Johannes Bureus

Han var, som andra lärda på 1600-talet, en mångkonstnär. Mest känd är Johannes Bureus för sin inventering av svenska runstenar, ett arbete som påsky

16 januari 2012 av Mats G Larsson

Han var, som andra lärda på 1600-talet, en mångkonstnär. Mest känd är Johannes Bureus för sin inventering av svenska runstenar, ett arbete som påskyndades av drottning Kristina.

Det man lärt sig som barn sitter gärna kvar i sinnet hela livet och påverkar synen på vad som är de givna förutsättningarna för vårt vetande om världen. Även stora forskare är fångar i sin egen tid, särskilt när det gäller före­ställningar om det övernaturliga.

Den lysande 1600-talsmatematikern Leibniz räknar således i sina filosofiska arbeten både andar och odödliga själar som lika faktabaserade begrepp som den iakttagbara verkligheten. Också hans samtida, Isaac Newton – en av historiens mest framstående matematiker och naturforskare – ägnade sig på äldre dagar åt religiösa grubblerier och försökte bland annat beräkna tidpunkten för jordens undergång.

Det hade även Sveriges förste svenske runforskare, Johannes Bureus (1568–1652), gjort. Vid sidan av sin fornforskning närde han nämligen ett stort intresse för mystiken, och det var sina arbeten inom detta område som han själv såg som sin viktigaste insats i livet. På samma sätt som Newtons grubblerier på området har de hamnat i skonsam glömska.

Intresset hade börjat på allvar med en stark uppenbarelse Bureus fått i samband med en resa i Dalarna tillsammans med Gustav II Adolf, som han var lärare till under dennes uppväxt. Plötsligt tycktes allt stå klart: de gudomliga sanningarna, bibelns hemliga innebörd och Guds vilja med honom själv och hans liv. Han var en av Guds utkorade och satt att förmedla de himmelska budskapen till människorna.

Efter detta lade han ner stor möda på att tolka Den heliga skrift enligt de så kallade kabbalistiska lärorna, vilka innebar att man med hjälp av bibelorden och deras ordningsföljd trodde sig kunna finna all vishet.

Ett särskilt intresse hade han för Uppenbarelseboken, vars profetior han likt många andra religiösa fantaster förlade till sin egen tid.

År 1666 skulle en första dom och uppståndelse äga rum, förutsade han, och sju år senare skulle världens undergång med tillhörande slutgiltiga dom påbörjas.

Inte ens under sin egen tid fick Bureus något riktigt genomslag för sina idéer, även om han möttes med sympati av företrädare för andra liknande läror som florerade i Europa vid denna tid.

I stället blev han ibland utsatt för hån och gjord till åtlöje, och en av hans skrifter blev av en fransk lärd uttryckligen betecknad som ”gallimatias”.

Ungefär så skulle säkert även de flesta av dagens människor uppfatta hans teorier, om nu någon till äventyrs ville fördjupa sig i dem. Och det är inte heller för dessa som Bureus gjort sig känd och respekterad, utan för sin bestående insats när det gäller runforskningen. Här möter vi nämligen en helt annan sida av hans personlighet: en noggrann och analytisk upptecknare och uttolkare av runorna och deras olika former och av hundratals runinskrifter från olika delar av landet. På detta område var Bureus en verklig pionjär som lade grunden till den efterföljande forskningen.

Namnet Johannes Bureus är en latinisering av Johan Bure, där efternamnet var taget efter moderns härstamning från gården Bure i Skellefteå socken. Själv föddes den blivande forskaren dock i Åkerby inte långt från Uppsala, där hans far var präst. Det är en av landets mest runstensrika trakter, och intresset för de då så gåtfulla monumenten väcktes tidigt hos honom. Men den sten han enligt sin egen utsago lärde sig att läsa runor på stod inte där utan fungerade som tröskelsten i den nuvarande Riddarholmskyrkan i Stockholm. Den lyckades han tyda år 1594, och i och med detta låg fältet fritt för ytterligare forskning – materialet var ju i stort sett outtömligt.

Bureus var inte först med att presentera läsningen av själva runtecknen. Det hade redan reformatorn och historikern Olaus Petri och bröderna Johannes och Olaus Magnus gjort tidigare under 1500-talet. Men ingen annan hade studerat runorna systematiskt eller redovisat realistiska tolkningar av enskilda runinskrifter.

Redan fem år efter sin tolkning av Riddarholmsstenen kunde Bureus ge ut en stor runtavla i folioformat, graverad på koppar av honom själv och späckad med bilder av runstenar, runstavar (runkalendrar), olika runalfabet, förklarande tabeller och olika texter på latin. Titeln på bladet skrevs förstås med runor: Runakänslones lärespån, där det första ordet inte som man skulle kunna tro syftar på känslor utan betyder ”kunskap”.

Bureus förfäktar på sin tavla också runornas svenska ursprung och förklarar även enligt tidens tankar att Sverige var det land varifrån de olika folken en gång utvandrat. Och det var de gamla göterna här i landet som själva talade på de uråldriga inskrifterna, det folk som en gång under sin kung Berik gett sig ut i världen för att lägga under sig rike efter rike nere på kontinenten.

Detta var givetvis särskilt viktigt att framhålla mot bakgrund av den ständiga tävlan med danskarna, som (med rätta) hävdade att det var från dem runalfabetet nått Sverige.

I denna fråga utkämpade Bureus och den danske runforskaren Ole Worm under flera år hätska ordstrider, Bureus bland annat i form av nidvisor.

Till en början var runforskningen dock inte mer än en delsyssla för honom. Hans uppdragsgivare hertig Karl, sedermera Karl IX, hade visserligen ett stort intresse för den historiska verksamheten. Men han satte ändå in sin begåvade kanslist på andra uppgifter av det mest skiftande slag. Förutom att Bureus blev lärare till tronföljaren Gustav Adolf var han bland annat notarie vid Uppsala möte, korrektor vid tryckningen av bibeln, deltagare i olika riksdagar och sändebud vid fredsförhandlingar med Danmark.

Ersättningen blev dock ytterst mager och oregelbunden, och långt in på 1600-talet led Bureus brist på pengar. För att försörja sig blev han därför tvungen att ta olika sidoupp­drag; bland annat använde han sin konstnärliga begåvning till att mot ersättning göra teckningar och gravera sigill. Han var nämligen en mångkonstnär av ovanliga mått som även skrev poesi, tillverkade astronomiska instrument och reparerade klockor.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att det gick trögt med själva publiceringen av forskningsresultaten – trots att Bureus under sin verksamhetstid hann uppteckna så många som 600 inskrifter från olika delar av landet. Efter den stora runtavlan tog det ett helt kvartssekel innan ett femtiotal träsnitt föreställande runstenar kom i tryck, och därefter lika lång tid innan ytterligare ett par hundra inskrifter trycktes som kopparstick i en mindre serie.

Denna långsamma publiceringstakt väckte till slut kungligt misshag. År 1648, när Bureus var 80 år gammal, fick han ett brev från drottning Kristina med klagomål på hur lite han uträttat under den långa tid han haft på sig, och uppmanades att nu göra så mycket han kunde under återstoden av sitt liv. Sedan dröjde det inte mer än ett halvår förrän han fick befallning att ”inventera ifrån sig antikviteterna” och därmed avsluta sin livsgärning.

Bureus gjorde också ett mindre lyckat försök att återinföra runalfabetet som skriftspråk i riket. I den andan gav han ut ABC-böcker med runor i stället för latinska bokstäver och med texter i form av böner och bibelord. Och som om inte detta vore nog ägnade han sig åt svensk språkforskning och skrev lärda arbeten i ämnet, vilka lett till att han brukar betraktas som den svenska grammatikens fader.

Dessa vetenskaper kunde den lärde mannen hålla fria från sin mysticism på samma sätt som dokumentationen och den rent språkliga tolkningen av runinskrifterna. Det hindrade dock inte att han tyckte sig se andra budskap bland de gamla tecknen, precis som när det gällde bibeln och kabbalan. Han myntade begreppet adulrunan, som innebar att varje runa vid sidan av sin fonetiska betydelse även hade en dold mening. Här fanns hemliga kunskaper och förborgad vishet om det gudomliga att ta fram för den som rätt kunde tyda tecknen, menade han.

Bureus funderingar och drömmar har nu mest intresse som kuriositeter. Men den gamle fornforskarens trägna och noggranna arbete med att söka upp och dokumentera run­inskrifterna har kommit att få betydelse än i dag. Flera av runstenarna finns nämligen inte längre kvar utan är kända bara tack vare hans uppteckningar, andra har blivit skadade och har kunnat kompletteras tack vare honom.

Genom hans uppgifter känner vi dessutom den ursprungliga placeringen för flera nu förstörda eller flyttade monument. Detsamma gäller hans utgåva av den medeltida En nyttig bok om konunga styrelse och hövdinga, som är det enda bevarade exemplaret av detta verk eftersom den medeltida handskriften inte längre finns kvar.

Det var också tack vare Johannes Bureus som det stora kungliga intresset för landets forntid tog sin början, för att sedan kulminera med den förordning om inrapportering och lagligt skydd av fornlämningar som Karl XI:s förmyndarregering kungjorde år 1666. Bureus var ju lärare åt den blivande kung Gustav II Adolf och hade därmed stora möjligheter att påverka dennes syn på värdet av landets fornminnen. Genom sitt resande landet runt för att avbilda runstenar och inventera fornlämningarna – eller ”antikviteterna” som de då kallades – kan han dessutom betraktas som Sveriges förste riksantikvarie.

Mats G Larsson är arkeolog och författare.

Bureus
Bureus
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också