Kanalbygget som blev en skandal

Den stora Panama-skandalen för hundra år sedan var väsentligen en fransk skandal. Den skakade det franska politiska etablissemanget i grunden och avslöjade

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Den stora Panama-skandalen för hundra år sedan var väsentligen en fransk skandal. Den skakade det franska politiska etablissemanget i grunden och avslöjade svårartad rättsröta i de finaste kretsar. Berömda män, bland dem Gustave Eiffel, ställdes inför rätta, och några dog en plågsam död. Antisemitismen stack upp sitt fula huvud – en föraning om Dreyfus-affären något årtionde senare. I den stora kalabaliken glömdes det nästan helt bort, att skandalen hade sitt ursprung i en kanal som skulle byggas i en helt annan del av världen, i ett land som ännu inte ens fanns men som skulle skapas genom en imperialistisk kupp – och det är kanske en ännu större skandal än den som just nu fyller hundra år.

Den första av flera rättegångar inleddes i Paris i januari 1893. Centralfiguren var då för gammal och sjuk för att personligen inställa sig i rätten. Han hette Ferdinand de Lesseps, och han hade 1869, när hans livsverk Suezkanalen invigdes, varit en av samtidens stora hjältar.

Han kallades ”den store ingenjören”, men någon teknisk utbildning hade han inte. Han var inte heller ett finansgeni eller någon större administrativ begåvning. Han råkade bara känna Egyptens härskare Mohammed Said, som fångades av de Lesseps’ fixa idé att det borde byggas en kanal genom Egypten och till åtminstone hälften finansierade den idén (den andra hälften kom från 25 000 franska aktieägare).

Att Said och hans efterföljare, khediven Ismael, drev Egypten till ruinens brant och därmed förlorade kanalen till brittiska och franska bankintressen, reducerade inte de Lesseps’ berömmelse i folkopinionen. (Khediven byggde också ett stort operahus i Kairo enbart för uruppförandet av Verdis ”Aida” i samband med kanalinvigningen – Verdi blev olyckligtvis inte färdig förrän två år senare.)

Kanalen ett storverk

Han var sin tids store fixare – en ”entrepreneur extraordinaire” – och det var inte så konstigt, att han efter Suezkanalen ville ge sig på ännu ett historiskt storverk, Panamakanalen.

I maj 1879 samlades i Paris, på de Lesseps’ initiativ, Congres International d’studes du Canal Interocéanique, en väldig tillställning med 136 delegater från 22 länder. Mest applåder fick Kinas delegat, eftersom tidningarna hade aviserat att kinesisk arbetskraft skulle bygga kanalen. Den amerikanska delegationen var skeptisk och mer intresserad av en kanal tvärs över Nicaragua än en genom Panama. de Lesseps tänkte sig en kanal i jämnhöjd med havsytan, utan slussar, i stort sett som Suezkanalen, vilket ingenjörsexpertisen vid kanalkongressen inte trodde på. Men med sin entusiam, charm och världsberömmelse drev de Lesseps genom sin linje: Panamakanalen skulle byggas, och de Lesseps skulle organisera finansieringen av bygget.

Väldiga satsningar

Återigen lyckades Ferdinand de Lesseps, nu 75 år gammal, entusiasmera franska småsparare och aktiespekulanter. Inalles 800 000 franska män och kvinnor satsade pengar – och många alla sina besparingar – på det stora kanalprojektet.

Byggandet satte i gång, med oerhörda umbäranden och smygande död som drabbade både arbetarna, nu inte så många kinesiska kulier som svarta västindier, och de europeiska ingenjörerna och teknikerna, som dog som flugor i gula febern och malaria, för vilka sjukdomar det ännu inte fanns vare sig bot eller profylax. Medicinstudenter i Europa och Nordamerika hade redan när en järnväg tidigare byggdes över Panama-näset fått öva sig i att dissekera på kadaver som exporterades i stora mängder från Panama.

Det var naturligtvis ett gigantiskt projekt. Bortsett från de krig mänskligheten genom tiderna slösat pengar på var Panamakanalen den största och mest kostsamma enskilda satsning som dittills gjorts på planeten. Den krävde betydligt mer omfattande ingenjörskonst än Suezkanalen.

Från Colón vid atlantkusten (som paradoxalt nog ligger väster om mynningen vid Stilla havet) till Panama City skulle man gräva sig genom mangroveträsk, bygga en fördämning mot den svårtyglade Chagresfloden, och spränga sig genom vattendelaren mellan Atlanten och Stilla havet, Kordillerernas sträckning över Panamanäset. Väldiga ras inträffade. När regntiden kom gled hela bergssluttningar ner över kanalbygget, på ett underlag av blålera. Kalkylerna hade varit alltför optimistiska. Det visade sig att man underskattat volymen jord och berg som måste schaktas, och felräkningen motsvarade hela den volym som schaktades bort vid byggandet av Suezkanalen!

Det är möjligt att ekonomisk katastrof hade kunnat undvikas, ja rentav att de Lesseps skulle lyckats med ännu ett gigantiskt kanalprojekt, om det i tid hade gått att övertyga honom om att Panama-kanalen inte kunde byggas helt utan slussar. Han framhärdade. Han var den store hjälten, en vital åldring som vid hög ålder fortsatte skaffa inalles tolv barn till världen i sitt andra äktenskap med en ung, vacker fru. Han var oförbrännelig.

I Panama kämpade ingenjörer och arbetare mot en fientlig natur och dödliga sjukdomar. När de Lesseps slutligen övertygades om att slussar måste byggas, gjorde han genidraget att engagera Eiffeltornets skapare, Gustave Eiffel, som sin chefsingenjör – och gick till franska folket ännu en gång med en bön om att köpa en ny emission av kanalbolagets aktier. De tåliga franska småspararna litade på honom ännu ett varv.

En ekonomisk krasch

Kraschen kom i december 1888. de Lesseps’ Compagnie Universelle du Canal Interocéanique inställde betalningarna. Han gav sig ändå inte. Ett nytt bolag skulle bildas, fler aktier säljas. I februari 1889 tillsattes en konkursförvaltare. 15 maj 1889 upphörde kanalbygget på Panamanäset.

Märkligt nog dröjde det, trots konkurs och hundratusentals franska privatpersoners personliga ruin, trots vidden av katastrofen, flera år innan Panama-skandalen verkligen blev en skandal. Panik utbröt inte. Folk demonstrerade inte. Vissa litade på att franska staten – eller varför inte de Lesseps en gång till? – skulle rädda situationen. Andra accepterade kraschen som något oundvikligt i 1800-talets nya spekulationsekonomi. Livet i Frankrike fortsatte i gamla hjulspår.

Det är möjligt att det inte alls blivit någon ”affaire de Panama”, någon skandal, om inte landets ledande antisemit, Edouard Drumont, hade bestämt sig för att piska upp en kampanj.

Drumont hade skrivit en lång och hätsk bok på tusen sidor, La France Juive (Det judiska Frankrike), som fått stor upplaga och gjort honom både berömd och avskydd i landet. Hans tes var att Frankrike hotades av finanskapitalet och av judarna, som han ansåg identiska. Fransk-tyska kriget 1870–71, som slutat i franskt nederlag, hade planerats av judarna. Det stora finanshuset Rothschild var judiskt. Var det inte också så att det stora Panama-débaclet och Universella interoceaniska kanalbolagets fall hade manövrerats fram av judarna?

Drumont utgav ännu en bok, La Dernière Bataille (Sista striden) 1890, som beskrev, till stor del överdrivet och lögnaktigt, hur kanalbolagets miljarder förskingrats i Panama, på champagne och lyxliv snarare än missriktat arbete. Boken blev en bestseller. Han startade en egen tidning, La Libre Parole (Det fria ordet), som excellerade i antisemitiska utfall men inte blev någon större försäljningssuccé, förrän Drumont i september 1892 i en serie sensationsartiklar verkligen tycktes leda i bevis att Panama-bolagets krasch berodde på en judisk komplott.

Det fanns faktiskt en livslevande jude bland andra framstående personligheter i och kring det kapsejsade kanalbolaget. Han hette Jacques de Reinach, var baron, bankir och ursprungligen tysk. Han hade tidigt engagerats av de Lesseps för att sköta kanalbolagets finanser, framför allt den stora upplåningen. Det skulle visa sig att han också haft ansvaret för de omfattande mutor, till politiker, journalister, tidningsutgivare och en rad andra inflytelserika personer, som kanalbolaget ansett sig böra betala för att få förmånlig press och gynnsamma beslut av regering och nationalförsamling.

Utpressade finanschef

Till antisemiten Drumonts stora förtjusning fanns det i panamakanalshärvan ännu en utlänning och jude. Han hette Cornelius Herz och var visserligen född i franska Besançon men av tyska föräldrar som när han var tre år gammal hade emigrerat till USA. Unge Herz tycks ha varit en framgångsrik lurendrejare, som utan medicinarexamen (han förklarade ständigt att hans diplom brunnit upp i den stora branden i Chicago) byggde upp en praktik som hjärnspecialist i San Francisco, under hypnos lurade en välbärgad patient att skriva ut en fet check och därefter flydde till Paris.

I Frankrike blev Herz en av politikern Georges Clemenceaus intimaste vänner – och det skulle visa sig att Herz var en av dem som mest framgångsrikt skott sig på kanalbolaget, utan att egentligen någonsin utföra några tjänster som tack. Man har gissat att han utövade utpressning av okänt slag mot finanschefen de Reinach. Sammanhanget har egentligen aldrig klarlagts, men Herz blev snabbt en centralfigur i den växande Panama-skandalen.

Det hela nådde sin kulmen i november 1892, då den olycklige baron de Reinach, förföljd i pressen och i nationalförsamlingen för att ha delat ut omfattande mutor, återfanns död i sitt hem efter att ha tagit gift. I nationalförsamlingen reste sig högerledamoten Jules Delahaye, känd som en hatisk man, och förklarade att 150 deputerade hade sålt sig till kanalbolaget. En utredning tillsattes. Regeringen föll. Fler regeringar skulle falla – och bland andra Clemenceau skulle på grund av sin nära vänskap med den skumme utpressaren Cornelius Herz i följande val bli så grundligt utslagen att han inte återkom i politiken förrän gott och väl ett årtionde senare. (1917, vid 76 års ålder, skulle han i stor stil rehabilitera sig som den franska nationens räddare och Tysklands gissel i första världskrigets slutskede.)

Flera inför rätta

Medan skandalen vidgades och hans kompanjoner och vänner i kanalbolaget (bland dem hans son Charles, som varit en nära medarbetare) stod inför rätta, satt Ferdinand de Lesseps, nu långt över 80 och plötsligt och dramatiskt åldrad, apatisk i sitt hem. När han avlidit något år senare, skulle det dröja ytterligare ett årtionde innan en annan visionär, USA:s dynamiske president Theodore Roosevelt, fullföljde det Panama-projekt som de Lesseps påbörjat.

Då skulle också de amerikanska fullföljarna av kanalprojektet utnyttja de senaste medicinska rönen för att effektivt bekämpa gula febern och förebygga malaria bland arbetare och ingenjörer i Panamas gröna helvete. För att USA skulle få fullständig kontroll över den kanal man byggde arrangerade Roosevelt alldeles lagom en kupp, utförd av entusiastiska panamanska nationalister, som bröt loss provinsen Panama från Colombia varpå den omedelbart erkändes som en egen nation av USA.

De panamanska patrioterna hann emellertid inte i tid för det högtidliga undertecknandet av ett kanalavtal mellan deras egen republik, helt nystartad, och USA – ett avtal som under det närmaste seklet skulle ge USA i stort sett oinskränkta rättigheter i zonen på ömse sidor om den nybyggda kanalen. I de panamanska patrioternas ställe undertecknade Philippe Buneau-Varilla, fransk byggnadsingenjör och en av de Lesseps’ gamla medarbetare och en som genomlevt och överlevt hela det väldiga projektet.

Omfattande PR-kampanj

Det var inte alls självklart att USA skulle fullfölja kanalprojektet just i Panama. Nicaragua var, ännu när Roosevelt tillträdde som president, det populäraste alternativet. Men Buneau-Varilla och hans medhjälpare, som övertagit konkursboet efter det franska kanalprojektet, inledde med en omfattande PR-kampanj, där de bland annat påpekade vilka farliga vulkaner som existerade i Nicaragua. De lyckades påverka amerikanska politiker, inte minst Theodore Roosevelt, och ett viktigt argument var förstås att kanalbygget faktiskt redan påbörjats av fransmännen och att priset för det nybildade New Panama Canal Company vid årsskiftet 1901–1902 rasade med 60 procent, vilket med ens gjorde det mycket intressant för USA:s del att överta bolaget och därmed en stor mängd redan utfört arbete.

1907 återupptogs byggandet av Panamakanalen, nu under amerikansk ledning, och man fortsatte att sätta rekord. Mer än 25 miljoner kilo dynamit, mer explosionskraft än USA använt i alla sina krig fram till dess, skulle användas för kanalen och för genombrottet av vattendelaren, den så kallade Culebraskärningen.

Tre väldiga dubbelslussar byggdes på atlantsidan för att lyfta fartygen till Gatunsjön, den damm som utgör högsta nivån – 26 meter – för kanalen och som betvingade den oberäkneliga Chagresfloden. Via ännu en konstgjord sjö, Miraflores, 12 meter över havet, sänks fartygen ned till havsnivån genom ytterligare två dubbelslussar till utloppskanalen vid Balbos strax intill Panama City.

Själva invigningen av Panamakanalen blev paradoxalt nog en ganska lågmäld historia. Man hade tänkt sig att det gamla slagskeppet Oregon – som under USA:s krig mot Spanien, just när systerfartyget Maine sprängts i luften i Havannas hamn, i avsaknad av Panamakanal tagit två månader på sig för att runda Kap Horn och till sist utkämpa ett sjöslag vid Santiago de Cuba mot spanjorerna – skulle bli första båt genom kanalen. Men först blev i stället en simpel cementbåt, Cristobal, och invigningen den 15 augusti 1914 kom i skymundan för mycket större händelser. Borta i Europa hade första världskriget börjat.

I Frankrike hade den stora Panama-skandalen vid det laget nästan glömts bort. Men i Panama självt inleddes ett olyckligt århundrade i en nation som skapats kuppartat på den store grannens uppmaning och som skulle förbli en miserabel politisk konstruktion – strandtomten på ömse sidor om det stora imperiets mödosamt byggda kanal.

Björn Kumm är journalist och medarbetare i Populär Historia. Senast intervjuade han Erik Åsard om ”The New Deal”.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också