Inkvisitionen och den svarta legenden

När man hör talas om den katolska inkvisitionen tänker nog de flesta på obehagliga och skrämmande ting: mörka källarhål där folk torterades för brott

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

När man hör talas om den katolska inkvisitionen tänker nog de flesta på obehagliga och skrämmande ting: mörka källarhål där folk torterades för brott mot kyrkan, som vi numera betraktar som fiktiva (häxeri) eller som uttryck för en självständig folklig religiositet (kätteri). Man tänker kanske också på stora offentliga avrättningar med bränning på bål i någon spansk storstad, dit judar, muslimer eller protestanter fördes för att möta en kvalfull död.

Denna bild av en intolerant och grym maktapparat i den katolska renlärighetens tjänst skapades redan under reformationen av holländska, engelska och tyska protestanter. Den ingick i ett propagandakrig mot den tidens ledande supermakt, det habsburgska Spanien, och den innefattade också föreställningen om den spanska regimen i de nya kolonierna i Amerika som en hänsynslös utsugare av den indianska befolkningen.

Denna svarta legend,la leyenda negra som spanjorerna själva kallade den, har levt kvar ända in i modern tid, inte minst här uppe i det protestantiska Norden. I en allmänt brukad lärobok i religionskunskap för gymnasiet (1985) heter det på tal om inkvisitionen, att “den fällde dödsdomar över sådana som misstänktes vara kättare”, och religionskrigen och inkvisitionen mot kättare anförs som exempel på kyrkans inhumana och brutala behandling av människor genom historien.

Hur sann är den bilden? Har den något fog för sig eller är den en ren och skär propagandabild? En ny omfattande inkvisitionsforskning ger oss underlag för en bedömning av den viktiga frågan. Man har på nytt gett sig i kast med att granska protokoll och andra källor både från kättarförföljelserna under högmedeltiden och från den nya inkvisition, som verkade under motreformationen på 1500- och 1600-talen i Spanien, Portugal och Italien.

Pedantiska protokoll

De flesta andra historiska källor från den tiden handlar om eliten, om kyrkans och statens stormän, om koncilier, rådsmöten, fältslag och kungamord. Men inkvisitionens protokoll fördes med sådan pedantisk noggrannhet, att vi med deras hjälp kan få detaljerad kunskap om hur de anklagade – som ju oftast var vanliga enkla människor – tänkte och levde, älskade och arbetade för 400 år sedan. Vår tids intresse för gräsrotshistoria har faktiskt kunnat tillfredsställas också för medeltiden just med hjälp av inkvisitionens utförliga registrering av sina förhör. Boken om Montaillou är det mest bekanta exemplet.

Man kan alltså säga, att det är ett historiskt antropologiskt intresse som har gjort, att inkvisitionen har kommit på modet igen. Men det är bara den ena och mest synliga sidan av saken. Mer i det tysta har samtidigt ett tålamodigt och tidsödande arbete pågått i syfte att ge en mer sammanhängande bild av folkkulturen, den folkliga religiositeten och rättsväsendets vardagliga funktion under flera hundra år i det katolska Europa.

Det spanska materialet är av särskilt intresse. Det är både fullständigt, välbevarat och tillgängligt för forskningen. Den spanska inkvisitionen var inte direkt underställd kurian i Rom utan hade sin egen högsta ledning, la Suprema. När den avskaffades 1820, hamnade hela det stora arkivet under den civila regeringens kontroll och ligger nu i det spanska riksarkivet i Madrid. Det består av över tusen bundna manuskriptvolymer och 4 000 paket med löst hopbuntade papper.

Att få en överblick över detta väldiga material är naturligtvis inte lätt. Lyckligtvis finns det en genväg. La Suprema begärde årligen in korta skriftliga sammanfattningar av samtliga mål vid de regionala inkvisitionstribunalerna. Dessa redogörelser, relaciones de causas, utgör ungefär 100 volymer om vardera tusen sidor, fortfarande en imponerande mängd, men ändå hanterlig på ett helt annat sätt.

Datoriserad analys

Nu har man med modern datateknik sammanställt och bearbetat dessa rapporter för drygt ett och ett halvt sekel med början 1540. Databanken omfattar 45 000 mål.

Här har vi nu kalla och väl underbyggda siffror, som kan bestyrka eller vederlägga den uppfattning som våra gymnasieungdomar bibringas, att inkvisitionen främst ägnade sig åt att “fälla dödsdomar över sådana som misstänktes för kätteri”.

Det är inte lätt att veta vilka föreställningar detta väcker hos de unga. I massförintelsernas århundrade, i Eichmanns och Pol Pots värld, då likhögarna mäts med sjusiffriga tal, kan man kanske umgås med föreställningen, att den grymma spanska inkvisitionen under de tre sekler som förföljelserna pågick tog kål på några tiotal tusen kättare. Men så här ser databankens statistik ut. Under motreformationens epok från 1560 och femtio år framåt, då den spanska kronan med alla medel gick till angrepp mot religiösa avvikare, avrättades i hela det spanska väldet, från Sicilien till Mexico, 637 personer, tolv om året. Det är bara ett par procent av de 28 000 kättare som rannsakades och dömdes i tribunalerna. Och under den följande perioden, som omfattar större delen av 1600-talet, sjunker andelen dödsdomar till en procent, 142 stycken.

Uppfostrare på landet

Inkvisitionens verksamhet gick alltså inte i första hand ut på att utrota kätteriet genom att döda kättarna. I stället hade den en sorts allmänt folkuppfostrande funktion ute på den sydeuropeiska landsbygden.

Många forskare menar till och med, att reformation och motreformation måste ses som ett och samma fenomen, ett förnyat energiskt försök från maktens centrum att äntligen göra bönderna kristna, att förmå dem att lägga bort sina gamla halvt hedniska föreställningar och omfatta en kristen världsbild och en kristen moral. Inkvisitionen var motreformationens viktigaste instrument i de katolska länderna.

Skall man jämföra dess vardagliga arbete med någonting här hemma i Sverige, skulle det snarast vara de visitationer som våra ortodoxa biskopar genomförde på 1500- och 1600-talen. Ärkebiskopen Abraham Angermannius stora räfst i Västergötland och Småland på 1590-talet blev till exempel en visa i hela Sverige: han lät förhöra och sedan med riset straffa sådana som hade horat eller använt vidskepliga läsningar och signerier. Och det var många det. Samma okristliga bruk som inkvisitionen försökte avskaffa i Medelhavsländerna var alltså allmänt utbredda i byarna på Skaraslätten och i Finnvedens skogar. Och ett sekel senare stötte den svenska ockupationsmakten i Baltikum på samma problem. De estniska bönderna fortsatte trots energiska missionsåtgärder från de svenska prästernas sida att offra på sina gamla heliga platser, där de helt öppet samlades.

1698 fick de en varning från guvernören, att om de fortsatte med sina hedniska sedvänjor, så skulle man skingra deras sammankomster med hjälp av kavalleri. Det var mission det med äldre tiders aningen bryska metoder.

Galärslav i svåra fall

Inkvisitionen hanterade förstås inte heller problemet enbart med silkesvantarna på. Trots allt lät man ju avrätta sådana som var så hårdnackade i sin vantro, att de vägrade låta omvända sig. Men alla som bekände, ångrade och underkastade sig fick förlåtelse och välkomnades tillbaka i kyrkans armar. Botgöring, disciplinstraff och husarrest var de straff som utmättes, i svårare fall några år på roddarbänken som galärslav, men alltså bara ytterst sällan döden på bålet.

Någon liknande systematisk utvärdering av den romerska inkvisitionens verksamhet i Italien är inte möjlig. Man hade inte samma centraliserade organisation som i det enväldiga Spanien med årliga rapporter till högsta ledningen. I samband med den franska ockupationen av Italien under napoleonkrigen förstördes många lokala inkvisitionsarkiv eller spreds över stora delar av Europa. Viktigt material från den romerska inkvisitionen finns till exempel i dag i Irland och Belgien.

Historien om dessa omfattande dokumenttransporter, som iscensattes av Napoleon, är häpnadsväckande. När kejsaren åren före det ryska fälttåget stod på höjden av sin makt, vidtog han en rad åtgärder för en nyordning av Europa. Bland annat skulle Paris göras inte bara till dess politiska utan också kulturella huvudstad. Dit skulle samlas konstnärer, författare och vetenskapsmän. Bibliotek och arkiv i Europa-format skulle skapas.

Napoleon plundrade

På erövrares vanliga vis lät Napoleon plundra de besegrades huvudstäder. Från Rom fördes i februari 1810 Vatikanens arkiv i tusentals trälådor med en åsnekaravan över Alperna i riktning mot Paris. Påvliga arkivtjänstemän, som övervakade transporten, fick med ängslan bevittna hur två vagnar försvann i en stormflod utanför Parma och hur åtta lådor föll i en kanal mellan Turin och Susa.

Det mesta kom ändå fram och finns registrerat i en förteckning som upprättades 1813 av Napoleons egen arkivchef. Alla den katolska kyrkans centrala verk och inrättningar finns representerade på denna intressanta lista, inklusive alla handlingar från mötet i Trient och från den romerska inkvisitionen.

Efter Napoleons fall fördes det allra mesta tillbaka till Rom, men en del som hade bedömts av perifert intresse var utsålt som makulatur eller hade på annat sätt skingrats i Paris. En del försvann för alltid. Dit hörde alla ungdomsverken av Tommaso Campanella, Solstatens författare (han hade rannsakats för misstänkta ideologiska avvikelser) och hela sviten av vittnesmål för försvaret i processen mot Giordano Bruno. 40 volymer inkvisitionsakter hade kommit i privata händer och såldes senare på den internationella antikvitetsmarknaden. Nitton hamnade i Dublin och utgör nu den kanske viktigaste källan till den romerska inkvisitionens tidigaste verksamhet under 1500-talet.

Vatikanen stängt

Vatikanens arkiv, där det allra mesta nu åter är samlat, är lika stängt som någonsin tidigare. Carlo Ginzburg har berättat om sina fåfänga försök att få tillgång till det historiska material som han med sina böcker har bidragit till att göra världsbekant. 1979 skrev han till påve Johannes Paulus II och anhöll, att inkvisitionens akter skulle göras allmänt tillgängliga för forskningen. Han fick inget svar. Han begärde då hos en kardinal vid kurian att få ta del av ett enskilt fall som han arbetade med. Kardinalen svarade vänligt, att de akter Ginzburg efterfrågade saknades i arkivet och troligen hade gått förlorade under det franska äventyret.

Senare meddelades från statssekreterarens kansli, att det kunde vara begripligt och motiverat, att “en intellektuell som ägnar sig åt ett studium av historien” kunde ha ett behov av att ta del av inkvisitionens akter, men “detta arkivmaterial är av en så konfidentiell natur att det ännu inte synes påkallat att ge allmänheten tillgång till det”. Den process det var tal om var från 1622, månghundraårigt sprängstoff.

Den statistik som kan redovisas för Italien är alltså inte på långt när så omfattande och representativ som den spanska. Men bilden är densamma. Kätteri i en farlig mening spelar en undanskymd roll. Det är i stället också här folktron som dominerar, oskyldiga avvikelser som signeri och läsningar, folklig läkekonst, olovligt sex eller kalvkotletter under fastan.

Inkvisitorerna har uppvisat en stor juridisk försiktighet och framför allt den centrala ledningen vid kurian i Rom har haft en syn på både straff och process, som är förvånande modern.

Källkritiska problem

När man skall försöka utvärdera detta stora material som en källa till den folkliga kulturens historia under motreformationen, måste man ha i minnet de källkritiska svårigheter som är förknippade med företaget. Inkvisitorerna var förvisso samvetsgranna förhörsledare och protokollförare. Men de vittnesmål de bokförde passerade genom flera olika filter. Ett sådant var språkligt: närhelst förhören skedde med tolk (och sådana behövdes både i Spanien och Italien, där dialekterna var många och vitt skilda) fanns risk för förvanskning. Dessutom befann sig inkvisitorerna på en mycket högre kulturell nivå än de anklagade, som ofta var analfabeter. Slutligen fanns här också ett byråkratiskt filter, framför allt i den senare utvecklingen under 1600- och 1700-talen. Förhör och anklagelser blir mer och mer rutinmässiga och standardiserade på bekostnad av den spontana mångfald, som präglar de tidigaste protokollen.

En av de viktigaste poängerna i Carlo Ginzburgs klassiska I benandanti (som i år har kommit på svenska) är att inkvisitorerna i början inte trodde sina öron, när bönderna berättade om sina drömresor till de dödas rike. Den versionen får nog därför bedömas som genuint bondsk. Men i den senare utvecklingen påtvingade förhörsledarna de anklagade sin egen tolkning, så att bönderna i stället började tala om häxsabbaten.

Det vi kan bevittna i detta väldiga material är en process genom vilken kyrkans och statens elit, inkvisitorerna i Spanien och Italien, de svenska biskoparna och kavalleriöverstarna i Småland och Estland, tvingade sin världsbild på en motvillig och svårlärd hop av bondtölpar.

Bengt Ankarloo är docent i historia.

Faktaruta:

Den påvliga inkvisitionen (av latinets ord för utfrågning) växte fram gradvis och fick fast form på 1230-talet genom Gregorius IX. Han gav Dominikanorden i uppdrag att bilda inkvisitionsdomstolar, vilka var självständiga från furstemakt och biskopar. Successivt fick inkvisitionen fäste i hela Väst- och Sydeuropa. I ett påvligt brev från 1400-talet talas t o m om att inrätta speciella domstolar i Sverige.

I Spanien fick inkvisitionen vid 1400-talets slut en ny inriktning under det styre som inrättades av Ferdinand II och Isabella. Den spanska inkvisitionen var oberoende av kurian i Rom och hade sin egen högsta ledning, la Suprema, som avskaffades först 1820. Undersökningarna riktade sig bland annat mot kristna morer och judar.

Motreformationen ledde till att det år 1542 inrättades en romersk inkvisition som fick förnyad kraft och pågick långt in på nästa sekel. Upplysningstiden på 1700-talet fick till följd att inkvisitionen ebbade ut. Den hade spelat ut sin roll.

Kanske är du intresserad av...

Läs också