Krigarkungen Karl X Gustav (till vänster) vid slaget vid Warszawa 1656.

© Nationalmuseum

Karl X Gustav – en våghals på tronen

Karl X Gustavs väg till den svenska tronen var allt annat än rak – i åratal väntade han på besked om sin ställning i riket. Slagfältet var den plats där han kände sig hemma.

24 maj 2017 av Anna Larsdotter

Den 6 juni 1654 svor Karl X Gustav kungaeden i Uppsala domkyrka. Klädd i en vit dräkt av sidenatlas med dekorationer i silverspets och foder i småblommig silverbrokad tog han emot den svenska kronan. På händerna bar han vita spetsprydda parfymerade handskar. Byxans midjemått låg på 123 centimeter. 

En ny dynasti, den pfalziska, tog plats på Sveriges tron.

Bara någon timme tidigare hade Kristina av Vasaätten avsagt sig samma krona på Uppsala slott, inte så långt från domkyrkan. Hon var Karl Gustavs kusin och barndomsvän, och hon hade varit hans käresta. 

Ända sedan de föddes hade deras liv varit intrasslade i varandra. Men denna historiska dag skulle knuten lösas upp och var och en skulle fortsätta sitt liv oberoende av den andra. 

Kristina red till Rom för att börja en tillvaro som fri kvinna och katolik. Karl Gustav gav sig kriget i våld. Med sina våghalsiga militära aktioner skulle han göra Sverige till ett större rike än det någonsin tidigare varit.

Kvinnlig tronföljd

Egentligen var det inte meningen att Karl Gustav skulle bli regent. Visst var han av kunglig familj – hans mor var halvsyster till kung Gustav II Adolf – men det fanns en rad hinder mellan honom och den svenska tronen. 

Sedan 1604 hade Sverige kvinnlig tronföljd, i händelse av att inga söner fanns att tillgå. På så sätt hade ensambarnet Kristina blivit drottning efter Gustav Adolfs död 1632. Att hon skulle förbli ogift och barnlös var inget man räknade med. Att hon dessutom skulle välja att abdikera var förstås helt otänkbart. 

Men nu hade det hänt och med den nye regenten stod en period av militär expansion, reduktion och så småningom envälde för dörren.

Tysk småfurste

Familjen hade kommit till Sverige som flyktingar. Karl Gustavs far, Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken, var en tysk småfurste som trängts bort från sin egendom Kleeburg i Elsass under trettioåriga krigets religiöst influerade strider. Hans släkt hade visserligen anor men tillgångarna var obetydliga. Att Johan Kasimir var kalvinist gjorde honom suspekt i svenska lutheranska ögon. 

Gustav II Adolfs syster Katarina hade han träffat på Gripsholm år 1613 och genast fattat tycke för. Det var fler än en bedömare som tyckte att prinsessan gift ner sig.

Karl Gustav stod i opposition till det inflytelserika riksrådet Axel Oxenstierna (bilden).

© Jacob Heinrich Elbfas

Retade Axel Oxenstierna

Men tack vare Katarinas kungliga släktband levde familjen, till att börja med, ett gott liv i Sverige. Den fick en fristad på renässansslottet Stegeborg vid Slätbaken i Östergötland, där Karl Gustav tillbringade sina första år (han föddes 1622). 

Johan Kasimir uppskattades av Gustav II Adolf som använde den allvarsamme och ambitiöse svågern för att upprätthålla viktiga kontakter med protestantiska furstar i det tyska riket. Snart fick Johan Kasimir även administrativa och militära uppdrag på hemmafronten.

Att Gustav Adolf så oförbehållsamt tycktes sluta honom till sitt hjärta retade en del inflytelserika högadelsmän, främst Axel Oxenstierna. För rikskanslern var Johan Kasimir ett hot mot stabiliteten i riket, och dessutom en konkurrent när det gällde hans egen status som kungens högra hand.

Det är svårt att få grepp om Karl Gustavs personlighet som barn. Ibland har han beskrivits som orolig och räddhågsen. Som intäkt för detta har man till exempel tagit hans skräck för att dra ut tänder eller bli åderlåten. Han hade lätt för att gråta och verkar ha haft ett starkt och omtumlande känsloliv som även i vuxen ålder kastade honom mellan hybris och missmod. 

Medveten om sin börd

Tidigt blev han medveten om sin börd – något som säkerligen inpräntades hos honom av den äregirige fadern – och var därmed noga med titlar. Att klä sig väl och se bra ut var också viktigt. 

Redan som sexåring påpekade Karl Gustav i ett brev till sin far att han behövde nya hattar, en svart och en grå. Johan Kasimir, som var en ytterst sparsam man som förde bok över minsta utgift, oroades förstås över dessa tendenser till vidlyftighet.

1631 skickades den knappt tioårige Karl Gustav till hovet i Stockholm. Med honom reste hans mor och en av hans systrar, Maria Eufrosyne. Katarina skulle ta hand om den fyraåriga tronarvingen Kristina medan hennes mor, drottning Maria Eleonora, befann sig med kungen i fält i Tyskland. Karl Gustav och Kristina blev nu lekkamrater och umgicks dagligen. De tycks ha trivts utomordentligt bra i varandras sällskap.

Drottning Kristina tar emot den blivande Karl X Gustav.

Kristina tar emot sin kusin Karl Gustav. Han försatte aldrig en chans att uppvakta henne, men hon vägrade gifta sig.

© Niclas Lafrensen d y

Osäker ställning efter Lützen

Mycket förändrades dock den olycksaliga hösten 1632, då Gustav Adolf stupade vid Lützen. Med honom försvann den självklara kopplingen mellan den pfalzgrevliga flyktingfamiljen och Sverige. 

I kungens testamente nämndes ingenting om hur halvsystern och hennes barn skulle behandlas, vilken ställning de hade vid hovet eller huruvida Katarina och hennes äldste son på något sätt hade en plats i successionsordningen. 

Det var en orons tid, inte minst för Johan Kasimir, som plötsligt såg grunden till sin så efterlängtade position i staten rasa.

Precis som han befarade använde riksrådet, med Axel Oxenstierna i spetsen, den uppkomna situationen till att avpollettera Johan Kasimir. Den döde kungens svåger och förtrogne fick lämna sina politiska uppdrag och återvända till ett liv som godsherre på Stegeborg. 

Men Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken var inte den som gav sig. Efter att ha slickat sina sår började han istället med full kraft matcha fram sin son. Nu var det Karl Gustav som skulle säkra familjens närvaro i Sverige.

Allians med Kristina

Exakt vilka planer Johan Kasimir från början hade för sonen vet vi inte. Ganska snart tycks dock idén om en allians med Kristina ha dykt upp i hans huvud. Denna äktenskapliga vision skulle sedan i åratal hägra för Karl Gustav och hans familj. 

Vem som kunde bli Kristinas framtida gemål hade det säkert spekulerats kring sedan den dag hon föddes. Kungliga personers giftermål var en politisk fråga och därmed fanns det också fraktioner för och emot olika konstellationer. 

Säkert är att Karl Gustav, med sitt Vasablod och sin nära kontakt med tronföljaren, under större delen av sitt liv styrdes av kusinens kungliga magnetism. Genom henne löpte vägen till välgång, var hans fasta övertygelse, antingen hon blev hans hustru eller på annat sätt tog honom i bruk. 

Varje gång den hemlighetsfulla Kristina ändrade position ändrades också hans – fram till dagen då hon abdikerade.

Osäkerheten i Karl Gustavs liv gjorde honom nervös och tidvis ansatt av depressioner.

Gedigen utbildning

Han fick dock en gedigen utbildning, djupare och bredare än såväl tidigare regenters som hans egen sons och sonsons (de blev ju båda kungar som tonåringar). Medan han väntade på framtida uppdrag lärde han sig latin och franska, studerade teologi och läste antika storheter som Caesar och Cicero, Herodotos och Xenofon. Som alla adelsynglingar utbildades han i ridning, fäktning och dans. 

Han älskade att jaga, att spela boll och även att delta i danser och torneringar. Och föräldrarna misstyckte inte – så länge han träffade de rätta människorna och uppförde sig. 

Det senare verkar han ha klarat ganska väl, ända till han utsattes för det militära fältlivets prövningar och lockelser.

Johan Skytte

Våren 1638 tillbringade Karl Gustav vid universitetet i Uppsala, dit han reste med ett följe på tolv personer. En av dem var hans lärare Bengt Baaz, som värvats till uppdraget av Johan Skytte. 

Skytte var en central person i 1600-talets lärdomsliv, en svartklädd distingerad herre som bland annat undervisat Gustav II Adolf. Skytte, liksom Baaz, hade gjort sig känd som förespråkare för en stark kungamakt där adeln hölls tillbaka. 

På så sätt stod de i opposition mot bland andra familjen Oxenstierna, som med emfas betonade aristokratin som samhällets stöttepelare och värn mot upplösning. 

En annan av Karl Gustavs gynnare var den förre kungens oäkta halvbror Karl Karlsson Gyllenhielm, som liksom Skytte var kritisk mot Axel Oxenstierna och gärna såg en framtid för den pfalzgrevliga familjen i Sverige.

Maktkampen kring Karl Gustavs person var ännu formlös och mer eller mindre osynlig. Den utspelade sig i skärningspunkten mellan de som ville ge kungen större myndighet, och de som omhuldade förmyndarregeringens grepp om landet. 

När Karl Gustav till slut tagit makten inleddes den utveckling mot kungligt envälde som skulle fullbordas 1680, då Karl XI åsidosatte det högaristokratiska rådet och samlade makten i sin egen hand.

Tvåårig bildningsresa

Efter Uppsalastudierna begav sig Karl Gustav iväg på en två år lång bildningsresa i Europa. Han reste inkognito under namnet Gustav Johansson, men igenkändes trots allt på de flesta ställen. 

I Amsterdam guidades han av finansmannen Louis de Geer och i Hamburg av diplomaten Johan Adler Salvius. Det främsta målet var Frankrike, och till Paris kom Karl Gustav samtidigt som en ny tronföljare, den blivande Ludvig XIV, föddes. 

Resan var viktig för den unge ädlingen, som fick lära sig tidstypiskt galant manér, men som också fick tillfälle att frottera sig med lärda personligheter. En av dem var humanisten och den svenska ambassadören i Paris, Hugo Grotius, som 1625 utgivit den första boken om folkrätt och rättsfilosofi, De jure belli ac pacis.

Karl Gustav beställde denna dräkt i Paris 1647. Han bar den på Kristinas kröning tre år senare – då ordentligt utlagd.

© Livrustkammaren

Franska modet

Paris måste ha varit en uppenbarelse för den fåfänge livsnjutaren Karl Gustav. Här mötte han det nya franska modet, som under Ludvig XIV:s regeringstid skulle utvecklas i en allt mer barock inriktning. 

Påfågelsliknande kreationer med rosetter, skörtar och spetsar blev kutym och under sin tid i Frankrike lade sig Karl Gustav till med den nya modefrisyren à la cadenette, vilken innebar att en lång lock kammades fram över ena axeln och bands upp med en rosett. 

Efter nio månader i Paris pratade han flytande franska och klädde sig som en fransos. Han kände sig som en man av värld, och kanske var han det också.

Därför var inte hemkomsten till Sverige 1640 särskilt rolig. Från att ha varit respekterad, ja till och med beundrad, var han åter en halvofficiell figur som ingen riktigt visste vad man skulle ta sig till med. 

Att modern, Katarina, hade dött under sonens bortovaro, gjorde hans ställning än mer osäker. Nu hade Karl Gustav plötsligt inte längre rätt att dinera på slottet, och en gång under en officiell middag hände det att han placerades bredvid ett simpelt kansliråd! 

Kriget vattendelare

Inom Sveriges styre hade det uppstått olika läger med olika syn på framtiden. En del menade att det var dags att trappa ner det penningslukande kriget i Tyskland, andra att man måste smida medan järnet var varmt och fortsätta krigsansträngningarna. Omsorg om riket och dess ekonomi blandades, som vanligt, med mer eller mindre dolda egenintressen.

I skymundan sympatiserade Karl Gustav med oppositionen mot Oxenstierna, men på ytan var han underdånigt servil mot denne rikets mäktigaste man. 

Förhållandet till den tonåriga Kristina var fortfarande gott, och underblåstes ytterligare av Johan Kasimirs uppmaning att aldrig försitta ett tillfälle att uppvakta kusinen. 

Kristina verkade förälskad i sin energiske och rastlöse släkting och hade faktiskt till och med lovat att gifta sig med honom. Medan han var borta hade hon skrivit brev där hon bedyrade honom sin trohet. 

För hennes förmyndare var dock en sådan allians otänkbar. Ätten Pfalz–Zweibrücken skulle inte få lura till sig den svenska kronan.

Slaget vid Leipzig var Karl Gustavs första strid. Redan där var han nära att stupa.

Till Torstensons armé

Så vad skulle Karl Gustav ta sig för? Efter peregrinationen (som dåtidens bildningsresor kallades) gled han in i ett tomrum, som snart kom att fyllas av just den typ av aktiviteter som hans ordentlige far skydde som pesten: kortspel, supande och allmän skörlevnad. 

Lösningen blev att skicka iväg honom till Tyskland som frivillig i Lennart Torstensons armé. En stor brist hos Karl Gustav var ju att han mitt i denna krigiska tid saknade militära erfarenheter.

I ett brev till fadern hade han skrivit: ”Gud har givit mig av naturen en livlig åtrå att söka min lycka med svärdet.” Och det stämde nog. För när Karl Gustav efter många om och men kom iväg var det som om han äntligen hittade sitt rätta element.

Han fann sin plats, som en del i en större helhet. Den något överbeskyddade tillvaro han tidigare levt i förbyttes mot ett farligare men också friare liv. 

I Tyskland blev Karl Gustav realist, han insåg vikten av att hålla sig väl med de mäktiga och i allt söka familjens alliansfrihet. Politiskt ränksmideri skulle bara försvåra hans chanser hos Kristina eller hans karriär inom armén.

Slaget vid Leipzig

Fältmarskalken Torstenson var älskvärdheten själv, och så var även andra inflytelserika officerare som Karl Gustav Wrangel, Axel Lillie och Hans Christoff von Königsmarck. 

Karl Gustav anlände precis lagom för att uppleva slaget vid Leipzig 1642 – en av det tyska krigets mest avgörande bataljer. Trots avsaknad av erfarenhet kastade han sig huvudstupa in i striden och var vid minst ett tillfälle nära att dödas. Det verkar ha funnits en desperat längtan efter action i hans liv.

När han strax före jul 1645 återvände till Stockholm var Karl Gustav till själ och hjärta en krigare. Han hade slagits i Tyskland, deltagit i fälttåget genom Danmark och (tjugo år gammal) utnämnts till överste för det anrika Kurländska kavalleriregementet. 

Lagt på sig

Han hade också börjat anta den rondör som utmärker senare tids porträtt av honom. Midjan var kraftig och dubbelhakan låg på plats. Det lättsinniga liv som fadern varnat honom för hade han av allt att döma med inlevelse hängett sig åt. 

Ett resultat av sexuella utsvävningar blev sonen Carolus Jankoffsky, avlad efter slaget vid Jankov i februari 1645. Vissa rykten om lättingslivet nådde Kristina, vilket möjligen bidrog till henne svala behandling av honom, då de möttes.

Kristina avog till äktenskap

Den nu myndiga Kristina hade nämligen under kusinens tid i fält blivit allt mer avogt inställd till äktenskap. Det gällde inte bara Karl Gustav utan även andra. 

Hon hade makten i sin hand, hon deltog i regeringsarbetet; som gift skulle hon förlora allt detta inflytande. Som historikern Anders Florén uttrycker saken i en essä: ”Den manliga regenten utsträckte sin makt genom äktenskapet, den kvinnliga förlorade den.” 

Även andra bevekelsegrunder fanns, dock ännu förborgade för omgivningen. Som kompensation för sin velighet och för att Karl Gustavs anseende inte skulle devalveras utdelade Kristina presenter. 

Kusinen fick Öland och Gotland som förläningar, samt en tjänst som generalissimus, överbefälhavare, över arméerna i Tyskland. Det var tydligt att Kristina pushade fram sin släkting som en av rikets nyckelpersoner. Men varför?

Tronföljare

1648, strax före Karl Gustavs återresa till kriget, kom det besked som han fruktat. Nej, Kristina tänkte inte gifta sig, inte med Karl Gustav och inte med någon annan. 

Hon skulle förbli ogift. Däremot tänkte hon göra kusinen till tronföljare, för att på så sätt trygga riket i händelse av sin död. Hon närde en längtan efter frihet och självbestämmande, men kände också ett stort ansvar för det arv hennes far lämnat åt henne att förvalta.

Beslutet skapade oro, inte bara hos Karl Gustav utan i hela Sverige. Ingen visste något om Kristinas innersta tankar. Vad skulle hända om hon trots allt gifte sig och fick barn? Då skulle Sverige plötsligt sitta med två konkurrerande släktgrenar som båda hade rätt till kronan.

Återigen tyckte sig Karl Gustav stå på svag is, utan land i sikte. I ett brev kallar han sig dramatiskt för ”en förlorad mänska”. Som tronföljare skulle han sakna makt och den regent han skulle efterträda var fullt frisk och fyra år yngre än han själv. Skulle han någonsin få den position han åstundade?

Hastade mot Prag

Precis som tidigare kunde dock kriget pigga upp honom. Medan fredsförhandlingarna pågick i Münster och Osnabrück hastade den nye överbefälhavaren Karl Gustav med sina trupper mot Prag som belägrades av hans vän von Königsmarck. 

Någon fullständig erövring hann han dock inte med innan fredsavtalet var klart och undertecknat. Det var lite snöpligt. Karl Gustav fick istället låta sin stjärna lysa under de förhandlingar som följde i Nürnberg, då fredsfördragets villkor skulle omsättas i praktiken.

Istället för sin kusin Kristina gifte sig Karl Gustav till slut med Hedvig Eleonora (bilden).

Diplomatiska konferenser och trätor varvades med nöjesliv och upptåg. Vid en omtalad festmåltid som Karl Gustav höll i rådhuset den 25 september 1649 sköts det salut inomhus och gästerna trakterades med fyra gånger trettio rätter. I ett fönster stod ett förgyllt lejon ur vars gap vin flödade till folkmassan utanför. 

Några gånger hände det att den lättretlige Karl Gustav drack för mycket och tappade huvudet, men i det stora hela klarade han den diplomatiska balansgången väl.

Drottning Kristinas kröning

Vid riksdagen 1650 kröntes Kristina till regerande drottning. Samtidigt valdes Karl Gustav till Sveriges arvfurste. Många såg på hans upphöjning med tillförsikt, eftersom han inte tillhörde den av Kristina med allehanda privilegier gynnade högadeln. 

Aristokraterna såg däremot annorlunda på saken, de plågades av oro inför framtiden. Det var en turbulent tid, med stora motsättningar mellan adel och ofrälse.

Inför den flera gånger uppskjutna kröningen var Karl Gustav väl förberedd. Redan 1647 hade han låtit skicka en beställning till Paris om nio eleganta ”klädningar”, alla med tillhörande tidstypiska accessoarer som hattband, strumpeband, sidenrosetter och värjfästen. 

Vid ceremonin bar han troligen en svart guldbroderad dräkt med krulliga bandrosetter, favörer, mitt fram på de vida byxorna. Några av Pariskostymerna finns bevarade i Livrustkammaren, och isydda kilar och tygremsor skvallrar om att plaggen fått läggas ut både en och två gånger för att passa den allt omfångsrikare arvfursten. Han älskade mat och tog sig gärna ett gott rus.

Drog sig undan till Öland

Man tycker att han borde ha varit nöjd, men det var han inte. Med sin underskrift lovade Karl Gustav att aldrig kräva något hertigdöme för sig själv och att inte lägga sig i rikets inre angelägenheter. 

Han var ett prydnadsföremål, en trygghetsförsäkring som kanske aldrig skulle falla ut. Hade han lyckats med uppsåtet att gifta sig med Kristina hade läget varit ett helt annat. Nu drog han sig undan på Öland, där han levde godsherreliv och avlade ett och annat barn. 

Han bjöd sina vänner på goda middagar, vilka ofta bestod av femtio olika rätter, som sköljdes ner med ofattbara mängder öl och vin. Arvfurstens ökande fetma stängdes in i en valbenskorsett, vilken inte gjorde hans tilltagande magsmärtor mindre.

Karl X Gustavs förmälning med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp 1654.

© Juriaen Ovens/Nationalmuseum

Entusiastisk regent

År 1651 hade Kristina lämnat sitt chockartade beslut att avsäga sig makten. Det tog dock tre år innan hon tog det slutgiltiga steget. Då, den 6 juni 1654, var den svenska tronen äntligen Karl Gustavs.

 Trots att han inte tillstod det måste han ha dragit en djup suck av lättnad. Tyvärr var den gamle pfalzgreven Johan Kasimir död och fick inte uppleva triumfen. Ett par månader efter abdikationen dog också hans motståndare Axel Oxenstierna. En ny tid, de pfalziska lejonens, stod för dörren.

Med ens sprudlade Karl Gustav av tidigare undertryckt energi. Han bantade genast ner Kristinas vidlyftiga hovstat, där bara musikerna kostat tiotusentals riksdaler i lön varje år. 

Han påbörjade den reduktion som skulle utvidgas och fullföljas av hans son Karl XI. Beslutet att dra tillbaka tidigare kronogods som getts bort till adeln var något som den nye kungen länge propagerat för som ett sätt att komma till rätta med krisen i ekonomin. Där vann han stort gehör hos de ofrälse stånden.

Gifte sig med Hedvig Eleonora

I oktober 1654 gifte Karl Gustav sig med holsteinska prinsessan Hedvig Eleonora, en söt tonåring som kungen bara sett på porträtt innan han bestämde sig. Ceremonin i Stockholm präglades av enkelhet (en av gästerna konstaterade besviket: ”det var vackert men litet”).

I utrikespolitiken var han desto mer expansiv. Utan större svårigheter lyckades Karl Gustav driva igenom beslut om ett anfallskrig mot Polen. 

Den förödande konflikten skulle i polsk historieskrivning komma att kallas för ”Översvämningen” och jämföras med en syndaflod. Karl Gustav satte igång att rusta redan innan riksdagen gett sitt bifall, vilket gjorde att den ställdes inför fullbordat faktum. Det vidsträckta samväldet Polen var försvagat av inre uppror och krig mot Ryssland. Sverige måste ta chansen, menade kungen.

Målet var i första hand att erövra kuststräckan kring floden Wislas utlopp, där bland annat den viktiga preussiska hamnstaden Danzig låg. 

Det har spekulerats bland forskare om det också fanns andra och större mål, där Karl Gustav till exempel tänkte sig Sverige och Polen i en personalunion, med den svenske kungen som överhuvud. 

Så blev det aldrig. Efter inledande framgångar, när den svenska armén gick fram som en dödsmaskin över polskt land, förstörde kyrkor och kloster, lemlästade, brände och våldtog, tvingades man långsamt tillbaka norrut.

Tåget över Bält 1658 är kanske den mest spektakulära delen av Karl X Gustavs fälttåg.

© Johann Philip Lemke/Hans Thorwid/Nationalmuseum

Sudda ut Danmark från kartan

Blickarna riktades nu mot Danmark, arvfienden som Karl Gustav redan tio år tidigare i ett brev till Oxenstierna menat borde utsuddas från världskartan. Annars skulle Sverige aldrig få lugn och ro. 

När Danmark sommaren 1657 levererade en krigsförklaring togs den närmast med glädje emot av Karl Gustav. Danskarna fick betala dyrt för sin krigsvillighet, och för att de underskattade den svenske kungens smarthet. 

Karl Gustavs trupper, betydligt större än väntat, ryckte upp i Jylland, och tidigt på året 1658 genomfördes det spektakulära iståget över Bält. 

I februari kunde svenskarna i Roskilde underteckna en fred som gav landet tillgång till hela den skånska Öresundskusten. Skåne, Halland, Bornholm, Blekinge, Bohuslän och Trondheims län blev svenskt. Större än så här skulle Sverige aldrig bli.

Djärv och orädd

Den ryktbara militära operationen visar på Karl Gustavs oräddhet, kallsinne och förmåga att tänka outside the box, för att använda ett modernt begrepp som beskriver konsten att hitta otippade lösningar utanför ramarna. 

Han var en snabbtänkt spelare som dessutom alltid tycktes ha turen på sin sida. Åtskilliga gånger hade han varit nära att dödas i strid. Under tåget över isen sjönk den vagn han just klivit ur för att istället sätta sig till häst. 

En härförare fick aldrig tveka, aldrig tappa initiativet, aldrig ”bliva försagd och låta händerna sjunka, utan gripa verket desto manligare an”, som Karl Gustav irriterat skrev i ett brev till sin svåger Magnus Gabriel De la Gardie. Denne var av ett helt annat skrot och korn än Karl Gustav och beklagade sig ofta och högljutt över olika svårigheter han mötte. Någon bra krigare blev han aldrig.

Allt sämre hälsa

Nu hade Karl Gustav bara knappt två år kvar att leva. Hans läkare oroade sig över kungens dåliga matsmältning och kraftiga väderspänningar, som ibland tvingade honom att vanka omkring i sin kammare nätterna igenom. 

Han arbetade jämt, åt och drack för mycket. Midjemåttet började närma sig 130 centimeter. Men hans personliga hälsa kom knappast i första rummet.

Det var riket som var Karl Gustavs angelägenhet, detta svenska rike som han så länge önskat skulle ta honom i bruk.

Hans maktanspråk kan tyckas huvudlösa. Efter Roskildefreden 1648 följde nya angrepp på Danmark, som om han inte kunde släppa tanken på att ta över hela det skakade öriket. 

Karl X Gustav är den framgångsrikaste av stormaktstidens svenska kungar, och under hans sista år som regent var riket som störst.

© Abraham Wuchters/Nationalmuseum

Fred inte prioriterat

Fred var inget prioriterat alternativ under den här tiden, krig var en del av livet och vardagen. Det var ett sätt att lösa politiska tvister och ett sätt att ordna ekonomisk tillväxt. När en armé väl var satt på fältfot var det lättare, och framförallt billigare, att hålla igång den än att avrusta. 

Flera historiker har velat se Karl Gustav som en fältherre som varken önskade eller klarade av ett liv i fred. Han ville ha sin armé igång och försörjd i främmande land så länge det överhuvudtaget var möjligt, han ville leva på resande fot, med sina trupper.

I sin biografi över kungen framhåller dock historikern Björn Asker att Karl X Gustav också hade andra intressen, som den ofärdiga reduktionen, ombyggnadsplaner för Stockholms slott och inte minst att skaffa sig fler legitima söner som kunde trygga tronföljden. Att kriget inte var allt fick han dock aldrig tillfälle att visa.

Träffade sin son

På julafton 1659 anlände Karl Gustav till Göteborg för att hålla riksdag. Fred anades på flera håll, men ännu behövdes manskap och pengar för att komma i bättre position inför eventuella förhandlingar, menade kungen.

För första gången mötte Karl Gustav i Göteborg sin son, den blivande Karl XI, som var tre år gammal. Det var inte många dagar den lille prinsen fick tillfälle att umgås med sin far. 

En vecka in i januari 1660 drabbades kungen av förkylning och hosta och blev snart sängliggande. Sjukdomen ville inte ge med sig, trots upprepade lavemang och åderlåtningar – tidens universalmedel mot allehanda åkommor. 

Hans läkare påpekade att kungen i grunden var i dålig kondition, plågad av fetma och buksmärtor. Hans midjemått uppgick nu till 136 centimeter. På slutet kunde han inte ligga till sängs på grund av andnöd och hicka.

Dog 37 år gammal

Natten till den 13 februari avled kung Karl Gustav, 37 år gammal, av allt att döma av lunginflammation. 

Till begravningsgudstjänsten i Riddarholmskyrkan i Stockholm i november anlände Kristina från Rom; hon hade åter börjat visa intresse för den svenska tronen. 

Snart slöts freder, oväntat fördelaktiga, med såväl Polen som Danmark. De skånska landskapen förblev i svensk hand, och införlivandet av dem har blivit Karl Gustavs bestående bidrag till svensk (och dansk) historia. 

Han blev den kung som suttit kortast tid på den svenska tronen. Men under hans krigsföretag stupade minst 70  000 svenska och finska soldater, det värvade manskapet oräknat.

Publicerad i Populär Historia 12/2009

Kanske är du intresserad av...

Läs också