Jakten på vårt ursprung

När Louis Leakey körde sin gamla T-Ford genom 1920-talets Östafrika, på den första östafrikanska arkeologiska expeditionen, var det en belöning för hans

15 mars 2001 av Martin Widman

När Louis Leakey körde sin gamla T-Ford genom 1920-talets Östafrika, på den första östafrikanska arkeologiska expeditionen, var det en belöning för hans envishet och brinnande övertygelse. Det var också en personlig seger över hela det akademiska etablissemanget i Cambridge som menade att hans sökande efter människans ursprung i Afrika var meningslöst och till och med ett svek mot den egna rasen.

I kolonialtidens England var Afrika en mörk och primitiv kontinent som inte var lämplig för Homo sapiens ursprung. Många kollegor försökte avråda den unge entusiastiske arkeologen från att resa iväg på sina afrikanska expeditioner – det var i Europa eller möjligen Asien man borde söka. Men Louis Leakey skulle visa att de hade fel och hans första expedition följdes av många fler.

Genom sin passion och envishet lade han grunden till den moderna vetenskapens sökande efter människans vagga i Östafrika. Han inledde också en familjedynasti och under nästan ett helt sekel har familjen Leakey fortsatt att gräva i Kenya och Tanzania. Så sent som i fjol gjorde familjen nya fynd vid Turkanasjön som berättar om människans förfader som levde på kontinenten för drygt fyra miljoner år sedan.

Byggde på Darwin

Louis Leakey var tidigt övertygad om att det var i Afrika man skulle söka efter människans ursprung. Han byggde till stor del sin övertygelse på Darwins resonemang:

”I var och en av de stora regionerna i världen är de levande däggdjuren nära släkt med de arter som utvecklats i denna region. Det är därför troligt att Afrika tidigare beboddes av utdöda människoapor nära släkt med gorillan och schimpansen: och eftersom dessa två arter är människans närmaste släktingar är det något mer sannolikt att våra tidigare föregångare levde på den afrikanska kontinenten än någon annanstans.”

En annan bidragande orsak till passionen för Afrika var att han att han vuxit upp i Kenya. Han älskade livet på den afrikanska savannen – att ge sig ut på enkla expeditioner, leva i tält omgiven av lejon, leoparder och elefanter passade honom perfekt.

”Sparvhökens son”

Louis Leakey föddes 1903 på Kabete missionsstation i hjärtat av Kikuyuland och uppväxten på den afrikanska landsbygden kom att prägla honom för resten av hans liv. Han invigdes i kikuyufolkets liv och kultur och gavs namnet Wakuruigi – ”Sparvhökens son”.

När han som sextonåring lämnade det fria livet på den afrikanska landsbygden och kastades in i det engelska skolväsendet blev kontrasterna besvärliga. ”Det var en av de mer traumatiska upplevelserna i mitt liv”, skrev han i sin självbiografi om mötet med den engelska skolan. Utan kännedom om kricket och skoluniformer blev han isolerad och utanför.

Den unge Louis satsade hårt på att så snabbt som möjligt klara av sina studier så att han kunde återvända till Afrika. Han hade redan som tolvåring läst en äventyrsroman om ett stenåldersfolk – den hade övertygat honom om vad han skulle ägna sitt liv åt.

På plats i Cambridge började han omedelbart studera antropologi och arkeologi och hade redan bestämt sig för att det var den afrikanska historien han skulle söka efter.

För att i någon mån kompensera för den förödmjukande behandling han blev utsatt för av sina studiekamrater ville han mer än något annat visa sig duktig i rugby. En dag i oktober 1923 fick han chansen. Lagkaptenen gav honom en plats i laget och Louis hoppade in i matchen. Han gjorde, enligt honom själv, sitt livs match men saknade erfarenhet av spelet och fick snart en spark i ansiktet av en motspelare. Leakey togs av planen men kastade sig efter bara några minuters vila åter in i spelet – bara för att få ytterligare en spark i huvudet. Han låg livlös kvar på gräset och måste bäras ut på bår. Louis fick svår huvudvärk och enligt läkarna hade han drabbats av posttraumatisk epilepsi (han kom under resten av sitt liv att lida av denna skada). Det fanns ingen annan behandling än lång tids vila.

Skadan, och den konvalescens som Louis ordinerades, kom att få avgörande betydelse för hela hans karriär. Han hade hört talas om en expedition som skulle resa till Tanganyika (nuvarande Tanzania) för att leta dinosauriefossil och ansökte om att få följa med. Expeditionen, som organiserades av British Museum, leddes av dinosaurieveteranen William Cutler. Eftersom denne aldrig tidigare varit i Afrika hyrdes Louis in för att sköta logistiken.

Den vila som ordinerats av skolläkaren kom han således att ägna åt fossiljakt i Afrika: ”Om jag inte råkat ut för olyckan skulle jag definitivt inte ansökt om att få följa med på expeditionen, och skulle därmed aldrig ha fått några praktiska erfarenheter av metoder för insamling och konservering av fossil ... Min lycka hade vänt på ett högst oväntat sätt”, skrev Louis i sin självbiografi.

Typisk afrikansk safari

Expeditionen skickades till Tendaguru i det inre av Tanganyika. Där hade en tysk expedition några år tidigare hittat ett komplett skelett av Brachiosaurus, ett av de största landlevande djuren någonsin, i en uttorkad forntida flodbädd. Nu ville engelsmännen visa upp ett likadant fynd. Tillsammans med 37 bärare gick Louis och William Cutler i tre dagar in i den afrikanska vildmarken och upprättade sitt läger av hyddor på savannen. Det var en för sin tid typisk afrikansk safari – Cutler och Leakey var utrustade med kakifärgade shorts och skjortor, tropikhjälmar och gevär.

I sex månader sökte Cutler och Leakey igenom området – de led av det heta klimatet och isoleringen. Båda drabbades dessutom av malaria och Cutler blev så sjuk att han tillbringade en stor del av tiden till sängs. Han kom bara då och då ut ur sin hydda för att inspektera de djupa diken som grävdes på jakt efter dinosauriefossil och ett halvår efter expeditionen dog han i sviterna efter sjukdomen. Något fullständigt skelett hittade man dock aldrig – bara delar av dåligt bevarade och svårt skadade dinosauriefossil.

Trots den tragiska utgången och det klena resultatet var Louis Leakey frälst – det äventyrliga fältarbetet i Afrika passade honom och han var till fullo nöjd med vad expeditionen gett honom.

Efter expeditionen återvände han till Cambridge och avslutade snabbt sina studier med toppbetyg. Erfarenheterna från dinosaurieexpeditionen gjorde Louis mer än vanligt otålig och han satsade alla sina pengar i en egen forskningsresa till Afrika. Under det förpliktigande namnet East African Archaeological Expedition seglade han tillsammans med en studiekamrat till Mombasa 1926. Han hade just hunnit fylla 23 år.

Det här var den första av många arkeologiska expeditioner som Leakey skulle leda i Östafrika. Med en gammal T-Ford reste han tillsammans med kamraten Bernard Newsam genom Kenya på jakt efter förhistoriska lämningar. Expeditionen var enkel, man följde smala stigar över savannen och upprättade sina tältläger på den afrikanska savannen. De grävde på flera platser runt om i Rift Valley – det stora förkastningssystem som löper genom hela östra och södra Afrika. De sökte vid stränderna av sjöar och i grottor – platser som Louis antingen hade ett känslomässigt förhållande till eller där han hört att fossilerade ben dykt upp tidigare. Hela dagarna grävde Louis frenetiskt och på kvällarna, när lejon, hyenor och bufflar strök omkring i mörkret, undersöktes och sorterades fynden i skenet från fotogenlampor.

När Louis Leakey inledde sina undersökningar i Östafrika började han i princip från noll, men redan under den första expeditionen gjordes många viktiga fynd. Man hittade gravar, enkla stenföremål och keramik och så småningom började Leakey rita upp en kulturhistorisk utveckling för Östafrika som ingen hade gjort före honom. Tidigare forskning menade att alla kulturella framsteg gjordes i Europa och spred sig därifrån ut över världen. Men Leakey menade att det fanns en annan verklighet.

Drevs av fanatisk tro

Leakey levde under sina första expeditioner helt för utgrävningarna och ägnade dem all tid. Han arbetade nästan maniskt för att bevisa att det var i Afrika människans ursprung fanns. Övertygelsen byggde inte i första hand på vetenskapliga argument, eftersom det fanns så få fynd från Afrika vid den här tiden, utan snarare på en fanatisk tro. Redan 1928 skrev han den första av 40 artiklar i tidskriften Nature om sina fynd och lanserade teorin att den mänskliga kulturen sannolikt utvecklats i Afrika för att sedan sprida sig norrut och ut över världen. Han byggde detta på formen på de stenföremål som påträffades – typiska stenföremål som tillhörde den tidigaste europeiska kulturen fanns också i Afrika men här var den många 100 000 år äldre.

Vid den här tiden ansåg sig det akademiska etablissemanget ha funnit en passande förfader – Piltdownmänniskan – som låg begravd i det brittiska imperiets hjärta. Det var amatörarkeologen Charles Dawson som år 1912 hittade en skalle i ett grustag i södra England med en aplik käke förenad med ett stort kranium. Upptäckten passade perfekt in i kolonialtidens uppfattning om att människans förfader hade ett väl utvecklat intellekt men vissa yttre aplika drag. Dessutom låg nu ursprunget väl inbäddat i drottningens England.

Leakey tvivlade på Piltdownskallens äkthet och bad att få studera fynden – hans begäran, liksom många andras, avslogs. (År 1955 blev det klart att skallen var en förfalskning. Någon, oklart vem, hade satt ihop ett människokranium med en orangutangkäke.)

Blundade för bevis

Arkeologin gick vid den här tiden hand i hand med de koloniala anspråken. Det arkeologiska materialet sades bevisa att européerna var produkter av lång och framgångsrik biologisk och kulturell evolution, medan de primitiva folken befann sig på stenåldersnivå. Dessa var intellektuellt och känslomässigt underutvecklade, menade man, och dömda till undergång när den europeiska civilisationen spred sig.

Arkeologerna blundade också för de bevis som kom fram och det drabbade inte bara Leakey. När sydafrikanen Raymond Dart rapporterade om fyndet av en ung ”apmänniska” – Taungbarnet 1925 i en kalkstensgrotta i Transvaal – skakade arkeologerna på huvudet. Den avfärdades som en apa.

Den arkeologi som bedrevs i Afrika söder om Sahara bekräftade bilden av kontinenten som det primitivas hemvist. Alla spår av teknologiska, kulturella eller politiska framsteg användes som bevis för en förhistorisk europeisk kolonisation. De många komplexa samhällen med jordbruk, metallhantering, stadsliknande samhällen och olika typer av konst som upptäcktsresande och missionärer mötte ansågs ha introducerats av länderna runt Medelhavet.

Det fanns dock de som stödde den unge och vilde arkeologen från Afrikas savanner. Upptäckterna från de första åren gav honom uppmärksamhet och han fick allt lättare att ordna finansiellt stöd. Flera olika fonder gav honom pengar och han engagerade geologer, biologer, paleontologer och antropologer från Cambridge – men fortfarande levde man under expeditionerna i den afrikanska vildmarken under enklast möjliga förhållanden. Leakey, som var lika hemtam på den afrikanska savannen som i Londons förorter, ville inte lägga pengar på onödig komfort.

Under utgrävningarna, som kunde pågå i flera månader, bodde man i tält eller enkla hyddor. Maten transporterades från Nairobi i lastbilar och drygades ut med jakt på buffel och gasell. Arbetet med att gräva, sortera, inventera och rita kartor pågick från tidigt på morgonen tills mörkret föll.

Olduvaiklyftan

Leakey kom tidigt att rikta sitt intresse mot Olduvaiklyftan – platsen som gjort honom känd och som har gett så många fynd från människans äldsta historia. Olduvaiklyftan skär genom den stora Serengetislätten inte långt från Ngorongorokratern i Tanzania. Långt innan Olduvaiklyftan bildades var området täckt av en sjö vars storlek skiftade periodvis. Hominider bodde vid sjöns stränder, liksom längs de små floder som rann ut i sjön. När sjön svämmade över begravdes resterna av dessa hominider under lager av lera. I dag är lagren i Olduvaiklyftan nära 90 meter djupa. I botten har lagren daterats till en ålder av nära två miljoner år och de översta skikten till 200 000 år. I lager efter lager ligger människans historia bevarad och det ger arkeologerna en unik chans att studera människans utveckling genom årmiljonerna.

År 1931 inledde Louis Leakey sin tredje Östafrikanska arkeologiska expedition – ”den stora expeditionen till Olduvai”. Efter fem dagars resa från Nairobi nådde den trettio man stora expeditionen målet och upprättade ett läger på kanten av Olduvaiklyftan med utsikt över den vidsträckta slätten och med Ngorongorobergen i fonden.

Teamet var uttröttade efter resan men Leakey var otålig. Så fort solen steg över kanten på Olduvaiklyftan morgonen därpå smög han sig ner på sluttningarna för att börja gräva i den röda, torra jorden. Inom någon timme hittade han sin första stenyxa.

”Jag blev fullkomligt tokig av lycka och rusade tillbaka till lägret för att väcka de andra”, skrev Leakey i sin självbiografi.

Mängder av fynd

Det visade sig att sluttningarna var alldeles fulla av förhistoriska stenredskap. Inom loppet av fyra dagar hade teamet grävt fram 77 handkilar tillverkade av vulkanisk bergart. Och medan man grävde sig ner lager för lager påträffades också stora mängder av fossilerade ben från forntida djur som levt vid Olduvai för många miljoner år sedan – kraniet av en märklig flodhästart, beten från en utdöd form av elefant, krokodilben, fiskar och antiloper. Under en tid gick lastbilar med fossil och stenföremål i skytteltrafik in till Nairobi – en fullastad var tionde dag.

Trots alla dessa redskap som bevisade att förhistoriska människor levt här så hittade man inte deras kvarlevor och det störde Louis. Han ville ha skelett som bevisade tesen om människans uråldriga historia i Afrika.

Fynden väckte naturligtvis stor uppmärksamhet, men det var skandalerna som under de kommande åren skulle göra Louis Leakeys namn uppmärksammat. Den första var skilsmässan från hustrun Henrietta. Han lämnade henne 1934 för den 20-åriga illustratören Mary Douglas Nichol som länge närt en dröm om att bli arkeolog. Louis och Mary trotsade moralen i England – de gifte sig och flyttade till Kenya för gott.

Den andra skandalen var av vetenskaplig art och skulle för all framtid stänga Louis ute från de finare vetenskapliga salongerna. I jakten på fossil som kunde bevisa hans teori om att varelserna som använt verktygen i Olduvai var av vår egen art och att människosläktet var uråldrigt, reste Louis tillsammans med Mary och gjorde arkeologiska utgrävningar över hela Kenya.

Louis höll under hela sitt liv fast vid den felaktiga teorin att släktet homo funnits i många miljoner år och levt parallellt med ett utdött apmänniskosläkte. Under stort pådrag påstod han att han till slut hittat ett kranium som skulle bevisa hans teori. Det var ett typiskt Homo sapiens och det kunde dateras exakt med hjälp av sin placering i de geologiska lagren. När Leakey sedan skulle visa platsen kunde han inte hitta tillbaka till området och andra dateringar visade att han gissat fel på flera hundra tusen år.

Kvinnoaffärer

Louis Leakey var en kontroversiell figur i många avseenden. Han hade en entusiasm och vilja som ibland drev honom för långt. Längtan efter berömmelse gjorde att han vid flera tillfällen överdrev dateringen av sina fynd och han var alldeles för frikostig med att utpeka fynd som nya arter. Han tyckte mycket om att popularisera sina upptäckter, skrev åtskilliga artiklar och gjorde många uttalanden i media. Allt detta gjorde honom inte särskilt populär i akademiska kretsar. Dessutom berättades det att han var slarvig – utgrävningarna var röriga, han noterade viktiga fynd på cigarettaskar som han senare tappade bort och drog alltför långtgående slutsatser utifrån sina fynd.

Till allt detta kom ryktena om hans kvinnoaffärer. Han hade flera förhållanden med unga kvinnliga studenter som han bjöd in till sina expeditioner, vilket i det konservativa England betraktades som ett större brott än hans vetenskapliga fadäser.

Ökad kunskap

Under tiden som skandalerna skakade familjen Leakey växte kunskapen om människans ursprung genom nya fynd i Sydafrika. Långsamt höll vetenskapens inställning till människans förfäder i Afrika nu på att ändras och man var på väg att acceptera att människan utvecklats på denna kontinent.

Antropologen Raymond Dart och hans kollega Robert Broom gjorde under 1940- och 50-talen flera viktiga fynd och sökandet efter människans ursprung koncentrerades under dessa år till Sydafrika. Men den 17 juli 1959 kom intresset för gott att flyttas över till Östafrika.

Louis och Mary Leakey hade sedan 1930-talet med jämna mellanrum återvänt till Olduvai för att fortsätta sina undersökningar av klyftan. Med sina tre söner och familjens många dalmatinerhundar drog man ut i fält – år efter år. Trots omvärldens protester var de övertygade om att hitta lämningar från människans gryning där. Under åren hade man samlat på sig stora mängder fossil och stenverktyg men ännu inte ett spår av hominider. Den där julimorgonen 1959 mådde Louis inte bra, förmodligen var det någon av alla infektioner han dragit på sig under åren som gjorde sig gällande. Mary ville inte förlora någon tid, så hon åkte ensam med sina sex dalmatinerhundar ut till en liten erosionsbrant och gjorde där det fynd de länge väntat på – ett i det närmaste fullständigt kranium av en hominid. De gav skallen smeknamnet ”Dear Boy” men den blev känd i pressen som ”Nutcracker Man” på grund av sina väldiga tänder.

Äldsta förfadern

Fossilen kunde genom Olduvaiklyftans tydliga lagerföljd dateras med en noggrannhet som tidigare saknats. Arten levde för omkring 1,75 miljoner år sedan och var den äldsta kända förfadern till människan. Den upprätta gången, den lilla hjärnan och de stora kindtänderna visade att den tillhörde samma art som de sydafrikanska hominiderna och den döptes till Australopithecus boise (efter Charles Boise – en engelsk affärsman som lämnat generösa bidrag till Leakeys arkeologiska expeditioner).

Fyndet innebar det stora internationella genombrottet för familjen Leakey och allt fler uttalade stöd för tanken på Afrika som människans vagga. De ekonomiska problem man tidigare haft att hitta sponsorer till utgrävningarna försvann över en dag. Louis blev en populär föredragshållare, han reste världen runt för att berätta om sina fynd.

Under de följande åren gjordes allt fler fynd och Olduvai och Östafrika hamnade i alla antropologers blickpunkt. Louis Leakey trivdes i rampljuset och hans åtaganden tog allt mer tid från undersökningarna i Olduvai, men den övriga familjen fortsatte att gräva i de vulkaniska lagren. Året efter upptäckten av ”nötknäckarmannen” i klyftan hittade Jonathan Leakey, Louis äldste son, en bit av kraniet av en annan typ av hominid som komplicerade bilden av människans ursprung ytterligare. Kraniet skiljde sig på flera sätt från Australopithecus boise – det hade mindre kindtänder, och hjärnan var femtio procent större.

Första arten i Homo-släktet

Louis Leakey menade att fyndet representerade den första arten av vårt eget släkte och den döptes till Homo habilis – den händiga människan. Den levde vid sjön som en gång fanns vid Olduvai för omkring två miljoner år sedan.

I och med det här fyndet kunde antropologerna upprätta det stamträd över människans utveckling som fortfarande, i stora drag, gäller (men som Louis Leakey aldrig accepterade). Någon gång för mellan fem och sju miljoner år sedan skiljdes apornas och människornas utvecklingslinjer. Släktet Australopithecus uppstod – en aplik art med en hjärna som inte skiljde sig mycket i storlek från apornas, men arten hade utvecklat upprätt gång och uppvisade vissa människolika drag.

För omkring två miljoner år sedan utvecklades arten Homo – en art med större hjärnvolym (även om det skulle dröja ytterligare nästan två miljoner år innan vår egen art Homo sapiens skulle uppstå). Människans evolutionsträd hade fått två huvudgrenar: Australopithecus, som dog ut för omkring en miljon år sedan, och Homo som ledde fram till människor som vi.

Under följande år fortsatte Mary Leakey att gräva i Kenya och Tanzania och vann större respekt än sin man i arkeologkretsar. Hon var noggrann och visade stor disciplin. Hon gjorde flera viktiga fynd, bland annat de berömda, nästan fyra miljoner år gamla fotstegen som bevarats i vulkanisk aska. Mary Leakeys fynd visade att Louis var fel ute i sina teorier om släktet Homos uråldriga ursprung och deras diskussioner blev ofta högljudda och heta.

För traditionen vidare

Trots att barnen som släpats med på alla utgrävningar svurit på att aldrig ägna sig åt tråkig fossiljakt blev sonen Richard så småningom en framgångsrik och världsberömd antropolog. Han har under flera år grävt fram viktiga fynd vid Turkanasjön i norra Kenya. Han har framförallt intresserat sig för tiden då släktet Homo först uppträdde för omkring två miljoner år sedan och har precis som sina föräldrar visat sig vara en framgångsrik fossiljägare. I slutet av 1960-talet inledde han sin bana med att hitta ett välbevarat kranium som tillhör släktet Australopithecus boise. Under senare expeditioner till Turkanasjön har han hittat många människofossil – bland annat det äldsta fullständiga kraniet av släktet Homo.

I juni 1993 störtade Richard Leakey med sitt privatplan och läkarna tvingades amputera båda hans ben. I dag ägnar han alltmer tid åt kenyansk inrikespolitik – han har blivit en av den kenyanske presidenten Daniel Arap Mois främsta kritiker.

Det är istället Richards fru, Meave Leakey, som för familjetraditionen vidare. Hon verkar vara en precis lika framgångsrik fossiljägare och arkeolog som sin make. Våren 1995 hittade hon nya lämningar, också den här gången vid stranden till Turkanasjön, som flyttade den upprätta gången en halv miljon år längre tillbaka i tiden.

Det finns ett uttryck som heter ”Leakey’s luck”. Det antyder att familjen varit utrustad med en ovanlig tur som lett dem mellan de många hominidfynden. Men det är långt ifrån hela sanningen. Det handlar mer om hårt arbete och en envishet utöver det vanliga.

När Louis Leakey 1962 fick Royal Geographical Societys medalj var motiveringen: ”Lika länge som Livingstone och Baker blir ihågkomna för sitt utforskande av den afrikanska kontinenten, kommer dr Leakey att ihågkommas för sitt utforskande av människans ursprung.”

När Louis Leakey påbörjade sitt arbete i Afrika var kontinentens förhistoriska karta blank och det var många som tvivlade. När han dog 1972, utmattad efter ett halvt sekels slitsamt arbete i fält och med flera tropiska sjukdomar i kroppen, var bilden klarare. Familjen Leakeys namn har i många sammanhang blivit synonymt med studiet av människans ursprung och deras strävanden kommer att fortsätta. Louis barnbarn Louise Leakey tog våren 1995 examen vid Cambridge med inriktning på paleontologi och har börjat planera för en egen expedition till Östafrika – 70 år efter hennes farfars första East African Archaeology Expedition.

Martin Widman är vetenskapsjournalist och specialiserad på arkeologi.

phci1962

Kanske är du intresserad av...

Läs också