I skuggan av första världskriget: Det armeniska folkmordet

För hundra år sedan, i april 1915, inleddes en klappjakt på armenier i det osmanska riket. Den kristna gruppen pekades ut som landsförrädare, men framf

24 april 2015 av Maria Småberg

För hundra år sedan, i april 1915, inleddes en klappjakt på armenier i det osmanska riket. Den kristna gruppen pekades ut som landsförrädare, men framförallt passade den inte in i ungturkarnas vision om ett etniskt homogent rike. Under kommande år mördades och fördrevs över en miljon människor.

Text: Maria Småberg

Under första världskriget dödades -eller försvann upp emot två miljoner kristna medborgare i det osmanska riket. Den stora majoriteten av dessa var armenier, men även assyrier/syrianer och andra grupper drabbades. De flesta förintades åren 1915–16, men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Övergreppen tömde det dåvarande osmanska Turkiet på så gott som hela den kristna befolkningen. Folkmordet var en del av ”turkifieringen” av landet – i detta projekt passade inte de kristna minoriteterna in.

Armenierna har sina rötter i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet samt de kaukasiska bergen, i skärningspunkten mellan öst och väst. Armenien blev den första nation som antog kristendomen år 301. Landet hade varit erövrat och styckat av olika riken sedan 1000-talet. Länge levde armenierna som en liten kristen enklav i en till största delen muslimsk omgivning. I slutet av 1800-talet var deras område uppdelat mellan den turkiska delen av det osmanska riket och Tsarryssland. År 1900 beräknades armenierna utgöra två miljoner av de trettiosex miljonerna invånarna i det osmanska riket, medan det i det ryska riket levde cirka tre miljoner armenier.

Det turkiskt styrda osmanska riket sträckte sig över stora delar av Mellanöstern, sydöstra Europa, Nordafrika, Kaukasus och Mindre Asien. Riket präglades av en sammansatt befolkning bestående av olika etniska minoriteter. För att hantera den etniska mångfalden skapades det så kallade millet-systemet. Detta var en juridisk-religiös administrativ ordning som gav de icke-muslimska minoriteterna ett visst självstyre. De kristna, liksom judarna, hade dock inget politiskt inflytande och utgjorde på många vis en diskriminerad och förtryckt medborgargrupp. Från 1820-talet började kristna nationer på Balkan, som Grekland och Serbien, frigöra sig från det turkiska styret. Även armenierna började verka för sociala och politiska reformer och ställa krav på medborgerliga rättigheter.
När det osmanska riket gick tillbaka i slutet av 1800-talet sökte regimen under sultan Abdul Hamid II efter syndabockar. Krisen ledde till massmord på mellan 100 000 och 150 000 armenier åren 1894–96, de så kallade hamidiska massakrerna. Armenierna var dock ingen enhetlig grupp. De höll förvisso på sina unika traditioner och sitt eget tal- och skriftspråk, men i övrigt rådde stora skillnader både ekonomiskt och socialt. Den stora majoriteten levde i fattigdom som bönder eller hantverkare i framför allt de nordöstliga provinserna av riket. I de större städerna fanns emellertid en del framstående och välutbildade armenier som tillsammans med grekerna utgjorde en kristen medelklass. Denna lilla armeniska elit var en ekonomisk maktfaktor som kontrollerade en stor del av handeln och finansväsendet i riket. Det var även vanligt med armenier inom statsbyråkratin och yrkesområdena medicin, juridik och guldsmide. Den armeniske handelsmannen och bankiren gjordes till symboler för ett helt folk och negativa stereotyper växte fram.

En ny så kallad ungturkisk regering kom till makten i det osmanska riket efter en statskupp 1908. Ungturkarna bestod främst av officerare, militärläkare och nationalistiska politiker som var motståndare till envåldshärskaren sultan Abdul Hamid II. Det ledande triumviratet bestod av Talaat Pascha (inrikesminister och blivande storvesir), Enver Pascha (krigsminister) och Djemal Pascha (marinminister och guvernör i Syrien). Med inspiration av den nya tidens strömningar i Europa stod de för en ultranationalistisk identitetspolitik med ett nytt homogent ”turkiskt” Turkiet som mål. När tvångsassimilering och påtvingad konvertering av landets kristna minoriteter inte gav tillräckligt snabbt resultat, blev istället massakrer och förföljelser deras lösningsmodell.
Vid första världskrigets utbrott 1914 anslöt sig turkarna till den tyska sidan i hopp om att få tillbaka delar av riket som gått förlorade till England och Frankrike. I östra delen av Turkiet valde dock en del armenier att alliera sig med det kristna Ryssland, turkarnas fiende. De såg däri en chans att få en egen armenisk stat. För turkarna var detta ett uttryck för förräderi och regeringen gav order om att döda eller fördriva armenierna. Det blev inledningen till ett av de värsta övergrepp som världen skådat. Den 24 april 1915 arresterades och avrättades upp emot 250 armeniska intellektuella i Konstantinopel. Detta blev starten på folkmordet och en minneshögtid hålls varje år detta datum. Några veckor senare hade över 2 000 ledande armenier mördats. Efter att kärnan av ledarskapet var borta utplånades den vuxna manliga armeniska befolkningen för att förhindra allt potentiellt motstånd. Samtliga män mellan 18 och 60 år hade blivit inkallade i den osmanska armén redan hösten 1914. I början av 1915 avväpnades de och placerades i arbetsbataljoner där de fick slita hårt och även misshandlades. Under våren gav regeringen order om att de alla skulle likvideras.

I nästa fas kom folkmordet att kännetecknas av tvångsdeportationer av hjälplösa civila kvinnor, barn och äldre. Vanligen gick det till så att lokala myndigheter meddelade att kvarvarande armeniska män i exempelvis en by skulle samlas på ett visst ställe. Där fängslades de för att inom några dagar i grupp forslas till en undanskymd plats där de avrättades. Somliga brändes till döds inlåsta i byggnader. Kvinnorna, barnen och de gamla tvingades sedan ut i dödsmarscher genom öknen, där hundratusentals dog av svält, sjukdomar och våld. Det beräknas att inte fler än 15 procent av de deporterade överlevde. Det geografiska målet för konvojerna var ett vidsträckt ökenområde i de allra sydligaste delarna av det osmanska riket. Möjligen ville ungturkarna kolonisera trakten, men framför allt låg området – glesbefolkat, osäkert och med ogästvänligt klimat – långt från de landsdelar som traditionellt attraherat armenierna.
I samband med deportationerna våldtogs, kidnappades och såldes kvinnor som slavar till turkiska och kurdiska familjer. Även tvångskonvertering och påtvingade äktenskap var vanligt. Barn separerades från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades eller plundrades. Därtill förstördes kyrkor, kloster och and-ra kulturmonument. Folkmordet ägde rum samtidigt på många olika platser i det osmanska riket. Värst utsatt var Anatolien, den östra delen av Turkiet. Men även om den brutala processen hade regionala variationer gav den samma resultat. Den var systematiskt organiserad enligt samma mönster och utfördes av trupper inom reguljär osmansk militär- och polismakt i samarbete med lokala kurdiska stamkrigare och frigivna fångar.

Av de få som överlevde dödsmarscherna kom de flesta att hamna i Syrien och Mesopotamien, men även exempelvis Libanon, Palestina, Grekland, Frankrike, USA och Sovjetrepubliken Armenien fick ta emot stora flyktingströmmar.

Det armeniska folkmordet fick stor uppmärksamhet runt om i världen när informationen om händelserna nådde regeringar och medier. New York Times publicerade exempelvis 145 artiklar i ämnet bara under 1915. Många av de utländska diplomater, missionärer och hjälparbetare i Turkiet som blivit vittnen till utrensningarna, och försökt hjälpa armenierna, publicerade också senare sina och andras vittnesberättelser. ”Större lidande kan inte föreställas. De döda och de döende är överallt. Två eller tre små barn kan ses gråta vid sin döda moders kropp. Andra barn ligger hopkurade på marken, döda eller i konvulsioner. Man ser döda kroppar i alla riktningar och på alla vägar. Hela landet är ett enda stort slakthus.” Så skrev den amerikanske konsuln Leslie Davis i en rapport.
Den svenska ambassaden och den militära missionen i Konstantinopel kände också till de pågående förföljelserna och övergreppen och rapporterade om dessa till Utrikesdepartementet respektive Generalstaben i Stockholm. Den svenske ambassadören Per Gustaf Anckarsvärd var övertygad om att han såg ett tydligt mönster för massakrerna och att ansvaret låg hos ungturkarna. Sveriges främsta intresse var dock att vidmakthålla sin neutralitet och regeringen ville därför inte ta några risker att förknippas med någon av de stridande parterna. Officiellt avstod regeringen därmed från att agera i den armeniska frågan. Nyhetsmedia i Sverige var framför allt inriktade på vad som hände i Europa under det pågående världskriget. Forskning visar att den svenska pressen visserligen skrev om den armeniska frågan, men att notiserna var små och summariska. Tidningarna saknade dessutom egna utrikesreportrar och rapporteringen påverkades därför av de attityder som rådde i de länder där de utländska nyhetsbyråerna fanns.

I Sverige uppstod trots detta 1917 en solidaritetsrörelse för armenierna. Initiativtagarna var ledande inom arbetarrörelsen, däribland Carl Lindhagen som var socialdemokratisk riksdagsman och fredsaktivist, samt författarinnan Marika Stiernstedt. De skrev artiklar, deltog i debatter och arrangerade protestmöten. Det hela tog sig inrikespolitiska uttryck då högern tenderade att försvara Tyskland och dess allierade Turkiet, medan vänstern stod på ententens och armeniernas sida. Vid ett protestmöte för armeniernas sak i Stockholm 1917, talade Hjalmar Branting, socialdemokratisk partiordförande som senare blev statsminister i Sverige. Han använde då ordet ”folkmord” och blev därmed en av de första att använda denna term. Branting reste även till det nybildade Nationernas Förbund 1920 och talade om ”ett armeniskt folkmord”. Den svenska vänsterns engagemang för armeniernas sak avtog dock efter kriget.
Folkmordet skedde så gott som helt öppet. Utländska diplomater, militärer och missionärer som på plats försökte protestera förflyttades och hotades av de turkiska myndigheterna. Hjälporganisationer som Röda korset förbjöds att arbeta i landet. Storbritannien, Frankrike och Ryssland utfärdade den 24 maj 1915 ett gemensamt ultimatum att massakrerna måste upphöra. I detta användes för första gången begreppet ”brott mot mänskligheten” officiellt i ett internationellt sammanhang. Dokumentet blev också utgångspunkt för historiens allra första rättegångar rörande krigsförbrytelser. Efter krigsslutet dömdes, i enlighet med fredsfördraget i Sèvres 1920, flera av de ungturkiska ledarna till döden medan andra fick långa straff. Men så snart den nya nationalistiska rörelsen, under ledning av Mustafa Kemal Atatürk, tagit makten och utropat republiken Turkiet 1923, stoppades rättegångarna. Alla misstänkta och tidigare dömda friades. Internationellt blev folkmordet tidigt debatterat men kom ändå inte riktigt upp på den politiska agendan. I fredsförhandlingarna efter första världskriget fick frågan inget stort utrymme. Adolf Hitler kom senare att utnyttja världens tystnad. För dödsskvadronernas kommendanter inom SS förklarade han 1939 att det förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda krig genom den ”skoningslösa utrotningen av fienden – män, kvinnor och barn.” Hans argument för detta var: ”Vem talar i dag om förintelsen av armenierna?”

En effekt av folkmordet var att hjälporganisationer från olika länder formade vad som kommit att kallas den första humanitära interventionen i modern tid. Man startade räddningshem för nödlidande armenier i Turkiet, Libanon, Syrien, Palestina och Grekland. Under de pågående utrensningarna hade många hjälparbetare räddat liv genom att vårda sjuka, förhandla med myndighetspersoner och gömma de utsatta. Efter kriget hjälpte de flyktingar att finna sig till rätta i en ny vardag genom att grunda skolor, verkstäder, jordbrukskolonier. För västvärlden var det viktigt att ingripa då de kristna i bibelns länder stod för ett gemensamt religiöst och kulturellt arv.

Efter kriget följde också räddningsaktioner för att befria armeniska kvinnor och barn från turkiska hushåll – många kvinnor hade klarat livhanken under folkmordet genom påtvingade äktenskap med muslimska män. På så vis hade även andra medlemmar i kvinnornas ursprungsfamiljer kunnat undgå döden. Det var dock inte lätt för armeniska kvinnor att återintegreras i sina samhällen efter tvångsäktenskapen. De hade gått över en gräns för kvinnors heder och renhet vilket ledde till skam och stigmatisering. Deras barn med muslimska män klassades också som oäkta. Många kvinnor valde därför att stanna kvar i sina nya familjer. Till följd av detta har i dag många turkar armeniska anmödrar.

Föräldralösa armeniska barn drev runt och omhändertogs av turkiska familjer. De utnyttjades i många fall som gratis arbetskraft. I vissa fall sålde armeniska föräldrar sina barn i desperat hopp om att de skulle överleva. Turkiska staten grundade barnhem där de armeniska barnen skulle genomgå en ”turkifiering”. Även armeniska organisationer liksom utländska hjälporganisationer samlade armeniska barn i barnhem, där istället bevarandet av den armeniska identiteten betonades. Många menar att dessa barnhem ”räddade en hel generation”.

Sveriges riksdag erkände folkmordet i mars 2010. Inom den turkiska statsmakten finns dock ett långvarigt och aktivt förnekande av händelsen, vilket lett till fängslanden och en kultur av förtigande. Yttranden om folkmordet ses som en ”skändning av nationen” och är straffbelagda enligt paragraf 301 i den turkiska brottsbalken. Dock bör det poängteras att forskningen visar att det fanns enskilda turkar, kurder och muslimska araber som hjälpte, skyddade och räddade utsatta kristna under massakrerna. Men, så som i fallet med exempelvis Förintelsen, var dessa i klar minoritet. Även i dag finns det inom den turkiska demokratirörelsen krafter som vill verka för ett erkännande av de historiska oförätterna. Några exempel är den mördade turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink, författaren Orhan Pamuk och historikern Taner Açam.
Forskare har visat att det armeniska folkmordet blev en arketyp för senare tiders förståelse av folkmord, vilket aktualiserades genom Förintelsen. Liksom i det senare fallet låg det en medveten och avsiktlig politik bakom, samt en hel statsmakt med alla sina institutioner och resurser. Kategorierna förövare och offer är även tydliga liksom kopplingarna till modernisering, i betydelsen rationell politik för homogenisering och likriktning.

När begreppet folkmord etablerades i FN:s folkmordskonvention 1948, skedde det med det armeniska fallet i åtanke. Även hjälparbetet kan ses som en arketyp, då det blev en modell för senare tiders bistånd. På så vis kan vi se strimmor av ljus och hopp i allt mörker. ph
Maria Småberg är historiker, verksam vid Lunds universitet. Hon har i flera år forskat om den svenska missionären Alma Johansson som bevittnade det armeniska folkmordet 1915.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också