Karl XI på hästen Brilliant under slaget vid Lund 1676.

© David Klöcker Ehrenstrahl/Nationalmuseum

Karl XI – envåldshärskaren

Hur förvandlades en osäker yngling till en lika driftig som hänsynslös stormakts­kung? Och hur lyckades Karl XI göra sig själv enväldig och beröva adeln hälften av dess jordinnehav?

25 december 2017 av Dick Harrison

På en av de mest kända målningarna i svensk historia, förfärdigad av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl, ser vi en ung Karl XI, sittande på hästen Brilliant, i slaget vid Lund den 4 december 1676. Det är ett hjälteporträtt av en enväldig kung, skapad under hans egen livstid, bara några år efter händelsen. 

Budskapet är tydligt: detta är monarken i hans stoltaste stund, fjärran från huvudstadens larm, mitt i det snöbelagda landskapet, omgiven av besegrade fiender och av soldater som följer fältherrens befallningar.

Det är så Karl XI har gått till historien – som segraren och härskaren. Mannen som krossade dansken, räddade kvar Skåne inom riket, påbjöd reduktionen, införde enväldet och gav Sverige en för tiden ovanligt lång fredsperiod. 

Alla män i Örkened skulle dödas

Föga förvånande är han en av Sveriges mest hyllade regenter. Det är ingen slump att han hamnade på 500-kronorssedeln, i synnerhet inte om vi betänker att Riksbanken grundades under hans regeringstid.

Men det finns en annan sida av Karl XI. När 500-kronorssedeln introducerades 2001 vägrade folk att använda den i skånska Lönsboda. Under skånska kriget på 1670-talet beordrade nämligen kungen att alla män i vapenför ålder i Örkeneds socken skulle dödas. 

Lyckligtvis kunde befallningen inte genomföras eftersom flertalet sockenbor hann fly, men i Lönsboda, där en snapphane står staty mitt i byn, är händelsen inte glömd.

Bilden av Karl XI är alltså komplicerad, och komplexiteten ökar ju mer vi skärskådar honom. Han var stormaktsledaren som avskydde politik och hovliv. Han var kungen som hellre vistades bland sina hästar i Kungsör eller hälsade på hos allmogen än han umgicks med sköna damer och sluga diplomater i Stockholm. 

Han stod bakom några av de mest banbrytande reformerna i riket, men samtidigt brukar det hävdas att han var obegåvad och osjälvständig i sitt beslutsfattande.

Ju mer man läser om Karl XI, desto mer framstår han som en gåta. Vem var han?

Karl XI var fyra år gammal när hans far, Karl X Gustav, dog 1660. Porträtt av Karl XI som sexåring.

© Livrustkammaren

Kung vid fyra års ålder

Han föddes på Stockholms slott den 24 november 1655, vid en tidpunkt då Sverige befann sig i krig. Fadern, Karl X Gustav, hade nyligen kastat in Sverige i en långvarig väpnad konflikt med Polen och skulle snart även ta sig an Danmark och Ryssland. 

Barnet Karl var följaktligen en främling för sin far, som till råga på allt avled redan 1660. Vid blott fyra års ålder hyllades Karl XI som svensk kung av de församlade ständernas representanter i Göteborg.

Denna situation har kommit att prägla en av de vanligaste föreställningarna om honom: barnkungen som knappt kunde läsa och skriva, samtidigt som den makt- och praktlystna högadeln, under män som Magnus Gabriel De la Gardie och Per Brahe d y, härskade över Sverige och ledde in landet på den olyckliga bana som resulterade i 1670-talets krig.

Den stackars unge kungen, som dessutom var klent begåvad på det intellektuella området, tvingades med vapen i hand reparera vad de slösaktiga och odugliga förmyndarna ställt till med.

Troligen dyslektiker

Bakom uppfattningen att Karl XI skall ha varit tämligen obegåvad ligger de rapporter som läraren Emund Gripenhielm, som tidigare varit historieprofessor i Uppsala, lämnade till riksrådet. Gripenhielm förklarade att Karl XI var okoncentrerad och inte förmådde följa med i undervisningen. Även andra bedömare kunde konstatera att han var ointresserad av, och dålig på, att läsa. 

En särskild egenhet var den unge kungens tendens att kasta om bokstäverna, något som framgår av hans egna almanacksanteckningar, där afton stavas ”faton”. I dag är det lätt att tolka kungens problem som ett typiskt utslag för dyslexi, men på 1600-talet likställdes stavningssvårigheterna med dumhet och Karls intelligens nedvärderades.

Desto bättre fungerade kungen när han fick vara ute i naturen. Karl XI lät till och med placera burar med vilda djur i Stockholms slott. Som 14-åring lärde han sig att älska jakt. De specifikationer som nedtecknades efter hans jakter ger närmast vid handen att djuren masslaktades under de kungliga ritterna genom landet. 

Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka år 1675. 

© David Klöcker Ehrenstrahl/Nationalmuseum

Karl XI älskade militärlivet

Dessutom uppskattade han militärlivet. En fransk diplomat bevittnade hur Karl gärna satt till häst från morgon till kväll och exercerade med sitt eget garde på tvåhundra man. Italienaren Lorenzo Magalotti, som reste i Sverige 1674, har berättat att Karl var okunnig om det mesta och ofta såg blyg och rädd ut, men att han förvandlades till en verklig kung när han satt till häst.

Karl XI förklarades myndig vid 1672 års riksdag, då han var 17 år gammal. Formellt sett övertog han därmed regeringen, men i praktiken var det fortfarande de högadliga rådgivarna, med rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen, som styrde.

Katastrofalt slag vid Fehrbellin

Överhuvudtaget ger Karl XI inget gott intryck vid en analys av de första åren vid makten. Han utövade ringa inflytande över de politiska besluten och förhöll sig lojal mot rådsherrarnas riskabla utrikespolitiska kurs. 

På grund av de stora ekonomiska subsidierna som dessa förhandlat fram från Ludvig XIV:s Frankrike var Sverige förpliktat att gå i krig för att stödja förbundsbrodern, om denne så önskade. Detta ledde till att stora svenska truppstyrkor fördes till Tyskland och anföll Brandenburg, som i juni 1675 besegrade svenskarna i slaget vid Fehrbellin. Militärt sett var drabbningen föga betydelsefull, men den fick katastrofala politiska följdverkningar.

I Danmark menade man att tillfället hade kommit för att återta Skåne.

Rustade upp krigsmakten

Motgångarna i kriget fungerade som en kalldusch för den unge kungen. Han – och alla andra bedömare – insåg att försvaret inte var vad det borde vara. Den svenska krigsmakten var en skugga av den som på 1650-talet invaderat Polen och Danmark och tvingat fram freden i Roskilde. Karl XI höll med de kritiker som yrkade på en granskning av förmyndarregeringens agerande. 

Därefter tog han med liv och lust itu med själva kriget, och på denna punkt fungerade hans personlighet perfekt. Med sin kombination av luthersk pliktmedvetenhet, arbetsglädje, ungdomlig energi och förtjusning i det militära livet var han helt rätt person att styra Sverige under de oroliga år som följde. Han satte upp nya förband, övade trupper och centraliserade styrelsen till sin egen person, enbart förlitande sig på en handfull nära vänner, som Johan Gyllenstierna.

Slaget vid Lund 1676 är det blodigaste slag som någonsin utkämpats på svensk mark. På målningen avbildas kungen, med höjt svärd, åtföljd av Erik Dahlbergh.

© Johan Philip Lemke/Nationalmuseum

Segern i slaget vid Lund

Det var i detta läge Karl XI ledde sina trupper till seger i slaget vid Lund. Drabbningen hade föregåtts av en lång rad svenska motgångar, sedan danskarna landstigit vid Råå och erövrat Skåne. Väl att märka var det inte alls självklart att slaget skulle äga rum. Flertalet erfarna fältherrar skulle ha valt att retirera istället för att riskera armén i ett vågspel som lika gärna kunde sluta i katastrof som i seger. 

Beslutet att satsa allt på ett kort och utmana danskarna i vad som blev det blodigaste slag som någonsin utkämpats på svensk mark var Karl XI:s eget, och hans personliga agerande var i hög grad avgörande för utgången.

Jämfört med fadern Karl X Gustav och sonen Karl XII var Karl XI en medioker taktiker som i sin iver stundom begick allvarliga misstag, men vid Lund bar chansningarna frukt. Det faktum att kungen mitt under drabbningen lämnade slagfältet för att förfölja en del av den danska armén var ett kardinalmisstag som kunde ha kostat svenskarna segern, men han återvände i tid för att vända ett hotande nederlag till militär triumf.

Deportera skåningar till Baltikum

Ju längre kriget varade, desto säkrare blev Karl XI på sig själv och sin kungagärning. Dessutom trivdes han med vardagen i fält, i umgänget med officerare och manskap under såväl strapatser som gästabud. Han vande sig vid att ta initiativ, befalla och bli åtlydd. 

Kriget blev kungens viktigaste skola och ett förspel till den enväldiga regim som utvecklades i dess kölvatten. På vissa punkter uppvisade han en skoningslös hårdhet som gjorde honom fruktad – hit hörde befallningen att utplåna den manliga befolkningen i Örkeneds socken. 

Överhuvudtaget litade Karl XI inte på skåningarna, dessa blott ytligt försvenskade danskar som inte drog sig för att hylla kungen på andra sidan Öresund när tillfälle gavs. Han lär till och med ha umgåtts med planer på att deportera skåningarna till Baltikum och ersätta dem med gediget svenska bönder så fort kriget var slut.

Efter att freden slutits den 26 september 1679 fortsatte Karl XI att styra som tidigare. Han varken ville eller behövde släppa maktens tyglar, i synnerhet som de värsta konkurrenterna var komprometterade av den politik de fört under 1670-talets första hälft. 

Dessutom hade kungen fört kriget till ett lyckligt slut; Sverige behövde bara avstå från smärre territorier i Tyskland. Karl XI hade därmed ett utmärkt utgångsläge för att reformera landet i grunden – och det gjorde han.

Införde envälde 1680

Vid riksdagen 1680 trumfade Karl XI igenom sin vilja. Händelserna tillhör de mest omskrivna i Sveriges förflutna och var förr obligatoriska delar av den historiska allmänbildningen. Beslut fattades som gjorde det möjligt att dra in mängder av adliga gods till kronan, den så kallade reduktionen. 

Detta i sin tur gjorde det möjligt att genomföra indelningsverket och rusta upp flottan. Framför allt utfärdades, med de ofrälse ståndens bistånd, en ständerförklaring som i praktiken gav kungen all makt på riksrådets bekostnad. 

Karl XI blev enväldig, med den inskränkningen – som kungen själv var den förste att inpränta – att han stod under lagen och inte fick överträda de befogenheter som stadgats i denna. Ämbetsmännen var ålagda att vägra lyda eventuella kungliga dekret som stred mot lagens bokstav.

Reduktionen räddade statskassan

Besluten på 1680 års riksdag, som följdes upp av nya bestämmelser på riksdagen 1682, kan inte överskattas. I och med detta bröts den utveckling mot högadelsvälde som gjort sig gällande i många bygder, något som hälsades med glädje av bondeståndet. 

Tack vare reduktionen och införandet av indelningsverket räddades statens finanser och riket fick en stabil ekonomisk grund att vila på, både sett ur militär och civil synvinkel.

Mängder av befattningshavare och statligt anställda, till exempel officerare och präster, blev från och med nu anvisade specifika inkomstkällor, i och med att kronans inkomster noga fördelades mellan dem. I regel skedde detta genom att en ämbetsman fick rätt att tillgodogöra sig en bestämd mängd naturaprodukter på den plats han verkade. 

Vanliga soldater försörjdes genom det ”ständiga knektehållet”: ett antal gårdar kom att utgöra en rote, som ålades att försörja en soldat eller båtsman mot att bönderna befriades från den tidigare så fruktade soldatutskrivningen.

Karlskrona grundades av Karl XI år 1680 som ny huvudbas för den svenska flottan. 

© Erik Dahlbergh/Kungliga biblioteket

Utvecklade byråkratin

Tack vare rikets förbättrade ekonomi kunde Karl XI låta administrationen svälla. Åtskilliga dugliga ofrälse upphöjdes i adligt stånd. Kungens mål var att skapa en effektiv byråkrati, full av människor som var tacksamma mot honom själv och som därför lydigt skulle regera Sverige i enlighet med hans stränga principer. 

Så blev även fallet, men de långsiktiga verkningarna var större än så. Den nya och välutbildade överklass som formades under Karl XI:s tid skulle på 1700-talet bli en bas för frihetstidens statsskick, vars regim på många sätt var raka motsatsen till 1680-talets envälde.

Grundlade Karlskrona

På det lokala och regionala planet kunde de förändringar som kungen drev fram vara ännu mer djupgående. Som exempel kan vi betrakta Blekinge. Redan 1679 fattade Karl XI beslut om att grunda en ny stad, som fick namnet Karlskrona. 

I syfte att stärka den nya staden berövades grannen Ronneby – av tradition landskapets urbana mittpunkt – sina stadsrättigheter (de återställdes först 1882). År 1682 beordrades borgarna att lämna sina hus och flytta till Karlskrona. Tvångsförflyttningen till den nya flottbasen drabbade även invånarna i grannstaden Kristianopel. 

Sölvesborg, som låg för långt bort för att dess borgare skulle riskera att få liknande problem, miste rätten att handla med utlandet. Storsatsningen på Karlskrona resulterade i att orten på kort tid utvecklades till en av Nordeuropas främsta örlogsbaser och en av Sveriges största städer.

Satsade på militären för försvar

Karl XI:s personliga maktutövning hade även en utrikespolitisk slagsida. Han trivdes visserligen med livet i fält, men han insåg, tydligare än de flesta, den svenska krigsmaktens begränsningar. Under Karl XI utvecklades det svenska samhället till en paradox: det blev genommilitariserat – sannolikt det mest militariserade landet i världen – men också utpräglat fredligt. 

Krigsmaktens behov prioriterades konstant, men inte för attack utan för försvar. Anfallskrigens tid, som hade präglat stormaktspolitiken under Gustav II Adolf, Kristina och Karl X Gustav, var slut.

Den svenska stormakten skulle bevaras och stärkas genom vad som har kallats igelkottspolitik: landet skulle få dåtidens främsta armé, en stor och modern flotta samt befästningar som var så många och så svårintagliga att alla fiender vid sina sinnens fulla bruk skulle avstå från att angripa dem.

I ett gåvobrev från 1671 överlåter kronan tre gårdar till adelsmannen Johan Benedict Schönleben. Brevet är undertecknat av Karl XI:s förmyndarregering och modern Hedvig Eleonora, i kungens namn. Tio år senare lät kungen återkräva gods från adeln, för att stärka Sveriges ekonomi.

© Stockholms auktionsverk

Karl XI bröt med Frankrike

I linje med detta bröt Karl XI också med traditionell svensk allianspolitik, som varit inriktad på att lojalt sluta upp bakom Frankrike mot att detta land skänkte svenska staten stora penningsummor. De dagar då Sverige gick i Ludvig XIV:s koppel var till ända.

Till saken hör att Karl XI hade personliga skäl att ogilla den franske kungens politik. År 1681 ärvde han det tyska hertigdömet Pfalz-Zweibrücken, som tio år tidigare ockuperats av franska trupper och som Ludvig XIV inte ville lämna ifrån sig. Grälet om territoriet, som slutade med att fransmännen drog sig tillbaka 1693, försämrade relationerna mellan Stockholm och Paris.

Karl XI var, som nämnts, en energisk pliktmänniska, och han var i högsta grad personligen aktiv i arbetet med att omforma och förbättra Sverige. Samtidigt var han medveten om sin brist på boklig bildning och insåg faran i att fatta felaktiga beslut mot bakgrund av dåliga förkunskaper. 

Detta gav hans regim en pragmatisk prägel. Kungen lyssnade gärna på rådgivare, omprövade beslut om så var befogat och prövade ofta nya vägar för att nå önskat resultat.

Drog in Magnus Gabriel de la Gardies förmögenhet

Däremot var han ingen känslomänniska. Folk som trodde sig vara hans vänner, även nära släktingar, blev ofta besvikna på en kung som ideligen nedprioriterade dem till fördel för statsnyttan. 

Karl XI:s nitiskhet gick inte sällan över gränsen till hänsynslöshet, ett karaktärsdrag som visat sig redan under skånska kriget och som nu omsattes i vardagspolitik. Paradexemplet är hur han under reduktionens år lät dra in huvuddelen av Magnus Gabriel De la Gardies förmögenhet till kronan, detta trots att han kände den gamle rikskanslern väl.

Magnus Gabriel var till råga på allt gift med kungens faster Maria Eufrosyne, som förgäves vädjade för maken. När denne avled år 1686 stod Maria Eufrosyne på ruinens brant och hävdade att hon inte längre hade någon annan ”tillflykt än till Gud, alla enkors tröst”. Trots alla böner till den kunglige brorsonen fortsatte olyckorna och konfiskationerna – till och med hennes smycken utsattes för inventering.

Karl XI på dödsbädden. Kungen dog i magcancer 1697 och ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

© Skokloster slott

Karl XI såg ner på hovlivet

Eftersom kungen tog sitt monarkiska uppdrag på största allvar var han även obarmhärtig mot sig själv. Karl XI hade inget till övers för det lättsamma och slösaktiga hovliv som ofta förknippas med barockens tidsålder.

Dessutom var han en from, troende lutheran som ville att hela svenska folket skulle dela hans andliga uppfattning och därmed undslippa de olyckor som Gud enligt Bibeln hade för vana att hemsöka syndare med. Alltså måste folket och landet kontrolleras, och vem var väl bättre lämpad för den uppgiften än Karl XI själv?

När han inte drog upp politiska riktlinjer och skrev instruktioner var han följaktligen på resa kors och tvärs genom Sverige, ända upp till Tornedalen, för att ombesörja att allt gick rätt till, inskrida mot korruption, driva igenom reglementen, granska rullor, mönstra soldater och öva trupper. 

Det är ingen överdrift att påstå att nästan varje svensk antingen hade sett kungen eller kände någon som gjort det, en faktor som bidrog till att stärka både regimens och monarkens personliga popularitet.

Myterna om Gråkappan

Karl XI:s flitiga och samvetsgranna styrelse på 1680- och 1690-talen kom i efterhand att symboliseras av legenderna om Gråkappan. Iförd grå kappa lär Karl XI ha ridit runt inkognito i landet för att vaka över folket, bekämpa orättvisor och slå ned på orättfärdiga myndighetspersoners maktmissbruk. 

Dessvärre är historierna påhittade, flertalet så sent som på 1800-talet. Liknande skrönor har berättats om folkkära härskare över hela jordklotet.

Sanningen är att Karl XI hade med sig en hel stab av ämbetsmän och officerare när han red genom Sverige. Det rörde sig snarare om en ambulerande regering än om anonymt spioneri.

Karl XI förunnades inget långt liv. Vid blott 41 års ålder insjuknade han i magcancer och avled på påskdagen den 5 april 1697. Kungens sista befallningar var typiska för hans karaktär. Han förbjöd de efterlevande att ordna en pampig och kostsam begravning med regalier i kistan, med argumentet: ”Ty det är bara fåfänga. Kistan slät och rät.”

Publicerad i Populär Historia 1/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också