, utan fritt utspridda med gott om mark runt omkring. 

Skälen var både estetiska och hygieniska. Detta tog Hallman fasta på när han i sin plan placerade ut arbetarbostäderna indragna från gatan mitt på tomterna. På större tomter närmast sjön uppfördes ingen­jörsbostäder, disponentvilla och brukshotell.

Hjalmar Lundbohm disponent

Här behövde Hallman bara ta hänsyn till bolagets önske­mål, eftersom denna plan inte var underkastad de statliga regler som krävdes för det övriga Kiruna. Men framförallt lyssnade Hallman på disponenten Hjalmar Lundbohm, som var den store pådrivaren vid Kirunas tillkomst.

Dalslänningen Lundbohm var geolog och hade redan 1889 gjort sin första resa till Lappland som statsgeolog. År 1898 blev han disponent vid LKAB, en post han innehade till 1920, och från 1901 satt han även i bolagets styrelse.

Geologen Hjalmar Lundbohm blev disponent för gruvbolaget LKAB och Kirunas starke man.

Jakt på apatit

Lundbohms ämbetsplikter hade fört honom till Norrland för att studera tillgången på apatit, ett mineral som används vid tillverkning av konstgödsel. Under dessa resor besökte han första gången Kiirunavaara 1890 och insåg de stora möj­ligheter som hägrade. 

Som disponent vid gruvan skulle han vara huvudansvarig för att brytningen gick så effektivt som möjligt, men för att citera Svenskt biografiskt lexikon: »Det blev dock inte som geolog och malmbrytare L kom att utföra sin väsentliga gärning utan som samhällsbyggare.»

Det var Lundbohm som hade sista ordet både vad gäller planläggning och genom­ förande av Kiruna. Han drevs av en omsorg om goda bo­stadsförhållanden, och såg även till att ordna skolgång till arbetarnas barn. LKAB betalade bland annat skolhuset, bo­stad för läraren och de löpande kostnaderna.

Kiruna började byggas 1900

Det var i gryningen av det nya seklet som arbetet med staden Kiruna kom igång på riktigt. Året var 1900, och snart stötte arbetarna på många problem som man tidigare aldrig hade behövt ta ställning till. Detta var ju den första stad som hade anlagts så långt norrut i Sverige. 

Man började med att dränera marken och avlopp drogs till de finare husen, medan arbetarnas hus fick avlopp i form av stora, öppna diken. Detta gick stick i stäv med de tankar om hygien som Joseph Stubben hade haft. Lantmätare kal­lades till området för att märka upp tomtgränser, vilket gick mycket långsamt på grund av att dessa var skolade enligt de äldre stadsplaneidéerna.

Något salutorg blev det inte. Det var en helt orealistisk idé, eftersom byarna runt omkring inte producerade ett till­räckligt stort överskott av varor. De flesta centrala byggnader som planerats på statens mark kom dessutom att uppföras på bolagets område. Istället bildades ett centrum i gränszonen mellan de båda områdena och där hamnade både institutio­ner och butiker.

Med berget Kiirunavaara som fond pågår grundläggningen av ett hus i Kiruna kring sekelskiftet 1900.

© Borg Mesch/Kiruna bildsamling

Hallmans planer orealistiska

Det visade sig snart att Hallmans planer även för Bolags­området var tämligen svåra att förverkliga och delvis även rent orealistiska. Att placera husen fritt utspridda och med gott om öppen mark mellan husen och gatorna skulle göra snöröj­ningen ytterst komplicerad och kostsam. Enbart huvudgatan och några hus kring denna kom att anläggas så som Hallman hade föreslagit.

På andra håll tog det praktiska och ekono­miska överhand och husen placerades ofta tätt och ibland till och med vägg i vägg, pre­cis utefter gatorna. Det fanns några undan­tag, som vissa av tjänstemännens hus. Av de planerade fyra- respektive sexfamiljshusen uppfördes enbart ett; de övriga var en mängd olika typer av hus, allt från kasernliknande byggnader till små träskjul. 

Det tog flera år innan man kom fram till ett standardhus som faktiskt fungerade i området. Provinsialläkaren klagade på trångboddheten och att många familjer tvingades bo i spis­rum i stället för i ettor med kök. Med »blott ett rum, så har ar­betaren ej någon plats, där han under dagen kan vila ostörd».

1900-talets stadsbyggnadsideal

Det finns en mängd ritningar på olika typer av storslagna hus som skulle uppföras, men som aldrig färdigställdes. Det var stora problem att klara leveranserna av byggnadsmaterial till ett så isolerat område. 

Till de mer spektakulära förslag som aldrig förverkligades hör ett palatslikt ungkarlshotell för hundratals personer, en byggnad som skulle vara mycket klassisk till sin utformning, med en fasad av tidstypiska de­korativa element som lånats från renässansens och barock­ens byggnader.

Verkligheten blev alltså till stora delar inte som Hallman och Lundbohm hade tänkt sig. Ändå är Kirunas stadsbild mycket intressant. Den är ett unikt exempel på det mo­derna 1900-talets stadsbyggnadsideal, den första i Sverige med oregelbunden terränganpassad plan och ett öppet bygg­nadssätt. 

På det viset delade Kiruna i Lapplands vildmark gemensamma drag med de modernaste stadsdelarna i Stor­britannien, Tyskland och Österrike.

LKAB:s arbetarbostäder kom att kallas bläckhorn efter sin karakteristiska form. Foto från 1925.

© Borg Mesch/Kiruna bildsamling

Wickman LKAB:s arkitekt

Den betydelse som Per Olof Hallman hade för själva stadsplanen i Kiruna motsvaras av den betydelse som Gustaf Wickman hade för arkitekturen i staden. Det var Wickman som mejslade ut gruvstaden, inte i sten, men väl i trä. 

Wickman var runt sekelskiftet 1900 en av de mest anlitade arkitekterna i Sverige och flera byggnader i Stock­holm vittnar om hans barockinspirerade jugendstil. 

Inte minst blev han den stora bankarkitekten. Sammanlagt ge­nomfördes 25 projekt, varav 15 stora nybyggnader, som ex­empelvis Skånes Enskilda Bank och Sundsvalls Enskilda Bank i Stockholm, Smålands Enskilda Bank i Jönköping och Sundsvalls Handelsbank i Sundsvall.

Bläckhorn som arbetarbostäder

I Kiruna anlitades Wickman som LKAB:s arkitekt och ri­tade förutom kyrkan bland annat även polis- och tingshus, brandstation, vattentorn, fyra skolor, villor och arbetar bostäder. Han blev ansvarig för de standardiserade arbetarbostäder som kom att kallas för »bläckhorn», på grund av de associationer som formen gav. Till slut uppfördes över sextio sådana hus. 

Wickmans enhetliga träarkitektur i Kiruna med stora och branta tak, mjuka takfall och ofta smäckra fönster kom till och med att kallas för »kirunastil». Tre färger dominerade: falurött, gulockra och grönt i djärva kombinationer. En rad av arbetarbostäder kunde exempelvis målas röda med gröna tak, medan nästa rad fick den omvända färgsättningen.

De planer som Hallman ritade upp för Kiruna väckte ingen större uppmärksamhet inom den aka­demiska världen och den egna yrkeskåren. Kanske hör det samman med att denna typ av stadsplan enbart fungerade i just detta sammanhang, det vill säga när en ny stad skulle anläggas på jungfrulig mark. 

Planen var allt för utrymmeskrävande för att den skulle kunna appliceras på någon av de re­dan befintliga städerna i riket. Nydaningen av Kiruna intres­serade dock allmänheten och fick en hel del uppmärksamhet i dagspressen.

Kiruna innan flytten.

Stadsvy över Kiruna innan flytten av staden påbörjats.

© Johan Hermansson/Mostphotos

Kirunas flytt

På samma sätt är intresset stort i dag, mer än ett hundra år senare, då Kirunas öde ligger i stöpsleven. På grund av den fortsatta gruvbrytningen måste staden flyttas och återigen anläggas på jungfrulig mark. 

Tio internatio­nella arkitektteam har gjort upp i en tävling om omgestalt­ningen. Bakom det vinnande förslaget, » Kiruna 4-ever», står svenska White i samarbete med det unga norska kontoret Ghilardi & Hellsten.

Det nya Kiruna är tänkt att utformas som en handfor­mad stad med tätare bebyggelse än i dag. En huvudgata ska binda samman stadens viktiga offentliga rum, med bland an­nat stadshus och badhus. Samtidigt ska naturen aldrig vara längre bort än tre kvarter. I april i år antog kommunfullmäk­tige den nya utvecklingsplanen och ambitionen är att den nya stadskärnan med handelsgata ska stå klar inom fem år.

Kiruna kyrka flyttas

Fortfarande är det oklart hur många av de gamla och kul­turhistoriskt värdefulla byggnaderna som kan räddas och flyttas med. På en lista står 21 byggnader upptagna i ett av­tal mellan Kiruna kommun och LKAB. 

Dit hör bland an­nat kyrkan med klockstapel, Hjalmar Lundbohmsgården, Ingenjörsvillan och upp till tolv »bläckhorn». Trots ivriga protester kommer två karaktärsskapande byggnader, tillika byggnadsminnen, att rivas: Järnvägsstationen från 1915 och Stadshuset som började byggas 1959.

I dag kan man bara avläsa Kirunas tidiga karaktär i frag­ment, och inom ett årtionde kommer hela den ursprungliga staden att ha jämnats med marken. För de Kirunabor som har växt upp och levt i den gamla staden innebär det en både smärtsam och oåterkallelig process. Sprickorna i marken ho­ta.r snart husen i centrum.

Mönsterstad 2.0

Kvar lever bilden av mönsterstaden som byggdes upp i vildmarken, trots de brister som fanns. Frågan är om det nya Kiruna kommer att erhålla samma status i historieskrivningen. Redan nu används begreppet »Mönsterstad 2.0» i debatten om den nya staden. 

Det kan ses som en hälsning från det förgångna och den obändiga framtidsoptimism som frodades i Kiruna i början av 1900-talet när civilisationen under slit och vedermödor nådde fram till fjällripornas berg och sjöar.

Publicerad i Populär Historia 9/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också