Här stelnade smältan för evigt

Vägen till det gamla bruket letar sig fram genom fullvuxen tallskog. Då och då överraskar den med en havsvik som glittrar till i solskenet. Fiskeläget Skat

13 mars 2001 av Anna Larsdotter

Vägen till det gamla bruket letar sig fram genom fullvuxen tallskog. Då och då överraskar den med en havsvik som glittrar till i solskenet. Fiskeläget Skatan med anor från 1600-talet passeras och så småningom öppnar sig landskapet; åkrar och ängar tar vid.

Här ligger Galtström inbäddat i grönska. En smal björkallé visar vägen till den lilla brukskyrkan som speglar sig i dammen. Den lugna vattenytan bryts ibland av en fisk på jakt. I en solig backe ligger herrgården med sina två flyglar. Därifrån har man uppsikt över masugn, rostugn, smedja och gjuteri. Det är svårt att föreställa sig att denna fullkomliga idyll var Medelpads största industriort i slutet av 1800-talet.

Omgivningen fylldes då av allehanda ljud; av slagen från stångjärns- och spikhammare, av båtarnas visslor i hamnen och ånglokets stånkade då det drog malmen till bruket. Grönskan dämpades av koldammet från magasinen, som var placerade över den lilla bruksdammen.

Skogen en förutsättning

Brukets historia började 1672. Det var då landssekreteraren vid länsstyrelsen i Härnösand, Magnus Blix, sökte tillstånd hos Bergskollegium att anlägga ett järnbruk vid Galtström, beläget där Armsjöån mynnar i Bottenhavet.

Bergskollegium undersökte om tillgången på skog var tillräcklig, om bruket kunde störa annan verksamhet och om man sörjt för malm- och vattentillgången. Eftersom bruket i Galtström skulle bli det första i Medelpad fanns ingen konkurrens från annat järnbruk, skog fanns det gott om och malmen skulle tas från Utö. Vattentillförseln var dessutom tillräcklig.

Kraven ansågs vara uppfyllda och Magnus Blix fick sitt privilegiebrev 1673. Han fick dessutom sex års skattebefrielse, som senare utökades till tolv år. Kronans skog (den s k rekognitionsskogen) skulle också få utnyttjas mot en ringa ersättning.

En masugn och en hammare uppfördes till att börja med. 1686 byggdes ytterligare en hammare och från det året finns också uppgifter om att bruket tillverkat 1 200 skeppund (163 000 kilo) stångjärn, som skeppats till Stockholm. Bruket byggdes successivt ut allteftersom metoderna för att framställa järn förbättrades.

Men ofred gjorde att Galström i det närmaste lades i ruiner bara några decennier efter starten. Den 25 maj 1721 siktades en rysk flotta på 30 galejor och flera mindre fartyg utanför Galtströms hamn. Nio galejor lade till (resten fortsatte mot Sundsvall) och kosacker red i land.

Den ryska styrkan brände och skövlade allt i sin väg. Endast kyrkan, sågen, kvarnen och övre hammaren undslapp deras framfart. Efter angreppet skulle det dröja två år innan bruket var uppbyggt och produktionen i full gång igen.

En by av industrier

När bruket nått sin höjdpunkt fanns mängder av verksamheter. Förutom det ursprungliga järnbruket var det tre sågar, ett manufakturverk med knipp- och spikhammare, ett smältverk med tillhörande valsverk, ett gjuteri, ett skeppsvarv, ett tegelbruk, en mjölkvarn, en stor ladugård med mejeri, en skola, en affär och en kyrka! På 1790-talet fanns knappt 50 anställda vid bruket. 30 år senare hade antalet ökat till 149 personer och år 1870 bodde 330 personer vid Galtströms bruk.

Järnframställningen gick till så att malmen, som först fraktats till Galtströmsviken med skutor från bl a Utö, Stripa och Grängesbergs gruvor och den sista biten med häst och vagn, krossades för hand till knytnävsstora bitar. Därefter rostades den i rostugnen. Det innebar att malmen hettades upp för att bl a vatten, kolsyra och svavel skulle avlägsnas. Den rostade malmen krossades (bokades) ännu en gång, nu till valnötsstora bitar, med hjälp av en vattenhjulsdriven tackjärnsstamp.

14 dagars uppvärmning

Vid det här laget hade masmästaren under cirka 14 dagar värmt upp masugnen, genom att elda med träkol och sedan tillsätta blästerluft som höjde temperaturen. När masugnen hade uppnått den rätta värmen fylldes malm och kalksten på från masugnskransen. Syret, som binder järnet i järnmalmen, avlägsnades med hjälp av träkolet och kalkstenen användes för att få en jämnare smältning. Det var dessutom mycket viktigt att olika malmsorter blandades på rätt sätt så att man fick en lagom flytande järnsmältning och slagg.

Det var masmästarens uppgift att avgöra hur mycket blästerluft som skulle tillsättas via den vattendrivna blåsmaskinen och när det var dags att fylla på mer kol, malm och kalksten. En uppgift som krävde både kunskap och erfarenhet. På sex timmar hade man hunnit med tolv påfyllningar (sättningar). Masugnspipan rymde 35 sättningar. Allteftersom järnet tappades ut i sandformar från utslagshålet, fylldes ugnspipan på uppifrån.

Produkten kallades tackjärn. Tackjärnet användes till gjutning av bl a propellrar, kugghjul, spisar och våffeljärn. En biprodukt var slaggen som göts i formar, för att sedan användas som ett mycket hållbart byggnadsmaterial.

Sextimmarsskift

På Galtströms bruk utfördes först “tysksmide” vilket innebar att färskning och vällning skedde i samma härd. Sedan infördes “vallonsmide” då man hade olika härdar för dessa processer. Även “Lancashiremetoden” där man använde täckta härdar togs i bruk. Då kunde den varma luften tillvaratas för förvärmning av tackjärnet och blästerluften. På så sätt kunde mängder av träkol sparas.

Masugnsarbetarna arbetade i sextimmarsskift, och vilade sig sedan i hyttkammaren. Hyttkammaren var inte precis en trivselinrättning. Där fanns väggfasta träbritsar med halmmadrasser och halmstoppade kuddar. I ett hörn stod en öppen spis och i övrigt bestod möblemanget av ett bord och några bänkar. I hyttkammaren städades och vädrades nästan aldrig och arbetarna bytte inte kläder under veckan.

Mat på slaggsten

Maten tillagades på en het slaggsten, som lades på en järnhäll. Hela tiden pinade blåsmaskinen arbetarna med sitt ljud. På lördag var det dags att återvända hem och då skulle man naturligtvis vara ren. Ett avlångt träkar fylldes med vatten och den som stod högst i rang fick bada först. Om den siste i raden blev ren är tveksamt, eftersom vattnet i karet inte byttes ut.

De flesta arbetarna bodde i egna torp, där de kunde hålla några kor och odla för husbehov. Att sköta dessa torp var till största delen kvinnans lott, liksom att ta hand om den oftast stora familjen.

Många är de historier som berättar om masmästare som kunde trolla så att elden slocknade i masugnen på ett bruk i närheten och hur han med märkliga medel kunde göra räddande insatser för det egna bruket.

En gammal smed berättar om hur en hare en gång sprang in genom utslagshålet. Masmästaren tog en näsduk, slog tre knutar på den och slängde den efter haren. Näsduken förvandlades genast till en hare som sprang efter den andra haren. De kom fram uppe på masugnskransen och sprang sedan till grannhyttan och släckte masugnen där.

Tomtarna måste man hålla sig väl med bl a genom att vara ordningsam. De gamla smederna kunde intyga vikten av detta.

Dödsstöten kom 1916

1904 upphörde blåsningen i den nuvarande masugnen, som byggdes 1884. Men under det första världskriget fick den en kort blomstringstid. Redan 1916 blev det emellertid ett definitivt slut på epoken Galtström i de svenska brukens historia. Det året var bruksarbetarna nämligen så missnöjda med lönerna att man lämnade masugnen med smältan i. I en notis från Sundsvalls tidning står att läsa om hur arbetarna vid bruket begärt “underhandlingar om avtal” och till slut lagt ner arbetet efter att ha misslyckats med att driva igenom sina krav.

Ägarna, Sunds AB, ansåg inte att driften var så lönsam att lönerna kunde höjas. Det blev ingen uppgörelse och järnet stelnade i masugnen, som blev obrukbar för alltid. Den sista leveransen av järnmalm från Galtström genomfördes 17 januari 1916.

Solveig Mossing är journalist och verksam i Sundsvall.

Låga skatter lockade

I Sverige tycks de äldsta spåren av järnframställning vara 2 400 år gamla. Till en början framställdes järnet ur en råvara som bestod av sjö- eller myrmalm. I enkla ugnar producerades järnet på den plats där malmen fanns. Det var en framställning för husbehov. Den skedde företrädesvis på sommaren, och ledde sällan till fasta bosättningar.

Någon gång under 1100-talet började man övergå till att framställa flytande järn i masugn. Europas första kända masugn finns i Sverige. Det är Lapphyttan i Bergslagen som daterats till slutet av 1100-talet. Myrmalmen lämpade sig på grund av form och renhet inte för masugnarna, och istället blev bergmalmen den nya råvaran. Masugnen krävde ständig lufttillförsel när den var igång och därför började man använda vattenkraft till att driva bälgarna.

Masugnarna byggdes i tidigare obebodda trakter där malmen och vattenkraften fanns. Järnframställningen ledde på så vis till nykolonisation. Även handeln med järn gav upphov till nya städer, t ex Arboga, Örebro och Stockholm som alla kom till under 1200-talet.

I Bergslagen fanns flera järnbruk på 1500-talet. Malmen bröts där genom tillmakning, d v s omväxlande upphettning och avkylning. Till detta krävdes mycket skog. Dessutom behövdes mängder av träkol till järnframställningen. Bergslagens skogar blev till slut hårt skattade och något måste göras.

Att järnbruken växte fram i Norrland var därför ingen slump. Visserligen fanns här på 1600-talet inga järnfyndigheter, men väl skog och vattenkraft. Järnbruksnäringen beslöt att uppmuntra anläggandet av järnbruk i Norrland och Finland. Skattebefrielse erbjöds både för bruksägaren och för de bönder som levererade träkol eller bidrog med arbetskraft. Därmed tedde sig järnhanteringen lockande.

Kronan lät dessutom bruken utnyttja kronoskogen mot en blygsam ersättning. Från sekelskiftet 1700 och fram till mitten av 1800-talet hade 59 järnbruk anlagts i landskapen Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Järnhanteringen kom snabbt att få en stor ekonomisk betydelse för Sverige och exporten ökade stadigt.

phci1913

Kanske är du intresserad av...

Läs också