Katarina den Stora

Europas furstehistoria är full av fascinerande gestalter: briljanta, galna, blodtörstiga och ambitiösa. Men det är svårt att finna någon furste eller furs

22 maj 2009 av Sverker Oredsson

Europas furstehistoria är full av fascinerande gestalter: briljanta, galna, blodtörstiga och ambitiösa. Men det är svårt att finna någon furste eller furstinna med ett öde mer spännande än vad Katarina hade, hon som kallades ”den stora”, kejsarinna av Ryssland 1762–96.

Hon föddes 1729 som dotter till ståthållaren i Stettin, furst Kristian August av Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabeth av Holstein-Gottorp. Sophie Friederike Auguste, som hon hette då, fick en ambitiös uppfostran. Hennes modersmål var tyska, men genom sin franska guvernant lärde hon sig även perfekt franska. Hemmet var präglat av den lutherska tron, men fostran var vidsynt.

En svensk spelade en roll för hennes utveckling, greve Henning Adolf Gyllenborg, som träffade den unga prinsessan i Hamburg och blev imponerad av hennes mognad och goda omdöme. Han rekommenderade modern att utveckla barnets intellektuella gåvor.

Sexton år gammal giftes prinsessan bort med den ryske tronföljaren Peter, även han (på farssidan) av Holstein-Gottorpskt ursprung. Sophie övergick till den ortodoxa tron och fick namnet Katarina Alexejevna. Mycket ambitiöst lärde hon sig ryska och satte sig in i ryska förhållanden. Hon läste historia och fransk filosofi. Äktenskapet blev dock olyckligt; den alkoholiserade och psykiskt sjuke Peter var sin hustru intellektuellt långt underlägsen och intresserade sig främst för vapenövningar och dockor.

Trots det mycket ringa samlivet mellan makarna föddes 1754 sonen Paul, vars börd omgående blev omtvistad. När inte äktenskapet skänkte någon glädje hade Katarina etablerat en relation med kammarherren Sergej Saltykov, som utpekades som far till barnet. Därefter förälskade hon sig i den polske greven Poniatowski, som senare blev kung i Polen.

Att furstar hade älskarinnor – så även Peter – var allmänt accepterat, inte minst under 1700-talet. Att Katarina hade utomäktenskapliga relationer väckte uppmärksamhet, men godtogs. Paul hatade dock hennes älskare, och relationen mellan mor och son blev tidigt infekterad. Som kejsarinna fruktade Katarina att Paul skulle göra en statskupp och valde att slösa sin kärlek på sonsonen Alexander.

1762 dog kejsarinnan Elisabet och Peter blev tsar Peter III. Hans tyskvänlighet ledde till en omläggning av den ryska politiken, och han slöt fred med Preussen och dess kung Fredrik den store, som han var en stor beundrare av. Men missnöjet med Peter var stort – inte minst med hans öppna förakt för den ortodoxa kyrkan – och bara ett halvår efter trontillträdet avsattes han genom en kupp där Katarina, liksom hennes nye älskare, greven Grigorij Orlov, var inblandade. Katarina utsågs till kejsarinna. Strax därpå blev Peter mördad, möjligen på uppdrag av hustrun. Enligt den officiella versionen omkom han i ett slagsmål mellan berusade män.

Katarinas relation med den stilige och tappre officeren Orlov varade i tio år. Han ville att de skulle gifta sig, men inte hon.

Näste älskare, Grigorij Potemkin, var tio år yngre än Katarina och kom att få stort inflytande över hennes liv och rysk politik. Potemkin kom från Smolensk och hade utmärkt sig för tapperhet i kriget mot turkarna. Han var inte vacker, bland annat saknade han ett öga, och han bet på naglarna. Men han var oerhört intensiv och fascinerande. Det fanns en omåttlighet i hans tankar och förehavanden. Kärleksrelationen mellan Katarina och Potemkin började 1774 och sägs ha lett till ett hemligt giftermål. 1776 gjorde Katarina honom till furste av Ryssland. Men samma år upphörde också den stormande kärleken mellan de två. Den fortsatta historien är emellertid minst lika intressant. Potemkin spelade också efter den passionerade relationens slut en mycket viktig roll för Katarina, då han förblev hennes rådgivare i såväl kärlek som politik. Katarina skaffade sig – delvis med Potemkins hjälp – allt yngre älskare.

Katarinas berömde företrädare Peter I, också med tillnamnet den store, hade genom det långvariga kriget mot Sverige sett till att Ryssland kommit fram till havet, till Östersjön. Däremot hade han misslyckats i sina krig mot Osmanska riket. Han fick aldrig fotfäste vid Svarta havet. Med detta lyckades dock Katarina.

Under hennes regeringstid utkämpades två långvariga krig med Osmanska riket, 1768–74 och 1787–91. Båda var mycket grymma och blodiga, och betydde i förlängningen turkarnas reträtt från Europa. Efter det första kriget erövrade ryssarna Krim, som lytt under Osmanska riket sedan 1475. Ryssland fick nu en långsträckt kust vid Svarta havet. Här kunde staden Odessa grundläggas, med en ständigt isfri hamn. Ryssland fick också överhöghet över Georgien. Dessutom erhöll man en position som skyddsmakt för de kristna minoriteterna i Osmanska riket.

Ryssland mötte dock motstånd från europeiska makter, främst Frankrike och Storbritannien, som fruktade den ryska makttillväxten vid Svarta havet, vilken de såg som ett större hot än osmanerna. Men även diplomatiskt var Katarina framgångsrik, delvis beroende på den europeiska oreda som vållades av franska revolutionen.

Katarina och de ryska utrikespolitikerna hade en vision om att Istanbul, det gamla Konstantinopel, skulle erövras. I Ryssland såg man Moskva som ”det tredje Rom”. Riktigt framgångsrikt skulle riket vara först då ”det andra Rom” åter var i kristenhetens händer.

Under Katarina den stora expanderade Ryssland även västerut. Det skedde genom Polens tre delningar, 1772, 1793 och 1795. De som kapade åt sig land var, förutom Ryssland, också Preussen och Österrike. Genom den sista delningen utplånades hela Polen. Den ryska armén använde ett kraftigt övervåld, som kom att påverka de polsk-ryska förbindelserna för lång tid framöver.

Det var inte bara så att Ryssland vann nytt land under Katarina. Ryssland blev också för första gången ett rike vars ord vägde tungt i debatten med övriga europeiska stormakter. Nationens vilja och politik kunde inte negligeras. Katarinas älskare, med Potemkin i spetsen, var hennes rådgivare i utrikespolitiska frågor, men den vars åsikt länge var mest betydelsefull var greven Nikita Panin. Bakom sig hade Panin en långvarig tid som ambassadör i Sverige, och han gillade det svenska konstitutionella statsskicket. I det avseendet lyckades han dock inte påverka Katarina, men väl när det gällde det utrikespolitiska spelet.

Panin och hans härskarinna formulerade 1780 en deklaration om väpnad neutralitet. Deklarationen var riktad mot Storbritanniens aggressioner till havs, och den konkreta anledningen var de nordamerikanska koloniernas uppror och de brittiska försöken att slå ned detta. I deklarationen hävdades de neutrala staternas rättighet att bedriva handel med de krigförande. Deras last var okränkbar så länge det inte var fråga om smuggling av krigsmateriel. Ett stort antal länder anslöt sig till denna deklaration, både stormakter som Frankrike, Österrike och Preussen och mindre mäktiga stater som Sverige och Danmark.

Katarina upprördes av den franska revolutionen. Hon menade att det måste finnas en furstlig kollegialitet och att det borde vara övriga europeiska staters skyldighet att komma till Ludvig XVI:s hjälp. Efter att den franske kungen avrättats bröt Ryssland de diplomatiska förbindelserna med Frankrike, och handelsavtal sades upp. Katarina hade också planer på ett väpnat ingripande tillsammans med Gustav III av Sverige. Mer än planer blev det dock inte, dels på grund av mordet på Gustav III, dels därför att Ryssland var djupt engagerat i krig mot Osmanska riket och så småningom i delningarna av Polen.

Katarina var påverkad av de franska filosoferna och ville gärna regera i deras anda. Därför sammankallade hon en stor lagstiftande kommission med 564 ombud. I den av kejsarinnan nedskrivna instruktionen för denna kommission, som började arbeta 1767, fanns många goda tankar. Här framhölls allas lika ställning inför lagen och vikten av humanitet i rättsskipningen. Men på en punkt skulle allt förbli vid det gamla – kejsarinnans makt skulle inte inskränkas.

Instruktionen hade en vitaliserande effekt på den intellektuella diskussionen i Ryssland, inte bara under Katarinas egen regeringstid. Särskilt mycket konkret kom dock inte ut ur reformprojektet. Efter ett och ett halvt års diskussion stoppades kommissionens arbete. Delvis berodde det på kriget mot Osmanska riket, men dessutom var motsättningarna, framförallt om livegenskapen, så stora att få resultat nåddes.

I fråga om livegenskapen åstadkoms inga förändringar under Katarinas tid. Adeln hade en stark ställning, som snarare kom att förstärkas av Katarina. Det skulle gå ytterligare hundra år innan livegenskapen i Ryssland upphörde.

1760-talet var ett positivt decennium för inrikes reformer. 1770-talet inleddes annorlunda. 1771 härjade pesten i Moskva och fler än tusen personer dog varje dag. Den religiösa rörelsen stärktes, vilket ledde till upplopp. Vad som hände 1773 och följande år var dock långt farligare för den ryska statsmakten. En man vid namn Jemeljan Pugatjov, en kosack från Don, var upprörd över den behandling han fått då han var soldat. Han inledde ett uppror och sade sig vara den riktige Peter III. Ett allmänt missnöje på de stora stäpperna och en undran om vad som egentligen skett med tsar Peter gjorde att upproret länge var framgångsrikt. Man erövrade Orenburg, Urals huvudort. Slutet kom dock 1774, då de ryska trupperna frigjorts från kampen mot turkarna. Pugatjovs trupper led nederlag. Själv fördes han i en bur som fånge till Moskva. Katarina bestämde att tortyr inte skulle användas under processen, men själva avrättningen var barbarisk. Pugatjov sönderslets mellan fyra hästar.

Franska revolutionen hade gjort Katarina än mer känslig för kritik. 1789 publicerade författaren Aleksandr Radisjtjev en bok med titeln En resa från Petersburg till Moskva. Där skrev han om allt det missnöje som fanns på den ryska landsbygden. Radisjtjev hade själv fått utbildning i Tyskland och kände väl till de franska upplysningsförfattarna.

Katarina läste hans bok noga och menade att han var värre än Pugatjov. Författaren dömdes till döden, men straffet mildrades till tio års förvisning till Sibirien. När han återkom till Sankt Petersburg tog han sitt liv, i protest mot uteblivna reformer i Ryssland.

Ett område där Katarina visade sig som en dotter av upplysningen var när det gällde förhållandet till andra religioner. Genom krigen mot Osmanska riket hade Ryssland fått många muslimska invånare. Hon sökte gå dem till mötes, och lät dem uppföra moskéer i sina städer.

Efter Polens delningar hade även många judar hamnat innanför de ryska statsgränserna. Genom lagstiftning 1785 fick de en bättre position än på andra håll i Europa. Särskilt positiv var Katarinas regering för de så kallade gammaltroende. De stämplades inte längre som kättare. Viktigast var dock relationen till majoritetskyrkan, den ortodoxa. Här drog Katarina in mycket av kyrkans jord till staten, men visade, i motsats till sin avlidne make, samtidigt en respekt för kyrkans lära och företrädare.

Katarina läste tidigt filosoferna Voltaire och Montesquieu. Hon brevväxlade med Voltaire och försökte få honom att komma till Ryssland, dock utan att lyckas. Trots detta hade Katarina glädje av Voltaire, som deklarerade att hon inte var ansvarig för maken Peters död. Fransmannen var en auktoritet och hans ord vägde tungt. I ett smickrande brev skrev Voltaire om ”Peter den store och Katarina den större”.

En som däremot kom till Ryssland var den franske encyklopedisten Denis Diderot. Katarina hjälpte honom ekonomiskt, köpte hans bibliotek men lät honom själv förfoga över det. Hon ville gärna ha beröm för sina reformer, men accepterade kritik när den kom från filosoferna. En annan person av stor betydelse för kejsarinnan var Melchior von Grimm, en tysk författare som skrev på franska. De två växlade över fyrahundra brev och han köpte böcker och konstföremål till henne.

Katarina var också den ryska vitterhetens beskyddarinna. Tidens främste skald Gavril Derzjavin var den som gav henne epitetet ”den stora”. Hon gynnade teater och befrämjade tillkomsten av satiriska tidningar, vilka hon kände till från Storbritannien och Frankrike. Själv skrev hon dramer, och sina memoarer. Dessutom var hon en formidabel brevskrivare.

Hon förstod undervisningens betydelse och satsade på skolutbildning för både pojkar och flickor. Smolnyjinstitutet i Sankt Petersburg skapades för de adliga flickorna, men en motsvarande utbildning tillkom också för de ofrälse.

Katarina var kusin till Gustav III. Hon såg Sveriges frihetstida författning som en garant för ett ryskt inflytande, och ville därmed att den skulle bevaras. Hon kunde dock inte göra något åt Gustav III:s statskupp 1772, eftersom hon då var upptagen av kriget mot turkarna.

1777 gjorde Gustav III ett längre besök i Sankt Petersburg. Kanslipresidenten Ulrik Scheffer lyckades vid detta tillfälle vinna både kejsarinnans och Nikita Panins förtroende. Katarina kan dock inte ha fått någon högre uppfattning om sin kusin, för följande år skrev hon en opera där hon förlöjligade honom.

De båda kusinerna var ungefär lika machiavelliska. Gustav III ville liksom föregångare på tronen vinna krigisk ryktbarhet, och trodde att detta bäst skulle kunna ske genom krig mot Ryssland. Regeringsformen förbjöd honom emellertid att börja ett anfallskrig. Därför utkläddes finska soldater till ryska kosacker, som 1788 gick till anfall mot svensk postering.

Kriget var dock mycket impopulärt i Sverige, framför allt inom adeln. Från Liikala sände sju officerare en not till kejsarinnan Katarina, där man önskade fred och förhandlingar. Svenska officerare i Anjala skickade en ”föreningsakt” till Gustav III, där kriget förklarades olagligt, och man begärde fredsförhandlingar. I detta skede vädjade den svenske kungen till de andra stånden, och genomförde i princip en ny statskupp när han drev igenom förenings- och säkerhetsakten, där han gjorde sig enväldig och kraftigt minskade adelns inflytande.

I det fortsatta kriget var framförallt den svenska flottan framgångsrik. 1790 vann den sin kanske största seger någonsin vid Svensksund. I augusti samma år slöts fred i Värälä utan någon gränsförändring, men med stadgandet att Ryssland inte längre hade rättighet att lägga sig i det svenska styrelsesättet.

Även efter mordet på Gustav III 1792 fortsatte Sverige att spela en viktig roll för Katarina. I slutet av sin regeringstid var hon ivrig att åstadkomma goda giftermålsallianser och önskade knyta Sveriges omyndige kung, Gustav Adolf, till sig. Hans tilltänkta var Katarinas sondotter Alexandra. Sveriges mäktigaste man, Gustaf Adolf Reuterholm, var emellertid först negativ och åstadkom i stället en förlovning med en prinsessa från Mecklenburg, vilket starkt upprörde kejsarinnan Katarina. Då Gustav Adolf själv dock inte samtyckte till denna förlovning blev den ryska förbindelsen åter aktuell.

Gustav Adolf reste sommaren 1796 till Sankt Petersburg tillsammans med sin förmyndare hertig Karl och Reuterholm. Planerna på allians och förlovning verkade lovande. Gustav Adolf fattade tycke för den unga prinsessan. Det fanns bara en hake. Katarina begärde garantier för att den unga Alexandra även i fortsättningen skulle få utöva sin ortodoxa tro. Det hade Reuterholm tidigare varit emot, men nu accepterade han det. En som inte godtog det var emellertid den blivande brudgummen. Han sa nej, trots att han var förtjust i flickan, och därmed förföll giftermålsplanen. Detta gjorde Katarina mycket upprörd. Hon avled en kort tid efter händelsen, den 6 november 1796, 67 år gammal. Hon efterträddes av sonen Paul, som omgående avskedade alla moderns rådgivare och införde ett förbud mot kvinnlig tronföljd.

Det är naturligt att fundera på vad som skulle ha hänt om Gustav Adolf verkligen gift sig med Alexandra. Skulle brodern, tsar Alexander, ha angripit Sverige 1808, om hans syster hade varit drottning där?

Förtjänar då kejsarinnan Katarina tillnamnet ”den stora”? Förmodligen är ingen härskare värd detta epitet. Men frågan kan fungera som utgångspunkt för reflexioner kring hennes betydelse. Utrikespolitiskt utgjorde hennes regeringstid en viktig och framgångsrik period för Ryssland, som nådde Svarta havet och också trängde långt västerut. Men krigen mot turkarna var ovanligt blodiga, och delningarna av Polen var en skändlighet, där Katarina delar ansvaret med Österrikes och Preussens härskare.

Hon hade, särskilt i början av sin regering, goda inrikespolitiska ambitioner, men ville inte avstå från något av sin egen makt. Hon var upplyst, men samtidigt despotisk.

Dock hör det till bilden att i den ständigt pågående kampen i Ryssland om västorientering eller slavofili, representerar Kata­rinas regering en ovanligt långtgående västorientering, men utan att hon tappade fotfästet i landets tradition.

Fakta: Förtal bakom begreppet »Potemkinkulisser»

Förutom att vara älskare till Katarina den stora har furst Grigorij Potemkin (1739–91) gått till historien av två skäl. Vid kejsarinnans resa till södra Ryssland sades han ha byggt upp kulisser för att lura henne och andra att de nya erövringarna var välmående och blomstrande. Uttrycket »Potemkinkulisser» har med tiden kommit att betyda »bedräglig skönmålning».

Det mesta tyder dock på att historien om kulisser­na är förtal som härrör från furstens fiender. Den öppenhet som rådde mellan kejsarinnan och fursten onödiggjorde kulisser.

Potemkins namn blev åter ryktbart 1905, då pansarkryssaren Potemkin besköt revolutionärer i Odessa, en händelse som skildras i Sergej Eisensteins film med samma namn.

Sverker Oredsson är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också