Hemliga Armén: Franska motståndsrörelsen

Jean Moulins motstånd inleddes 17 juni 1940. Två tyska officerare försökte tvinga honom att underteckna ett protokoll. I detta ärekränktes senegalesiska t

6 juli 2010 av Johannes Heuman

Jean Moulins motstånd inleddes 17 juni 1940. Två tyska officerare försökte tvinga honom att underteckna ett protokoll. I detta ärekränktes senegalesiska trupper i den franska armén. De påstods ha begått övergrepp mot den franska civilbefolkningen. Moulin vägrade. Han misshandlades svårt, fördes ut till en lada och tvingades bevittna döda kroppar efter kvinnor och barn. Det var dock uppenbart för Moulin att det låg en tysk aktion bakom massakern.

Moulin var prefekt i Chartres, en stad sydväst om Paris, när misshandeln ägde rum. På natten lämnades han inlåst i ett rum. För att undgå fortsatt tortyr eller bli tvungen att skriva under protokollet skar han sig med en glasbit i halsen. Självmordsförsöket misslyckades. Men det mod han visade ockupationsmakten, bevittnat av tyska och franska läkare samt civilbefolkningen i Chartres, gav honom senare epitetet ”en av de första franska motståndsmännen”. Uppträdandet ingav också respekt hos tyskarna som släppte honom dagen därpå.

Hur många som kom att engagera sig i den franska motståndsrörelsen är omtvistat. Efter kriget erkändes officiellt deltagande med ett certifikat som bland annat gav rätt till bättre pension. I december 1994 hade sammanlagt 260 919 personer beviljats dessa förmåner. Trots att bedömningen varit restriktiv, minst tre månaders aktivitet krävdes, visar siffran ändå att det franska motståndet aldrig blev en massrörelse med samma uppslutning som i Grekland, Albanien eller Jugoslavien.

Inte desto mindre spelade motståndsrörelsen en avgörande roll för att hålla moralen uppe och för att återskapa demokratin efter kriget. Den var också en svår huvudvärk för nazisterna och den franska samarbetsregimen i Vichy. Under befrielsen av Frankrike 1944–45 hade rörelsen en armé på 500 000 man. De flesta hade visserligen tagit värvning först under ockupationens slutskede. Men tillsammans med de allierade körde de nazisterna ut ur landet.

Liksom de flesta fransmän reagerade Jean Moulin med bestörtning när det franska imperiet föll efter bara sex veckors strider. Att förlita sig på Maginotlinjen, betongklumparna som skulle försvara landet vid ett tyskt anfall, visade sig vara en felbedömning när Hitlers rörliga tyska divisioner anföll den 10 maj. Under den kommande, tumultartade månaden uppstod också en svår regeringskris. Premiärministern Paul Reynaud avgick och den 84-årige marskalken, hjälten från första världskriget, marskalk Philippe Pétain, tog över makten. Han började omedelbart förhandla med tyskarna och uppmanade fransmännen att lägga ner vapnen den 17 juni – samma dag som Moulin misshandlades. Vapenvilan skrevs under fem dagar senare.

Enligt avtalet delades Frankrike i två zoner: den norra, som var helt ockuperad av Nazityskland, och den södra där den nya regimen under Pétain hade större självständighet. Frankrike tvingades betala ett stort krigsskadestånd och fick bara ha kvar en armé på högst 100 000 man för att upprätthålla ordning i landet. Den franska flottan skulle dessutom avväpnas.

Men den nya regimen, med säte i kurorten Vichy, hade också andra ambitioner än att upprätthålla vapenvilan. Landet förändrades snabbt i fascistisk riktning och inledde en samarbetspolitik med tyskarna på en rad områden. De gamla slagorden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” ersattes med ”Arbete, familj och fosterland”. Vichyregimen hade ett övergripande administrativt ansvar för hela Frankrike. Nya lagar gällde därför även i den norra zonen så länge de inte stred mot den tyska ockupationsmaktens regler. Repressionen visade sig i förföljelsen av politiska motståndare och införandet av antisemitiska lagar – i ett tempo som till och med förvånade Hitler.

Efter de kaotiska sommarmånaderna 1940 stabiliserade sig läget och de flesta fransmän fann sig snabbt i den nya situationen. Många familjer som hastigt lämnat Paris återvände och gjorde sitt bästa för att leva som vanligt. På gatorna stoltserade välklädda tyska militärer; välvilligt betalade soldaterna sina kafénotor, upplät sina sittplatser i métron och promenerade längs Seine. Mot förmodan var inkräktarna alltså inga barbarer i detta tidiga skede av ockupationen och det fanns fördelar med att hålla sig väl med dem.

Men redan under den första veckan av ockupationen började också enskilda individer eller små grupper visa sitt missnöje på olika sätt. Det kunde ske genom att vägra lyda en order, som i Moulins fall, rycka ner affischer eller sabotera tyska fordon. En del av dessa aktiviteter stannade vid riskabla pojkstreck. Andra var mer utvecklade och organiserade.

I London befann sig Charles de Gaulle. Han hade begivit sig dit direkt efter vapenstilleståndet. För sitt försvar av Frankrike under de första veckorna hade de Gaulle befordrats till brigadgeneral och kort därefter till biträdande försvarsminister. Men med Vichyregimen förlorade han sin position på försvarsministeriet och handlade sedan helt utifrån egna initiativ. de Gaulle gjorde klart för den brittiska regeringen att han tänkte fortsätta kämpa. Han höll sitt första radiotal i BBC, känt som l’Appel du 18 juin 1940, bara trettio timmar efter det att Pétain manat fransmännen att sluta strida.

Talets bärande tema var att motståndets flamma varken får eller kommer att slockna. Det var också en uppmaning att samla krafterna:

”Jag, general de Gaulle, som för närvarande befinner mig i London, ber härmed att få kontakt med alla franska officerare och soldater som vistas på brittiskt område eller kommer att bege sig dit – likgiltigt om de bär vapen eller ej – liksom också med ingenjörer och fackutbildade rustningsarbetare som vistas på brittiskt territorium eller kommer att bege sig dit”.

Det var få personer som efterkom appellen den 18 juni. Charles de Gaulle hade heller inga betydande personer bakom sig och han var själv okänd i såväl Frankrike som utomlands. Företrädare för den brittiska regeringen var därför skeptiska till de Gaulle som ledare för en fransk befrielseorganisation. Även Churchill var besviken. Ändå gav han sitt stöd till de Gaulle som han hade stor respekt för: ”Ni är ensam, då är det er ensam jag erkänner.” Den 28 juni 1940, blev Det fria Frankrike (France libre) officiellt erkänt av den brittiska regeringen. Lorrainekorset antogs som symbol för rörelsen.

Appellen den 18 juni vände sig till fransmän utomlands eller på väg att lämna landet. de Gaulle ville först och främst bygga upp en armé utanför Frankrike, det yttre motståndet. Den ska inte sammanblandas med motståndsrörelsen i Frankrike, även om de två rörelsernas historia senare kom att sammanflätas. Man rekryterade inledningsvis bland de cirka 30 000 fransmän, de flesta militärer, som befann sig i Storbritannien efter det franska nederlaget.

Charles de Gaulles arbete gick trögt och innebar segslitna förhandlingar med den brittiska regeringen som hade svårt att acceptera att detta manskap skulle ställas till den franske generalens förfogande. Det fria Frankrike skrapade under den första månaden endast ihop 4 500 personer från England och några av de franska kolonierna. Ett annat bakslag var att större delen av kolonialväldet visade sig vara Vichytroget. de Gaulle vann dock framgång i de centralafrikanska länderna Tchad, Kongo, Gabon och Kamerun. Under hösten 1940 besökte de Gaulle Douala i Kamerun och möttes av jublande trupper i kakishorts och röda maggördlar. Soldater från dessa länder skulle senare utgöra ett betydande inslag i Det fria Frankrikes armé. I spetsen för trupperna stod kaptenen Jacques-Philippe de Hauteclocque, senare känd som general Leclerc.

Det fanns inte en samlad fransk motståndsrörelse under ockupationens första två år. Istället växte olika grupperingar fram som först senare kom att samarbeta. Denna mosaik av motståndsgrupper erbjöd ett alternativt levnadssätt under ockupationen som kom att locka fransmän från helt olika sociala miljöer: arbetare, bönder, företagare, intellektuella, protestanter, judar, katoliker och utlänningar. Minst elva procent av de aktiva motståndarna var kvinnor.

Det fanns två olika typer av motståndsorganisationer: rörelser (mouvements) och nätverk (réseaux). Strukturen på dessa organisationer skilde sig åt. Nätverken var slutna och arbetade utifrån specifika militära mål. Bakom fanns ofta en uppdragsgivare, till exempel brittiska underrättelsetjänsten eller Det fria Frankrike i London. Det vanligaste uppdraget var att samla information som berörde militära verksamheter. Dessa uppgifter kunde sedan användas av de allierade för att tillexempel lokalisera vapenlager eller andra militära anläggningar som skulle förstöras.

Till skillnad från nätverken uppstod motståndsrörelserna oftast ur lokala initiativ och rekryterade aktivt medlemmar för att bli större. Bland betydelsefulla motståndsrörelser i den södra zonen återfanns Combat, Libération-Sud och Franc-Tireur (friskyttarna). Dessa rörelser konsoliderades under 1941 och en stor del av verksamheten kretsade då kring propaganda mot Vichyregimen och ockupationsmakten. Efter hand kom de allt mer att militariseras. En viktig uppgift var att skaffa falska identitetshandlingar och skapa flyktvägar för dem som ville lämna Frankrike av olika skäl. Många valde att fly till Spanien via Pyrenéerna. Fransmännen kunde dra nytta av de reträttleder som skapats under det spanska inbördeskriget. Drygt 30 000 personer lämnade Frankrike 1940–44 på riskabla farleder genom denna bergskedja.

I den ockuperade zonen var riskerna för motståndet betydligt större. Tyskarna var hårdare och började tidigt avrätta, tortera eller deportera motståndsmän. I städerna hängde i avskräckande syfte affischer med namn på avrättade motståndare. Oftast fick sådana tilltag motsatt effekt. En av de första kända motståndsgrupperna bildades kring Musée de l’Homme vid Place du Trocadéro i Paris. Det var en samling intellektuella i Paris som också gav ut en stencilerad tidning. Redan i februari följande år splittrades gruppen sedan SS-soldater arresterat flera av medlemmarna.

Sju av dem avrättades på Mont Valérien, en ökänd kulle väster om Paris där tusentals motståndsmän kom att likvideras av tyskarna.

Den enda stora motståndsgruppen som återfanns i båda zonerna utgjordes av kommunisterna. Det franska kommunistpartiet var tidigt ute med att göra militärt motstånd mot ockupationsmakten. Det första året rådde dock en viss osäkerhet om hur man skulle förhålla sig till tyskarna. Anledningen var den pakt som slutits mellan Hitler och Stalin i augusti 1939. Stalins nya strategi skapade förvirring och gjorde till och med franska kommunistpartiet benäget att förhandla med tyskarna. Samtidigt började grupperingar inom partiet organisera egen gerillaverksamhet.

Många franska kommunister engagerade sig även i andra icke-kommunistiska organisationer. Den militära styrkan var således splittrad fram till slutet av 1941. För att politiskt samordna de väpnade grupperna bildade kommunistpartiet organisationen Front National. Organisationen gjorde emellertid också anspråk på att företräda nationen i sin helhet och var öppen för icke-kommunister. Den första betydelsefulla militära motståndshandlingen var mordet på en tysk officer vid métrostationen Barbès-Rochechouart i Paris i augusti 1941. Den åtföljdes av två liknande avrättningar av tyska officerare i Lille. Tyskarna svarade kraftfullt genom att döda ett hundratal oskyldiga fransmän som tagits som gisslan. Charles de Gaulle ogillade dylika hämndaktioner mot tyskar. Det bidrog också till att samarbetet med kommunisterna var problemfyllt.

De flesta motståndsrörelser i Frankrike kopplades till en tidning. Ett mått på motståndets närvaro i det franska samhället är därför upplagan på den underjordiska pressen. I slutet av 1941 uppgick den sammanlagda upplagan från de största organisationerna till cirka 40 000. Ett år senare hade upplagan fyrdubblats och motståndsaktiviteterna intensifierats.

Uppsvinget för det franska motståndet under 1942 och 1943 hade flera orsaker. En viktig förklaring är tyskarnas ockupation av hela Frankrike i samband med de allierades invasion av Nordafrika i november 1942. Ockupationen av södra zonen visade hur svag Vichyregimen var gentemot nazisterna och att samarbetspolitiken inte gav någon utdelning. Vichyregimen fungerade fortsättningsvis ännu mer som en marionettregim.

En annan förklaring är att konsekvenserna av den franska samarbetspolitiken blev allt mer uppenbara. Den 16 och 17 juli deltog fransk polis i en razzia mot judar i Paris. 12 884 arresterades och av dem placerades cirka 7 000 (varav 4 000 barn) i cykelstadion Vel d’Hiver, övervakad av fransk polis under mycket svåra sanitära förhållanden. Efter fem dygn transporterades dessa vidare till franska interneringsläger för att sedan gasas ihjäl i Auschwitz. Liknade razzior mot judar ägde samma sommar rum i södra Frankrike.

Händelser av detta slag gjorde stort intryck på den franska offentligheten och allt fler började protestera, särskilt när fransk polis deltog i operationerna. Charles de Gaulle kunde också utnyttja dessa stämningar. Varje kväll under fem minuter framträdde Det fria Frankrike i BBC:s radioutsändningar. de Gaulle talade visserligen bara vid högtidligare tillfällen, sammanlagt 67 gånger, men lyssnarskaran ökade successivt och bidrog till att göra generalen folkligt känd. Sympati för motståndet var dock långtifrån detsamma som att ta steget fullt ut och organisera sig.

Charles de Gaulles ökade inflytande över de olika motståndsorganisationerna 1942–43 fick stor betydelse för utvecklingen. Kontakterna mellan London och Frankrike var tidigare i det närmaste obefintliga. Det första viktiga steget i närmandet togs emellertid redan i oktober 1941. Då möttes Jean Moulin och de Gaulle i London. Moulin hade rest runt i Frankrike under en tid och träffat representanter från olika motståndsorganisationer och kom nu med mycket värdefull information. Under mötet övertalades de Gaulle att bygga upp ett samarbete med motståndet i Frankrike. Inte minst för att kommunisterna också gjorde anspråk på att, med Front National, vara den samlande kraften. Splittringen mellan organisationerna var också stor, ingen egentlig samordning fanns.

Moulin fick därför i uppdrag att samla rörelserna i den södra zonen, i ett senare skede även i hela Frankrike. Med fallskärm släpptes han ner på franskt territorium den 1 januari 1942. En intensiv period började i Moulins liv. Under 18 månader reste han runt i Frankrike för att förhandla med de olika motståndsgrupperna. Han avrapporterade till London i hemliga telegram eller genom budbärare. Till sin hjälp hade Moulin en budget på 1,5 miljoner franc för att bistå motståndet och göra de olika ledarna mer positiva till de Gaulle. I en tändsticksask bar han en mikrofilm där de Gaulle höll ett anförande. Detta gjorde intryck på motståndarna som törstade efter kontakt med omvärlden.

Men planen att förena motståndet hann inte fullt ut att realiseras. Den 24 juni 1943 kom ett brådskande telegram till den franska underrättelsetjänsten i London. ”Rex”, alias Jean Moulin, hade gripits i Lyon där den ökände Klaus Barbie, ”slaktaren i Lyon”, var Gestapochef. Telegrammet överlämnades personligen till de Gaulle som befann sig i Algeriet. Han blev bestört och personligt tagen av meddelandet.

Moulins död under tortyr var ett svårt slag för det franska motståndet eftersom han spelade en sådan viktig roll som länk mellan London och Frankrike. Men resultatet av motståndsledarens ansträngningar bestod: ett övergripande nationellt råd, Conseil National de la Résistance, som samlade alla motståndsorganisationer i Frankrike. Rådet var lojalt med de Gaulle. I december 1943 slogs dessutom alla militära grupper ihop och bildade Forces Françaises de l’intérieur (FFI). Detta gav de Gaulle ökad kontroll över de enskilda militära aktionerna. I januari 1944 bestod denna armé av 100 000 man. Den växte emellertid snabbt: fem månader senare samlade armén hela 500 000 man utspridda i hela landet.

För de Gaulle kom dessa framsteg att betyda mycket. Under hela ockupationen hade han problem med att befästa sin legitimitet bland de allierade. Den amerikanske presidenten Roosevelt hade till exempel en mycket skeptisk och avvisande hållning till de Gaulle. Den amerikanske presidenten var betydligt mer mån om att ha goda relationer till Vichyregimen i hopp om att denna skulle vända sig mot tyskarna. Han planerade också för att det befriade Frankrike under en övergångsperiod skulle administreras av den amerikanska militärorganisationen Amgot.

Churchill hade inledningsvis gett sitt stöd till de Gaulle när ingen annan gjorde det. De hamnade emellertid på kollisionskurs när den brittiska premiärministern dansade efter amerikanarnas pipa. Vid ett tillfälle försökte Roosevelt och Churchill att manövrera ut de Gaulle. De hade tröttnat på den franska generalens envisa kompromisslöshet. Men med stöd av opinionen, såväl hemma som i övriga världen, lyckades han rida ut de värsta kriserna. Vid det här laget hade de Gaulle blivit en internationellt känd symbol för frihetskamp. Under 1942 döpte han om sin rörelse till ”Det kämpande Frankrike”. Sabotage- och terrorverksamheten ställde också till allt mer besvär för tyskarna under 1943. Mellan januari och september detta år konstaterade den tyska ambassadören Otto Abetz att hela 3 800 sabotageaktioner hade genomförts. Tyska soldater och franska samarbetsmän tog stora risker i områden där motståndsgrupper höll till. Det bidrog också till att repressionen från såväl tyskarna som från den franska milisen ökade.

Den senare var en fransk paramilitär fascistisk organisation som kom att helt underställa sig Waffen-SS för att vinna legitimitet och stöd hos tyskarna. Milisen hade mellan 25 000 och 30 000 medlemmar och användes bland annat för att jaga motståndsmän och gömda judar.

För att inte bli avslöjade och arresterade fick motståndsmän ständigt byta hemadress. Många använde också pseudonymer för att undvika att bli röjda om någon i gruppen blev gripen. Det var just genom läckor som Gestapo eller fransk polis kunde göra massarresteringar. Därför arresterades till exempel i juli 1943 ett sextiotal personer från rörelsen Défense de la France i en bokhandel på rue Bonaparte i Paris. Bland dem fanns de Gaulles brorsdotter Geneviève de Gaulle-Anthonioz. Hon deporterades senare till Ravensbrück men överlevde kriget.

För att undkomma tortyr och att därmed riskera avslöja kamrater hade de riktigt rutinerade motståndsmännen planerat sitt självmord. Jacques Bringen, som spelade en viktig roll när motståndet skulle enas, svalde en gömd cyanidkapsel när Gestapo tog honom i maj 1944.

Pierre Brossolette, också en av de stora ledarna, var inte lika förberedd. Men han kastade sig istället ut genom ett fönster på femte våningen i Gestapos lokaler på Avenue Foch i Paris.

Under hela ockupationen avrättades runt 30 000 motståndare eller civila som fick ta del av bestraffningar. Motståndet drabbades också hårt av deportationerna: cirka 60 000 hamnade i läger utanför Frankrike och av dem dog över hälften. Därtill kan man lägga 24 000 som stupade i strider när Frankrike skulle befrias.

Det hade länge surrat rykten om den ankommande D-­dagen, eller jour J som den kallas i Frankrike. När väl invasionen av Normandie inleddes den 6 juni 1944 var motståndsrörelsen med på noterna. Deras uppgift var att sabotera järnvägar, blockera vägar, skära av telefonförbindelser, bryta elförsörjning – kort sagt underlätta de allierades landstigning. Insatsen genomfördes föredömligt och kom att försena tyska trupper till den nya västfronten. General Eisenhower uppskattade värdet av motståndsrörelsen under hela befrielsen av Frankrike till motsvarande femton divisioner.

I början av augusti skeppades även general Leclercs trupper över från Storbritannien för att delta i striderna på de allierades sida. Under landstigningen i Provence i mitten av augusti deltog också general de Lattre de Tassigny med trupper från den franska armé som byggts upp utanför Frankrike.

Charles de Gaulles ställning som företrädare för den franska exilregeringen stärktes också av motståndsrörelsens lojalitet och effektivitet. Den avvisande amerikanska hållningen blev ohållbar. En månad efter invasionen erkände Roosevelt de Gaulles rätt att via sin provisoriska regering administrera det befriade Frankrike. Det var inte längre tal om att upprätta en amerikansk militäradministration.

Den första invasionen följdes av instruktioner till motståndsrörelsen att vara återhållsam. Aktiviteterna skulle begränsas till lokala insatser som var samordnade med de allierade. Men med ett starkt stöd hos befolkningen var det svårt för motståndsrörelsen att hålla tillbaka. Kommunisterna manade till folkligt uppror och väntade otåligt på att striderna skulle inledas. Provokationerna mot tyskarna blev allt mer vågade – vissa av dem fick förödande effekter när de slogs tillbaka av den tyska krigsmakten.

En av platserna för en sådan tragedi var Vercors, en bergsplatå sydväst om Grenoble som blivit ett motståndsfäste för maquisarder (se faktabox). Efter mindre konfrontationer och stridigheter satte tyskarna in stridsflygplan och blåste ut motståndet. Omkring 650 motståndsmän dödades och ytterligare 200 civila offer skördades i en närliggande by.

Motståndsrörelsens stora triumf kom när Paris befriades. De allierades plan var att Paris skulle kringgås och inte intas. Staden hade ingen militärstrategisk betydelse. För motståndsrörelsen och de Gaulle hade den emellertid ett stort symbolvärde. Paris hade dessutom börjat befria sig själv. Huvudstaden var lamslagen av strejker – även polisen hade organiserat sig i olika motståndsgrupper.

Kommunisterna slöt upp bakom de Gaulle och tapetserade med affischer som uppmanade till kamp: ”Parisare till vapen! Leve de Gaulle! Leve republiken! Leve Frankrike.” Nere i katakomberna under Place Denfert-Rochereau satt ett kommando och försökte samordna aktionerna. Men få lyssnade, olika motståndsgrupper sköt mot tyska soldater och fordon varhelst de dök upp.

Det var således kaos och förvirring i Paris när general Leclercs huvudstyrka gjorde entré på morgonen den 25 augusti åtföljd av amerikanska styrkor. En jublande folkmassa tog emot befriarna. Det var första gången på fyra år som parisarna fick se sin egen armé, och det var ett känsloladdat möte för många som levt med tyska soldater omkring sig under den långa ockupationen.

Efter Paris befrielse dröjde det bara veckor innan i stort sett hela Frankrike var ett fritt land. De flesta städer och regioner föll utan motståndsrörelsens hjälp. Men liknande uppror som i Paris ägde också rum i bland annat Marseille och Lille.

Vichyregimen hade på olika sätt försökt klamra sig fast vid makten men lämnade landet i samband med Paris befrielse. de Gaulles ställning som regeringschef var nu oomstridd – alla Vichyregimens lagar upphörde att gälla.

Den patriotiska längtan efter en fri republik tycktes både avlägsen och fåfäng under ockupationens första år. Efter befrielsen var dock motståndsaktiviteterna så allmänt omhuldade att de framstod som det normala beteendet under ockupationen. Motståndsrörelsen utsåg representanter som utan protester kunde ta över den politiska ledningen runt om i Frankrike. Uppslutningen gjorde att Frankrike slapp ett blodigt inbördeskrig och kanske till och med en kommunistisk diktatur efter kriget. Men det stora antal som under de allierades invasion skyndsamt rättat in sig i motståndsrörelsens led eller på andra sätt visat sitt stöd hade oftast varit passiva tidigare. Andra hade likt François Mitterrand, senare president, inledningsvis stött Pétain och sedan bytt sida när motståndet fick vind i seglen.

Men för de Gaulle var detta oväsentligt och han insåg snabbt vikten av att hålla den nationella självkänslan så intakt som möjligt. de Gaulle vägrade till exempel att utropa en ny republik till många motståndsmäns besvikelse. Enligt honom hade republiken tack vare motståndet hållits vid liv under hela ockupationen. Vichyregimen och dess samarbetspolitik betraktades som en historisk parentes som inte hade något med det ”riktiga Frankrike” att göra. En myt skapades om motståndsrörelsens folkliga förankring och slog snabbt rot i den positiva efterkrigsandan. Den manifesterades till exempel när Jean Moulins kvarlevor 1964 flyttades från kyrkogården Père-Lachaise till de stora nationalhjältarna i Panthéon. Folkmassan som samlades vid den pompösa ceremonin fick höra poeten och kulturministern André Malraux berömda tal om den torterade konungen.

Under den sekulära kanoniseringen gjordes Moulin till en nationell symbol och motståndsrörelsen framstod som Frankrikes emblem. Och även om det finns mycket stoff till mytbildning i motståndsrörelsens historia så kan ingen negligera dess verkliga betydelse. Män och kvinnor riskerade sina liv för tron på en bättre framtid. Många fick betala ett högt pris. Motståndsrörelsen visade eftervärlden att människans frihetslängtan med små medel kan trotsa en totalitär regim.

Detta moraliska arv kom att spelat en stor roll när västeuropeiska demokratier skulle restaureras efter kriget, inte minst den franska.

FAKTA

Maquisarderna

l Militanta motståndsgrupper som levde bland bergen eller ute på landsbygden kallades maquisarder. Namnet kommer från det korsikanska ordet för snårskog. Dessa gerilla­grupper växte sig starka efter en ny lag i februari 1943, som tvingade unga fransmän att stå till förfogande för arbete i Tyskland.

Vissa av gerillagrupperna var direkt allierade med motståndsrörelsen, andra var helt fristående. De levde ofta av folks välvilja men kunde också stjäla – stöldgodset betraktade de som rättmätig skatt. Av de allierade fick vissa av grupperna vapen och utrustning genom fallskärmsnedsläpp. De kunde sedan genomföra smärre militära operationer för att skydda sig själva eller attackera sina motståndare. Under oktober 1943 uppskattades antalet maquisarder i södra Frankrike till 15 000. De fortsatte att växa kraftigt i antal fram till krigsslutet.

Maquisarderna hamnade i flera blodiga uppgörelser med tyskarna under befrielsen. Men deras militära insats var ändå begränsad. De bidrog framför allt till att underminera Vichyregimens förtroende. Maquisardernas närvaro väckte folks beundran och vrede mot Vichy eftersom det fanns ett utbrett missnöje mot att unga män skickades till Tyskland.

Sammanlagt sändes 650  000 fransmän till Tyskland för att arbeta. Omkring 35 000 dog under svåra umbäranden.

Hårda straff

Under befrielsen av Frankrike påbörjades hårda bestraffningar mot dem som samarbetat med tyskarna. Verkställigheten kom att genomgå olika faser. Det första okontrollerade utbrottet av uppgörelser innebar snabba avrättningar, oftast utan någon form av rättegång. Omkring 9 000 misstänkta kollaboratörer tros ha avrättats på det sättet.

I september 1944 tog staten ansvar för rättsskipningen, vilket avsevärt förbättrade rättssäkerheten. Ytterligare 1 500 personer avrättades till följd av militära och civila domstolars beslut. Den mest uppmärksammade rättegången hölls mot Vichyregimens ledare Philippe Pétain. Han dömdes till döden i augusti 1945, men Charles de Gaulle benådade dock marskalken för hans insatser under första världskriget.

De för eftervärlden mest uppseendeväckande straffen drabbade de kvinnor som påstods ha haft relationer med tyskar. Under förnedrande offentliga spektakel tvingades de paradera på gator och torg, ibland nakna, få sina huvuden rakade och hakkors ritade i sina ansikten. Bestraffningarna var antingen spontana eller planerade av lokala motståndsledare. En del av dessa kvinnor hade aldrig haft någon relation med någon tysk utan var offer för illvilliga rykten. Hur många som stigmatiserades på detta vis är okänt, men uppskattningar pekar på att det troligen handlade om mellan 10 000 och 30 000 kvinnor.

Johannes Heuman är doktorand i historia och journalist.

ATT LÄSA Jean Moulin – ledare för den franska motståndsrörelsen av Patrick Marnham (2005). De Gaulle – generalen som var Frankrike av Knut Stålberg (2004). From Munich to the Liberation (1984) av Jean-Pierre Azéma.

PH-06_10

Kanske är du intresserad av...

Läs också