Israels krig

Staten Israel utropades klockan 16.00 den 14 maj 1948 i Tel Avivs stadsmuseum av David Ben-­Gurion, ledaren för det Israeliska arbetarpartiet, Mapai. I ytterl

10 november 2009 av Sune Persson

Texten fortsätter under annonsen

Staten Israel utropades klockan 16.00 den 14 maj 1948 i Tel Avivs stadsmuseum av David Ben-­Gurion, ledaren för det Israeliska arbetarpartiet, Mapai. I ytterligare några timmar skulle staden vara en del av det brittiska mandatområdet Palestina. Jerusalem var för tillfället omringat av arabiska styrkor. I staden befann sig ett par personer som undertecknat statens självständighetsförklaring, men som nu inte kunde ta sig ut för att delta vid ceremonin i Tel Aviv.

Mycket var provisoriskt när Israel bildades. Dess gränser preciserades, med avsikt, inte i självständighetsförklaringen – och är det fortfarande inte frånsett de mot Egypten, Jordanien och Libanon. Namnet på den nya nationen, ”Israel”, var heller ingalunda självklart utan det fanns andra förslag. Landets första sedlar saknade sålunda statens namn och valutan kallades fortfarande ”palestinska pund”.

Men i många andra avseenden var Israels bildande ett resultat av långvarigt och systematiskt arbete. Sionismen, med mål att återskapa ett judiskt hem i Palestina, hade uppstått redan 1897. Bakgrunden till rörelsens framväxt i Europa var den allt starkare nationalismen, i kombination med judeförföljelser i många av Europas länder. Judarna sågs i dessa som ett främmande, hotande, element i de drömda nationalstaterna.

Judiska uppköp av mark i Palestina hade pågått sedan början av 1900-talet. Efter att britterna 1917 militärt ockuperat området gav regeringen i London sitt stöd åt de sionistiska ambitionerna. I skydd av den brittiska mandatregeringen kunde judarna från 1920-talet bygga upp sitt ”nationella hem”, Yishuv, i Palestina. Kollektiva jordbrukskolonier, bland dem de berömda kibbutzerna, anlades. Judiska industrier etablerades och politiska partier bildades enligt europeiskt mönster. 1929 skapades The Jewish Agency for Palestine som judarnas politiska topporgan, vilket kom att förhandla med den brittiska mandatärmakten och med Nationernas Förbund.

En fackföreningsrörelse, Histadrut, bildades 1920. Samma år började man också i största hemlighet organisera en underjordisk försvarsstyrka, Haganah. När andra världskriget var slut 1945 var Yishuv redan en väl organiserad protostat inom Palestinas gränser. Samtidigt hade judarnas nästan totala utplåning i Europa genom Förintelsen skapat en beslutsamhet hos de judiska ledarna i Palestina att där upprätta en egen stat. Aldrig mer skulle judarna behöva vara en minoritet utsatt för folkmajoriteters oberäkneliga behandling.

Efter andra världskrigets slut beslöt Storbritannien att ge upp sitt mandat i Mellanöstern och överföra Palestinafrågan till den nybildade världsorganisationen, Förenta Nationerna. FN:s generalförsamling rekommenderade i november 1947 en tvåstatslösning: en judisk och en arabisk stat skulle bildas i Palestina. Staden Jerusalem med omgivningar skulle internationaliseras. The Jewish Agency godtog, under protester, denna lösning. Men tvåstatslösningen förkastades av de arabiska staterna och av Palestina-arabernas representanter i FN. Dagen efter delningsresolutionen angrep araber judiska bosättningar i Palestina. Ett blodigt inbördeskrig inleddes.

I maj 1948 hade judarna segrat på i stort sett alla fronter.

Klockan 00.00 natten till den 15 maj 1948 utlöpte det brittiska mandatet i Palestina. Inom några timmar angreps Israel av samtliga arabiska grannstater. Det första Palestinakriget hade brutit ut. Det skulle pågå till 1949 och kräva upp till 5 000 eller 6 000 israeliska liv, ungefär en procent av landets dåvarande befolkning. Men det väl organiserade israeliska motståndet var framgångsrikt. Genom offensiver på alla fronter kunde Israel tilltvinga sig vapenstilleståndsavtal med Egypten, Libanon, Transjordanien (nuvarande Jordanien) och Syrien (men inte med Irak). Israel utvidgade sitt territorium med ungefär 40 procent och kontrollerade efter kriget – och gör så än i dag – cirka 77 procent av det forna mandatområdet Palestinas yta.

Men det som för Palestinas judar var ”frihetskriget” var för landets invånare sedan århundraden, de pales­tinska araberna, den stora katastrofen, al-Nakba. Palestina-araberna hade 1948 av de arabiska grannstaterna förhindrats att utropa sin palestinska stat. När kriget var slut annekterade Transjordanien de östra delarna av den tilltänkta arabiska staten, som därefter kom att kallas ”Västbanken”. Gazaremsan förblev under egyptiskt militärt styre. Palestinas araber reducerades till ett ”flyktingproblem”. Av en befolkning på kanske 1,2 miljoner blev, enligt FN:s beräkning 1949, 726 000, eller ungefär två tredjedelar av de palestinska araberna, flyktingar på Gazaremsan, Västbanken, eller i angränsande arabstater. Där lever de, och deras barn och barnbarn och barnbarns barn, kvar – många fortfarande i flykting­läger. I den ännu olösta Israel-Palestinakonflikten är flyktingarnas öde sannolikt den allra viktigaste men också den mest svårlösta frågan.

Några dagar efter landets självständighetsförklaring blev Ben-Gurion premiär- och försvarsminister i en provisorisk israelisk regering. Ben-Gurion hade sedan 1935 varit obestridd ledare för Arbetarpartiet, det i särklass starkaste politiska partiet inom Yishuv. Han kom också, fram till 1963, i stort sett att symbolisera den unga staten Israel.

Regeringen ställdes inför närmast oöverstigliga problem. Det pågående kriget mot de angränsande arabstaterna krävde en nationell mobilisering av män och kvinnor i nivå med stormakternas militära satsningar under andra världskriget. Israels enprocentiga förluster skulle i dag motsvara över 90 000 dödade svenskar, eller över tre miljoner dödade amerikaner, i ett motsvarande desperat försvarskrig. Till detta ska läggas alla de som invalidiserades för resten av sina liv, eller som på annat sätt blev sårade i kriget.

Även materiellt tvingades israelerna till stora uppoffringar. Staten Israels raison d’être var, och är, att alla judar i världen är välkomna att återsamlas inom det egna, och gamla, hemlandet. Detta fastslogs formellt i Law of Return från 1950. Denna lag innebar att landets portar, som fram till 1948 hade varit stängda av den brittiska mandatärmakten, nu öppnades helt för judisk invandring. Samtidigt förhindrades de arabiska flyktingarna, så länge Israel förvägrades ett fredsavtal med de arabiska fienderna, att återvända till sina hem. Undantagen var 8 000 arabiska flyktingar som 1949 tilläts att återförenas med sina familjer, samt ytterligare 20 000–30 000 arabiska ”infiltratörer” (som illegalt hade återvänt) som inofficiellt tilläts stanna kvar i Israel.

Mest angelägen och desperat var naturligtvis situationen för den kvarvarande spillran av Europas judar. Dessa levde till 1948 ett skört liv som internflyktingar, så kallade displaced persons, i olika europeiska länder, många fortfarande i läger i det gamla tyska riket. Under Israels första år hämtades tiotusentals av dem till Israel. Många var, efter krigsårens fasansfulla upplevelser, fysiska och psykiska vrak. De var, som Ben-Gurion cyniskt konstaterade, inte lämpade att bygga upp ett starkt Israel, utan blev en börda för den nya staten. Även från det välmående Sverige utvandrade under dessa år hundratals judar till Israel. Några tiotal skandinaviska judar, bland dem svenskar, deltog också i största hemlighet som frivilliga i Israels krig 1948–49.

En annan stor flyktingvåg kom från Afrika och Asien, främst av judar som mer eller mindre tvingats fly undan diskriminering i det arabiska Nordafrika, Irak och Jemen. Under åren 1950–55 invandrade officiellt 431 342 personer från dessa områden till Israel. Befolkningsmässigt, och så småningom också politiskt, fick denna inflyttning av så kallade sefardiska judar (numera oftast kallade mizrachim) vittgående konsekvenser. 1948 var majoriteten av judarna i Israel födda i Europa. 1956 utgjorde de Europafödda endast 38 procent. 33 procent av landets judar var födda i Israel/Palestina (så kallade sabras) medan 29 procent var födda i övriga delar av Mellanöstern.

Men trots detta kontrollerades Israel under åren 1948–77 i politiskt avseende helt av de europeiska judarna, så kallade ash­kenazim. Av de 37 personer som undertecknade Israels självständighetsförklaring 1948 kom 29 från Östeuropa (det ryska tsarrikets judiska shtetl, det vill säga dagens Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland och Ukraina), sex var från övriga Europa, en var född i Palestina och bara en var född sefard (i Jemen). Likaledes var sju av Israels åtta första premiär­ministrar födda i Europa.

Den enorma invandringen under dessa år ställde landets ledare inför olösliga krav på nya bostäder, skolor, sjukhus, försörjning och arbetstillfällen. Av invandrarna kunde närmare en tredjedel flytta in i stadsområden som övergivits av de palestinsk-arabiska flyktingarna. De övriga fick i stor utsträckning bo i tillfälliga och ganska primitiva tältläger. Här lades grunden till de ännu existerande motsättningarna mellan landets nyinflyttade sefarder, som ofta tvingades bo i sådana tältläger, och statens dåvarande myndighetspersoner, som nästan alla var ashkenasiska.

Under dessa statens första år, ”åtstramningsåren”, levde israelerna under omfattande ransoneringar och med importstopp för alla lyxvaror. Så sent som 1959, första gången jag själv var i Israel, rådde importstopp för till exempel transistorapparater. Landets handelspolitik var strängt protektionistisk med uppgift att skydda de inhemska, judiska, industrierna och jordbruken. Valutan hade multipla växlingskurser, varierande mellan olika produkter, för att maximera exporten och minimera importen. Större delen av ekonomin ägdes av staten eller av fackföreningsrörelsen.

Idealet, och symbolen, för staten Israel under dessa pionjärår var kibbutzniken, den hårt arbetande och solbrände arbetaren, man eller kvinna, på ett kollektivjordbruk. Med kroppsarbete – judarna hade tidigare i stort sett varit uteslutna från detta, bland annat på grund av förbudet att äga mark – skulle judarnas gamla hemland återigen flyta av mjölk och honung. Inkomstskillnaderna i landet var små. Nationens ledande politiker kom från Arbetarpartiet och var alla kända för sin asketiska livsstil. En elit inom partiet och facket, i allians med varandra, kontrollerade Israels politik och ekonomi. Detta pionjär-Israel, jämlikt men dynamiskt, socialistiskt men också demokratiskt, blev ett ideal för många inom världens politiska vänster, inte minst för de svenska socialdemokraterna.

Men Israels övergripande problem var, och förblir, landets säkerhet. De angränsande staterna vägrade att omvandla 1949 års vapenstillestånd till formella fredsavtal. De vägrade också att erkänna staten Israels existensrätt och krävde, i enlighet med resolutioner av FN:s generalförsamling, att alla palestinska flyktingar skulle få rätt att återvända hem. Följaktligen avbröts perioder av vapenstillestånd mellan Israel och arabstaterna av nya krig. Mellan 1948 och 1987 drogs Israel in i inte mindre än sju krig: Palestinakriget 1948–49, Suezkriget 1956, junikriget 1967 (”Sexdagarskriget”), det så kallade utnötningskriget 1969–70, oktoberkriget 1973 (även kallat Yom Kippur-kriget) samt invasionerna av Libanon 1978 och 1982.

Suezkriget utbröt sedan Egyptens nye militäre ledare Gamal Abdel Nasser i juli 1956 nationaliserat det anglo-franska Suezkanalbolaget. Storbritannien, Frankrike och Israel ingick därefter en hemlig allians för att militärt angripa Egypten. Israels armé erövrade snabbt hela Gazaremsan samt större delen av Sinaiöknen. Men de tre angripande staterna hade helt missbedömt världsopinionen. Hela den antikolonialistiska världen, inbegripande Sverige, motsatte sig angreppet på Egypten. Den största missräkningen var att USA, britternas och fransmännens viktigaste allierade i det kalla kriget, också anslöt sig till motståndarna. Inom några få veckor hade britter och fransmän tvingats utrymma Egypten. De ersattes där av en nyuppsatt FN-styrka, UNEF. I denna kom en svensk bataljon att spela en framträdande roll. Israel tvingades lämna alla ockuperade områden i mars 1957. Den politiske vinnaren av hela kriget var Nasser, som nu framstod som arabvärldens obestridde hjälte och ledare.

Junikriget kan ses som en fortsättning på Suezkriget. I maj 1967 begärde Egypten att UNEF skulle lämna egyptiskt terri­torium. En tid senare stängde Nasser Aqabaviken för all isra­elisk sjöfart och började tala om revansch för det arabiska nederlaget i kriget mot Israel 1948–49. Egypten, Syrien, Jordanien och Irak ingick en militär allians. Israel var nu, liksom 1948, inringat av fiender.

Israel hade tidigare förklarat en stängning av Aqabaviken som en krigshandling. I juni anföll Israels flygvapen och armé de angränsande staterna och efter sex dagar (”sexdagarskriget”) hade Israel segrat på alla fronter. I nordost hade Israel ockuperat de syriska Golanhöjderna, i väster den Jordan­annekterade Västbanken och i söder hela Gazaremsan och hela Sinaiöknen fram till Suezkanalens östra strand. Israel hade skaffat sig kortare och idealiska militära försvarslinjer. Men samtidigt hade över en miljon potentiellt fientliga araber ställts under israeliskt styre. FN utsåg den svenske diplomaten Gunnar Jarring att medla i konflikten.

Sexdagarskriget var ett katastrofalt nederlag för de nya militära och så kallade socialistiska ledarna i arabvärlden. Efteråt genomförde Egypten en snabb militär återupprustning med hjälp av sin bundsförvant Sovjetunionen. I mars 1969 inleddes koncentrerad egyptisk artillerield över Suezkanalen mot de israeliska ställningarna. ”Utnötningskriget” hade inletts, med stora israeliska förluster. Israels svar blev flygräder mot militära mål på egyptiskt territorium, och så småningom allt djupare in i landet med ett ökande antal civila dödsoffer som följd.

När sovjetiska flygplanspiloter sattes in på den egyptiska sidan hotade kriget att trappas upp till en stormaktskonflikt. Sedan Charles de Gaulle tagit över Frankrike 1958 hade USA inträtt som Israels viktigaste bundsförvant och främste vapenleverantör och ingrep nu också som medlare i konflikten.

I augusti 1970 godtog Israel en amerikansk fredsplan och striderna ebbade ut. Men några direkta fredsförhandlingar blev det inte.

Nasser avled 1970 och efterträddes av sin vicepresident Anwar as-Sadat, som menade att Egypten inte kunde leva i ett tillstånd av varken krig eller fred. Sadats indirekta hot togs dock inte på allvar av det segerrusiga Israel, som inte heller beaktade Jarrings förslag till en förhandlingslösning med grannlandet.

När Egypten och Syrien i oktober 1973 samordnat gick till anfall togs israelerna därför på sängen. De första dagarna innebar stora arabiska segrar och framryckningar. I nordost återerövrade Syrien i stort sett hela Golanhöjderna och vägen låg nästan öppen ner mot den israeliska Medelhavskusten.

I söder gick egyptiska trupper över Suezkanalen och etablerade en ny front en bit in i Sinaiöknen.

Men efter militär totalmobilisering och initiala stora förluster kunde de israeliska styrkorna gå till motoffensiver. Den syriska armén pressades tillbaka och i en djärv pansarstöt kunde den israeliska generalen Ariel Sharon tränga in mellan två egyptiska arméer, gå över Suezkanalen och där omringa en tredje egyptisk armé.

De enorma materielförlusterna på båda sidor kompenserades genom luftbroar med vapen från Sovjetunionen till Egypten och Syrien, och från USA till Israel.

Återigen hotade ett israeliskt-arabiskt krig att utvecklas till en kraftmätning mellan de båda supermakterna. USA:s utrikesminister Henry Kissinger ingrep nu som den nye supermedlaren i Mellanöstern, vilket innebar att Jarring sköts i bakgrunden. I maj 1974 kunde Kissinger förhandla fram ett avtal som innebar att Israels trupper drogs tillbaka till väster om 1967 års eldupphörlinje, samt att det inrättades en demilitariserad buffertzon mellan israeliska och syriska styrkor under överinsyn av en FN-styrka.

På den egyptiska fronten placerades – återigen – också en sådan styrka, UNEF II, med svenskt deltagande. Här lyckades Kissinger också få till stånd direkta förhandlingar mellan Israel och Egypten. Sadat gjorde en dramatisk helomvändning, kastade ut de sovjetiska rådgivarna, knöt goda relationer med amerikanarna samt inledde en fredsoffensiv med Israel. Detta fick omvälvande konsekvenser: Sadats besök i Jerusalem 1977, Camp Davidförhandlingar 1978 under president Jimmy Carters överinseende, samt fredsfördraget mellan Israel och Egypten 1979.

Till skillnad från de militära segrarna 1949, 1956 och 1967 gav oktoberkriget 1973 Israel bestående diplomatiska och politiska framgångar. I söder hade landet 1982 utrymt hela Sinaihalvön, som återgick till egyptisk suveränitet. I gengäld hade Israel fått fred med sin viktigaste militära motståndare – den södra frontlinjen var pacificerad. Freden med Egypten har hållits sedan dess, om än under stor kyla från egyptisk sida.

I öster fick Israel 1994 fred med Jordanien, men här hade Israel länge i hemlighet åtnjutit goda relationer, främst med det hashemitiska kungahuset. I nordost hade avtalet med Syrien från 1974 noggrant respekterats av båda sidor. Återstod för Israel efter 1977 den palestinska motståndaren, samt Libanon. Under de kommande årtiondena skulle den israelisk-palestinsksyriska konflikten utkämpas på libanesiskt territorium.

De israeliska invasionerna av Libanon 1978 och 1982 ägde rum för att tvinga bort de palestinska gerillastyrkor som etablerat mer eller mindre självstyrande områden i landets södra delar. Den palestinska befrielserörelsen, PLO, som bildats 1964, hade spänt sitt paraply över ett antal olika motståndsrörelser. Den viktigaste var al-Fatah, kontrollerad av Yasir Arafat, som också var ordförande för PLO. Efter ett kortvarigt krig 1978 tvingades Israel snart tillbaka igen, samtidigt som en ny FN-styrka, UNIFIL, upprättade en buffertzon i södra Libanon – även denna gång med medverkan av en svensk bataljon. Men UNIFIL kunde inte förhindra fortsatta palestinska attacker mot Israel från libanesiskt territorium. 1982 gick Israel ut i en ny storoffensiv, som denna gång nådde ända in i Beirut. Tre år senare lämnade den israeliska armén landet, men stannade kvar i en smal ”säkerhetszon” längst i söder. PLO hade då tvingats evakuera alla sina förband från Libanon. Kortsiktigt hade den israeliska invasionen lyckats. Men i stället för PLO växte nu den inhemska islamistiska milisen Hizbollah fram i södra Libanon som en för Israel ännu farligare motståndare.

Konflikten med Libanon innebar ett trendbrott beträffande den israeliska hemmaopinionen. Många såg krigen som rena angrepp från Israels sida och nu upphörde den tidigare sammanhållningen kring landets försvarspolitik. En israelisk fredsrörelse växte fram.

Sju krig under 39 år innebar för Israel ett nytt krig under knappt vart sjätte år. Inte överraskande utbröt så det åttonde kriget, den palestinska intifadan, i december 1987. Åren mellan 1956 och 1987 karaktäriserades av många, delvis dramatiska, förändringar av det israeliska samhället. De kan kanske sammanfattas i termer av militarisering, politisk högervridning, privatisering och inordning i den kapitalistiska världsmarknadsekonomin, samt ökad splittring. Samtidigt förbleknade den socialistiska pionjärdrömmen, och orsakerna till detta fanns framförallt utanför landets gränser. Det sovjetiska väldets sammanbrott och kapitalismens införande i Kina innebar ju att den ”reala socialismens” modeller hade fallit.

Militariseringen var en oundviklig konsekvens av de ständigt återkommande krigen med grannarna. Den brittiska undantagslagstiftningen från 1945, med omfattande inskränkningar i invånarnas fri- och rättigheter, behölls av de israeliska ledarna och består till denna dag. De kvarvarande araberna i Israel, som officiellt kallades ”israeliska araber”, levde fram till 1966 under militär förvaltning. De betraktades som en potentiell femte kolonn och tilläts inte göra militärtjänst.

För de judiska israelerna sågs däremot värnplikten inte bara som en militär nödvändighet utan också som den definitiva smältdegel där invandrare från hela världen skulle inskolas i israelisk kultur och nationalistisk sammanhållning. Vapentjänsten i Israel är än i dag tre år för män och två år för kvinnor. Överallt i landet ses sedan 1948 beväpnade personer i uniform. Varje vapenför man i Israel har genomlevt minst fyra krig (kvinnorna drogs efter 1949 bort från stridande befattningar). Men många har dött – sammantaget långt över 20 000 personer.

En långsam militarisering har också skett inom det politiska systemet. Allt fler ledare har rekryterats bland framstående militärer, sedan dessa gått i pension. Jämfört med politikerna har officerarna framstått som skickliga, effektiva och okorrumperade. Yitzhak Rabin, krigshjälte från 1948–49, blev ordförande för Arbetarpartiet och Israels premiärminister 1974–77 och 1992–95. Han skulle senare följas av ledare som Ehud Barak och Ariel Sharon, också de med militärt förflutet.

Den politiska högervridningen i Israel fick sitt genombrott 1977. Då bröts Arbetarpartiets nästan trettioåriga dominans sedan valet sensationellt vunnits av den nybildade högeralliansen Likud. Likuds väljarunderlag fanns främst bland de ”orientaliska” judarna, vilka nu var i majoritet i Israel. Ny premiärminister blev Menachem Begin, som under den brittiska mandattiden lett den militanta judiska Irgun som britterna förklarat som terroristorganisation.

Begin efterträddes 1983 av Yitzhak Shamir, som under mandattiden lett den så kallade Sternligan, också den terroriststämplad. Shamir hade bland annat mordet på FN:s medlare i Palestina 1948, Folke Bernadotte, på sitt samvete.

Under Likuds ledning skärptes politiken mot araberna och utbyggandet av judiska bosättningar på ockuperade områden intensifierades. Men bilden är inte svartvit. Det var exempelvis också Begin som 1977–82 ingick fredsavtalet med Egypten (liksom det blev Likudledaren Sharon som 2005 utrymde Gazaremsan).

I dag tillhör ättlingarna till pionjärtidens medlemmar i Irgun och Sternligan en slags politisk kontra-elit i Israel, som delvis tagit över makten i landet. Som exempel kan nämnas premiärminister Ehud Olmert och utrikesminister Tzipi Livni, nu också partiledare för Kadima.

Högervridningen har inneburit att kibbutz- och fackföreningsrörelserna i Israel motarbetats och försvagats samtidigt som privatiseringar har genomförts. Få israeler bor i dag på kollektivjordbruk. Utrikeshandeln har liberaliserats och valutan blivit konvertibel. Utländska företag har börjat investera i landet och israeliska aktier har introducerats på New York-börsen.

Israel har i mångt och mycket blivit en del av en globaliserad värld, och också allt mer multinationellt och multikulturellt. Den israeliska ”smältdegeln” gav inte önskat resultat – i stället har landet blivit allt mer heterogent och politiskt splittrat. Exempelvis har de ”israeliska araberna”, på grund av högre födelsetal, blivit en allt större andel av landets befolkning. 1993 utgjorde dessa 18,5 procent av Israels invånare och många av dem definierar sig som palestinier.

Den mest imponerande bedriften från Israels sida under dessa år har kanske varit bevarandet av den interna demokratin. Trots de ständigt återkommande krigen mot grannländerna har landets egna arabiska medborgare fått fullständiga medborgerliga rättigheter. De har rösträtt vid de nationella valen och får bilda egna politiska partier (och de gör det). Det finns dock ett viktigt undantag: araberna får inte göra militär värnplikt. Detta kan, med svenska ögon, ses som en vinst. Men i Israel är en rad sociala förmåner, som exempelvis kostnadsfria fortsatta studier, knutna till fullgjord vapentjänst. Detta gör att de israeliska araberna i många avseenden för­blivit andra klassens medborgare.

Sune Persson är docent (emeritus) i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har bland annat gett ut boken Palestina­konflikten (1994, femte upplagan).

Skribentens Fotnot: Jag har här bortsett från den israeliska politiken inom de ockuperade områdena. Där är facit långt mindre smickrande – för att inte säga katastrofalt. Israelerna har under­skattat det palestinska motståndet, vilket bland annat resulterat i intifadorna 1987 och 2000. Till följd av Israels politik har det stora internationella stöd som landet initialt åtnjöt under pionjärtiden också minskat rejält. Många betraktar i dag Israel som en militari­serad och kolonialiserande ockupationsmakt.

Moshe Dayan – en nationell idol

En legendarisk symbol för pionjärtidens Israel var militären och politikern Moshe Dayan. Dayan föddes 1915 i en av de tidigaste kibbutzerna, Degania. Redan 1929, som fjortonåring, enrollerade han sig i det underjordiska judiska försvaret, Haganah, och därefter i dess elitstyrka, Palmach.

När britterna 1941 invaderade det Vichy­vänliga Libanon deltog Dayan i en brittisk arméenhet. Under striderna förlorade han sitt ena öga och fick fortsättningsvis alltid bära en lapp för ögat.

Under kriget 1948 ledde Dayan en militär enhet som slog tillbaka det syriska anfallet i Jordandalen, och blev i augusti samma år israelisk kommendant i Jerusa­lemområdet. Dayan var därmed den militärt ansvarige vid tiden för mordet på Folke Bernadotte i Jerusalem i september 1948. Senare ingick Dayan i den israeliska delegation som förde stilleståndsförhandlingar på Rhodos våren 1949. 1953–58 var han chef för den israeliska arméns generalstab och som sådan ansvarig för Sinaifälttåget 1956. Tre år senare blev han invald i det israeliska parlamentet, Knesset, för Arbetarpartiet. 1965 lämnade han dock Mapai och kom sedan partipolitiskt att vandra högerut.

Dayan innehade den i Israel viktiga posten som jordbruksminister 1959–64 och var sedan försvarsminister 1967–74. Klassisk är bilden när en uniformerad Dayan efter krigsutbrottet i juni 1967 når fram till den för judarna heliga västra muren (Klagomuren) i Jerusalem – den hade då inte varit tillgänglig för judar sedan 1948.

Som försvarsminister blev Moshe Dayan också ansvarig för administrationen av de av Israel ockuperade områdena. Den politik han bedrev där anses ha varit relativt mild – i synnerhet om man jämför med senare förhållanden – med visst självstyre för palestinierna. Men efter oktoberkriget 1973 lades ansvaret för de bristande israeliska förberedelserna delvis på försvarsministerns axlar. Dayan tvingades avgå. 1977 återkom han överraskande som utrikesminister, nu i Menachem Begins högerregering. I denna framstod Dayan som en duva och spelade en överbryggande roll i de framgångsrika fredsförhandlingarna med Egypten.

Efter Israels militära segrar 1956 och 1967 var Moshe Dayan den store nationelle idolen. Han kom då att symbolisera och representera pionjärtidens heroiska förtjänster. Men hans hjältegloria har efter hans död 1981 solkats av avslöjanden om många kvinnoaffärer och om hans stora intresse för arkeologiska artefakter – en del av dem insamlade på illegala vägar, vilket möjliggjordes genom hans militära befogenheter. Utöver arkeolog, militär och politiker var Moshe Dayan också författare och gav ut tre memoarverk, däribland Story of My Life (1976).

PH-8_09

Också läsa

Texten fortsätter under annonsen