Karl XIII – en doldis på tronen

"Jag är matt, känner plågor i magen och kan inte tala.” Orden skrevs av Karl XIII med darrande hand den 24 november 1809. Han hade då varit Sveriges kung

20 juli 2008 av Thorsten Sandberg

Texten fortsätter under annonsen

"Jag är matt, känner plågor i magen och kan inte tala.” Orden skrevs av Karl XIII med darrande hand den 24 november 1809. Han hade då varit Sveriges kung i sex månader. Papperet med den nästan oläsliga texten gavs till hustrun drottning Hedvig Elisabet Charlotta och livläkaren. Karl XIII hade drabbats av ett slaganfall.

Kungens akuta sjukdomstillstånd, med förlamningar och talrubbningar, blev snabbt känt på slottet och höga ämbetsmän skyndade till hans säng. Bland de första var general Carl Johan Adlercreutz. Han hade tidigare på våren lett arresteringen av Gustav IV Adolf, vilket kom att bana väg för farbrodern hertig Karls trontillträde som Karl XIII. Kungen överlevde men återhämtade sig mycket långsamt. Först i början av janu­ari 1810 var han så pass återställd att han klarade av att klä sig själv.

Men Karl XIII:s regeringsduglighet var satt ur spel och under de sista levnadsåren bröt sjukdom och ålderdomssvaghet ner honom allt mer. Han led av minnesförlust, hade svårt att göra sig förstådd och deltog på konseljerna mer som en passiv åskådare än en regerande monark. När Karl XIII i en ålder av 69 år avled den 5 februari 1818 var det en skuggestalt som gick ur tiden.

Redan tidigt i livet hade han i någon mening hamnat i skymundan. Mamma Lovisa Ulrika, som gjort sig känd för sina mindre goda uppfostringsmetoder, lär efter sonens födelse 1748 ha yttrat att dumheten syntes på honom. Hon vände all moderskärlek mot den två år äldre, begåvade och livlige kronprinsen Gustav, och mot den yngste sonen Fredrik Adolf. Karls uppväxt präglades också av återkommande bråk med den svartsjuke och kaxige Gustav.

Karl blev Lovisa Ulrikas strykpojke och hon erkände långt senare att hon älskade honom mindre än sina andra barn. Däremot var Karl sin pappas favorit. Allra bäst trivdes dock den unge prinsen med sina kamrater. I jämförelse med vänkretsen var hovet ”ett stormigt hav vars undervattensgrund lurar på seglaren”, skrev han tjugo år gammal till bäste vännen, den sex år äldre Claes Julius Ekeblad.

Karl formligen dyrkade vänskapen och ställde hårda krav på ömsesidig ärlighet. Den som slängde sig med tomma komplimanger för att han var kunglig hade inte mycket att hämta. Men umgänget i kamratkretsen växlade snart in på en annan bana. Prinsen började attraheras av mysticism och ordensliv.

Redan 1767 instiftade han en orden där han själv var stormästare. Storebror Gustav var nyfiken på vad Karl hade för sig och tog på sig rollen som ordens högste beskyddare. Ordensväsendet fortsatte att vara en länk mellan Gustav och Karl. Alla de tre kungliga bröderna hade 1771 blivit medlemmar i Frimurarorden.

Men medan orden dominerade Karls andliga liv – sammanslutningen präglades av kristna och sociala ideal – använde Gustav III den som ett verktyg att behärska sin bror, och som ett politiskt instrument. Frimurarorden var en internationellt spridd organisation som kungen drog nytta av för att höja sitt anseende och öka Sveriges inflytande i Europa.

Karl ställde lojalt upp för Gustav III i statskuppen 1772 och titulerades därefter hertig av Södermanland. I det storpolitiska spelet med frimurarinslag lanserade Gustav III i slutet av 1770-talet sin bror som hertig av Kurland, ett ekonomiskt blomstrande rike beläget i nuvarande Lettland. När detta projekt rann ut i sanden tappade dock Gustav III intresset för att fortsätta samarbetet med Karl, som marginaliserades.

Gnisslet i relationen mellan bröderna sammanföll med den växande vänskapen mellan Karl och frimurarkollegan Gustaf Adolf Reuterholm, tidigare kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. Reuterholm påstod sig ha särskilda insikter i mysticism och marknadsförde sig som Karls trofaste vän. Den överlägsne Reuterholm lindade hertigen runt sitt lillfinger. Karl drogs nu in i den adelsopposition som från 1780-talets början växte fram i landet. Påverkad av denna krets blev han allt mer kritisk mot kungen. Vännen Reuterholm klev på riksdagen 1786 fram som en av de mest rabiata oppositionsmännen mot Gustav III.

En annan tongivande oppositionell var Carl Göran Bonde, ordensbroder och funktionär vid hertigens hov. Bonde skulle redan i januari 1792 ha haft kännedom om planerna på att mörda Gustav III. Om Karl också visste vad som var i görningen vet man med säkerhet inte.

Ett av Karls karaktärsdrag genom livet var vankelmodighet. Men efter attentatet mot Gustav III i mars 1792 agerade han både snabbt och målmedvetet. Som ledare av Gustav IV Adolfs förmyndarregering plockade han raskt in nya rådgivare – bland dem Carl Göran Bonde – samtidigt som han stötte bort gustavianerna. Hertigen kallade också omedelbart hem Reuterholm från Rom, där denne ägnat sig åt andlig ut­veckling.

Karls politiska uthållighet var dock begränsad och han skyfflade över maktutövningen på den kraftfulle och beslut­samme Reuterholm, som i fyra år fram till Gustav IV Adolfs myndighet 1796 var Sveriges verklige regent. Då fick Reuter­holm sparken, mycket beroende på misslyckade äktenskapsförhandlingar mellan den svenske kungen och en rysk prinsessa.

Hertig Karl avgick vid brorsonens trontillträde planenigt som regent och drog sig tillbaka till privatlivet. Mycket av tiden tillbringade han på Rosersbergs slott vid Mälaren några mil nordväst om Stockholm. Denna period i hans liv varade i tretton år, fram till tronskiftet våren 1809, då Gustav IV Adolf avsattes som kung.

Karl XIII:s regenttid blev som en följd av slaganfallet en halvmesyr. Redan vid trontillträdet signalerade både hans ålder och vacklande hälsa att frågan om en efterträdare snabbt måste lösas. Sommaren 1809 valdes en tronföljare, den danske prinsen Karl August som adopterades av Karl XIII i januari 1810.

I maj avled dock Karl August plötsligt och misstankar började gro att han förgiftats av gustavianerna. En av ryktesspridarna var Karl XIII själv. Riksmarskalken Axel von Fersen anklagades för Karl Augusts död och lynchades av en mobb i huvudstaden. Upploppet som ledde till mordet hade kunnat stoppas av militären på Karl XIII:s order, men han förblev passiv. Karl August hade inte motsvarat Karl XIII:s önskningar.

Den nye tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte föll till en början inte heller kungen i smaken. Karl XIII:s attityd ändrades dock när Bernadotte på hösten 1810 väl anlänt till Sverige och visade vördnad för den blivande adoptivfadern.

Det dröjde inte länge förrän ledningen av den svenska politiken gled över i den nye kronprinsen Karl Johans händer. Mitt under Karl XIII:s regentskap hade en annan epok i Sveriges historia börjat.

Karl ledde sjöslaget vid Hogland 1788

Karl var den ende i den kungliga brödrakretsen som ärvde pappa Adolf Fredriks militära intresse, och under barndomens somrar genomförde han små expeditioner med kamraterna på Mälaren. Prinsen fick samtidigt en gedigen utbildning i sjömansyrket av en erfaren officer.

När kriget med Ryssland bröt ut i slutet av juni 1788 gav Gustav III brodern befälet över svenska flottan. Ingen av dem visade dock någon större entusiasm över utnämningen. Krigsplanen gick ut på att anfalla den ryska huvudstaden från två håll och förutsatte en seger för den svenska flottan.

Den 17 juli drabbade jämnstarka svenska och ryska flottenheter samman väster om ön Hogland i Finska viken. På svensk sida fanns femton linjeskepp och fem fregatter med totalt 10 400 man, medan den ryska flottan mönstrade 12 000 man på sjutton linjeskepp.

Från sitt befälsfartyg ledde hertig Karl de svenska sjöstrids­krafterna, men bara på papperet. Det verkliga befälet hade hans stabschef Otto Henrik Nordenskiöld. Karl vittnade i ett brev till hustrun Hedvig Elisabet Charlotta att han kände sig som en »sjömanslärling som börjar sitt yrke vid 40 år».

Sjöslaget inleddes vid femtiden på eftermiddagen och pågick fram till mörkrets inbrott. Vinden var svag under hela slaget som utvecklades till en stillastående häftig artilleriduell. Mot kvällen låg röken så tät att det blev omöjligt för fartygen att kommunicera med varandra.

Striden kom aldrig igång igen dagen därpå. Svenskarna hade skjutit slut på ammunitionen och orsakat svåra skador på de ryska skeppen. Den svenska flottan vände mot Sveaborg medan den ryska gick till Kronstadt. Förlusterna var i runda tal 1 200 svenskar och 1800 ryssar.

Militärt slutade slaget oavgjort men strategiskt var det ett svenskt misslyckande. I den svenska propagandan beskrevs slaget vid Hogland dock som en stor seger. Carl Michael Bellman skrev en visa där det bland annat står att »Prins Karl har som hjälte och bror av sin Kung den äran med Segern sig buga».

Också i bildkonsten förhärligades den svenska insatsen och hertig Karl fick en framskjuten plats. Den mest kända framställningen är målningen »Slaget vid Hogland» av Louis Jean Desprez, där storamiralen på sitt flaggskepp mottar officerarnas och manskapets segerhyllningar. Målningen hänger på Rosersbergs slott.

Frimureriet i Sverige

Dagens frimureri uppstod i det tidiga 1700-talets Storbritannien. Rörelsen spreds snabbt över Europa och till USA. Verksamheten, som från början var opolitisk, kom snart att intressera kungar, politiker, konstnärer och kulturpersonligheter.

Till Sverige kom orden 1735 då greven och översten Axel Wrede-Sparre, som blivit frimurare i Paris, höll den första logesammankomsten. Kring mitten av 1700-talet hade frimureriet i landet fått en fast form och ett gradsystem infördes. År 1760 skapades en storloge för hela landet. Ett svenskt regelverk togs fram och utvecklades av hertig Karl. I dag har Svenska Frimurare Orden, SFO, omkring 15 000 medlemmar av skilda yrken och åldrar. I hela världen finns omkring sex miljoner frimurare.

Det hemliga ordenssällskapet – i Sverige är endast kristna män välkomna att delta – anses ha sina rötter i det medeltida katedralbyggandet. Skickliga sten- och bildhuggare kunde utan tvång från lokala gillen flytta från arbetsplats till arbetsplats. Intill kyrkobyggnaderna fanns loger, där finare stenarbeten utfördes. Här umgicks man, samt bedrev undervisning i praktiska och etisk-religiösa frågor. Så småningom kom även icke-yrkesverksamma att delta.

Karl XIII år för år

1748 Föddes den 7 oktober i Stockholm, son till kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Utnämndes till storamiral.

1762 Fick dispositionsrätt till Rosersbergs slott vid Mälaren i Uppland.

1772 Medverkade på Gustav III:s sida i statskuppen och utnämndes till hertig av Södermanland.

1774 Gifte sig med sin kusin Hedvig Elisabeth

Charlotta. Chef för Frimurarordens svenska landsloge.

1780 Styresman för Frimurarordens nionde ordensprovins vilken omfattade Sverige och Ryssland.

1788 Deltog i sjöslaget vid Hogland den 17 juli.

1789 Överbefälhavare i Stockholm.

1792 Efter mordet på Gustav III utnämnd till regent för den minderårige Gustav IV Adolf.

1796 Avgick som regent när Gustav IV Adolf blev myndig. Drog sig tillbaka till privatlivet.

1798 Sonen Karl Adolf föddes, men avled en vecka gammal.

1809 Utropad till kung den 6 juni.

1810 Adopterade tronföljaren Karl August, som avled. Adopterade Jean Baptiste Bernadotte, kronprins Karl Johan.

1814 Vald till norsk kung.

1818 Avled den 5 februari i Stockholm.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen