Jakten på den försvunna ballongen

Klockan13.46 den 11 juli 1897 lyfter äntligen Örnen. De närvarande hurrar och vinkar och reportrarna rusar till sina uppställda fotografiapparater. Församl

15 mars 2001 av Torgny Nordin

Klockan13.46 den 11 juli 1897 lyfter äntligen Örnen. De närvarande hurrar och vinkar och reportrarna rusar till sina uppställda fotografiapparater. Församlingen ropar ett ”Leve Andrée!” och uppifrån gondolen kommer hans svar: ”Hälsa gamla Sverige!” Så glider ballongen i väg med ett häftigt ryck. Med nordlig kurs svävar den ut över Virgos hamn, lämnar Danskön och Amsterdamön bakom sig – och försvinner.

Det var andra försöket. Sommaren innan hade aeronauterna nesligen fått vända åter från Spetsbergen i ogjort ärende. Vindförhållandena hade varit så dåliga att det aldrig kunde bli tal om någon uppstigning. Däremot erbjöds möjligheter att studera ballongen i uppblåst skick under tiden som den stod tjudrad i det enkom konstruerade ballonghuset på Danskön. Resultatet var nedslående. Meteorologen och astronomen Nils Ekholm gjorde mätningar som visade att ballongen läckte mer än befarat. Dagligen strömmade gas ut genom tusentals sömmar i duken i en mängd som motsvarade vad som krävdes för att bära en vuxen karl. Det skulle inte ha inneburit något problem vid en kort uppstigning, men för den långfärd som Andrée planerade utgjorde gasförlusterna ett allvarligt problem.

Desillusionerade återvände Andrée, Ekholm och Strindberg. På vägen hem fick de i Tromsö bevittna Nansens segertåg, vilket väl knappast gjorde saken lättare. Framexpeditionen var åter samlad efter tre år och den nationalistiska norska segeryran kände inga gränser. Visserligen hade Nansen inte lyckats komma till Nordpolen som önskat, men isdriften runt polen, som först hade påvisats under den utomordentligt tragiska Jeannetteexpeditionen, var nu slutgiltigt bevisad. Och bäst av allt var, åtminstone från ett norskt perspektiv, att det inte var svenskar som var först denna gång, utan norrmän.

Hemma i Sverige var besvikelsen stor över den inställda flygningen. Ekonomiska medel ställdes dock snart till Andrées förfogande, det var ju trots allt landets prestige det handlade om, och ballongfararna kunde inrikta sig på nästa sommar. Märkligt nog negligerade Andrée kritiken av ballongen och tackade dessutom nej när Alfred Nobel ville skänka honom en ny. Detta fick Ekholm att hoppa av hela äventyret, vilket i sin tur resulterade i att han i opinionens ögon framstod som en förrädare. Som ersättare valdes Knut Frænkel.

Decennierna runt sekelskiftet rådde högkonjunktur för forskning och annan verksamhet i polartrakterna. I stor utsträckning var det en skandinavisk angelägenhet. Vetenskapliga och kommersiella intressen sammanflätades med en typ av polarnationalistiska argument som i både Danmark och Sverige, men särskilt i Norge, skapade enorma förväntningar hos allmänheten.

Kampen om Nordpolen var inte så mycket ett forskningsföretag som ett uttryck för tävlingsanda och äregirighet. Den snabbt frammarscherande pressen och växande förlagsindustrin var inte sena att haka på. Och inte sällan kunde media anas bakom de mer spektakulära projekten. Aftonbladet var till exempel något av ett inofficiellt ”ballongorgan”, även om dess reella betydelse inte bör överdrivas. Tidningen sponsrade Andrée-expeditionen med bland annat belgiska brevduvor och sände en korrespondent till Danskön både 1896 och 1897. I Aftonbladet kunde man för övrigt alltid vara säker på att finna något att läsa i ämnet; journalisterna var flitiga att återge vad världspressen skrev om Andrée, vilket inte var lite.

Besattheten av den försvinnande matematiska punkten där ute i den vita tomheten handlade lika mycket om upptäckariver som pliktuppfyllelse och självförverkligande. Andrée, om vilken det skrivits hyllmeter, personifierade dessa dygder samtidigt som han levde efter ett storvulet nietzscheanskt hjälteideal. Han hade givit sig själv ett uppdrag – han skulle göra allt för att lösa det. Listan över lyckade och misslyckade polarexpeditioner kan göras lång, och i sina nordpolsdrömmar var Andrée knappast ensam. Runt sekelskiftet genomfördes framgångslösa försök att nå dit nästan varje år, men i ett avseende var Andrée unik: han var den ende som tänkte segla dit i en ballong.

Ballongäventyret är välkänt. Berättelsen om hur ingenjör Andrée – trots att han insett projektets omöjlighet – övertalade sina kamrater och senare gick under med dem efter att ha ätit trikinförgiftat isbjörnskött, har upprepats så många gånger att ingen längre frågar om den verkligen är sann. Vilket kan ifrågasättas.

Det finns emellertid en sida av Andrées nordpolsexpedition som inte är lika omtalad, och den handlar om jakten på den försvunna ballongen. Var denna historia hör hemma är kanske inte så lätt att avgöra. Å ena sidan kan den uppfattas som ett bihang till den stora upptäckarhistorien, å andra sidan är den ett mentalitetshistoriskt exempel på styrkan hos mytomani och massuggestion – två kategorier vars betydelse sällan erkänns vid historiska utredningar.

Det började redan sekunderna efter att Örnen lyft. Släplinor avsedda att hålla ballongen på någorlunda konstant höjd, låg kvar på marken. Utan dem var Örnen manöveroduglig. De församlade frågade sig genast hur detta kunnat inträffa, och fortsatte med att tolka Andrées sista ord. Låg inte något gåtfullt förborgat i dem? ”Hälsa gamla Sverige” hade han sagt. Men varför utelämnades Norge? Säkert var det så att hans hälsning inte skulle förstås som ett ”hälsa dem därhemma”, utan som hans sista och uppriktiga farväl, och i så fall var det naturligt att hälsa enbart till fäderneslandet. Ungefär så gick resonemangen.

Ryktena gick igång när pressen började rapportera om brevduvorna. Av det hundratal som Aftonbladet skänkt 1896 återstod ett drygt trettiotal. De fick följa med Örnen och tanken var att de skulle släppas successivt och lämna besked om expeditionens vidare öden. Den första, och enda, duvan sköts av kaptenen på en norsk sälskuta norr om Nordostlandet på Spetsbergen den 15 juli 1897, alltså fyra dagar efter uppstigningen. Duvan hade släppts den 13 och kunde meddela att allt var väl ombord – något som det med facit i hand nog finns all anledning att betvivla.

Nu var det hela igång. Det fanns knappast en brevduva på norra halvklotet som var säker om den flög fel. Till svenska pressen inflöt ”trovärdiga” berättelser om duvor från hela Europa; en observerades på en engelsk gräsmatta i Bedford och togs genast för en av Andrées. Det visade sig dock alltid att duvorna i själva verket var ankor – tidningsankor.

Snart började också observationer av Örnen att dyka upp. Från när och fjärran meddelades att ballongen äntligen återfunnits. Först gällde det rester av ballongen flytande på vattnet, en sådan inrapporterades till exempel av holländare från Vita havet, vilket gav upphov till en hel del rabalder. Och innan det kunde bevisas att det rörde sig om en uppsvullen död val, var det många som hunnit yrka på undsättning.

Snart nog inkom också observationer av ballongen i luften. Den sågs i Växjö och Göteborg och utan tvekan i Härnösand. I kanadensiska British Columbia hade en kvinna och hennes dotter en utmärkt ballongsyn och kunde till och med se tre män i gondolen. Utanför den grönländska västkusten var den synlig, och ända längst bort i öst, på ryska Sachalin, fick en pålitlig äldre kvinna skåda ballongen.

Vid sidan om iakttagelser i Norden kom många rapporter från Kanada. Ett långlivat rykte bland landets inuiter gjorde gällande att ett stort runt föremål låg på isen; inuti skulle den ruva på all världens förnödenheter: kaffe, socker, tobak... Underrättelsefolk från delstatsregeringen fick vid ett annat tillfälle rycka ut sedan ballongen siktats av indianer i en nordlig provins. När det till slut kunde konstateras att observationerna gjorts innan Örnen lämnat Danskön, hade redan nästa rykte svept in över landet. Denna gång var det förstasidesstoff: ”Andrée återfunnen och befinner sig i Klondyke”. Tystnad följde dock på denna nyhet, och snart var också den glömd.

Hur alla ballongsyner kan förklaras är en psykologisk fråga. Vare sig det gäller häxor, fula gubbar, judar som förgiftar brunnar, tefat eller ryska ubåtar måste en nödvändig förutsättning vara att något finns att utgå från, till exempel en föreställning eller ett fysiskt objekt. Att indianerna och inuiterna kunde rapportera om ballonger verkar falsifiera tanken, eftersom de veterligen saknade begrepp för luftfarkoster.

Förklaringen till deras observationer var säkert att de redan hade hört något om det besynnerliga fenomenet luftballong. Sverige och Norge hade i själva verket via sina beskickningar i London sänt små pamfletter till Hudson Bay-kompaniet, för att de skulle sprida informationen till tajgans och tundrans folk. På lapparna fanns en teckning av ballongen på ena sidan, och en vädjan om hjälp samt information om luftseglarna och deras ofarlighet på den andra.

De ständiga observationerna ledde till att ett nytt svenskt ord bildades: ballonganka. Ibland varierade sig journalisterna och talade om andréeanka i stället, men berättelser om ballongankor var flest och återkom som pausfåglar i pressen under ett par år. Ett annat återkommande tema var intervjuer med de stora och erfarna polarfararna. Nils Ekholm var en modererande kraft medan A E Nordenskiöld, som personligen engagerat sig i frågan, ansåg att det var för tidigt att oroa sig innan minst ett år gått. Och så övergick han till att berätta minnen från sina egna övervintringar på Spetsbergen och i Sibirien.

En annan kategori av ballongankor uppträdde på kontinenten och fick snart efterföljare också här hemma. Först ut i denna genre som befolkades av allehanda fjärrskådare var emellertid – kronologin är lite snårig – en clairvoyant norrman i USA. Nyheten kom först till Göteborg den 2 augusti 1897 i form av ett telegram som fick hela stan i gungning, åtminstone om man får tro göteborgspressen: ”I dag på förmiddagen har hela Göteborg varit i oro och en upphetsning som skulle man ha uppdagat en komplott att spränga staden i luften.” Ett telegram till Oscar Dickson – den ständige mecenaten när det gällde svenska polarfärder under 1800-talets senare del – hade kommit från Iowa i USA med följande text: ”Andrée moving westwards. Longitude ten west towards Edam land – Ole Bracke.”

Vad var nu detta? Vem var Ole Bracke, och hur kunde han veta att Andrée levde och befann sig på Östgrönland? På inrådan av Oskar II sände familjen ett svar eftersom Oscar Dickson sedan en tid var avliden.

Svar från Bracke kom omgående, och så sändes meddelanden fram och åter över Atlanten medan en otålig värld väntade på hållbara bevis. Bracke berättade om vad han sett med sitt inre öga inför en alltmer häpen publik. Men allmänheten hade svårt att tro på fjärrskåderiet, och så avskrevs Bracke.

Suggestionskraften hos siarna var dock stor och påverkade säkert lösnummerförsäljningen i en för tidningsägarna gynnsam riktning. Sedan ”Brackespåret” övergivits fanns lokala charlataner att ta till. Mer lockande var dock notiser från utländska, i synnerhet franska, tidningar. En parisisk sierska, mademoiselle Couëdon, tog ängeln Gabriel till hjälp, men kunde trots det inget säkert säga om Andrées öde. En clairvoyant kollega, en viss madame Faure, kunde dock ge besked om naturen runt Nordpolen: ”Jag ser gröna skogar och rik vegetation, men der finnas inga menniskor utom luftseglarne...”

Ett annat rykte från slutet av september 1897 gällde ett skrik, och det satte igång en lavin som fortsatte ända in i det norska stortinget. Några norska fiskare hade från en ö vid Isfjordens mynning på Spetsbergen hört klagoljud som förmodades komma från Andrée och hans vänner. Kraven på handling var så stora att den norska regeringen tvingades sända i väg en underrättelseexpedition, som dock inte fann något. Frågan valsades runt i pressen flera varv. Lärda personer uttalade sig om vad som hörts, eller inte hörts: Var skriken på svenska? Om inte, hur kunde man då tro att det rörde sig om Andrée? Och så vidare. Mest troligt var nog att det rörde sig om en arktisk ”klintbergare” – en vandringssägen av nordlig proveniens.

Andréeaffären började långsamt få ett tragikomiskt drag över sig; så kunde Aftonbladet till exempel meddela att postkontoret i nordnorska Vardö fått julkort ställda till ”Öfveringeniör S.A. Andrée. Nordpolen”. Enligt den välunderrättade tidningen återsändes försändelserna till avsändaren med texten: ”Vi ha endnu ingen postforbindelse med adressestedet.”

Om Örnen tvingats nödlanda på isen borde ballongfararna ha sökt sig till de depåer som utlagts på Spetsbergen och Frans Josefs land. Men eftersom inga nyheter kommit därifrån, och ingenting trovärdigt rapporterats från Nya världens arktiska provinser, vändes intresset österut.

Från Ryssland hade det från början på hösten 1897 influtit upprepade rapporter som var mycket detaljerade, men svåra att bekräfta. Det är med dem den egentliga jakten på ballongen börjar.

Flera telegram från Sibirien berättade om ballongobservationer. Från svensk sida avfärdades dessa först som sedvanliga ballongankor, men när tre döda män och spillror av en stor korg täckt av en väldig duk nämndes, fick saken nationell betydelse. A E Nordenskiöld ryckte ut och uppmanade regeringen att sända i väg en underrättelseexpedition omgående.

En amanuens vid namn F Martin fick uppdraget att resa till Sibirien för att bringa klarhet i frågan. I staden Tomsk förhörde Martin pälsjägaren Lalin som var den person som påstods ha förstahandsinformation. Trots att Martin misstrodde Lalins uppgifter, tvingades han fortsätta färden upp i Krasnojarskdistriktet för att vidare kontrollera pälsjägarens ord. Här blev det till slut klart för Martin att berättelsen endast var en andréeanka. Någon kraschad ballong och tre döda luftseglare existerade inte, men väl ett raserat marknadsstånd och tre döda hästar. I tidskriften Ymer från 1899 kunde det konstateras att ryktena ”ej äga någon faktiskt grund, utan helt och hållet äro att tillskrifva samvetslösheten hos ett par ovederhäftiga personer”.

Spaningarna efter den försvunna ballongen ändrade nu karaktär. I stället för att som tidigare sända i väg folk för att kontrollera rykten, påbörjades ett mer systematiskt sökande. Auktoriteter som Nordenskiöld och Nathorst, Nansen och Sverdrup var eniga om att utifall andréemännen inte fanns på Spetsbergen eller Frans Josefs land, så borde man göra efterforskningar längs den sibiriska ishavskusten och på östra och norra Grönland. Eftersom flera resor och expeditioner var planerade till Spetsbergen och Frans Josefs land under sommaren 1898, ansågs Sibirien vara det mål en svensk underrättelseexpedition borde ha.

Ledare för expeditionen till Sibirien blev Jonas Stadling, Aftonbladets korrespondent på Danskön. Stadling var en van resenär som talade ryska och hade arbetat med Leo Tolstoj i Ryssland under hungersnöden i början på 1890-talet. Till hans många intressen hörde ursprungsbefolkningarna i Sibirien och han skrev senare bland annat en bok om schamanismen i norra Asien.

Stadling lämnade Sverige den 20 april 1898 tillsammans med botanisten Herman Nilsson och Hans Frænkel, som var ballongfararen Knut Frænkels yngre bror. Målet var att ta sig till Lenafloden i Östsibirien och följa den till utloppet i Laptevhavet. Därifrån skulle expeditionen ta sig västerut över tundrorna på södra Tajmyr till Jenisejfloden, och vidare ner till transsibiriska järnvägen.

Expeditionen blev en månghundramilafärd genom den sibiriska vildmarkens mest svårforcerade partier: ”Jag har följt Lenas lopp omkring 500 mil genom urskogen och i vårnattens halfdunkel vandrat inne i tajgans djup bland mossbelupna schamangravar”, skriver Stadling senare i sin reseskildring. Förrymda straffångar, grovhuggna nybyggare och halvvilda pälsjägare var de människor som de tre svenskarna mötte på vägen. Ibland utsattes de för fräcka rånförsök, men oftast blev de väl mottagna.

Framme vid Lenafloden äntrade de det svenskbyggda ångfartyget Lena, som följt med Vegaexpeditionen 1878. I Jakutsk mötte rykten om Andrée; en ballong med tre vita män hade siktats... och så vidare. Priset för informationen skvallrade dock om att det rörde sig om en anka, och Stadling lät det bero. Av fångstmän som besökt Nysibiriska öarna framkom att inga nyheter fanns om ballongfararna, och även så långt österut som Indigirka visste man att inget ovanligt obeserverats. Färden skulle därför gå västerut.

Här och var mötte expeditionen giriga köpmän som lockade in tundrans folk i gäldslaveri genom att kränga dålig vodka mot mammutbetar och sobelskinn. Stadling, liksom tidigare den finske etnografen Castrén, rasade mot denna vidriga handel som låg bakom de återkommande hungerkatastroferna på till exempel Tajmyr.

Sedan Nilsson återvänt efter att ha slutfört sin forskning, fortsatte Stadling och Frænkel mot ishavskusten. Samvetslösa handelsmän och brutala präster hade ännu inte förött områdena som svenskarna nu närmade sig; de oändliga tundrorna ruvade fortfarande på hemligheter och Stadling hoppades förstås att sanningen om Andrée var en av dem.

För att klara sig här var det nödvändigt med hjälp från de renskötande nomaderna som under sommaren flyttade hit från vinterboningarna nere i tajgan. Det var dessa dolganer, evenker, nganasaner och nenetser, som Stadling ville träffa för att få information om vad de sett eller hört. Han kallade dem för tunguser och samojeder, och förstod att undersökningsexpeditionens framgång i praktiken låg i deras händer.

Till att börja med gjordes efterfrågningar i Lenadeltat. Även om inget hörts om Andrée träffade de människor med andra upplysningar.

Först norrmannen Torgersen, en märklig man som kommit till området i samband med Vegaexpeditionen och sedan blivit kvar. Han talade jakutiska och förstod de lokala språken, och anställdes därför av Stadling som tolk på resan västerut. Jakuten Andróssoff var en annan färgstark person. För Stadling berättade han om hur han träffade, och räddade, amerikanerna Nindeman och Noros, två överlevande från Jeannetteexpeditionen. Den senare har räddats från glömskan eftersom han var ägare till världshistoriens mest betydelsefulla regnbyxor. Det var de som drev med isen hela vägen till sydvästra Grönland, och som väckte Nansens nyfikenhet. Utan byxorna skulle kanske aldrig färden med Fram blivit av.

Det krävdes auktoritet och god vilja för att få hugade personer att hjälpa till med slädar och renar. Många tvekade över den långa resan och menade att undergång väntade när höstmörkret och kylan kom. Andra talade för Stadling sedan Torgersen berättat om resans syfte. En av renskötarnas ledare höll ett salvelsefullt tal till sina anhöriga och undrade om de verkligen trodde ”att den store Tangara (guden) har sändt desse store, lärde män och underbara stordådskarlar till detta land att söka sina förlorade bröder och så låta dem förgås i storm och köld”.

Renslädarna förde resenärerna in i tundrans hjärta. Vid horisonten anades ibland några tält och ur permafrosten stack mammutbetar upp. Men ingen ballong. Stadling skriver: ”De infödingar, vi under färden råkade, hade aldrig hört talas om Andréexpeditionen. Vid ett läger, där Frænkel uppsände en pappersballong för att belysa vår beskrifning af Andrées ballongfärd, uppstod allmän häpnad bland infödingarna, under det den lilla lysande ballongen i den kalla vinterkvällen ’försvann bland stjärnorna’. Sedan vi lagt oss i tältet, väckte de Torgersen och frågade: ’Hvad skulle de unga männen, som flugit bort, i himlen att göra? Skulle de råka den store Tangara och hans änglar eller se huru ’hafsfisken leker’ (norrskenet)?’”

Dolganerna förvånades inte så mycket över Andrées ballong – varför skulle de det förresten? Även deras schamaner hade, som de berättade för Stadling, ”flugit bort genom luften”. Det underliga, för dolganerna, var vad de vitas aeronauter hade där att göra.

Sedan Stadling och Frænkel kommit hem strax före julen 1898 utan annat än negativa besked, återstod endast ett kort att spela ut: Nordöstgrönland.

Med det legendariska fartyget Antarctic hade Alfred Nathorst – som tagit upp Nordenskiölds mantel och nu framstod som ledande polarforskningskoryfé – uppehållit sig runt Spetsbergen när Stadling reste genom Sibirien. Den 19 augusti 1898 roddes Nathorst med två kollegor i land på Vitön. I sin bok från resan skriver han: ”Ett parti drifis, som pressats upp mot stranden, vållade några svårigheter, men sedan vi gjort en omväg, gick landningen lätt för sig. Den låga udden utgöres af urberg, gneis och granit; gamla strandvallar och drifved voro äfven här till finnandes. Ingen enda fanerogam växt var synlig, men som marken var betäckt af nyfallen snö, är det nog möjligt, att någon sådan kunnat undgå min uppmärksamhet.”

Det var inte endast blommor som undgick hans uppmärksamhet. Hur nära Nathorst i själva verket var andréemännens dödsläger får vi aldrig veta. Femhundra meter? Två kilometer? Nathorst anade inte att han var ett stenkast från lösningen av gåtan som påföljande sommar skulle driva i väg honom till Grönland. Och han skulle heller aldrig få veta det.

Så gav sig Antarctic, sommaren 1899, ut på den sista och dyraste sökexpeditionen efter Andrée. De kom till Jan Mayen, som ännu inte hade annekterats av Norge, och fortsatte därifrån västerut till Grönland. Expeditionen resulterade i flera intressanta geografiska upptäckter, men om Andrée var det givetvis tyst.

Nathorsts ord om resan utformades till en slutlikvid med jakten på den försvunna ballongen: ”Såsom resultat af våra egna spaningar...anser jag det sålunda framgå, att Andrée icke kommit till östra Grönland. Men Sverige har i alla fall, genom att utsända denna expedition, för samtid och eftervärld visat, att det icke skytt några uppoffringar för att bringa ljus öfver det mörker, som hvilar öfver de djärfa ballongfararnes öde, och för att, om möjligt, bringa dem undsättning. Ensamt detta vittnesbörd anser jag för min del vara värdt de kostnader och det arbete, som nedlagts på expeditionen, äfven om inga andra resultat hade vunnits.”

Efter sekelskiftet blev det alltmer tydligt att luften i dubbel mening gått ur ballonghistorien. En ny era stod för dörren. När Otto Nordenskjöld med den vid det här laget berömda Antarctic försvann i Antarktis, hade intresset för undsättningsexpeditioner svalnat väsentligt.

Trettiotre år efter Örnens luftfärd fick gåtan sin lösning. Dödslägret på Vitön upptäcktes och Andrées stolta nordpolsexpedition kunde rekonstrueras med hjälp av foton och dagböcker. Hur de dog har dock förblivit en hemlighet. Kanske frös de ihjäl, kanske satte de själva punkt för lidandet. Det var kallt, det mörknade och den store Tangara hade vänt sitt ansikte ifrån dem.

Torgny Nordin är journalist och medverkar regelbundet i Populär Historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också