Historien luktar rök

Förr eller senare brann städerna ner. Tillvaron lades i aska, livet måste börja om. Det skedde kanske ett par gånger per århundrade, kanske oftare. Några

16 mars 2001 av Gunnar Broberg

Förr eller senare brann städerna ner. Tillvaron lades i aska, livet måste börja om. Det skedde kanske ett par gånger per århundrade, kanske oftare. Några av städerna som var bättre byggda klarade sig bättre. Men säker kunde man aldrig vara.

På sätt och vis var det kanske meningen: vi ska inte glömma vår litenhet inför Makten och vi ska inte samla gods och gull i detta livet. Det hindrar vår ankomst till den eviga himmelska staden.

(Det lär för övrigt finnas en sekt i USA – var annars – som inte tillåter att man bor på en plats mer än ett ganska begränsat antal år innan man bränner ner sina hus för att sedan flytta vidare och skaffa sig nya, ständigt lika lättantändliga och tillfälliga bostäder.)

Man kan fråga sig vad det här har alstrat för mentaliteter. Varje svar måste ta ställning till en rad motsatser. Ta framtidstron: Hur säreget är det inte att plantera ekar (eller något annat långsamt växande och mognande)! Man sätter ett skott, vattnar och väntar minst hundra år. Bygger sedan ett örlogsfartyg, som kantrar på sin jungfruresa eller brinner upp träffat av en fiendekula. Man börjar bygga ett slott, som har gått ur släkten innan takstolen är rest. Den svenska upplysningstidens valspråk, ”För efterkommande”, är oss ungefär lika främmande som den fatalistiska acceptans som hör till stadsbränderna.

Vi vet inte så mycket om denna växling mellan uppgivenhet och förväntan, när det ena eller det andra dominerar – varken i historien eller i våra egna liv. Vi känner inte vår egen beredskap inför den stora olyckan men anar att vi har vaggats in i en falsk trygghetskänsla. Brandsläckaren på väggen, 112-numret inmemorerat och livförsäkringar av alla de slag hjälper inte till sist. Insikten om livets villkor och vår dödlighet, att gull är mull, verkar ha förlorats på vägen från förr.

Förr registrerades alltid bränder. Krönikan byggdes på sådana händelser, på brand, krig och hungersnöd. Det var de stora olyckorna som sorterade händelserna i det kollektiva minnet. De gav tiden konturer och tankarna hållpunkter. Vi vet när det brann i Vallentuna eftersom det står i den äldsta bevarade svenska boken, liksom när Vadstena kloster drabbades, eftersom det anges i dess diarium. Dessa lika lysande som dystert mörka händelser ingraverades på kyrkklockorna som ljöd över bygden. Vi kan göra långa listor utifrån olika dokument – fast en del förstås brunnit upp. Inte minst arkeologins sotiga lager vittnar om eldens heta pust.

Stockholm, Göteborg, Norrköping, Uppsala, Gävle, Sundsvall. Den materiella förödelsen har varit enorm i den bemärkelsen att allt vad människor ägde ofta strök med – det behöver i och för sig inte ha varit så mycket. Men också rikets slott Tre Kronor gick upp i rök, en traumatisk händelse för en ung prins Karl som sedan gjorde vad han kunde för att betvinga den rädsla han då erfor. Under 1700-talet brann det ofta i Stockholm. 1723 brann Södermalm, 1751 Klara, 1759 kvarteren runt Södermalmstorg. Gamla stan har klarat sig märkvärdigt väl. Göteborg brann 1669, 1721, 1746, 1792, 1804, 1813 – inte hela staden, men substantiella delar.

Eller ta ett enstaka decennium: 1843 Växjö, 1845 Halmstad, Åmål lades i aska 1846, 1847 Kristianstad, 1849 Hedemora, samma år Lidköping. Sammantaget måste förödelsen svara mot flera krig förda på svensk mark. Den här fienden är bortglömd i våra läroböcker men har rimligen åstadkommit väl så mycket skada som vår arvfiende ryssen – som egentligen fick chansen på svensk mark bara 1719–20 men då visade vad han gick för. Historien luktar rök.

Det brann oftare på somrarna, då åskan slog ner. Men vintertid behövde man elda och tända ljus. Valhänta fingrar fumlade med elddonen i kylan och mörkret. De utpekade skyldiga var vanligen enkelt folk, en slarvig piga mest. Ovarsamhet var straffbar men ren otur var en annan sak. Säkert förekom tillfällen då någon hotades av mobben, men rättvisan var ändå inte särskilt hämndgirig i fall som de här. Ytterst kunde ju olyckan inte göras ogjord, till sist var det ju också en annan makt som övervakade människans väl och ve.

Meningslös kunde inte en sådan här händelse vara. Just genom sin omfattning måste den bära ett särskilt tungt budskap. Främst upplyste den om att Guds öga såg oss. Den vittnade också om att det vi gör – eller underlåter att göra – spelar roll. En som vi tycker meningslös skövling var i själva verket meningsskapande. Så är det nog ofta med olyckor att de också kan trösta. Det utmätta straffet vittnade om omsorg. Det gav möjlighet till nytt liv. Man författade branddikter som excellerar i masochistisk prygel av det dåliga samvetet: ”Upp Stockholm ur tin Synda-Dwala! Stått upp och hör Guds Wäcktar-röst!” manade skolmästar Gjöding vid stockholmsbranden 1751. ”Tänk då väl / O! kära själ / Huru GUD har blivit prisat, / När han oss så risat”, skaldar 1759 målaren Johan Risberg från ett i aska lagt Skövde.

Utöver den kristna trösten – som kan tyckas paradoxal eftersom den mest bestod av ris – fanns också den klassiska levnadsvisdomen. När Uppsala hade brunnit ner 1702 höll bara några dagar därefter Johan Arendt Bellman – skaldens farfar – orationen De Constantia, ”Om jämnmodet”, en titel hämtad ur nystoicismens fatabur; dess främste representant, holländaren Justus Lipsius, gav sitt mest populära arbete just denna titel. De klassiska studierna övade i jämnmodets svåra konst, till nytta både för stormaktens nedgång och vid mer privata förluster. Någon anledning att beklaga sitt öde hade man egentligen inte eftersom eländet var självförvållat och boten ingick i en större, av Gud uttänkt plan och alltså tjänade en god sak.

Livet måste formas efter dessa villkor. Det var både mer dramatiskt än vad som brukar sägas och gråare. Att sitta uppe länge och läsa och kanske somna in vid ett brinnande ljus utgjorde en risk. Tiden reglerades av naturen. Natten patrullerades av stadsvakten. Dess rop (”För eld och våda, bevare oss milde Herre Gud”) och signaler tillsammans med boskapens läten och diverse naturljud gav staden dess ljudlandskap, väsensskilt från dagens terror av bilar och musikmaskiner.

Allt eftersom det brann kom äldre organiskt växta städer, med centrum kring kyrkan eller slottet, att förändras. Bebyggelsen – formad i rundlar och ringar efter geografiska och försvarmässiga betingelser, runt vattendrag och kullar – lades under geometriska, rationella rutmönster. Pieteten mot det historiska arvet styrde mindre, ekonomin desto mer. Under det storvulna 1600-talet ändrades många medeltida svenska städer i enlighet med fortifikationens önskemål. Under 1700-talet fortsatte upprensningen, beroende på bränder eller annat. Fler stenhus blandades in i trästaden, torvtaken täcktes med tegelpannor och skifferplattor, gatorna breddades, allt uttryck för ett visst växande välstånd.

Bränderna och risken för dem hade tvingat staden till försvar. Eldfaran var den kanske viktigaste anledningen för innevånarna att sluta sig samman. Politin, stadstjänarna, måste ha sina instruktioner, de måste rekryteras, inspekteras och avlönas. Brandförordningar utarbetades, brandkårerna organiserades successivt. Detta innebar ett ansvar för alla stadens medborgare. När Carl von Linné på sin västgötaresa 1746 passerade Borås noterar han att staden efter branden 1727 var väl uppbyggd och att det stod ”en vattentunna med en granruska vid varje hus”.

Mer avancerad teknologi prövades bland annat inom Kungliga Vetenskapsakademin. Runtom i städerna byggdes upp ett instrumentarium för att bekämpa den röde hanen: stegar, båtshakar, brandyxor, vattentunnor, pumpverk och dammar. Vid Uppsala universitet med egen jurisdiktion och eget brandförsvar var den berömde filosofiprofessorn Christopher Jacob Boström förste sprutförare, om elden på nytt skulle hota akademin. Turligt nog för alla parter slapp han träda i tjänst.

Den nedbrunna staden, en fallen skog av trä, måste som Fågel Fenix resa sig ur askan. Branden är på en gång en mäktig förstörare och förnyare. Elden är också en rening: de usla hygieniska förhållandena i den gamla staden gick upp i rök, råttorna halstrades, möglet smälte ner, smittohärdarna rasade samman. Pesten hejdades i sitt anfall. Det är svårt att säga hur mycket man var medveten om denna rening, som ändå finns uttryckt i Strindberg-Lundins Gamla Stockholm. De har lånat denna insikt från Troels Lund, som vanligt läsvärd och förbluffande modern i sin syn på historien. Och till staden sällade sig de olika brandförsäkringsbolagens ofta stiliga byggnader – de solida fasaderna var sin egen reklam.

Mot slutet av 1800-talet var segern på väg. De förödande bränderna i Umeå och Sundsvall 1888 borde egentligen ha inträffat tidigare. Under vårt sekel har Sverige varit relativt förskonat från stora bränder tack vare freden och vårt brandförsvar. Linköpings bibliotek är en av de relativt få symboliska byggnader som brunnit ner. Brinner det är det desto värre: människorna är flera, husen högre, riskerna fler.

Men liksom man nu omvärderar skogsbrändernas betydelse i det ekologiska systemet var inte heller stadsbränderna helt av ondo. På samma sätt har krigenlett till internationalisering (vad lärde sig inte spionaget om annan kultur under världskrigen) och till satsning på vetenskap. De stora olyckorna frigör pengar och initiativ. Detta sagt utan cynism: olyckan ger chans att börja om från början.

En annan sak är om man använder denna chans på rätt sätt. Tendensen i dag är som bekant att behålla det man vuxit upp med, ”retro” som man säger i musikbranschen – som återuppbyggnaden av Katarina kyrka i Stockholm visar.

Nöden har också fört människor samman. Förödelsen efter katastrofen lockade fram humanitära insatser, från grannar, från ortens egna, men också från riket i stort. Riksdagen kunde anslå medel för återuppbyggnaden, det genomfördes insamlingar och togs upp kollekt i kyrkorna. Den här typen av stöd kanske mest handlade om allmosor men har nog betytt en ökad solidaritet mellan människor, som knutit ihop nationen.

Så växer den nya staden upp, med brandalléer och brandstation. Vi har svårt att förstå vilken befrielse från tid och plats som elektrifieringen innebar för våra vanor och ovanor. Det mörker som rådde före den nya gatubelysningen måste vintertid ha utgjort en effektiv spärr för allmänt umgänge. Bara ett sådant inslag som att den gamla belysningen måste sitta lågt så att lykttändaren nådde upp. Det gjorde gaturummet trängre. Den upphängda elektrifieringen gav ett högre tak och en jämnare spridning, en annan rymd åt stadsrummet. Natt är inte längre natt. Staden brinner ständigt.

Tvärt emot vad man kanske tror härjar elden mer i dag än någonsin. Rökarna sängröker, gamla elledningar torkar, ingen får bukt med ovarsamheten i skog och mark – och pyromanin är till stora delar en nittonhundratalssjuka. Framför allt innebär det faktum att människorna är så många fler att det pyr och ryker litet överallt. En hel världsdel, Australien, höll på att stryka med för något år sedan.

Vad man fortfarande främst kan hoppas på som motmedel är vädret och vinden. Den moderna materieuppfattningen må ha ändrat sina beteckningar men fortfarande pågår striden mellan de fyra elementen: jord, vatten, luft och eld.

Vi klarar oss bättre i dag genom vårt moderna brandförsvar. Men svenska städer står där de står också tack vare att vi sluppit krigen. Ändå har de förändrats så i grunden som om bomberna slagit ner. Efter bränderna kom esplanadsystemet och rev upp de gamla stadsstrukturerna – och ingen vill väl kritisera vad som enligt Strindberg skedde för att skapa ljus och luft. Men 1960-talets rivningsvåg kunde vi kanske ha sluppit. Människan, snarare än elementen, har blivit stadens värsta fiende.

Gunnar Broberg är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Kanske är du intresserad av...

Läs också