I skuggan av Narva och Poltava

Efter att i november 1700 ha besegrat Peter den stores ryska armé vid Narva gick den svenska armén i vinterläger i Lais. I början av juli 1701 ledde Karl XI

25 maj 2001 av Lars Ericson Wolke

Efter att i november 1700 ha besegrat Peter den stores ryska armé vid Narva gick den svenska armén i vinterläger i Lais. I början av juli 1701 ledde Karl XII sina styrkor i övergången av floden Düna, för att anfalla den förenade polsk-sachsiska armén.

Resultatet av detta både i samtiden och av eftervärlden synnerligen omdiskuterade beslut blev att den karolinska huvudarmén under de följande åren befann sig i Polen och Sachsen, för att sedan vända vapnen i en framstöt mot Rysslands hjärtland. Resultatet vet vi: den svenska armén plöjdes bokstavligen ned i Ukrainas mylla vid midsommartid 1709.

Bara mindre truppenheter kvar

När huvudarmén marscherade söderut år 1701 dränerades Baltikum på svenska trupper. Kvar blev bara mindre enheter som för sitt försvar var helt beroende av att den ryska huvudstyrkan hölls sysselsatt på annat håll. När Karl XII sommaren 1707 bröt upp från lägren i Sachsen för den långa marschen ut på de ryska vidderna ledde han en styrka om 35 000 man. Kvar i Baltikum stod general Lewenhaupt med 11 000 som snart fick order att förena sig med huvudarmén på marschen mot Moskva. Därmed försvann den sista större operativa styrkan från det baltiska området.

Kvar i Baltikum fanns 11 000 man i garnisoner och mindre fältförband. Bara kanske 3 000 av dessa kunde disponeras samlat mot en angripare, övriga var utspridda för att bevaka städer och fästningar. Längre norrut stod generalmajoren Lybecker med 14 000 man i Finland, men något stöd därifrån var knappast att räkna med; dessa styrkor behövdes för det direkta försvaret av den östra rikshalvan.

På den andra sidan gränsen stod en rysk styrka vid Düna på 11 000 man, medan generalamiralen Apraxin (för en eftervärld känd som Finlands erövrare 1713–14 och den svenska ostkustens härjare sommaren 1719) kommenderade 24 500 man i Ingermanland. Även om ryssarna fick dra tillbaka trupper för att möta Karl XII:s anfall, var deras övertag i det baltiska närområdet påtagligt. För försvararna gällde det att förlita sig på gränsbefästningarna.

Fästningarna hade förfallit

I det baltiska försvaret spelade fästningarna och garnisonerna i Reval och Riga en central roll, men även fästningsanläggningarna i Narva, Arensburg, Pernau, Neuhausen, Marienburg, Dorpat, Neumünde, Kobron och Kokenhusen var av stor betydelse.

Under 1660- och 1670-talen hade en stor del av Sveriges fästningar mer eller mindre förfallit, inte minst på grund av brist på pengar till underhållet. Ett väsentligt inslag i Karl XI:s militära reformarbete var att hejda fortsatt förfall. Men kungens försvarspolitiska prioriteringar gällde hela tiden Danmark, och Karl XI framhöll själv de tre fästningarna Göteborg, Karlskrona och Wismar som särdeles viktiga för rikets försvar. Det innebar med naturnödvändighet att något måste nedprioriteras, vilket blev de baltiska fästningarna.

Chefen för fortifikationen Erik Dahlbergh var av en annan uppfattning, och han försökte fästa såväl Karl XI:s som Karl XII:s uppmärksamhet på behovet av fästningsbyggande i öster. Särskilt framhöll Dahlbergh vikten av att förstärka Dorpats försvar. De fortifikatoriska anläggningarna på Domberget var det främsta medlet för att hejda en attack från det ryska Pskov: ”… havandes man fast inga exempel att Russen haver gjort på denna sidan någon invasion uti Estland, med mindre han icke först måtte ockupera Dorpat”, som Dahlbergh uttryckte sig 1683.

Behoven större än resurserna

En betydande del av fortifikationsmedlen satsades dock på de baltiska fästningarna, inte minst det viktiga Narva, Reval, Riga och Neumünde. Men behoven i stormaktens alla hörn var större än resurserna. År 1698 kunde Dahlbergh konstatera, att trots omfattande insatser bara 20 av de 90 viktigaste fästningarna i stormaktsväldet var i försvarbart skick, medan arbetena vid ett 50-tal ännu var ofullbordade. Fästningsbyggandet illustrerar väl hur den svenska stormaktens kostym hade blivit alltför stor för de begränsade resurserna, när riket ansattes av fiender från olika håll. Någonstans måste garden sänkas; det blev i Baltikum.

Så snart den svenska huvudarmén dragit söderut in i det polska Livland på sommaren år 1701 började ryska strövkårer härja den baltiska landsbygd som ännu inte hämtat sig från den ”outsägliga jämmer” som missväxten i slutet av 1690-talet hade förorsakat i Livland.

Under generalen Sjeremetjevs ledning ryckte ryska styrkor in i östra Livland och redan den 30 december 1701 besegrade väsentligt överlägsna ryssar en svensk styrka vid byn Erastfer nära Dorpat. Det var ett första tecken på vad som komma skulle. Tecknen tolkades också i ett Moskva som efter Narva-katastrofen desperat behövde en seger. Tsar Peter ordnade en segerfest med Te deum i kyrkorna och allmän utdelning av öl och brännvin till stadsborna, innan det hela avslutades med ett fyrverkeri.

Ryska framgångar fortsatte

Följande år höll de ryska framgångarna i sig, när Sjeremetjev fortsatte sin framryckning i Livland. Den svenske översten Wolmar von Schlippenbach besegrades i ett slag vid byn Hummelhof. Tatariska och kalmuckiska ryttarskaror härjade hela den estniska och livländska landsbygden utanför de stora städerna, där de svenska garnisonerna blev isolerade. Sjeremetjev rapporterade till tsaren att hans soldater deporterat tusentals civila, tillsammans med 20 000 arbetshästar och nötboskap, ”oberäknat vad de har förstört, stuckit ner eller hackat sönder”.

År 1702 bröt ryssarna djupt in i Ingermanland och staden Nöteborg föll efter en belägring som tsaren mot slutet följt på plats. I maj följande år erövrades staden Nyen med fästningen Nyensskans vid floden Neva. De flesta byggnader revs och på de öde tomterna lät Peter den store börja bygga den nya staden S:t Petersburg, några år senare utnämnd till Rysslands huvudstad.

Utanför Nevas utlopp i Finska viken anlades flottbasen Kronstadt, dit varvsanläggningar flyttades från Ladogas östra strand. Rysslands genombrott till Östersjön var ett faktum, något som bara bekräftades när Narva föll i den ryske tsarens händer år 1704.

Sommaren 1704 beseglades definitivt det svenska östersjöväldets öde, då även Dorpat föll i ryska händer, varvid även den lilla svenska örlogseskadern på Peipussjön förstördes, delvis bränd av sina egna besättningar för att inte falla i ryska händer. Fångarna blev nu så många att Sjeremetjev närmast desperat frågade tsaren: ”Varthän skall jag föra alla fångar?” Ett hundratal familjer, många av balttyskt ursprung, sändes till den nya ryska kolonin Azov i det från turkar och Donkosacker erövrade området vid Azovska sjön. Här användes många balter som ryska kolonister.

Uppskattningar tyder på att inte mindre än 4 600 människor deporterades från de baltiska provinserna dessa år. Många blev arbetare på de stora adelsgodsen i Ryssland. General Sjeremetjev försåg sig själv med 570 balter, medan hans kollega furst Alexander Mensjikov, generalguvernör i Ingermanland och Karelen, placerade 500 deporterade på sina gods.

Svenskar fängslades i Moskva

Även svenska tjänstemän drabbades av eländet, bland andra 16 män från guvernementsförvaltningarna fängslades i Moskva ”i ett obeskrivligt elände”, tillsammans med stora skaror krigsfångar.

Under striderna 1703–04 ryckte en rysk styrka fram mellan Dorpat och Oberpahlen (nuvarande Pöltsamaa). En hantverkare från Dorpat, skräddaren Nicolaus Mackeprang, tvangs av ryssarna att visa dem vägen mot Oberpahlen. Vid en rättegång i Reval på hösten 1704 bedyrade dorpatborgaren att han tvingats till detta med våld, och att han dessutom lyckats föra ryssarna runt de flesta gårdar på vägen mot Oberpahlen, och på det sättet besparat dem plundring och brännande. Nicolaus Mackeprangs öde illustrerar väl hur civilbefolkningen klämdes från alla håll under kriget.

Svenska trupper slog tillbaka med framstötar in i Ingermanland och mot S:t Petersburg, men förgäves eftersom styrkorna var alltför små och led en svår brist på artilleri. I detta desperata läge bönföll många högre officerare Karl XII att ändra inriktning på krigspolitiken och undsätta det hotade Baltikum innan allt var försent. Redan i november 1702 hade riksrådet i Stockholm uttryckt sitt bekymmer, och samma höst varnade kungens tidigare lärare, fortifikationsofficeren Carl Magnus Stuart, för att ryssarna, sedan de väl nått Ingermanlands kust, på sikt kunde hota ”hela Finska och Swenska skären”. I maj 1703 bönföll generallöjtnant Frölich i Riga Karl XII att sluta ”fred med Polen och (gå) lös på Ryssen”.

Allt var förgäves, kungen vidhöll sin strategi att slå ut först de polsk-sachsiska och sedan de ryska huvudstyrkorna, övertygad om att därmed i efterhand kunna omintetgöra betydelsen av de ryska framgångarna i Baltikum. Efter Poltava-katastrofen i juni 1709 raserades helt grunden för det resonemanget. I stället inleddes den ryska huvudoffensiven längs Östersjöns östra kust.

I Stockholm kunde man läsa skriften på väggen så snart nyheten om händelserna i Ukraina nådde fram. På hösten 1709 anlände en delegation från Riga för att begära ökat stöd så att staden skulle kunna stå emot den väntade ryska anstormningen.

Men det var uppenbart att den svenska försvarsledningen, medan Karl XII befann sig i Turkiet, var inställd på att spara de sista militära reserverna till försvaret av det egentliga Sverige. Bara mindre förstärkningar av personal och förråd sändes över Östersjön, bland annat artilleriofficerare till fästningen Dünamünde. I en redogörelse inför ständerna i mars 1710 om det strategiska läget i Baltikum och östra Finland förklarade defensionskommissionen att resurserna inte längre räckte till, ”så har man ej mer kunnat bidraga än vad gjort är”.

Utgången var given

Trots att generalguvernören Nils Stromberg i Riga i oktober 1709 befallde att alla förband i Kurland skulle dras tillbaka till Neumünde eller Riga var utgången given. När general Sjeremetjev inledde sin sommaroffensiv år 1710 föll de svenska fästena som mogna frukter: Pernau, Viborg och Dünamünde. I juli föll det av hunger, pest och ryska granater pinade Riga och därmed var kollapsen total.

Huvuddelen av förbanden togs, tillsammans med civila förvaltningstjänstemän, deras utrustning och bagage, tillfånga av ryssarna. Vid flera tillfällen sommaren 1710 förhalades eller helt enkelt bröts ingångna avtal om fritt avtåg för svenska garnisoner. Det gavs inga möjligheter till en ordnad evakuering. Den 30 september 1710 kapitulerade Reval som sista svenska fäste i Baltikum.

Fredsfördraget i Nystad elva år senare bekräftade bara vad som skett, trots de svenska förhandlarnas fåfänga försök att återvinna åtminstone en del av de baltiska provinserna. I Estland och Livland var landsbygden förhärjad och många städer delvis förstörda. Värst däran var Dorpat. Staden hade bränts ned och dess fästning sprängts år 1708, sedan tsar Peter fruktat att svenskarna var på väg tillbaka. Den (större) del av de svenska östersjöprovinserna som motsvarar dagens Estland hade förlorat omkring 60 procent av sin befolkning jämfört med före krigsutbrottet år 1700; krig, pest och hungersnöd samt deportationer hade skördat sin fruktansvärda tribut.

Ytterst få räddade sig över till Sverige den ödesdigra sommaren 1710, till skillnad från massflykten över Bottenviken år 1713. I slutet av september 1710 låg en liten svensk örlogseskader under kapten Peter Krook kryssande utanför fästningen Neumünde innan man hämtade sårade som tidigare evakuerats till Ösel. Eskaderns fartyg förde nära 800 soldater – savolaxare och västerbottningar – änkor, soldathustrur och barn till Sandhamn, medan ett fartyg drev i land i Slite på Gotland med 23 sårade ombord.

Skeppades till Köpenhamn

Sedan föll Ösel i rysk hand. Kvarvarande sårade svenska officerare på Ösel fick order av Rigas förste ryske generalguvernör, general Repnin, att snarast lämna ön, annars skulle han förse dem med kvarter i Moskva (!). En holländsk skeppare tog dem mot dryg avgift med till Köpenhamn där de hölls kvar i elva dygn, innan gruppen frigavs. Den 13 december 1710 anlände 53 sårade officerare till Landskrona. Kvar på Ösel hade man tvingats lämna elva man som fick dela krigsfångenskapens öde med resten av Rigas garnison.

Så sent som i juli 1711 diskuterades i Stockholm att sända fartyg att hämta ”de få af Rigske guarnison överblivne”, men enstaka överlevande som kom över Östersjön kunde berätta att alla fångar förts österut av ryssarna. Defensionskommissionen fann därför hela idén ”vara fåfäng”.

Lars Ericson är författare och förste arkivarie vid Krigsarkivet i Stockholm. Han medarbetar regelbundet i Populär Historia.

phci1974

Också läsa