Hårda krav i Herrens tjänst

Vid Bunge kyrka på norra Gotland, bara ett stenkast från öns kanske mest trafikerade huvudväg, reser sig ruinen efter ett ståtligt stenhus från 1300&#6497

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Vid Bunge kyrka på norra Gotland, bara ett stenkast från öns kanske mest trafikerade huvudväg, reser sig ruinen efter ett ståtligt stenhus från 1300﷓talet. Hustomten gränsar till kyrkogården. Det torde således inte vara frågan om annat än resterna efter den medeltida prästgården.

Att döma av den en gång så påkostade bostaden var nog inte de präster som här framlevde sina liv genom århundradenas lopp de sämst lottade i samhället. Trots detta vet vi nästan inget om deras liv. I historieböckerna möter vi visserligen ofta kyrkans män, men då nästan alltid som kraftfulla potentater, invecklade i storpolitik.

Men alla de kyrkans tjänare som verkat i tysthet under ett årtusende; vad vet vi om deras liv? Vad ställde man egentligen för krav på en medeltida präst? Här ett litet axplock ur den delen av historien.

Redan på 1060﷓talet, knappt hundra år efter det att Harald Blåtand låtit döpa sig, omtalade Adam av Bremen att Skåne hade 300 kyrkor. Vid samma tid for biskop Egino från Dalby fram i Västergötland och omvände hedningar på löpande band.

Religionen som redskap

Den stora mängden kyrkor i förhållande till den korta tiden sedan kungens omvändelse förvånar. Det vore därför orimligt att tro att kristnandet skett som en religiös hänförelseakt, där alla mycket plötsligt övergivit sin uråldriga religion och anammat något helt främmande. I stället bör man nog se kristendomens snabba införande som ett av flera tvångssätt för kungamakten att reglera och organisera ett större landområde, riket.

Många sockenpräster stod troligtvis i ett direkt tjänande förhållande till lokala stormän vilka i sin tur ingick i en samhällshierarki där kungen satt överst. Religionen blev ett viktigt styrredskap för landets stormannaelit.

Under den första kristna tiden på 1000﷓ och 1100﷓talet måste tillgången på präster med lämplig utbildning ha varit allt annat än god. 1103 upprättades ett eget ärkebiskopsdöme i Norden. Lund i Skåne blev stiftsstad. Till domkyrkan inrättades en skola för blivande präster. De viktigare ämnena var latin och liturgi. Vid vigningen, som förrättades av biskopen, blev kyrkomannen avtvingad löftet att leva i celibat. Genom olika ämbetsgrader utstakades kyrkomannens väg, och graderna var många: lector, exorcist, akolyt, subdiakon, diakon och präst.

Skylldes för mycket elände

Ute i byarna har säkert prästernas liv ofta varit fyllt av problem. Steget mellan sockenpräst och bonde kan inte ha varit alltför stort. Det var emellertid lätt att skylla prästen, i egenskap av religionsutövare, för mycket elände. Påven Gregorius VII skrev på 1000﷓talet att ”blir det oväder, förpestas luften, bryter olycka och elände in, ger man i Danmark prästerna skulden för det”. Om det bara stannat vid detta.

En av påvens utsända, Gregorius de Crescentio, besökte Norden 1222. Efter en noggrann inspektionsresa kallades det till ett allmänt kyrkomöte i Slesvig. I de fragment av mötesbesluten som finns bevarade framgår att livet i kyrkorna bekymrat legaten: ”Ringdanser, lekar eller olämpliga skådespel bör inte finna plats i kyrkorna, ej heller slagsmål. Men om någon tar sin tillflykt till kyrkan av fruktan för sina förföljare, bör han inte dras ut ur den, med mindre han är känd som rövare eller plundrar markerna om natten eller har stulit i kyrkan.”

Beslutet visar att våld i och kring kyrkorna nog inte varit alltför ovanligt. Påven hade också redan 1219 bestämt att det inte var nödvändigt att återinviga nordiska kyrkor i vilka det utgjutits blod under slagsmål, om blott ej döden följt därav. Platsen kunde renas genom en enkel bestänkning av vigvatten. I just Bunge kyrka på Gotland finns talande bevis på sådana okristliga handlingar. Tornets medeltida ytterdörr visar hål efter pikstötar och armborstpilar.

Jorden var skattefri

Prästens gård i byn var reglerad i landskapslagarna. Den tillhörande jorden var skattefri och prästen skulle ingå i byalaget som vilken bonde som helst. Krav fanns på att prästen skulle bebo sin gård.

Vad som skulle ingå i en sådan gård var också noga bestämt. I Västergötland och Småland skulle det finnas fyra hus: stuga, härbre, nöthus och lada. Enligt Upplandslagen skulle dock gården bestå av sju hus: stuga, stekarhus, lada, sädeslada, visthus, sovhus och fähus. Böndernas skyldighet låg ofta i att bygga husen, medan prästen hade att sköta underhållet.

Prästgårdens jord var basen för prästens underhåll men även andra intäktskällor stod till buds. Av tiondet tillföll en viss del prästen och på vissa dagar under året hade han rätt till offer av församlingsborna, antingen i natura eller i pengar. Avgifter för religiösa ceremonier gav också ett troligtvis kärkommet tillskott till kassan. Vigsel, kyrktagning och jordfästning utan någon gåva till prästen var bara inte att tänka på. I avgiften för jordfästning ingick prästens arbete med tre själamässor, en vid själva begravningen, en på den åttonde dagen och en på den trettionde dagen efter begravningen.

En förutsättning för att bli präst var att man inte hade några kroppsliga defekter. Det gällde också för en kyrkans man att vara rädd om sitt utseende, i annat fall hotade avsättning. Ett exempel kan belysa detta märkliga förhållande:

Biskop Jens i Odense uteslöt 1207 en präst i sitt stift som råkat ut för en olycka när han försökt medla i en strid mellan några personer utanför hans hus. Prästen hade trätt ut på gatan och ”då for en av de stridande vid tillskyndan av djävulen och utan att samme präst hade gjort sig skyldig till något, lös på honom och högg ett finger av hans vänstra hand”.

Biskop Jens kunde inte finna sig i att en av hans underlydande saknade ett finger. Det hela blev emellertid ett fall för påven som dock lät nåd gå före kyrklig rätt.

Våld mot präster

I ett påvebrev från 1204 möter vi en annan situation med våld mot en präst. Prästen framstår i detta exempel dock inte i så vacker dager. En av ärkebiskopens brytar, d v s arrendatorer på en av kyrkans bondgårdar, hade överraskat sin unga hustru med en präst i en sådan situation att det inte var någon tvekan om vad som pågick. Bryten hade dragit kniv och beslutat stämpla prästen en gång för alla.

Den helige mannen ”fick näsan avskuren och tungan skadad, dock utan att bli stum”. Prästen avsattes på grund av sitt lyte från sitt ämbete och fick söka skydd bakom klostermurarna. Bryten fick å andra sidan påvens förlåtelse, men först sedan han betalat ett belopp lika stort som vad botresan till Rom skulle ha kostat.

Präster som förbrutit sig mot kyrkan skulle bestraffas. Ärkebiskop Andreas Sunesen i Lund vände sig i början av 1200﷓talet till påven för att få vissa kyrkliga regler mera preciserade. På frågan om hur man skulle förfara med trilska präster gav påven klara besked. Prästerna skulle tvingas in i klostren för att här under några år åter finna den rätta vägen. Om den uppstudsige behagade fly från klostret, skulle han utlämnas till ett strängare fängelse.

Livet som munk kunde bli nog så påfrestande för en icke klosterfrälst. Påven hade till exempel inget förbarmande med den som ångrade sitt munkval och försökte fly från ett kloster. Ärkebiskopen fick tillåtelse att ”hålla de instängda i strängt fängelse, således att endast ett ynkligt liv är deras lott, till dess de besinnar sig över sitt leverne och sin fräckhet”.

Införde ”oäkta barn”

Barnets rätt var också något som den medeltida kyrkan hade mycket bestämda åsikter om. Det var faktiskt införandet av kristen tro i Norden som medförde bruket av begreppet ”oäkta barn”, denna så förhatliga och omänskliga definition på människoliv.

I samband med kyrkans konsolidering i Norden under främst 1100﷓talet verkar en förändring ha skett i uppfattningen om äktheten hos ett oskyldigt barn. Enligt kyrkan var barn födda utom äktenskapet mindre värda. Ett tydligt exempel på förändringens vind var under 1000﷓talet danskkungen Sven Estridsen och hans många barn. Fastän alla kungens barn räknades som frillobarn, erhöll de efter varandra kungakronan. Ett sekel senare skulle något sådant varit fullständigt omöjligt. Med en hårdare styrning av den kyrkliga organisationen på 1100﷓talet följde alltså också ett samhälle genomsyrat av kyrkliga normer.

Oäkta och verkligen i högsta grad oönskade barn var för kyrkan de som hade sitt upphov i samvaro mellan präst och kvinna. Påven skrev 1218 till lundabiskopen:

”Till trots för att de heliga fädren med talrika, överbevisande grunder har verkat för att de, som bär Herrens kar, ska vara rena, är det vår vilja och plikt eftersom denna världen lockar präster och kyrkliga, att tillse att de inte visar det rena bort för att sätta oren avkomma till världen genom orent och olagligt samliv.”

Informella äktenskap

Detta var nog lätt att skriva, men att få det att fungera i praktiken var en helt annan sak. I Norden hade nämligen en praxis växt fram som föga stämde med kyrkans renhetskrav. Stackars ärkebiskop Andreas Sunesen (1201–1224) brottades ofta med problemet. Hans brevväxling med påven är mycket intressant och upplysande i ämnet. Påven tackade till exempel sin tjänare för dennes kamp mot smuts och skändlighet, men hans förvåning var samtidigt stor över hur det gick till i kyrkans geografiska utmarker.

Till och med kanikerna vid Lunds domkyrka höll öppet älskarinnor i sina hem ”och så att säga visar dessa äktenskaplig kärlek”. Botemedlet mot detta var att kanikernas underhåll, de s k beneficierna, borde dras in och kvinnorna sparkas ut. Nåja, förslaget är kanske något mildare formulerat. Ärkebiskopen ska ”med mycken omsorg påminna, tillskynda och till och med tvinga dessa älskarinnors fäder, bröder och släktingar att ta emot dem”.

Då många präster i Norden, trots celibatkravet, levde i informella äktenskap med de kvinnor man höll av, blev också resultatet en stor mängd prästbarn, ”djävulens avföda”. Omsorgen om de sina medverkade till att det bland dessa prästbarn fanns flera som ville gå i faderns fotspår. 1220 beviljades till exempel prästen Ivar på ön Falster förlåtelse för det sätt han kommit till världen, i detta fall avlad av en präst och en jungfru, som prästen, i enlighet med traktens sed, hemfört som brud.

Även Andreas Sunesen fick böja sig inför det faktum att verkligheten inte stämde med kyrkans regelbok. I ett påvebrev ber han att prästbarn på grund av prästbristen i Norden ska kunna få vigas till kyrkliga ämbeten. Kurian måste ha haft all anledning att misströsta men beviljade, under protest, hemställan, dock med tillägget att trots att människor, ”hur de än komma till världen, är frälsta inför Gud så länge de inte följer föräldrarna i syndighet, så har försynen dragit omsorg för de som är brännmärkta på grund av födseln att de ska hållas borta från prästtjänsten, inte minst så att de ska stå som levande avskräckelse för andra syndare”.

Oäkta ärkebiskop

1207 blev det ordentlig kris i brevskrivandet mellan påven och Norden. Uppsalas ärkebiskop Olof hade avlidit, eller som det hette ”gått all köttets gång”. Svenskarnas kung Sverker ville nu ersätta honom med en pålitlig man, sin egen kaplan Valerius. Problemet var emellertid att denne var av oäkta börd.

Eftersom Andreas Sunesen i Lund var släkt med kung Sverker, formulerade lundabispen ett diplomatiskt brev till Rom. Återigen skulle det vara bristen på lämpliga kandidater som tvingat fram en nödlösning. Nu väckte det allmän förundran om tillståndet i högan Nord. Det var med yttersta betänklighet från kyrkoherrarna i Rom som Valerius fick sitt hett eftertraktade ämbetstecken, palliet.

Lite lättare var det att två år senare bevilja en ny oäkting en hög tjänsteställning, denna gång som biskop över Finland. Under ett korståg mot Finland hade en utvald biskop ”kallats bort för att mottaga den himmelska segerlönen” och han skulle nu ersättas. Kandidaten var en man av oäkta börd som väl kände till Finland, detta ”karga land med styvsinnade människor och odrägliga vägförhållanden”. I detta fall var valet lätt eftersom ”det är så gott som ingen, som söker platsen till ett sådant biskopsdöme, undantagande den, som, upptänd av kärlek för Guds ord, önskar att lida och pinas för Kristi namns skull”. Nu var det inget tvekan om oäktingens lämplighet.

Går din semester till Gotland i sommar? Varför inte använda prästgårdsruinen vid Bunge kyrka som rastplats. Vem vet längre vad som utspelats på just denna plats, vilka problem Herrens tjänare här haft under seklernas gång? Tyvärr ingen, men platsen andas historia.

phci1932

Också läsa