Ernest Shackleton (1874–1922) nådde aldrig Sydpolen, trots flera försök.
© Ullstein/IBL Bildbyrå

Iskallt drama: Shackleton satte allt på ett kort

Britten Ernest Shackleton var den siste av de klassiska polarhjältarna. Hans värsta stund var när fartyget Endurance svaldes av isen utanför Antarktis och han med några få utvalda män gav sig iväg med en livbåt över det farligaste av hav för att hämta hjälp.

3 november 2016 av Mats Carlsson-Lénart
Det är den 10 maj 1916. En liten båt med sex stinkande, sotiga och långhåriga män ombord strandar i en liten vik på den södra kusten av en bergig och vild ö i Sydatlanten.

Männen är fullkomligt utmattade och åtminstone en av dem är totalt utslagen sen flera dagar. I 16 dygn har de färdats i stormvindar i den nästan helt öppna livbåten, ständigt kämpande mot de väldiga vågorna som på dessa latituder sveper runt hela jorden utan att hindras av några landmassor.

Nästan som vålnader stapplar de sex upp på stranden. Det sista dygnet på båten har de inte haft något dricksvatten kvar och nu rusar de mot bruset av en fjällbäck som kommer uppifrån Sydgeorgiens – ön heter så – alpina massiv.


Det friska forsande vattnet är underbart att dricka. De sex är medlemmar av The Imperial Trans-Antarctic Expedition. 

Som det imponerande namnet antyder var målet att genomföra en färd tvärs över hela den väldiga sydkontinenten (själva Sydpolen hade nåtts för första gången av norrmannen Roald Amundsen med expedition i december 1911 och strax efter kom britten Robert Falcon Scott som bitter tvåa. Scott och hans mannar dukade sedan under i kylan under återfärden mot kusten).

Mannen bakom det storslagna projektet var den karismatiske polarfararen Ernest Shackleton. Efter en artikel i Times där han tillkännagav sin avsikt att korsa Antarktis fick han brev från fler än 5 000 äventyrslystna som ville följa med på expeditionen.

De sex stinkande männen på stranden tillhörde de utvalda, liksom deras 22 kamrater som var kvar på den ogästvänliga Elefantön, ett stycke norr om Antarktis kust. Men de utvalda hade blivit de skeppsbrutna. Den livsfarliga turen med livbåten var deras sista chans till räddning.

Fångad i isen

Expeditionen hade med fartyget Endur­ance lämnat England sommaren 1914. Allt gick inledningsvis bra. I början av december närmade man sig Antarktis.

Målet var viken Vahsel Bay, cirka 2 500 kilo­meter sydost om Sydamerika. Därifrån skulle Shackleton med fem av sina män och 69 hundar påbörja den trehundra mil långa färden över Antarktisisen, till Rosshavet, rakt söder om Nya Zeeland.

Men mycket tidigare än Shackleton räknat med dök det upp is i havet. Inte bara enstaka isberg eller isflak utan packis som ­tvingade Endurance att ta omvägar mot Vahsel Bay.


Först i mitten av januari befann man sig intill kusten men på en plats som Shackleton ansåg var för långt från den vik där han ville börja sin färd.

Det var ett beslut som polarfararen skulle komma att ångra länge. För Endurance fastnade i isen, samtidigt som sommaren i Antarktis gick mot sitt slut. 


Motvilligt insåg Shackleton med mannar att de var tvungna att spendera en lång vinter på ett fartyg som var isens fånge.

I åtta månader drev Endurance sakta västerut, längs Antarktis atlantkust.


I avvaktan på hur möjligheterna för en landstigning skulle vara när isen äntligen släppte greppet om fartyget, fokuserade Shackleton på att hålla uppe moralen, humöret och den fysiska formen bland kamraterna. 

Expeditionens medlemmar uppställda framför förstäven på Endurance.
© Frank Hurley/Getty Images

Fick äta upp hundarna

Men isen skulle inte komma att släppa sitt grepp. I stället blev det bara värre. I slutet av 1915 började den pressa sönder fartyget så att det sprang läck och började luta våldsamt.

Till slut tvingades Shackleton beordra att Endurance – som omskrivits som ett av världens starkaste fartyg – skulle överges. Innan fartyget sjönk hann besättningen rädda det mest nödvändiga. 

Tre livbåtar, alla hundar förstås och även skeppskatten Mrs Chippey. Expeditionens fotograf Frank Hurley valde ut de 150 bästa glasplåtarna av de 550 bilder han tagit – resten fick han lämna.

Nu stundade månader av lägerliv för de 28 männen. De försökte i ett par omgångar
marschera över isen mot Antarktiska halvön men underlaget var dåligt och det var alltför arbetsamt att gå med livbåtar och allt som räddats från Endurance.


Så man slog läger på isen och lät den driva dem västerut, där de visste att det fanns land.

Till slut började det bli ont om mat. Alla hundar avlivades på grund av matbrist och en del av dem blev själva mat åt expeditionsmedlemmarna. Skeppskatten Mrs Chippey sköts redan på ett tidigare stadium.

Den 9 april 1916 bröts isflaket itu och Shackleton beordrade sjösättning av liv­båtarna. Efter fem dagar nådde man närmaste land, den ogästvänliga Elefantön, som fått sitt namn sedan tidigare polarforskare på platsen observerat sjöelefanter där.

För första gången på nästan ett och ett halvt år hade expeditionsmedlemmarna fast mark under fötterna. 

Expeditionens sista hopp

Shackleton visste att det var osannolikt att något fartyg skulle råka passera Elefantön. Därför valde han ut fem män för det livsfarliga uppdraget att med den största av livbåtarna ta sig över havet till Sydgeorgien. Detta var expeditionens sista chans. 

På Sydgeorgiens nordsida fanns nämligen norska valfångststationer där man förhoppningsvis kunde få hjälp.

Den 24 april 1916 sjösattes livbåten James Caird och lämnade Elefantön. De 22 som stannade kvar på stranden kände både hopp och förtvivlan. Skulle den lilla båten med kamraterna klara resan? 


Om allt gick bra skulle Shackleton kunna återvända med ett hjälpfartyg redan inom ett par, tre veckor. Men någon snar räddning kom inte och männen på Elefantön insåg att de skulle få stå ut med en andra mörk och kall vinter i Antarktis. 

Shackletons expeditionsfartyg Endurance frös fast i Weddellhavets is och sjönk 1914. Den norskbyggda barkentinen hette ursprungligen Polaris men döptes om efter Shackletons släktmotto: »By endurance we conquer« (»genom uthållighet segrar vi«). 
© Frank Hurley/Getty Images

Strapatsrik färd över öppet hav

Resan med den lilla livbåten präglades av ett ständigt ösande av iskallt saltvatten som hela tiden sköljde in över relingen.

En av dagarna var det så kallt att vattnet som kom in i båten frös och det gällde att snabbt hacka bort ismassorna så att inte båten kantrade eller sjönk.

En av de sex ombord på James Caird var den nyzeeländske sjökaptenen Frank Worsley
som varit befälhavare på Endurance. Hans huvuduppgift var nu att hålla kursen så att man inte skulle missa Sydgeorgien under färden norrut. Om så skulle ske var man oåterkalleligt förlorade. Men trots att solen knappt visade sig alls under de 16 dygn­en lyckades Worsley, stödd av sina kamrater i det extremt hårda vädret, använda sin sextant och fastställa båtens position vid ett par tillfällen, vilket gav tillräcklig information för att styra båten rätt.


 Efter två veckors seglats siktades Syd­georgiens bergskedjor och ytterligare något dygn senare stapplade männen upp på stranden. Vid viken låg en grotta stor nog att fungera som boning. I branten ovanför fanns ett fågelbo med fyra albatross­kycklingar som blev till en stuvning tillagad på det svensktillverkade Primuskök man hade med sig.


När de sex vilat en vecka bestämde Shackleton att det var dags att få kontakt med valfångststationerna som låg på andra sidan ön. Sydgeorgien ser litet ut på en världskarta men ön är större än Gotland och domineras av bergskedjor och glaciärer. Shackleton, Worsley och Tom Crean – en av Shackletons trognaste män – gav sig av. Någon karta hade de inte.


Det tog dem 36 timmar att klättra över ön, vilket ingen gjort tidigare. På valfångststationen Strømnes blev de väl mottagna och snart var de rena och nyrakade. Nästa dag kunde Worsley med en av valfångststationens båtar hämta kamraterna i viken på andra sidan ön.

Nu gällde det bara att få hem de 22 expeditionsmedlemmarna som var kvar vid Antarktis.

Lång väntan för de kvarlämnade

På Elefantön var det den väderbitne Frank Wild från Yorkshire, ättling till ingen mindre än James Cook, som förde befälet i Shackletons frånvaro.

Att överleva på ön, knappt så stor som halva Öland, var till en början ett heltidsarbete för de strandsatta. De två livbåtarna vändes upp och ner och lades över några enkla sten­murar. Tillsammans med några tältdukar blev det en primitiv hydda och vindskydd.

Man hade nästan ingen proviant kvar så männen ägnade dagarna åt att jaga säl och pingvin. På kvällarna sjöngs allsång för att bryta tristessen.

Många av de 22 var svårt märkta av vad de gått igenom det senaste halvåret. Värst var det för den yngste expeditionsmedlemmen, walesaren Perce Blackborow, som fick alla tårna på vänsterfoten amputerade.

Hela tiden fanns en man avdelad för att hålla utkik efter fartyg. Men månaderna gick och horisonten förblev oändligt tom.

Livbåten James Caird sjösätts från Elefantön den 24 april 1916. Bilden togs troligen av expeditions­fotografen Frank Hurley.

© Alamy/IBL Bildbyrå

Räddningen stoppades av ismassorna

Redan tre dagar efter den strapatsrika klättringen över Sydgeorgiens vilda bergsmassiv var Shackleton tillsammans med en besättning av frivilliga på väg mot Elefantön med valfångstfartyget Southern Sky.

Men med 120 kilometer kvar tog det stopp. Is spärrade vägen och valfångaren var inte byggd för isförhållanden. Man tvingades vända tillbaka norrut, nu till Falklandsöarna, för att där hitta ett mer lämpligt fartyg.

Ytterligare två försök att nå fram till Elefantön misslyckades på grund av ishindren. Men i augusti 1916 befann sig Shackleton, Worsley och Crean i Punta Arenas, den sydligaste staden i Chile.


De ­vädjade där till den chilenska flottan om att få låna bogserbåten Yelcho. Svaret blev ja och den här gången gick allt perfekt. 


Yelcho anlände till Elefantön vid precis rätt tidpunkt, när det uppstått en tillfällig kanal i ismassorna, och ångbogseraren kunde direkt styra in i viken där lägret låg. Det hade nu hunnit bli den 30 augusti 1916. Över fyra månader hade förflutit.

"I have done it"

På Elefantöns strand var det expeditionens konstnär, George Marston, som höll utkik denna dag. Rätt vad det var kom han rusande till de andra som precis skulle äta kokt sälrygg till lunch. »Wild, det kommer ett skepp! Ska vi tända en eld?«

Äntligen var helvetet över. Shackleton konstaterade på långt håll i sin kikare att alla hans män var vid liv. Han fick mycket brått­om att få de medfarna männen ombord på den chilenska bogseraren. Passagen genom isen kunde ju snart täppas till igen.

På väg mot Punta Arenas bad Shackleton sina män att inte tvätta sig eller byta om före landstigningen. Expeditionsledaren ville att det skulle synas vad de gått igenom.

I triumf stävade bogserbåten en tid senare in i hamnen. Folket jublade, musikkårer spelade. Och Shackleton skickade ett telegram till sin fru Emily hemma i London. »I have done it. Not a life lost and we have been through hell.«

Efter den lyckade räddningen poserar expeditionsmedlemmarna framför Royal Hotel
i Punta Arenas, Chile. 
© Frank Hurley/Getty Images

Shackleton på nya uppdrag

Shackletons män återvände till England. Världskriget pågick ännu och de flesta av dem hamnade i örlogs- eller handelsflottan.

Men för Ernest Shackleton själv var det misslyckade projektet inte över. Från Chile reste han till Australien för att där leda räddningen av den andra delen av The Imperial Trans-Antarctic Expedition, den som skulle lägga ut depåer på den andra halvan av den tänkta färden tvärs över Antarktis.

Men det är en helt annan historia.

Läs också