Kaosets Karibien

Redan från början var Karibien en besvikelse. Inte hittade man ungdomens källa här, som det hade ryktats om, och inte stora fyndigheter av guld och silver h

27 december 2010 av Ulla Britta Ramklint

Redan från början var Karibien en besvikelse. Inte hittade man ungdomens källa här, som det hade ryktats om, och inte stora fyndigheter av guld och silver heller. Spanjorerna kallade öarna ”de oanvändbara” – islas inutiles. När fransmännen anlände blev det îles inutiles: Antillerna.

Stora Antillerna i norr är Kuba, Jamaica, Hispaniola, Puerto Rico och Cayman. Små Antillerna ser på kartan ut som en något framåtböjd ryggrad mellan Puerto Rico och Venezuela. Arkipelagen nordost om Kuba är Bahamas, och strax norr om venezuelanska kusten ligger ABC-öarna Aruba, Bonaire och Curaçao.

För moderna västerlänningar är Karibiska havet kanske mest känt som något man kryssar på. Två miljoner passagerare årligen forslas från hamn till hamn under de orkansäkra månaderna. Besöken är korta, utflykterna koncentrerade till naturens egna märkvärdigheter. Karibiens gröna vatten är frestande som en törstsläckande tropisk drink – kanske en saltstänkt Margerita. Öarna är kantspritsade med Guds vitaste sand.

Det är mycket som ser ut som det gjorde på Christofer Columbus tid. Han var den förste västerlänning som satte sin fot på de paradisiska öarna, utsänd av Spaniens kungapar år 1492. Columbus tjusades av grönskan som lovade evig fruktsamhet. Vad han inte visste var att när jorden väl en gång var uppluckrad miste den snabbt sin must. Karibien avspeglar i sin historia den här bedrägligheten. Herrar till en ö i dag kunde i morgon vara på väg bort, med fartygsfören riktad mot nya äventyr. Ön hade man sålt, eller bytt, till en annan makt, eller rentav till ett företag. Det här är ingens fosterland.

I dag lever fler än trettio miljoner människor i Karibien, nyss uppvaknade till en plötsligt demokratisk men fortfarande förvirrande heterogen värld: små öar, stora öar, somliga med tät regnskog, andra med öknar. Och med kanske hundra varianter av språk, sammansmältningar av de för tillfället rådande härskarspråken och folkens egna. Patois är samlingstermen för dessa språkhybrider, som kan skifta till och med mellan en ös nordsida och dess sydkust. Så beter sig språk när de kommer i kläm. Hur beter sig kulturen? Kanske på ett liknande sätt. Slår rot där den kan, i musiken, i myter, sagor och lögner, i vidskepelse. Öarna kom ofta i kläm. Imperierna hade så många andra problem, på platser som låg närmare tronsalen.

Spanjorerna hittade snart sitt guld och silver – på fastlandet. Härigenom avtog intresset för Karibien, och hamnarna som anlagts på Kuba, Jamaica och Hispaniola fick förfalla. Karibiska havet blev mer en transitsträcka som man måste igenom, där piraternas gerillakrig ständigt pågick.

Till ytan är det ungefär lika stort som Medelhavet, men här fanns inget Rom, inget cent­rum. Det gick definitivt inte att styra från Europa, det fick Filip II erfara. En order från det spanska kungapalatset El Escorial eller Madrid kunde ta månader, eller år, för att nå fram till Karibien. Det är typiskt för Filips regering att vad som gjordes för att försvara karibiska hamnar och de dyrbart lastade fartygen från Amerika till Sevilla, gjordes för sent. Pedro Menéndez de Avilés, utnämnd till befälhavare i Karibien år 1554, hann aldrig avsluta sina befästningsarbeten förrän sir Francis Drake hade gjort sitt. Denne pirat och officer vid engelska flottan hann under cirka tjugo år med sju större anfall mot den spanska traden. Vid hans tillslag 1573 blev bytet så stort att man tvangs lämna kvar femton ton silver som inte fick plats. Krigslyckan kunde skifta, men myten om Drake hade grundmurats och blev i sig ett psykologiskt underläge för Spanien.

Västvärlden kände till Spaniens desperata situation i Europa och dess oförmåga i Karibien, och nu flockades gamarna. Ärkefienden England var redan på plats i nya världen, likaså fransmännen. Holland gjorde sig fritt från spanskt välde i Europa och anlände till Karibien 1593–94. Under första delen av 1600-talet blev man den dominerande makten i karibisk kommers. Det var alltså ”sofistikerade” européer som dels ignorerade och dels medvetet misshandlade dessa öar och deras befolkningar, behandlade invånarna som själlösa handelsvaror, prostituerade dem och förstörde deras värde i egna och andras ögon.

Till 1800-talets slut tillhörde övärlden Europa. Under alla dessa hundratals år besökte aldrig någon spansk kung eller av honom utsänd representant Karibien. Inte heller kom något annat erövrarlands statsöverhuvud. Öarna blev Europas barn, födda utan navelsträng.

Mötet mellan Christofer Columbus manskap och Karibiens infödda – eller inflyttade från det närliggande fastlandet – hade varit en kollision mellan tidsperioder: stenåldern kolliderade med renässansen. Indianfolket arawakerna hade levt relativt bekymmersfritt. De jagade och åt ödlor, duvor, papegojor. Livnärde sig på ormar, maskar, spindlar och insekter. Fisk, skaldjur, ägg och kött från den gigantiska gröna sköldpaddan var delikatesser. Den söta yuca-plantan var den vanligaste grönsaken.

Det eviga sommarklimatet gjorde kläder och bostäder mindre nödvändiga. Livet var enkelt: man målade sina kroppar, skulpterade och tillverkade smycken och masker. Spelade ett bollspel som gav upphov till europeisk fotboll. Men under spanjorerna blev arawakerna slavar.

Kariberna var ett annat indianfolk som bebodde övärlden. Det var en mer aktiv, macho, kultur. Männen var experter på båtbygge och krigskonst och levde tillsammans i herrklubbsliknande reservat, medan hustrurna bodde separat i små hyddor. Också kariberna förslavades och dog ut inom några decennier. En spillra på cirka tretusen individer finns ännu i ett hörn av ön Dominica.

Sjukdomar var förmodligen den största orsaken till denna massdöd, samma sjukdomar som tog livet av både vita herrar och svarta slavar, för Karibien är inte bara en transportled för folk utan också för bakterier. Folk möttes – och utbytte parasiter. Man har gissat att så många som en tredjedel av alla nykomlingar dog under sina första två år på öarna, innan immunsystemen hunnit i fatt. Malaria och gula febern har genom tiderna varit de värsta farsoterna här – ”den vite mannens grav”.

Trots alla svårigheter var förhoppningarna stora på de nya områdena. En historiker beskrev på 1550-talet upptäckten av Amerika som ”den viktigaste händelsen sedan världens skapelse” – med ett fromt undantag för Kristi liv och död.

När öarna visade sig vara tämligen fattiga blev de första kolonisatörerna ordentligt besvikna. Columbus hade inte ens råd att betala sina underofficerare. Han hade beordrat varje infödd man och kvinna att leverera ett visst mått av guld, men de hade ingen aning om var de skulle leta. De hotades och revolterade, men revolten slogs ner.

En immigration av driftiga, arbetsamma européer, i stil med den som ägde rum i Nordamerika från sent 1700-tal och framåt, skulle aldrig äga rum i Karibien. Tropikerna liknar ingenting som européerna kände till. I Karibiens fauna levde inga vilda djur som kunde tämjas, och inget storvilt som kunde bidra till försörjningen. Frukter och grönsaker var exotiska men lömska. Boskap och grisar kunde man föra in, men hästar, sentimentala djur som alltid tycktes längta efter hemmets klöver, var trögare, och får svettades ihjäl.

Men trots att befolkningen så småningom lärde sig att mjölk inte bara kom från kokosnötter blev öarna aldrig något jordbruksparadis. Snarare såg de ut som militärförläggningar. Både aztekernas och inkans riken erövrades med Karibien som bas.

Under Spaniens fyrahundra år långa närvaro på de karibiska öarna gjordes inga allvarliga ansträngningar för att utveckla deras ekonomi. Man hade erövrat ”Indien” och blev, med tidens synsätt, automatiskt dess herrefolk. Spanien kunde därför ”stänga” detta område (som man inte visste hur stort det var) för andra stater, och det var just vad som hände.

Drottning Isabella (1451–1504) skrev med egen hand ”den indiska lagen”, som föreskrev att sjöfart till och från den nya världen endast kunde ske två gånger årligen, under den tid när de spanska konvojerna forslade de tungt beväpnade fartygens dyrbara laster till inlandshamnen i Sevilla. Därmed lade hon också locket på för öppen handel mellan de två kontinenterna, speciellt den säsongsberoende. Den karibiska sockerproduktionen som hade påbörjats 1530 fick därmed en sen start. Marknaden fanns ju i Europa.

Men den skulle växa. År 1700 konsumerade britterna fyra pund socker per capita och år – en ranson som snart hade ökat till 110 pund. Profiten var exempellös och sägs till stor del ha finansierat den tidiga industrialiseringen i England. Men marken utarmades, och aldrig dittills eller senare hade ett lägre pris satts på mänsklig arbetskraft. Svarta slavar från Västafrika utnyttjades och dog i drivor, nästan alla barnlösa. Nya skeppslaster slavar anlände i oavbruten följd.

Produktionen hade varit otänkbar utan slavarbete. På 1750-talet var nästan nio av tio invånare i Karibien slavar. Större eller mindre slavuppror förekom praktiskt taget under hela epoken, cirka 1640–1840.

I mitten av 1800-talet avtog sockerhaussen så plötsligt att man kan tala om en krasch. Slavsystemet, som från början varit en stöttepelare i de många karibiska samhällsformerna, upphörde att fungera under perioden 1794–1886. Därmed avtog också sockerindustrins guldålder. Den långa övergångstiden präglades av våldsdåd och politiskt kaos. Somliga befriade slavar var villiga att stanna kvar och försöka försörja sig som småbrukare, i ett helt nytt och oprövat bysystem. Andra gav fritt utlopp åt ett länge uppdämt behov av hämnd. Många flydde också, i den stora arbetslöshetens tecken. År 1930 fanns fler människor från Jungfruöarna i Harlem, New York, än kvar i Karibien. Alla drabbades av det ekonomiska sammanbrottet.

Det spanska Amerika passade på att göra sig fritt under 1800-talet, med början åren 1808–12, när Napoleons trupper ockuperade Spanien. 1824 var ”de oanvändbara öarna” allt man hade kvar. När också de sista av dessa, Kuba och Puerto Rico, förlorades i det spansk-amerikanska kriget 1898, drabbades hemlandet inte bara av stora ekonomiska och politiska svårigheter, utan också av en identitetskris. Det spanska imperiets dagar var förbi.

Fortfarande har demokratin ännu inte riktigt på allvar anlänt till Karibien. Från en av Jungfruöarna, S:t Thomas, rapporterar författaren Jerry Mashaw i sin bok Seasoned by Salt (2003) att han finner atmosfären flyktig, och att arkitekturen påminner om teaterkulisser som när som helst kan bäras bort. Människorna präglas av en rastlöshet, som på genomresa med lätt bagage. De flesta som bor här föddes någon annanstans. Eftersom S:t Thomas tillhör USA är de amerikanska medborgare, men saknar rösträtt, och betalas mindre än sina landsmän på fastlandet.

När marken hävde sig i Haiti för snart ett år sedan, skakades i viss mån också resten av världen, åtminstone så pass att man började leta efter kartboken. Något hade dock börjat hända. FN hade nyss utnämnt Bill Clinton till sitt sändebud i västra halvklotets fattigaste nation, Haiti. Och redan efter tre månader på posten som USA:s utrikesminister, i april 2009, besökte Hillary Clinton samma land. Samma månad hade president Barack Obama, i spetsen för 33 andra amerikanska nationers ledare, deltagit i ett toppmöte i Port of Spain, huvudstad i Trinidad och Tobago.

Hösten 2009 anlände till samma plats drottning Elisabeth, och var därmed den första brittiska monark som besökte den ö som i 165 år (1797–1962) varit engelsk koloni. Hon kom för att inviga det Kinafinansierade och exklusivt designade National Academy för the Performing Arts.

Man talar, när detta skrivs, om långsiktiga internationellt stödda projekt för Haiti. Ska dagen äntligen gry över Karibiska havet?

Ulla Britta Ramklint är författare och journalist. Hon har rest i Karibien vid ett flertal tillfällen.

Att läsa: Haiti – past, present, future (2010) av Tim Detellis.

Kanske är du intresserad av...

Läs också