Indelta knektar byggde Sveriges kanaler

De flesta svenskar har skapat sig en bild av 1800-talets indelta soldater genom Vilhelm Mobergs roman om soldaten Rasken och hans hustru Ida. Författaren var s

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

De flesta svenskar har skapat sig en bild av 1800-talets indelta soldater genom Vilhelm Mobergs roman om soldaten Rasken och hans hustru Ida. Författaren var själv född i ett litet soldattorp år 1898, där fadern tjänade som knekt nr 132 i Moshultamåla, Konga kompani under Kalmar regemente, och delade sin tid mellan arbete på den lilla lyckan vid Bjurbäcken och övningsplatsen Hultsfreds slätt. Ur Vilhelm Mobergs barndomsupplevelser hämtades åtskilligt stoff till romanen om livet på soldattorpet och övningsheden, inte sällan i kamp med motsträviga rotebönder och koleriska officerare. Det faktum att soldaten Rasken tjänade rote nr 132 Momåla visar på sambandet med uppväxten i soldaten Carl Gottfrid Mobergs torp.

Den verklighet som Vilhelm Moberg beskriver är dock bara en av flera som är giltiga för 1800-talets indelta soldater, från Södra skånska regementet till Norrbottens regemente. Jordens bördighet och en rad andra lokala variationer gav olika förutsättningar för olika soldater, men vissa förhållanden var gemensamma för de 30 000 knektar som bebodde soldat-, ryttar- och båtsmanstorp runt om i landet och utgjorde den viktigaste delen av det svenska försvaret ännu i slutet av 1800-talet.

Det yngre militära indelningsverket, med rötter i Gustav Vasas arméreformer, byggdes upp av Karl XI och beslutades på 1682 års riksdag. Erfarenheterna från 1670-talets krig med dess stora svårigheter att erhålla tillräckligt många välutbildade soldater för att ersätta de fruktansvärda förlusterna på de skånska slagfälten är en viktig bakgrundsfaktor.

Grundtanken med det nya systemet var att vissa av kronans inkomster skulle öronmärkas till specifika utgifter, främst officerslöner. På motsvarande sätt anslogs inkomsterna från vissa gårdar till civila statstjänstemän, ett civilt indelningsverk. Men indelningsverket har man i senare tid dock främst avsett något som låg utanför det egentliga indelningsverket, den s k soldatroteringen.

Ett antal bondgårdar, vanligen 3–4, bildade en rote som satte upp en man till soldat och försåg honom med utrustning och ett litet torp med vidhängande markbit att bruka. I gengäld skulle bönderna slippa de förhatliga soldatutskrivningarna (se Populär Historia 2/93). Fördelen för staten, kronan, var att man nu fick frivilliga soldater som var billiga i drift och lätta att utbilda. De indelta knektarna arbetade själva ihop huvuddelen av sin inkomst på soldattorpen.

Precis som arméns fotsoldater, infanteristerna, rekryterades flottans meniga båtsmän genom att bönderna i kustlandskapen bildade båtsmansrotar. Ryttarna i kavalleriet rekryterades genom att enstaka välbärgade bönder, rusthållare, satte upp en man med häst och torp, och istället erhöll en kraftig skattelindring.

Omfattande forskning

Tack vare en omfattande forskning under främst det senaste decenniet vet vi mycket om de enskilda soldaternas vardag under indelningsverkets tid. Såväl akademiska forskare som amatörforskare i hembygdsföreningarnas torpinventeringar och s k soldatregistreringsprojekt runt om i landet har bidragit till att öka vår kunskap.

Den nyantagne soldaten fick först ett nummer och ett namn. Det senare var viktigt, eftersom det skulle vara unikt inom kompaniet med sina 150 soldater, och då dög inte de vanliga Johansson, Pettersson och Andersson. Istället döpte kompanichefen, kaptenen, sina nya soldater efter eget skön. Inte sällan skulle namnet utstråla styrka, mod eller militära dygder.

Bland regementenas 1000 (vid kavalleriet) eller 1200 soldater (vid infanteriet) fanns åtskilliga Modig, Djärv, Krut, Musköt, Kämpe osv. I andra fall gav djur- och växtriket uppslag till namn (Järv, Lo, Björn, Älg, Björk, Gran, men också Lindgren, Grankvist, Björkgren m fl). I många fall gav ortnamnen sina bidrag, som när soldaten nr 435 för Kulla i Dunkers socken i Södermanland kallades Johan Kullman. Senare kallades hans torp för Kullastugan, en namngivning i motsatt riktning.

Namnet övertogs

Namnet hörde till tjänsten och övertogs av näste innehavare av torpet, medan den avträdande soldaten återgick till att heta Johansson, Karlsson eller något annat. Mot slutet av 1800-talet blev det allt vanligare, att före detta soldater behöll sitt soldatnamn som familjenamn. På detta sätt har en stor del av denna namnskatt bevarats till våra dagar. Medan alla indelta soldater nu för längesedan är borta, de flesta torp är rivna och övningshedarna bebyggda, finns minnet av de indelta knektarna främst bevarat genom deras namn som idag bärs av hundratusentals svenskar.

På sitt lilla torp hade soldaten och hans hustru någon get och gris och kanske en ko. Mera sällan hade man råd att hålla dragare. I det anställningskontrakt som soldat och rotebönder undertecknade finns därför ofta stadganden om att bönderna skulle ställa upp med kvarn- och kyrkskjuts, eller bidraga med sina dragdjur för att transportera hem soldatens vinterved från skogen. Om markbiten inte räckte till för försörjningen fick soldaten extra spannmål av rotebönderna, s k hemkall.

De flesta soldattorp placerades på byarnas utmark, där soldaterna själva fick odla upp sin jord. Här skedde ett stort, och av forskningen föga uppmärksammat, nyodlingsarbete av tusentals indelta soldater, dels på 1680- och 90-talet, dels i samband med skiftena i början av 1800-talet, då många soldattorp flyttades.

Soldaten var inte lämnad åt sitt öde på torpet, tvärtom var han väl övervakad av befälet, från korpralen till kaptenen, som dessutom bevakade knektens intressen visavi rotebönderna. I arméns reglementen förklarades att kaptenen skulle vara som en far för sina soldater, mildare än löjtnanterna och en moralisk förebild. Disciplinen övervakades strängt, och förseelser bestraffades och bokfördes i kompaniets straffrullor. Giftaslystna soldater fick begära tillstånd av kaptenen, som skulle undersöka ”ifrågavarande qwinspersons fräjd”, innan han gav sitt medgivande.

Såväl officerare som soldater var integrerade i bondesamhället. Officerarna hade olika stora boställen beroende på sin grad, och större delen av året ägnade de åt jordbruk, som ett slags lantjunkare i vapenrock. De yngre officerarna ägnade en del tid åt läsning av militär facklitteratur och skriftliga arbeten, men i stort sett var det en jordbruksarmé som Sverige hade under 1700- och 1800-talet.

Övning på försommaren

I maj–juni varje år samlades befäl och manskap, rekryter likaväl som äldre knektar, till övningar på regementets övningshed. Under ett par tre veckor drillades soldaterna i exercis, skytte och reglementskunskap. Innan man skildes åt firades midsommar på heden, med köpmän och civila midsommarfirare långväga ifrån. De militära övningsplatserna blev på det sättet stora marknadsplatser i anslutning till övningarna. Idag är många av de stora hedarna bebyggda (Hultsfred slätt, Notviken, Frösö läger), medan andra fortfarande är välbevarade (Revingehed, Ljungbyhed, Axevalla hed).

Tack vare bevarade rapporter och orderböcker har vi en mycket detaljerad kunskap om vad soldaterna sysselsattes med på övningsheden.

När inryckningen till heden närmade sig var det vanligt att soldaten fick skaffning – och ibland en färdknäpp – hos sina rotebönder. Därefter skulle rotebönder och kronoskjutsar föra den inte sällan ”av starka drycker överlastade” knekten till övningsheden.

Övningssäsongen inleddes med ett befälsmöte på heden i början av maj, dit officerare, underofficerare och underbefäl samlades. Här övades exercisföring av olika slag och, inte minst, kommando-ord. Många är vittnesmålen om hur officerare vandrade omkring ensamma i skogen vid sidan av övningsheden och övade sina röstresurser inför mötet med knektarna.

Därefter anlände årets nyantagna rekryter till rekrytmöte för att drillas i soldattjänstens grunder. Sedan kom de värnpliktiga, beväringarna, till beväringsmöte. Då samlades mellan 1000 och 1500 beväringar till ett par veckors drill under ledning av såväl befäl som meniga indelta soldater. Först en bit in i juni kom det riktiga regementsmötet då stammen, de äldre indelta soldaterna, anlände från sina torp runt om i landskapet. De drillades i exercis och skytte, men också i mer avancerade sysslor som olika typer av fältarbeten och övningar med soldater från andra förband. Vid vissa tillfällen drogs såväl infanterister som ryttare samman till en övningshed för att samöva.

Johan Persson Pamp

Den 31 maj 1834 begav sig soldaten nr 93 Johan Persson Pamp i Bensbyn, Nederluleå församling, till sin överstes boställe Gran i Öjebyn för några dagars övningar med andra knektar ur Västerbottens regemente. Tack vare soldaten Pamps flitiga dagboksskrivande vet vi mycket om vad som tilldrog sig. Ankomstdagen, som var en lördag, regnade och snöade det på befäl och manskap. Efter söndagens högmässa började mötet så sakta, ”ty alla öfver officerare var till stan på Calas”. Måndagen ägnades dels åt läsundervisning i sockenstugan, dels åt exercis, och resten av veckan följde samma schema. På lördagen var det ”mycket folk som såg på” soldaternas exercis, innan man visade upp sig för sockenborna på en kyrkparad på söndagen. Den andra veckan ägnades åt exercis och fälttjänst, utom fredagen den 13 juni 1834 då alla soldater fick ledigt, eftersom officerarna var hemma i överstebostället på dopkalas. Efter två veckor skiljdes man åt, och var och en vandrade hem till sitt boställe eller torp.

Under 1800-talet drog soldatyrket till sig många ur den växande skaran egendomslösa på den svenska landsbygden, samtidigt som den indelta arméns militära värde minskade. Den korta övningstiden stod inte i rimlig proportion till de nya vapensystemens ökade krav på tekniska färdigheter, och värnpliktsarméernas genomslag ute i Europa ställde helt andra kvantitativa krav på det svenska försvaret än vad de 30 000 indelta soldaterna kunde svara upp mot.

Bevakade strejker

De indelta soldaterna var, med sin förankring i bondesamhället, ofta främmande för det framväxande urbana industrisamhället. Vid åtskilliga tillfällen under 1800-talet användes indelta trupper för att upprätthålla ordningen vid social eller politisk oro i städerna och åtskilliga strejker bevakades eller bekämpades av indelta trupper, t ex i Norberg och Forshaga på 1890-talet.

Dessa båda exempel visar samtidigt hur den indelta armén blev allt mindre lämpad för den sortens uppdrag. I Norberg på våren 1891 visade sig de utkommenderade soldaterna ur Västmanlands regemente vara mindre pålitliga, och de ersattes snart av poliser.

Norbergskonflikten var lika mycket en agrar som en urban arbetsmarknadskonflikt och utspelade sig i en trakt som även hyste många soldattorp. Därför är det föga förvånande att soldaternas lojalitet sviktade. I Forshaga ett par år senare behövde soldaterna aldrig ingripa, men en styrka ur Värmlands regemente drogs samman och fick kvittera ut skarp ammunition på övningsplatsen Trossnäs utanför Karlstad, innan man marscherade till strejkorten.

Tidigare under 1800-talet var det däremot vanligare att indelt trupp sattes in med full kraft vid oro i olika städer. År 1855 använde en trupp ur Jönköpings regemente såväl bajonetter som skarpa skott för att skingra en stor folkmassa som angrep köpmanshus i staden, och flera civila och soldater sårades under oroligheterna. Samma år sattes militär in i Norrby utanför Linköping och i Fredlefs socken vid Ronneby, sedan rannsakningar efter lönnbrännerier urartat i oroligheter, och på hösten 1855 användes trupper för att stävja oroligheter i Visby.

Gratis arbetskraft

För kronan utgjorde de indelta soldaterna en stor, och i stort sett gratis, arbetskraftsreserv. Redan på 1700-talet hade man genomfört stora arbetskommenderingar, men dessa antog än större proportioner på 1800-talet. Åren 1815–65 berördes sammanlagt 96 000 indelta soldater ur arméns infanteriregementen av längre eller kortare kommenderingar.

Knektar ur Upplands och Södermanlands regementen bevakade t ex regelbundet Drottningholms slott, fångarna på Långholmens fängelse i Stockholm och gränsskären mot det av ryssarna behärskade Åland i Grisslehamn. Andra bevakningsstyrkor sändes till Karlsborgs, Vaxholms, Varbergs och Drottningskärs fästningar, medan indelta västgötar och dalslänningar bevakade Karlstens fästning vid Marstrand, där många livstidsfångar var internerade, bl a den kände stortjuven ”Lasse-Maja”.

Väl så viktiga var arbetskommenderingarna. Göta kanal byggdes med hjälp av indelta från 15 arméregementen och två båtsmanskompanier, tillsammans med civila arbetare. Varje kommendering varade 4–5 månader, då soldaterna även övades i exercis och målskjutning. Totalt beordrades över 40 000 indelta soldater till arbetet med Göta kanal åren 1815–35.

Soldaterna från de olika regementena samlades i arbetskompanier om 100–250 man i varje, som höll samman såväl på marsch som under kanalarbetet. Vidkanalbygget rådde samma disciplin och krigslagar som på övningsheden. Arbetsdagen var uppdelad i treskift om sammanlagt tolv timmar, avbrutet av måltider från reveljen klockan fyra till taptot klockan nio.

Måltiderna tillagades av soldaterna själva i kokgropar av varor som levererats från Kanalbolagets magasin: bröd och mjöl, ärter, korngryn, salt kött, fläsk, sill, salt och brännvin. Nätterna tillbringades i baracker av plank och bräder, där soldaterna låg två och två i dubbelbritsar.

För Kanalbolaget visade sig de indelta soldaterna bli en dyr arbetskraft eftersom de ibland exercerade, ibland satt i arrest för någon förseelse eller helt enkelt var sjuka. Uppskattningsvis en fjärdedel av arbetsstyrkan var frånvarande varje dag av olika skäl.

Soldaten fick en kontantlön, men priset var ofta högt. Klagomål restes mot att soldaterna återkom ”nästan alla fördärvade” sedan de riskerat sin hälsa vid kanalbygget. Inte minst soldater från norra Sverige drabbades av frossa och febersjukdomar när de kom ner till de låglänta trakter där kanalen drogs fram. För andra, med vana från arbetsvandringar, innebar kanalbygget en viktig inkomstförstärkning. Eliten vid kanalbygget utgjordes av knektar från Dalarna och Värmland som ibland kunde föra hem 30–50 riksdaler i extra sommarförtjänst.

Indelta soldater sändes även till nio andra kanalbyggen, bl a Trollhätte, Strömsholms, Hjelmare, Södertälje och Väddö kanaler.

Byggnadsarbetare i städer

Andra knektar arbetade med strömsrensningar, t ex 1826–32 då 1100 man ur Jönköpings, Älvsborgs, Västgötadals och Bohusläns regementen rensade stora partier av Göta älv. Jämtar, hälsingar och värmlänningar arbetade på olika vägbyggen i sina hemlandskap, medan andra utförde byggnadsarbete i många städer. År 1815 arbetade 32 man ur Upplands regemente på Operahuset i Stockholm, medan andra soldater arbetade på Stockholms, Tullgarns, Västerås m fl slott. De indelta soldaterna fick inte bara utföra de tyngsta, utan även de minst eftertraktade sysslorna.

Åren 1844–45 kämpade 125 soldater från Dalregementet och Helsinge regemente med att fylla igen stockholmarnas stinkande avfallsplats Katthavet, och istället anlägga nuvarande Berzelii park. Skånska och småländska soldater sändes till hamnarbeten i Malmö, Karlskrona, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. Även fabrikerna fick ta emot indelta soldater, t ex Motala verkstad, och i Degerfors arbetade 1825 40 man ur Västerbottens regemente.

Rallare i söder

En stor insats gjordes på våra första järnvägsbyggen. Bilden av den civile rallaren är giltig för det sena 1800-talets järnvägsbyggen i Norrland, men i södra Sverige byggdes många linjer av indelta soldater, främst stambanorna mellan Stockholm och Malmö respektive Göteborg. Åren 1855–65 arbetade nästan 9000 indelta knektar ur 13 regementen för SJ på olika banor.

Den indelte soldaten verkade med andra ord på många platser vid sidan av sitt torp och övningsheden. Många var de soldater som förolyckades eller skadades under sin arbetskommendering. Rallarvisorna har bidragit till att bevara minnet av de tusentals civila rallare som drog fram järnvägen i Norrland, men få av de dagens Lindgren, Fält, Tallrot och Modig som idag reser med moderna snabbtåg i Syd- och Mellansverige tänker sannolikt på att många av syllarna lagts ned av deras indelta förfäder, de ursprungliga bärarna av dessa soldatnamn – verklighetens indelte soldat Rasken.

Lars Ericson är förste arkivarie på Krigsarkivet i Stockholm.

Kanske är du intresserad av...

Läs också