Jakten på Graf Spee

När andra världskriget till sjöss kommer på tal associerar de flesta till ett skoningslöst ubåtskrig i Nordatlanten, till jakten på de största tyska kri

22 december 2009 av Lars Ericson Wolke

När andra världskriget till sjöss kommer på tal associerar de flesta till ett skoningslöst ubåtskrig i Nordatlanten, till jakten på de största tyska krigsfartygen som Bismarck och Tirpitz, eller till de stora sjöslagen i Stilla havet. Men egentligen började världskriget till sjöss långt bort från de europeiska och nordamerikanska farvattnen.

Från krigsutbrottet i september 1939 till början av maj 1940 låg de brittiska, franska och tyska arméerna stilla och betraktade varandra längs den fransk-tyska gränsen utan att några egentliga strider bröt ut. Allt skulle dock förändras med den tyska storoffensiven i väster som startade den 10 maj 1940. Bara sex veckor senare ledde den till Frankrikes fall och den brittiska arméns evakuering från kontinenten.

Men hösten 1939 var detta ännu långt borta. I början av oktober gav det kämpande Polen upp mot de tyska och sovjetiska arméerna och vapnen tystnade tillfälligt även i östra Europa. Om landkriget präglades av stiltje så var situationen den motsatta på Nordatlanten och Nordsjön, där tusentals människor kämpade och dog. Det tyska ubåtskriget mot sjöfarten till de brittiska öarna hade inletts och i slutet av år 1939 hade 114 alli­erade handelsfartyg sänkts, varav 37 hade gått under på Atlanten och Nordsjön. Endast en tysk ubåt hade torpederats.

Dessutom hade minst 33 allierade fartyg sjunkit efter att ha gått på minor som tyskarna hade lagt ut.

I början av kriget var det inte bara ubåtarna som utgjorde en stor fara för den allierade sjöfarten. Även de tyngre tyska övervattensfartygen – slagskepp och kryssare – kunde orsaka svåra förluster bland allierade handelsfartyg. Därför blev dessa tyska fartyg ofta jagade av allierade sjöstyrkor som försökte sänka dem innan de nådde fram till de stora konvojerna och kunde börja sprida död och förintelse bland handelsfartygen.

Ett av dessa tyska krigsfartyg var det så kallade fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Redan samma dag som Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig, den 3 september 1939, var hon på väg söderut och nådde snart sitt tilltänkta operationsområde i Sydatlanten. I sitt följe hade Graf Spee förrådsfartyget Altmark. Ombord på Graf Spee gjorde befälhavaren, kommendör Hans Langsdorff, allt för att förvilla brittiskt och franskt spaningsflyg. Han lät måla över fartygsnamnet i aktern och ersätta det med namnet på ett av systerfartygen, Admiral Scheer. Dessutom använde han kanontorns- och skorstens­attrapper för att förvanska fartygets siluett. En ytterligare vilse­ledningsmanöver var att skifta mellan brittisk och fransk flagg.

Ett första offer för Graf Spee blev det brittiska lastfartyget Clement som sänktes utanför Pernambuco i nordöstra Brasilien den 30 september 1939. När besättningen togs upp av ett annat fartyg berättade den att man hade angripits av Admiral Scheer. Nu drogs jakten igång. Ett ensamt och slagkraftigt tyskt fartyg som härjade i Sydatlanten kunde ställa till oerhörd skada för den allierade sjöfarten bara genom det latenta hot det utgjorde. I mellersta Atlanten organiserade den brittiska marinledningen fyra stridsgrupper som skulle jaga Graf Spee. De bestod av ett hangarfartyg, två slagskepp och två kryssare ur den brittiska Royal Navy samt ytterligare ett hangarfartyg och fem kryssare ur den franska flottan.

Dessutom bildades tre stridsgrupper i Sydatlanten med ett hangarfartyg, ett slagskepp och sex tunga eller lätta kryssare. Som om det inte var nog fick ett hangarfartyg och två kryssare till uppgift att spana i södra delen av Indiska oceanen. Utöver de här fartygen beordrades hangarfartyget Glorious och slagskeppet Malaya som förstärkning till området tillsammans med flera jagare.

Väldiga havsytor skulle genomsökas och det gällde att vara överlägsen i eldkraft om man väl stötte på det tyska fartyget. Men den brittiska och franska kraftsamlingen visade också att Graf Spee redan hade lyckats med en av sina uppgifter, nämligen att dra på sig så stora skaror förföljare att de brittiska och franska sjöstridskrafterna runt Storbritannien och i Medelhavet fick utstå en avsevärd försvagning.

Vid flera tillfällen missade britterna Graf Spees position, men så, den 10 oktober 1939, närmade sig ett fartyg under fransk flagg det brittiska fartyget Huntsman. Fartygschefen kapten Brown trodde sig känna igen det franska slagskeppet Dunkerque, men det var ett ödesdigert misstag. Tyska matroser bordade Huntsman och lade beslag på viktig information om handelsrutterna i Sydatlanten. Innan de sänkte fartyget sände de ut falska nödanrop med felaktig position och uppgift om att Huntsman torpederats. Britterna började nu (felaktigt) ana att minst två tyska övervattensfartyg opererade i Sydatlanten och när Graf Spee den 22 oktober sänkte ångaren Trevanion stärktes misstankarna.

Graf Spee gick efter anfallet runt Godahoppsudden och gömde sig tillfälligt i Indiska oceanen. De brittiska handelsfartygen fick order om att sända nödsignal så fort de befarade ett angrepp från fientliga skepp. I sitt nya operationsområde sänkte Graf Spee den 15 november tankern Africa Shell utanför Mocambiquekanalen, innan hon fyra dagar senare var tillbaka i Sydatlanten.

I samband med återvändandet såg Langsdorff till att ytterligare förvirra motståndaren: han lät tillverka ett extra ”kanontorn” med 28 centimeterspjäser liksom en skorsten, allt i trä, samtidigt som hela fartyget målades mörkgrått. Detta ledde till en sammanblandning med den brittiska slagkryssaren Renown. Förvirringen blev inte mindre av att fartyget på ena sidan hade benämningen Graf Spee och på den andra sidan Deutschland, namnet på Graf Spees andra systerfartyg.

Den 2 december angrep Graf Spee ett brittiskt fartyg (Doric Star) utanför Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia) och ett nöd­anrop uppfattades av en ångare utanför Saint Helena. Dagen efter gick ett brittiskt lastfartyg – Tairoa – under efter att ha angripits av Graf Spee. Från den brittiska marinbasen Port Stanley på Falklandsöarna sändes fartyg ut i argentinska och brasilianska farvatten, i tron att man jagade Admiral Scheer. Den 7 december sänktes det brittiska lastfartyget Streonshalb. Med denna sänkning kulminerade de tyska aktiviteterna i Sydatlanten. Kapten Langsdorff valde nu att styra kosan mot Rio de la Platas mynning, och därmed ge britterna uppfattningen att han tänkte runda Kap Horn och styra in i Stilla havet. Den egentliga avsikten var att segla hem till Tyskland och en välbehövlig varvsöversyn.

Så äntligen, på morgonen den 13 december klockan 06.08, kunde kommendör sir Henry Harwood ombord på sitt flaggskepp, kryssaren Ajax, skönja rök vid horisonten. Klockan 06.14 inleddes striden. Tre brittiska kryssare – Exeter, Ajax och Achilles – angrep nu Graf Spee i Rio de la Platas mynning. Det tyska artilleriet var till en början mera effektivt än det brittiska, främst tack vare att man hade radar för fartygsartilleriets avståndsbedömning. Under striden lade Graf Spee ut flera rökridåer för att försvåra för britterna.

Det tunga tyska fartygsartilleriet hamrade hårt mot de brittiska kryssarna som hade svårt att nå samma effekt med sina lättare kanoner. En officer på en alltmer skadad Exeter utbrast frustrerat: ”Vi kan lika gärna slänga förbannade snöbollar på henne.”

Trots att hon tidigt fått svåra skador fortsatte Exeter att beskjuta Graf Spee och till slut fick man in en fullträff på det tyska fartygets eldledningstorn. Graf Spee bet dock ifrån sig, såväl mot Exeter som mot Ajax. Exeter togs till slut ur striden, medan Achilles och Ajax fortsatte kampen, om än med svåra skador.

Flera tusen brittiska och tyska sjömän var inblandade i striden där fartygskanonerna tog sin tribut. HMS Achilles hade en besättning ur den nyzeeländska flottan. På hennes kommandobrygga insåg löjtnant Richard Washburton plötsligt fullt ut vad det var för en farlig fiende som kom emot dem och vände sig till sin fartygschef med orden: ”Herregud, det är ett fickslagskepp!”

Strax därefter började striden och en salva från Graf Spees tunga kanoner träffade Achilles. Splitter formligen pepprade det brittiska fartyget från vattenlinjen till masttoppen. Löjtnant Washburton på bryggan klarade sig, men glödhett splitter slet loss bitar ur kaptenens båda ben, innan det krossade knäet på en signalofficer. Bryggan såg enligt vittnen ut ”som en intensiv dag i ett slakthus” med en död och flera svårt skadade officerare och sjömän.

Trots de brittiska förlusterna hade tyskarna ingen möjlighet att slå sig ut i Atlanten och Langsdorff valde att dra sig tillbaka. Graf Spee sökte skydd i Montevideos hamn, där det enligt internationell rätt hade lov att stanna i 72 timmar. Britterna försökte efter bästa förmåga låsa in Graf Spee i den uruguayanska hamnen, men deras resurser var begränsade.

På natten mellan den 13 och 14 december ankrade Graf Spee på redden utanför Uruguays huvudstad Montevideo medan de brittiska fartygen låg och väntade längre ut till havs. Nu gjorde Langsdorff något ur brittisk synvinkel ytterst märkligt: istället för att försöka bryta sig ut genom den tunna brittiska spärren så höll han sitt fartyg kvar nära det uruguayanska hamnområdet. Langsdorff kunde utverka förlängd tid hos Montevideos hamnmyndigheter, något som i tysthet gillades av britterna, eftersom det gav dem tid att förstärka sina styrkor.

Britterna lyckades på olika sätt sinka Graf Spees avfärd, bland annat genom att låta sina handelsfartyg i Montevideos hamn avsegla ett efter ett och därmed, i enlighet med internationell rätt, fördröja det tyska fickslagskeppets avfärd med tolv timmar varje gång.

Den 17 december telegraferade Langsdorff till Berlin. Han ville pröva ett utbrytningsförsök. Svaret från Berlin var klart: såväl Hitler som marinchefen Erich Raeder stödde initiativet, men om det misslyckades skulle Graf Spee sänkas. I detta läge förväxlade Langsdorffs artilleriofficer delvis och felaktigt de tre väntande brittiska kryssarna med betydligt starkare fartyg – hangarfartyget Ark Royal, slagskeppet Renown och några jagare – vilket skulle visa sig vara ett fatalt misstag. Något utbrytningsförsök gjordes därmed aldrig.

Istället förbereddes en sänkning av Graf Spee, och bara ett fyrtiotal man behölls ombord. Resten togs om hand på det tyska lastfartyget Tacoma.

Klockan 19.52 den 17 december inleddes slutakten när kapten Langsdorff styrde Graf Spee ut mot den brittiska blockadlinjen i Rio de la Platas mynning. Där sprängdes hon av den egna besättningen. När de brittiska blockadfartygen närmade sig Montevideos hamn var Graf Spee redan ett brinnande vrak. Ombord fann britterna en märklig antenn. Det var radaranläggningen för fartygskanonernas målsökning; en typ av vapensystem som britterna skulle komma att utveckla först två år senare.

Tre dagar senare fick sjödramat sin drastiska epilog. På ett hotellrum i Buenos Aires valde kommendör Langsdorff att avsluta sitt liv med ett skott för pannan. När han hittades var han iförd uniform och låg på den tyska örlogs­flaggan – enlig obekräftade uppgifter den kejserliga flaggan och inte den nazityska. I ett avskedsbrev tog Langsdorff helt på sig skulden för sitt fartygs undergång och förklarade sig glad att få sona med sitt liv: ”Jag ska möta mitt öde med fast beslutsamhet för fosterlandets sak och för min Führer.”

För Tyskland var slaget ett militärt nederlag men framför­allt en propagandamässig katastrof, medan det för britterna i motsvarande grad var en triumf. Moralen i den tyska flottan sjönk än mer sedan Hitler beordrat att Graf Spees systerskepp Deutschland skulle byta namn till Lützow. Han ville inte riskera att ett fartyg som bar Tysklands namn skulle röna samma öde som Graf Spee. I december 1939 internerades ett tusental tyska sjömän i Argentina. Flera kom att bosätta sig där eller i Uruguay för resten av livet.

Fakta: Liten, snabb, farlig

Admiral Graf Spee sjösattes den 6 januari 1936 som ett av tre skepp i den så kallade Deutschland-klassen. Syftet var att bygga ett så kraftfullt fartyg som möjligt – ambitionen var att hon skulle vara »starkare än någonting snabbare och snabbare än någonting starkare» – utan att bryta mot de internationella restriktioner som efter Versaillesfreden fortfarande gällde för större krigsfartyg i Tyskland.

Av Storbritannien uppfattades skeppen redan 1934–35 som en stor fara för brittisk sjöfart. Med sina 16 200 ton var Graf Spee relativt liten men ändå tämligen kraftigt bestyckad med sex 28-centimeterskanoner (11 inch) och åtta stycken 15,5-centimeterskanoner (5,9 inch) samt ett antal luftvärnspjäser och torpedtuber. Samtidigt var Graf Spee också relativt snabb.

Hon hade en besättning på 1 124 man. För att klassificera henne någonstans mellan kryssare och slagskepp gavs hon av journalister beteckningen fickslagskepp (»Pocket battleship»). Den tyska beteckningen var pansarskepp.

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan och författare. Han utkommer i början av 2010 med boken ”Bomba och bränn dom” – taktik och terror under 100 år (Historiska Media).

Att läsa The Battle of the River Plate (1988) av Dudley Pope.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också