Gustav III (montage).

© Alexander Roslin/Nationalmuseum

Hatet mot Gustav III

Han älskade kultur och teater – men mest av allt älskade han makten. För att nå sina mål tvingades han offra adeln till förmån för folket. Mot slutet av Gustav III:s regenttid hade bilden av teaterfjanten bytts ut mot den av en hänsynslös tyrann. Det hela slutade med mord.

17 november 2017 av Annie Mattsson

Det var en kylig marskväll år 1782. En koppärrig, mager man med karaktäristisk örnnäsa anlände till den populära krogen Clas på hörnet i Stockholm. Han kom i sällskap med två äldre herrar och den lilla gruppen tilldelades ett bord i Blå kammaren. 

Ett par dagar senare upptäckte två officerare som satt och väntade på sin mat att någon hade ristat in ett meddelande i fönsterrutan intill bordet. Upprörda över vad de läste tillkallade de genast krögaren, som inte sade sig veta något om saken. 

En piga kunde dock upplysa om att det var den örnnäste mannen som varit där på söndagskvällen, ceremonimästare Carl Anders Plommenfelt, som klottrat på glasrutan. Rutan skars ut av en glasmästare, händelsen rapporterades till kungen och Plommenfelt togs in till förhör. 

Plommenfelt dömdes till döden

Han erkände sin skuld och ärendet gick direkt till Svea hovrätt där ceremonimästaren dömdes till döden. Redan innan domen föll hade Plommenfelt dock, troligen med kungens inofficiella tillåtelse, flytt landet. Det sista livstecknet från honom kom från Boston tre år senare.

Det inristade meddelandet, som fick så ödesdigra följder för adelsmannen Plommenfelt, återges inte i de bevarade polisrapporterna. Olika källor ger olika uppgifter om ordalydelsen, men alla är överens om att orden var på franska och att de smädade kungen. 

En variant som ofta relateras är: ”Gustav III – den förste medborgaren. Så var det, men nu är han den förste bedragaren.” En annan variant som cirkulerade ryktesvägen var: ”Gustav går direkt till dårhuset och driver oss alla dit. Han börjar som den förste medborgaren och han slutar som den förste bedragaren.”

Utbredd kritik mot Gustav III

Både Plommenfelts majestätsförbrytelse och brottets efterverkningar skulle kunna ses som isolerade händelser som mer hade att göra med förhållandet mellan de inblandade personerna än med det politiska klimatet i landet. 

Plommenfelt hade de närmast föregående åren både hunnit stiga i hovkretsarna och hamna i onåd. Hans nedsättande omdömen om kungen kunde med andra ord tolkas som uttryck för en personlig bitterhet. Ceremonimästarens förhållandevis stränga straff kan på samma sätt ses som ett uttryck för en besvikelse också från Gustavs sida. 

Men Plommenfelt var inte ensam om sin kritik av kungen.

På kaffehus och krogar – som här Bayards källare vid Södermalmstorg i Stockholm – diskuterades politik och smiddes ränker under Gustav III:s regeringstid.

© Stockholms stadsmuseum

Hyllades för statskuppen 1772

Tio år tidigare, 1772, hade den nytillträdde Gustav III genomfört en oblodig statskupp och blivit föremål för hyllningar från sina undersåtar. Den konfliktfyllda frihetstiden, med sina ständiga strider och maktväxlingar mellan hattar och mössor, var till ända. 

Många såg i den unge och handlingskraftige monarken en enande kraft som skulle stävja missämjan och leda landet in i en mer harmonisk era. Hans far, Adolf Fredrik, hade tidvis regerat landet med hjälp av en namnstämpel, och det fanns en oro över att de inre stridigheterna skulle blotta Sverige för utländska stormakters rovgirighet. 

Samma år, 1772, hade Polen styckats upp mellan sina grannar. Den nye kungens uttalanden var färgade av tidens upplysningsidéer. Han beskrev sig själv som den förste medborgaren av ett fritt folk och talade i uppskattande ordalag om tryckfriheten.

I takt med att tiden gick blev dock fler och fler undersåtar besvikna på sin nye kung. Han hyllade visserligen tryckfriheten som princip, men den nya tryckfrihetslagstiftning som trädde i kraft 1774 innebar i praktiken en inskränkning av den omfattande frihet som rått under åren före statskuppen.

Missnöje med brännvinsmonopolet

En som fick erfara vad begränsningarna innebar var skribenten Johan Gustaf Halldin, som 1779 stod åtalad för en serie artiklar i Stockholms Posten där han bland annat kritiserat det nya brännvinsmonopolet, regeringsformen och domstolarnas praxis i tryckfrihetsmål. Kritiken föll inte i god jord och det hela slutade med att Halldin dömdes till döden. 

Precis som i fallet Plommenfelt blev dock inte dödsdomen verkställd. Gustav III benådade Halldin och lyckades därmed på ett skickligt sätt skapa ett prejudikat som sade att liknande skrifter kunde straffas med döden, samtidigt som han visade sig vara en nådig och förlåtande konung.

Det brännvinsmonopol som Halldin kritiserat var en källa till missnöje i stora delar av riket. Reformen var tänkt att stärka Sveriges sviktande finanser genom att hembränning förbjöds och svenskarna istället skulle köpa sitt brännvin från statliga kronobrännerier. Gustav fick dock erfara att brännvinet var en öm punkt för svenska bönder. 

Porträtt av Gustav III målat något år efter trontillträdet.

© Lorens Pasch d y/Nationalmuseum

De var vana vid att kunna använda sina grödor till att tillverka sina egna ädlare drycker och uppskattade inte en statlig inblandning i dryckesvanorna. Därtill hade de till vana att använda dranken, en biprodukt av hembränningen, till att mata grisarna. Kungens reform rubbade således flera aspekter av verksamheten på gårdarna.

I teorin hade visserligen hembränning redan varit förbjudet i flera år, men i praktiken var det först när kronan hade en direkt ekonomisk vinning av det som man började kontrollera att förbudet efterföljdes.

De fyra stånden missnöjda

I samband med riksdagen 1778–79 blev det tydligt att inget av de fyra stånden var helt nöjda med Gustavs första år vid makten. Sannolikt skulle Halldin, bönderna som fråntogs sitt brännvin och en del riksdagsmän som tvingats resa hem från riksdagen utan att ha fått gehör för sina klagomål alla ha kunnat skriva under på Plommenfelts formulering om att ”den förste bland medborgare” nu var den förste bland bedragare. 

Plommenfelt var nu inte heller ensam om att sätta ord på sitt missnöje. Från 1777 finns uppgifter om åtminstone två fall av muntlig smädelse av kungen. Det ena rörde ett affärsbiträde som dömdes för att ha kallat kungen en menedare och det andra gällde en gardessoldat som blev arresterad för att ha kallat Gustav III för en ”hundsfått” och hävdat att han brutit sina löften. Hundsfått var ett grovt skällsord som ordagrant betydde ”hundfitta”.

Smädeskrifter mot Gustav III

Enligt bevarade noteringar från både kungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta och oppositionsmannen Axel von Fersen d ä var det 1779 vanligt att handskrivna smädeskrifter mot kungen sattes upp på husväggar i Stockholm under nätterna. 

Detta var inte en helt ofarlig sysselsättning i en stad som hade gatubelysning, ett ordnat polisväsende och stränga lagar mot majestätsbrott. Ingen tycks dock ha tagits på bar gärning, men polisen gjorde rundor i staden i gryningen för att plocka ned skrifterna så att förbipasserande inte skulle hinna läsa dem. 

Ett annat sätt att sprida smädeskrifter anonymt var genom handskrifter som visades för likasinnade, skrevs av och spreds vidare. Ett antal smädeskrifter mot kungen som cirkulerat i handskrifter finns bevarade från tiden 1778–82.

Gustav III förbjöd tortyr

Men ännu var kritiken begränsad och hanterbar, och även de som var skeptiska till kungen – både inom adeln och bland de ofrälse – tycks fortfarande ha trott på möjligheten att åstadkomma förändring genom förhandlingar och fredliga medel. Man såg också positiva inslag i utvecklingen. 

Tronföljden var säkrad genom prins Gustav Adolfs födelse 1778, även om vissa ifrågasatte hans äkta börd. Landet hade fred och Gustav III satsade på att utveckla den svenska kulturen och införde reformer för att hjälpa upp landets ekonomi. Han förbjöd tortyr av anklagade och gav ogifta barnaföderskor rätt att hemlighålla vem som var fadern – detta för att förebygga barnamord och fosterfördrivning. 

Sannolikt kunde få vid den här tiden föreställa sig hur det skulle se ut tio år senare, när en lång rad personer ur landets politiska och ekonomiska elit var iblandade i en sammansvärjning som ledde till mordet på den kung de ansåg hade blivit en tyrann. Men frön hade redan börjat sås.

Ilska mot kungliga resor

Sommaren 1783 skedde ett stort vulkanutbrott på Island. Askmolnet som lade sig över de nordvästra delarna av Europa förgiftade islänningar och britter, och ledde till missväxt i bland annat Sverige och Frankrike. 

När folket led nöd stack det många i ögonen att deras kung valde att lämna Sverige för en omfattande utlandsresa. I slutet av september, när bönderna tagit in sina klena skördar och våndades inför en vinter av hunger, lämnade Gustav III Stockholm med Italien som destination.

Kungens resor var ofta föremål för kritik bland vanligt folk. När kungligheter skulle färdas med vagn inom riket var bönderna skyldiga att låna ut sina hästar. 

1780, när Gustav III åkte på hälsoresa till Spa i nuvarande Belgien, färdades han och hans entourage med vagn från Stockholm till Ystad, för att därifrån fortsätta med båt. Det krävdes då 39 hästar åt gången – de byttes ut varje mil – vilket innebar att sammanlagt över tvåtusen hästar involverades i den 62 mil långa resan. 

Hästar var en dyrbar resurs som var viktig för bönderna i deras arbete, och skyldigheten att med jämna mellanrum ställa hästarna till statens förfogande orsakade ständigt missnöje.

Under sin italienska resa 1784 togs Gustav III emot av påven Pius VI i Rom som visade honom det vatikanska skulpturgalleriet.

© Bénigne Gagneraux/Nationalmuseum

Var borta i ett år

I Gustav III:s fall klagades det också över att han alltid ville resa så fort att hästarna tog skada och att ersättningen som betalades ut för skadade eller döda hästar inte var tillräcklig. Att kungen for fram som ett jehu tycks ha varit i det närmaste ett talesätt, som också hade en viss sanningshalt. 

Under färden mellan Stockholm och Ystad 1780 tycks han i snitt ha färdats i 25 kilometer i timmen, vilket är en anmärkningsvärd hastighet med häst och vagn på vägar i dåligt skick.

Också den italienska resan 1784 inleddes med en vagnresa till Ystad, i hög hastighet. Kungen stannade inte ens för att sova, utan färdades både dag och natt till dess att han kommit utanför landets gränser. 

Hans gunstling Gustaf Mauritz Armfelt kommenterade att det hela mer liknade en flykt än en resa. Kungen skulle komma att vara borta i nästan ett år och resan innehöll både kulturella upplevelser och möten av politisk natur.

Vintern 1784 katastrofal

När kungen återvände till Sverige i augusti 1784 hade de flesta delarna av landet fått goda skördar jämfört med föregående årets missväxt, men många hade dött under den onaturligt kalla och långa vintern. Isen på insjöarna hade legat kvar ända in i juni och under vintern och våren hade de stora mängderna snö och is gjort det svårt att nå ut med nödhjälp till byarna och att importera spannmål från utlandet. 

Folk använde halmen från sina tak i desperata försök att föda både sig själva och sina döende kreatur. Bark maldes till mjöl, men i stora delar av landet hade föräldrar fått se sina barn dö av undernäring och sjukdomar. I exempelvis Mora pastorat hade fler än tre gånger så många barn under tio år dött jämfört med året innan.

Opera om Gustav Vasa

Sannolikt finns det ett samband mellan kungens krigsplaner och hans arbete med den första svenskspråkiga operan, som hade premiär i januari 1786. Operan Gustav Vasa var skriven av kungen själv i samarbete med diktaren och tidningsmannen Johan Henrik Kellgren, med musik av Johan Gottlieb Naumann. 

Gustav III till vänster med bröderna prins Fredrik Adolf i mitten och blivande kung Karl XIII till höger. Karl blev kung sedan Gustav III:s son Gustav IV Adolf avsatts 1809.

© Alexander Roslin/Nationalmuseum

Den sattes upp i det nya operahuset i Stockholm och var utformad för att väcka patriotiska känslor hos publiken. Passande nog var skurken i dramat en dansk kung. 

Förutom den storslagna svenska operan berikades Sveriges kulturliv samma år med en ny kulturinstitution: Svenska Akademien – instiftad ”till svenska språkets stadgande och uppodlande, samt till övning för vältaligheten och svenska skaldekonsten”.

Riksdag 1786

Operan Gustav Vasa och den nya akademin möttes av positiva omdömen från flera håll. Gustav III gjorde onekligen insatser för att förädla det inhemska kulturlivet och det svenska språket. Samtidigt var rikets finanser fortfarande dåliga, och för att få igenom en del av reformerna som planerades i samband med den militära rustningen behövdes godkännande från riksdagen.

Kungen kände sig manad att kalla till riksdag, och den 8 maj 1786 mötte han riksdagsmännen från fyra missnöjda stånd. Bönderna var märkta av nödår och fortfarande förargade över brännvinsmonopolet, prästerna klagade över korruption i tillsättandet av tjänster inom kyrkan. 

Många adelsmän ansåg att kungen visade tendenser till att vilja bestämma allt själv utan att lyssna på riksdagen, rådet eller kunniga personer med erfarenhet, medan en hel del av dem som inte var adliga tyckte att han gynnade adeln för mycket i tjänstetillsättningar. 

Gustav III rustade upp krigsmakten

Under det följande året lade kungen sin uppmärksamhet på i huvudsak tre områden: utrikespolitik, militär upprustning och kultur. Gustav III och hans närmaste rådgivare hade i det här läget långtgående planer på ett krig mot Danmark, en nation som hans företrädare på den svenska tronen upprepade gånger stridit mot. För att planerna skulle kunna genomföras behövde armé och flotta rustas och reformer genomföras inom det militära.

Kungen själv och hans anhängare såg honom som en värdig efterföljare till Gustav Vasa och motivet ”den tredje Gustav” återkom i hyllningarna av honom. Oppositionen var dock inte övertygad om att han stod sig i jämförelsen med sina historiska föregångare. Bland de smädeskrifter som spreds i handskrift under riksdagen 1786 var det historiska temat vanligt. 

Porträtt av Gustav III från 1792, hans sista år i livet.

© Niclas Lafresen d y/Nationalmuseum

En av de mest spridda var en vers om ”De trenne Gustaverna” som jämför Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Gustav III på punkt efter punkt och kommer fram till att den tredje av dem inte bara är underlägsen de tidigare, utan att han aktivt raserar det hans föregångare byggt upp.

Riksdagen blev vändpunkten

Gustav själv har i efterhand beskrivit riksdagen 1786 som en vändpunkt i hans regering – den punkt där allt började gå utför. I ett brev till sin gunstling Gustaf Mauritz Armfelt skrev han flera år senare att sammankallandet av ständerna 1786 hade varit orsaken till ”författningens omstörtning, till villervallan inom hovet, till kriget och till upplösningen av den umgängeskrets där jag levde lycklig och som jag aldrig skall återvinna”. 

Men det var alltså ett omdöme fällt i efterhand. I stunden såg han fortfarande möjligheter att rädda läget.

Det fanns en viss skillnad mellan de olika ståndens missnöje. De ofrälse – det vill säga bönder, borgare och präster – var främst irriterade över specifika sakfrågor som berörde deras verksamheter, medan adelsoppositionen i större utsträckning tog upp principfrågor och ville ha mer politiskt inflytande. 

Gick de ofrälse till mötes

Trots att kungen i grunden var en adelsvän – få regenter har personligen haft ett så gott öga till aristokratin som Gustav III – fattade han det strategiska beslutet att minska de ofrälses missnöje genom att tillmötesgå dem i en del av sakfrågorna, och på så sätt vinna deras stöd mot adeln. 

När riksdagen avslutades efter blott sju veckor hade kungen gått bönderna tillmötes i brännvinsfrågan, prästerna hade fått gehör för sina klagomål angående försäljningar av tjänster inom kyrkan och borgerskapet hade fått en del av sin oro över statsmonopolen stillad. Missnöjet inom adeln kvarstod dock.

Planerade krig mot Ryssland

Strax efter riksdagens avslutande kom kungen att överge sina planer på ett krig mot Danmark. Istället riktades hans ögon österut, mot ärkefienden Ryssland. Förhållandet mellan Gustav III och hans kusin Katarina den stora hade varit på ytan hjärtligt, med personliga möten 1777 och 1783 och en lång brevväxling. 

Brevskrivandet avbröts dock 1787, då stämningen blev kyligare. I och med att ryssarna var upptagna i söder med en konflikt med turkarna tänkte sig Gustav att ett blixtanfall över Östersjön skulle kunna överraska en försvagad fiende, som snart skulle ge upp och gå med på för Sverige fördelaktiga fredsvillkor. På så sätt skulle han vinna krigarens ära och bli en hjälte inför både samtid och eftervärld.

Anfallskrig blev försvarskrig

Det fanns dock en del problem som kungen först måste övervinna. Framförallt hade han själv femton år tidigare skrivit under en konstitution som förbjöd honom att inleda anfallskrig utan riksdagens godkännande. Att en riksdag skulle acceptera hans planer var inte sannolikt, dessutom skulle det helt förta överraskningsmomentet, vilket var nödvändigt för att planen skulle lyckas. 

Att driva försvarskrig var förstås en helt annan sak. Kungen hade all rätt att leda rikets försvar om landet blev attackerat. Han beslutade sig därför att framställa det hela som om det var ryssarna som sköt först. Först anförde Gustav en formulering i en diplomatisk not från den ryske ambassadören som bevis för att Ryssland ville Sverige illa. Den ryske ambassadören utvisades ur landet.

Skotten vid Pumala

Det som sedan betecknades som krigsutbrottet ägde rum i Pumala, vid ryska gränsen. Sannolikt handlade det om svenska soldater som gick över gränsen till Ryssland iklädda falska ryska uniformer, för att sedan komma tillbaka från den ryska sidan och skjuta lösa skott mot en svensk postering. 

Många inom adeln, som redan tidigare varit missnöjda, blev nu rasande över vad de ansåg vara ett olagligt, ogenomtänkt krig med en dåligt rustad armé. Det saknades dessutom vettig finansiering, internationellt stöd och hade ingen utsikt till framgång. 

Ett påtagligt problem för kungen var att hans officerskår utgjordes av adelsmän. En rad officerare begärde avsked, men de möttes av förakt från andra grupper i samhället, vilka betraktade dem som opatriotiska och fega.

Anjalaupproret

I augusti 1788 gick en grupp officerare samman och skrev under ett dokument där de krävde att riksdagen skulle sammankallas och fredsförhandlingar inledas. En del av officerarna skickade också ett brev till den ryska kejsarinnan där de bad att få förhandla om fred. 

Missnöjda officerare undertecknade 1788 Anjalaakten i vilken de förklarade Gustav III:s krigsförklaring mot Ryssland olaglig. 

Kungen tog det så kallade Anjalaupproret hårt och en kort tid därefter kom beskedet att Danmark förklarat krig mot Sverige på grundval av sin allians med Ryssland. Oväntat nog tycktes krigsförklaringen, som kunde ses som en katastrof, sporra kungen till handling. Han såg en möjlighet att spela på de ofrälses nedärvda hat mot såväl adel som danskar och ryssar och rädda sin egen position.

Lojalitet mot kung eller rike?

Gustav III återvände från fronten i Finland till rikets svenska sida. Han såg till att framställa Anjalamännen som adelsmän som av härsklystnad valt att bryta sin lojalitetsed mitt under brinnande krig och förråda landet genom att underhandla med fienden. Adeln var enligt kungen illojal och egennyttig, medan de ofrälse var äkta patrioter som stod riket och konungen bi i denna svåra situation. 

Anjalamännen själva och deras anhängare såg det förstås inte på samma sätt. En mängd brev, uppsatser och dialoger som uttryckte deras syn på saken cirkulerade i handskrift över landet. 

Brottet mot den lojalitetsed officerarna svurit försvarades genom att de inte enbart beedigat sin trofasthet mot kungen, utan även mot riket, och att det senare torde väga tyngre. De hävdade att de handlat för att fosterlandet och regeringsformen var hotade.

Stärkt position för Gustav III

Gustavs kampanj tycks dock ha varit långt mer framgångsrik bland de ofrälse än vad adelns var. Efter en resa till Dalarna under hösten hade kungen märkbart stärkt sin position bland allmogen. 

Till Sveriges lycka var inte heller danskarna särskilt angelägna om att driva någon mer omfattande krigskampanj, utan ville snarast uppfylla sina plikter mot den allierade parten med minsta möjliga insats. Efter medling från engelsk sida upphörde fientligheterna mellan danskar och svenskar, men kriget mot Ryssland fortsatte. 

Ett utdraget krig krävde stora resurser, och kassakistorna började sina. Gustav insåg att han var tvungen att sammankalla riksdagen för att lösa rikets ekonomiska trångmål, och det var upplagt för ett turbulent riksmöte.

Kungen hade nu satsat allt på en allians med de ofrälse mot adeln och genomförde riksdagen utifrån de förutsättningarna. Han hade siktet inställt på att föra över i princip all politisk makt till sig själv, för att på så sätt kontrollera kriget och finansieringen och i fortsättningen inte vara beroende av att inkalla riksdagen i känsliga lägen. 

Gustav III till häst under slaget vid Uttismalm i Finland 1789. Det svensk-ryska kriget 1788–90 slutade oavgjort.

© Pehr Hilleström d ä/Nationalmuseum

Han såg möjligheter att få de ofrälse stånden att gå med på det i utbyte mot reformer som gynnade dem i förhållande till adeln. Däremot insåg han att han aldrig skulle få en majoritet av de adliga riksdagsmännen att acceptera en sådan ordning. Där krävdes andra medel.

Förenings- och säkerhetsakten

Det hela gick ändå förhållandevis lugnt till. I början av riksdagen lät kungen arrestera de viktigaste oppositionsledarna bland adelns riksdagsmän. Kungen presenterade sedan den så kallade ”förenings- och säkerhetsakten” för den kvarvarande riksdagsförsamlingen. Detta tillägg till regeringsformen skulle innebära att han blev i det närmaste enväldig. 

De ofrälse antog den nya lagen, mycket för att den också innehöll reformer som stärkte deras ekonomiska ställning. Bland annat innebar den att bönder skulle få rätt att köpa mark som de tidigare inte haft rätt till och adelns företräde till en del ämbeten skulle försvinna.

Adeln röstade, som väntat, nej. Enligt gällande lag kunde dess privilegier endast ändras efter beslut av en enig riksdag. Gustav löste detta genom att förmå adelsståndets ordförande att underteckna ett bifall å adelns vägnar. 

Även i en annan viktig riksdagsfråga, angående skatten, såg kungen till att det antecknades i protokollet att adeln bifallit genom acklamation, även om det enligt flera närvarande varit minst lika många nej- som ja-rop i salen.

Brytning Gustav III och adeln

Riksdagen 1789 innebar den slutliga brytningen mellan kung och adel. Det var en bitter, prestigeladdad strid mellan en kung som i grunden älskade det aristokratiska hovlivet och den samhällsgrupp vars stöd han valt att offra. 

Visserligen fanns det fortfarande ett fåtal inom adeln som stödde honom, men de flesta upplevde att såväl de själva som deras släkter, deras stånd och rikets grundlag hade blivit utsatta för en djup kränkning. Av det förr så blomstrande hovlivet kring Gustav III återstod nu bara en skugga. Särskilt adelns damer utsatte honom för en slags social bojkott, vilket han besvarade genom att förvisa ett par av dem från hovet. 

Till och med hans egen familj intog en kritisk hållning, i synnerhet brodern Karl och svägerskan Hedvig Elisabeth Charlotta.

Under slutet av Gustav III:s regenttid var stämningen vid hovet spänd. Flera adelsdamer kritiserade kungen och undvek hans sällskap.

© Pehr Hilleström/Nationalmuseum

I och med statskuppen 1789 skedde också en tydlig förändring i hur kungen beskrevs i oppositionella sammanhang. Kritiken blev skarpare och bittrare. Borta var bilden av den fjantige teaterkungen, för att ersättas av en maktlysten tyrann. Hans teaterpassion och intresse för nöjen hade tidigare ofta tolkats som tecken på svaghet och lättsinne, men nu sågs de snarare som uttryck för falskhet, egoism och brist på medkänsla.

Fred med Ryssland 1790

Kriget fortsatte och innebar motgångar för svenskarna, varav en av de värsta kanske var tyfusepidemin som under en period lamslog örlogsflottan och skördade många liv. Först den 9 juli 1790 vände krigslyckan, och det andra sjöslaget vid Svensksund slutade i svensk seger. Kungen var snabb att utnyttja den gynnsamma situationen och en dryg månad senare slöts ett fredsavtal med Ryssland. 

Avtalet innebar i princip att allt återgick till samma läge som före krigsutbrottet. Det var således ingen tydlig seger för Sverige, men med tanke på att alla tidigare krig mellan svenskar och ryssar under 1700-talet hade slutat i landavträdelser för Sveriges del skulle man kunna se det som en relativ framgång. Gustav III var också en skicklig propagandist, så hans undersåtar fick det hela presenterat för sig som en ärorik triumf.

Överste Hästesko avrättas

Under våren 1790 fortgick också det rättsliga efterspelet till Anajalaupproret. Domarna föll i april, och flera av de ledande personerna i upproret dömdes till döden. I slutänden var det dock bara en av dödsdomarna som verkställdes. Den 8 september avrättades överste Johan Henrik Hästesko på det som i dag är Östermalmstorg i Stockholm.

 I sina bekännelser har kungens baneman, Johan Jacob Anckarström, beskrivit avrättningen av Hästesko som den punkt då han insåg att det var nödvändigt att möta våld med våld. I hans ögon hade Gustav III nu visat att han inte längre var mottaglig för vädjanden och förhandlingar.

Anckarström var inte ensam om att börja tänka i dessa banor. Enligt en samtida uppgift fanns dagen efter avrättningen en handskrift uppspikad på en husvägg i Stockholm, där man kunde läsa om ”en dröm” där folket räddar Hästesko från bilan och låter avrätta kungen i hans ställe. 

Riket var fortfarande i finansiellt trångmål. Kriget hade varit dyrt och den ekonomiska situationen hade blivit oöverblickbar genom införandet av kreditsedlar vid sidan om riksbankssedlarna i kombination med en cirkulering av fältsedlar, varav vissa tycktes vara falska.

Kungamördaren Jacob Johan Anckarström pryglas före avrättningen på Riddarhustorget i Stockholm.

Jacob Johan Anckarström pryglas innan han avrättas för attentatet mot Gustav III.

© Stockholms stadsmuseum

Riksdag i Gävle 1792

Kungen övervägde att sammankalla riksdagen igen för att reda ut det ekonomiska läget, men insåg samtidigt att en ny riksdag skulle kunna innebära en konfrontation med den bittra oppositionen. I slutändan valde han att sammankalla riksdagen, men att förlägga den till Gävle, en mindre politiskt laddad stad som var lättare att övervaka. 

Det blev en kort riksdag, som inleddes den 23 januari och avslutades den 24 februari 1792. Den förlöpte också under oväntat lugna former. På ytan syntes det som om oppositionen var kväst.

Men redan före riksdagens utlysande hade man inom rikets elit börjat skissa på planerna till en revolution. För att den skulle gå att genomföra krävdes att Gustav var röjd ur vägen, och Jacob Johan Anckarström hade tagit på sig att utföra dådet.

Det var kanske inte en slump att Anckarströms skott föll den 16 mars. I historieböckerna stod att läsa att det mest kända av tyrannmord hade skett den 15 mars, då Ceasar föll för dolkstötarna på Capitoliums trappa i Rom. 

Gustav III överlevde i två veckor

Men det svenska tyrannmordet utspelade sig inte som planerat. Kungen blev endast sårad, och var fortfarande i stånd att utfärda order, och inte minst var han i stånd att väcka sympati och påverka opinionen till sin fördel. Revolutionen kom av sig och Gustav förblev kung fram till att han dog av komplikationer nästan två veckor senare. 

Begravningen var ståtlig och hyllningarna av den döde var många. Men långtifrån alla sörjde. I de alternativa gravdikterna som cirkulerade i oppositionella kretsar beskrevs Gustav III som en usel och grym kung, och hans död som en lättnad för riket.

Anckarström avrättades

Anckarström avrättades den 27 april 1792, efter flera omgångar offentliga spöstraff på stadens torg. Efter avrättningen styckades kroppen och huvudet, och högerhanden spikades upp på galgen. Flera gånger under den närmaste tiden efter avrättningsdagen fick man ta bort lappar som fästs under Anckarströms hand. På lapparna ska ha stått: ”Välsignad var din hand, som frälsat Svea land.”

Adeln hade fått sin hämnd.

Publicerad i Populär Historia 12/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också