Här studeras tidsåtgång och utrymmesbehov för matlagning i ett provkök på Statens institut för konsumentfrågor i Stockholm.

© Ateljé Wahlberg / Nordiska museet

När hushållssysslor blev vetenskap

Under 1940-talet började den svenska husmoderns arbete att studeras i detalj. Syftet var att effektivisera hennes tillvaro.

5 maj 2017 av Anna Maria Erling

På 1940-talet började en rad experter kartlägga den svenska husmoderns vardag. Med industrin som förebild skulle hennes arbete rationaliseras. Bakom verksamheten stod Hemmens forskningsinstitut (HFI) som grundades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer. Institutet hade sin storhetstid i början av 1950-talet.

HFI:s verksamhet finansierades av staten och näringslivet. Plötsligt tog ingenjörer, arkitekter, hushållslärare och sociologer steget in i de svenska hemmen för att lära människor hur de skulle leva – genom forskning och konsumentupplysning skulle standarden i de svenska hemmen höjas. 

Fostran, men också omsorg, avspeglar sig i den tidning, HFI-Meddelanden, som institutet gav ut.

Syftet med HFI var att förenkla husmoderns tillvaro och höja hennes status – hon blev nu expert på hemarbete. Vägen dit gick genom noggranna observationsstudier och tidsmätningar i hemmen. 

Kvinna i gasmasksliknande huva diskar.

Syreupptagningen mäts under diskning.

© Atelje Hernried/Nordiska museet

Fru Eklunds arbetsdag observerad

I ett HFI-Meddelande från slutet av 1940-talet går det att läsa om fru Eklunds arbetsdag. En hembesökare har noterat alla händelser under tretton minuter, från klockan 13.30 till 13.43. I hemmet finns, utöver fru Eklund, Marianne, tre år, och Arne, ett år.

Kl. 13.30. Marianne sätts på pottan i köket.

Kl. 13.32. Arne kommer ut i köket och drar ett tag i bordduken så att vasen med björkriset faller omkull.

Kl. 13.33. Fru Eklund torkar upp vattnet, ordnar riset och fyller vasen på nytt.

Kl. 13.35. Hon sätter på litet eftermiddagskaffe åt sig. Arne har slagit sig ned på golvet med en vaxduksnalle och tittar i en bok.

Kl. 13.36. Det ringer i telefon.

Kl. 13.37. Fru Eklund tar Arne på armen och går till telefonen och svarar.

Kl. 13.39. Marianne går av pottan och tar en förskärare ur en låda. Hennes mamma ser det och ger tecken åt henne att släppa kniven. Marianne gör det inte.

Kl. 13.43. Kaffet kokar över. Fru Eklund lägger ifrån sig luren, sätter ner Arne på golvet och rusar till köket för att med vänster hand ta kaffet från plattan och med höger hand ta kniven från Marianne.

Mätning av kök pågår.

© Hemmens forskningsinstitut/Nordiska museet

Normer för nybyggda kök

HFI intresserade sig för sådant som hur en hemmafrus dag var uppbyggd i detalj, till exempel hur lång tid det kunde ta att klä på en tvååring ytterkläderna (22 minuter), och kvaliteten på barnens leksaker. Städning, klädvård och matlagning var andra självklara ämnen.

Men det som sannolikt fick störst betydelse var de normer som institutet var med och arbetade fram för de svenska köken.

På 1930-talet hade Sverige den sämsta bostadsstandarden i Europa. Det var trångt, kallt, smutsigt och dragigt i hemmen, inte minst i storstäderna. I köken var vasken placerad där vattenledningarna händelsevis råkade vara dragna och spisen stod ofta långt från arbetsytan.

Genom noggranna arbetsstudier kunde HFI få fram hur mycket tid och energi husmodern fick lägga på att gå mellan kastrullerna och arbetsbänken, hur ofta hon fick böja sig för att hämta beredningskärl eller sträcka sig för att nå uppläggningsfat.

Höjd på diskbänken

Resultatet blev en standardisering där det slogs fast att en diskbänk skulle ha en viss höjd och ett visst djup för att arbetsställningen skulle bli bra, att väggskåpen skulle hänga på ett fastställt avstånd från bänken, att arbetsyta och spis skulle finnas intill varandra, och så vidare.

När allmännyttan byggdes ut var kommunerna tvungna att följa regelverket för att beviljas statliga lån. HFI:s verksamhet var på så vis en del av folkhemsbygget.

Foto taget med mycket lång slutartid och ljuskälla på försökspersonen. Det visar husmoderns rörelsemönster vid köksarbete.

© Studio Granath/Nordiska museet

Fyra timmar dagliga sysslor

Nu i efterhand kan institutets studier te sig absurda – inte minst de foton som finns bevarade från verksamheten ger ett lätt surrealistiskt intryck. Det är inte svårt att föreställa sig hur den sociala ingenjörskonsten ibland i sin ambition kunde gå över gränsen och skada människor. Men här finns också en omsorg och en förståelse för kvinnornas situation.

I ett HFI-meddelande kan man läsa att sysslor av sådan art som måste utföras varje dag – som disk och matlagning – tar närmare fyra timmar.

”I familjer, där barnen tar mycket lång tid i anspråk, är det knappast möjligt för modern att verkligen ägna sig åt fortlöpande underhåll och vård av kläder och bostad, utan detta blir ofta eftersatt.”

Osynliga fäder

På ett annat ställe står att läsa om fäderna, som ”praktiskt taget inte tycks ha befattat sig med barnen och ännu mindre med hemarbetet”. Detta gällde även i de fall där också mamman yrkesarbetade.

”Det förekommer flera fall, där modern är borta hemifrån lika många timmar per vecka som mannen, 50–55, och dessutom har 3–5 timmars hemarbete, men där mannen ändå inte gör någon som helst insats i hemarbetet eller tar hand om barnen.”

1957 ombildades HFI och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, nuvarande Konsumentverket. Än i dag ger man ut tidningen Råd & Rön, det som en gång var HFI-Meddelanden.

Observation vid köksarbete i provkök. Kvinnan till höger tar tiden för de olika arbetsmomenten.

© Studio Granath/Nordiska museet

Kanske är du intresserad av...

Läs också