Här lades grunden till det moderna Sverige

Något gör att vi talar lågmält till varandra, som om platsen påbjudit tystnad. Ljuset är så svagt att det knappt går att läsa, men Vilhelm kan inskript

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Något gör att vi talar lågmält till varandra, som om platsen påbjudit tystnad. Ljuset är så svagt att det knappt går att läsa, men Vilhelm kan inskriptionen utantill. Så han läser ur minnet och håller rytmen genom att taktfast dunka käppen i trägolvet:

”När Ryssarne Häriade Sweriges strand//ock satte wår stappel ock kyrcka i brand//siutton hundrade nitton Iacobi dag//Förderfwades mina två systrar ock iag//tre samfälte wintrar då klåckors liud//i Löfstad ey hördes sen täckes det Gud//upwäcka den ädla herr Carol de Geer//at åter förnya ock sättia oss här...”

Med pekfingret följer jag texten på storklockan. Iacobi dag siutton hundrade nitton måste ha varit ryslig. Kikar man ut genom en av gluggarna i klockstapeln här i Österlövsta sockenkyrka anar man vägen som ryssarna följde. På dörren till kyrkobyggnaden finns ännu huggmärken efter spjut och hillebarder och Vilhelm är säker på att det är spår efter de ryska kosackerna. Annars är det ont om påtagliga lämningar som kan vittna om ryssarnas härjningar.

I stort sett allt i Norduppland brändes ner den där olyckliga sommaren 1719, men genom stora insatser byggdes byarna och bruken upp relativt fort. Kvar blev bara minnet av den stora skräcken, men det var å andra sidan en känsla som omsorgsfullt vårdades och noga kom att traderas till kommande generationer.

Vilhelm minns den där lite speciella känslan. 1914 arbetade han extra som ringare i Lövstabruk och det föll på hans lott att ringa in första världskriget. Folket var förtvivlade och säkert tänkte många på vad som skett tidigare – på ryssbränningarna.

Producerade vallonjärn

Det är en halvmil från Österlövsta till Lövstabruk. Stora vägen passerar inte längre själva bruket, utan rusar genom tät skog förbi på behörigt avstånd. Kanske är det därför som så få letar sig fram till den bygd som en gång var Sveriges största producent av högkvalitativt vallonjärn. Bruksdöden drabbade Lövstabruk redan 1926, så de som ännu bor kvar har – i bästa fall – andra arbetsgivare än den forna ägarfamiljen de Geer.

Besökaren är idag oftast kulturturist eller vallfärdande släkting till någon av dem som levde, eller rent av fortfarande bor kvar, på bruket. Promenerar man en fin sommardag längs den snörräta och nästan niohundra meter långa bruksgatan så kan man vara nästan säker på att stöta ihop med någon vallonättling: en Hübinette, en Martinell, en Tillman, en Boussard, en Monié eller kanske en Gouffeng.

Vilhelm Monié är en av de absolut sista vallonerna från Lövstabruk som med tydlig skärpa minns hur livet gestaltade sig på bruket. Han minns ljuden och dofterna, vad folket tänkte och hoppades på. Själv arbetade han i klensmedjan, tjänstgjorde i den stora trädgården, samt delade ringarsysslan med sin bror. Med Vilhelm försvinner den sista direkta förbindelsen till denna svunna livsform in i den tankekategori som järnbruken i allmänhet och Lövstabruk i synnerhet är i den svenska historien. Det är en märkligt undanskymd del av vår historia, märklig eftersom järnbruken spelat en så stor roll för framväxten av det moderna Sverige.

Lövstabruk ligger inte där det ligger av en slump, och det är heller ingen slump att bruket kom att få en så viktig betydelse för den svenska industrialismen. Flera faktorer spelade in, men grundläggande var förstås de naturgivna förutsättningarna. Och de hängde närmast symbiotiskt ihop – som korten i ett korthus.

Strategisk byggplats

Det stora och ännu idag relativt vilda myrkomplexet Flororna låter sina vattenvägar ringla fram genom åtskilliga sjöar och åar för att slutligen nå havet strax bortom Forsmark. Vattnet rinner makligt genom sjösystemet, utom vid några trånga passager där fallhöjden, åtminstone tidigare, var närmare femton meter.

Ån, som där fick namnet Risforsån, blev förstås den givna platsen att anlägga kvarnar och hammare vid eftersom vattenkraften där var störst. Det var också där Lövstabruk kom att byggas. Platsen var också strategisk; allt uttag av vattenkraft nedströms Lövsta var helt beroende av brukets välvilja, och alla dispyter mellan t ex Lövsta och Forsmark kan nog endast förstås med kontrollen över vattnet som bakgrund.

Järn av toppklass

Precis lika viktigt som vattnet var naturligtvis tillgången på råvaror, och den varan fanns i Dannemoragruvan. Malmen som bröts där var av ypperlig kvalitet och kunde om den behandlades rätt ge upphov till järn av absolut toppklass. I själva verket var dannemoramalmen en av de viktigaste orsakerna till att det smidbara vallonjärnet lyckades konkurrera så bra; billigt var det aldrig, och kanske är det just i vallonjärnsexporten som begreppet ”svensk kvalitet” för första gången myntas för att längre fram i historien få en så sällsam lyskraft i vår självbild.

Transporterna är en annan viktig faktor, och här nyttjades Florornas sjösystem än en gång. Vintervägar följde de förhoppningsvis frusna åarna från Dannemora och Österby till Lövsta. Det färdiga järnet fraktades med häst och vagn på landsvägen ut till kusten, där det lastades på fartyg med destination mot vapensmedjor i främst England.

Den fjärde faktorn som självklart var lika viktig var förstås den stora tillgången på skog. Träkolsframställningen hade utplånat stora delar av skogarna i England och på kontinenten, och vid den industriella järnhanteringens början, alltså mot slutet av 1600-talet, hade man ännu inte löst problemet med hur man skulle kunna använda stenkol som ersättningsbränsle. Det enda som verkligen saknades för en framgångsrik järnframställning var teknik, kapital och utländska kontakter – inga obetydliga faktorer med andra ord.

Först ut på plan var det bondebruk som anlades vid Lövsta åren runt 1570. Verksamheten var inte särskilt stor, utan inskränkte sig till en enda hammare och en masugn. Produktionen var av naturliga skäl inriktad på inhemsk konsumtion.

Det stora problemet, vilket redan Gustav Vasa påtalat, var hur oekonomiskt det var för Sverige att exportera järnmalm, något som skett under lång tid, för att sedan importera färdigt järn. Importkostnaderna överskred vida de förtjänster man fick in genom att sälja råvarorna, så Gustav Vasa och i än högre grad hans söner verkade för att locka tyska hantverkare till Sverige. Den utveckling som sker under 1600-talets första decennier är ett tydligt uttryck för de merkantilistiska idéer och ideal som börjat få fotfäste även i vårt land.

Ett kronobruk anlades

Några decennier efter bondebrukets anläggande, startades ett kronobruk strax intill. Kronan, som väl förstod potentialen i sitt bruk vid Lövsta, insåg samtidigt att utländskt kapital och kunnande var ett nödvändigt villkor för att få igång verksamheten på allvar. Det beslutades därför att kronobruket skulle arrenderas ut, vilket också gjordes 1626 till holländaren Willem de Besche.

Av detta förfaringssätt skall man emellertid inte dra slutsatsen att det var frågan om någon utförsäljning av svenska tillgångar. Tvärtom hade kronan ständigt vakande ögon över verksamheten, och det är vid denna tid som centrala övervakningsorgan, som Jernkontoret och Kommerskollegium, tillkommer.

Man kan bara gissa sig till de konflikter som kom i öppen dager mellan det gamla bondebruket och den nyare verksamheten. Jordeböcker från den tiden ger viss information, men resultatet blir föga överraskande att bondebruket efter en tid läggs ned. Redan året efter sitt köp träder Willem de Besches förtrogne, den kapitalistiske entreprenören och bankiren Louis de Geer in som delägare. Och det är väl knappast en förhastad gissning att Louis de Geer dragit i trådarna redan från början. Sexton år senare, 1643, köper han hela bruket och driften kan nu börja på allvar.

Att det var just Louis de Geer som kom att engagera sig i Lövstabruk var ingen tillfällighet. Några år tidigare hade han tagit med sig kunniga smeder från nederländska Vallonien till Östergötland och Finspång, något som i praktiken kom att betyda att han för eftervärlden framstår som grundaren av den svenska järnindustrin. Men det var inte enda anledningen. De Geer hade i sin bankirverksamhet lånat ut stora summor till Gustav II Adolfs härjningståg i Baltikum, och inför tanken på att ej få tillbaka sina lån – kungen var i finanskretsar känd för att vara betydligt mer entusiastisk till att ta upp lån än att återbetala dem – är det väl troligt att de Geer såg ett vidare engagemang i Sverige som klokt.

Regelrätta värvningskontor

Under några decennier från början av 1600-talet fram till seklets mitt upprättades regelrätta värvningskontor i de nederländska järndistrikten. Från städer som Namur, Chimay, Sedan, Vervier och Liège anställdes utvalt folk för att med tidsbegränsade kontrakt arbeta i Sverige.

De Geers agenter visste vad de ville ha. Endast arbetare med väl definierade specialkunskaper kunde komma i fråga, i praktiken handlade det alltså om att förvärva yrkeshemligheter. Eftersom många av de vallonsmeder som anställdes var arbetslösa kunde verksamheten bedrivas utan konflikter med de holländska myndigheterna. Det var först efter några år som den spanske kungen började knorra, men då var det givetvis för sent.

Valloninvandringen skedde under en mycket begränsad tid. Enligt Bernt Douhan, som forskat i ämnet, kom den överväldigande majoriteten av vallonerna till Sverige mellan 1620 och 1655. I förhållande till den enorma betydelse som dessa vallonska elitarbetare kom att få är det dessutom överraskande att de var så få, det rörde sig totalt om ett par tusen arbetare.

Ingenstans var koncentrationen av valloner så stark som vid upplandsbruken, i synnerhet gällde detta Lövstabruk, eller Leufsta som det skrevs med dåtidens franska stavning. Vid Lövsta var nästan alla arbetare valloner från början, från mästarsmederna och smältarna ner till räckarna och goujarerna. Vid andra bruk var det kanske bara en eller två personer i nyckelbefattningar som var valloner, varför termen ”vallonbruk” vid sådana platser endast syftar på den typ av järn som produceras, och inte som i Lövstas fall där ordet också var en etnisk beteckning

Begränsad anställning

Vallonernas anställning var tidsbegränsad, och det var väl från början tänkt att de flesta skulle vända åter till Nederländerna när konjunkturen där vände uppåt. Men i praktiken var det få som kom att utnyttja brukets erbjudande om betald återresa. Åtta av tio kom att stanna i det nya landet för alltid.

Anställningskontrakten var efter tidens normer mycket goda. Det enda som för dagens människor kan verka förvånande var det absoluta förbud som hindrade arbetarna från att söka jobb vid andra bruk i Sverige – något som förklaras av hur mån man var om att inte sprida vallonjärnsframställningens yrkeshemligheter. Vallonernas rättigheter var omfattande och omspände flera av livets olika sfärer, från rätten till skola och präst på det egna språket, till löfte om fritt vin. Det senare kunde väl inte klaras fullt ut med tanke på transporterna, så i stället utgick en särskild vinpeng.

Oro för reduktioner

Brukskulturen blommade i bokstavlig mening redan vid mitten av 1600-talet; den stramt återhållna barockstilen som besökaren än i dag möter grundlades tidigt. Men i källmaterialet anar man en viss oro inför reduktioner, alltså indragningar till kronan, vilket säkert verkade hämmande för vidare utsmyckningar och byggnationer. Denna oro skingras emellertid med ett brev från Karl XI av den 22 december 1687, där kungen samtidigt som han garanterar att bruket skall få vara i fred, erkänner vad som redan uppnåtts: de Geerarna skulle ”i anseende till den stora kostnad, som de nedlagt vid Leufsta, Gimo och Österby bruk och det berömliga nit, som de alltid visat fäderneslandet, få utan klander behålla dessa bruk med underlydande, dock emot 4000 daler silvermynts erläggande såsom recognition för äganderätten i dannemora gruvor”.

Särskild brukskultur

Lövstabruk blev en avlägsen enklav i Norduppland. På ett plan sträckte sig bruket vida omkring; bönder, fiskare, kolare och mängder av andra människor var naturligtvis knutna till bruket och därmed på ett eller annat sätt bundna till Lövsta, men på själva bruket rådde en särskild kultur som endast långsamt och bitvis påverkades av den svenska befolkningen runt omkring.

Det källmaterial som för närvarande finns tillgängligt tillåter inte alltför långtgående tolkningar, men bakom brukskontorets statistik och avlöningslistor anas en specifik folklig mentalitet. Sociala inrättningar som skola, sjukvård och pension infördes långt innan det blev lag på det i riket i stort. Denna syn på utbildning fick stora konsekvenser, vilket bl a ledde till att vallonernas barn kunde stiga in den sociala hierarkin, och det är inte ovanligt att finna barn till vallonsmeder som skrivare eller notarier eller kanske ännu hög-re poster inom bruksnäringen.

För vallonerna med sin kalvinistiska världsåskådning sågs väl framgångarna i det nya landet som en bekräftelse på grundläggande religiösa antaganden, men för lantarbetarbefolkningen utanför kunde den vallonska hållningen framstå som nog så förmäten och översittaraktig. Ännu en bra bit in på 1900-talet fanns denna avoga inställning kvar. Vallonernas framgångsrika arbete gjorde trots allt att de fick ett erkännande som ingen invandrargrupp fått i Sverige, varken förr eller senare. Ett exempel på detta är naturligtvis den än idag förhärskande stolt-het man ofta ser prov på bland alla som menar sig ha vallonblod i släkten – även om det rör sig om ett släktskap i sjätte eller sjunde led.

Missväxt och pest

Så inleddes 1700-talet och det blev en hård början. Missväxt, pest och köld drabbade Sverige, men på Lövsta klarade man sig trots allt relativt bra. I avtalet mellan arbetarna och familjen de Geer (Lövsta hölls hela tiden ihop av fideikommissinstitutionen) var det bestämt att en ganska stor del av bruksarbetarnas lön skulle utgå in natura, så för baronen fanns inga andra alternativ än att importera spannmål från Finland och Baltikum när jordbrukarna i Hållnäs och de andra grannsocknarna drabbades av missväxt. Resultatet blev att det flera gånger var bönderna som fick stå utanför bruksgrindarna och be lövstaborna om mat.

Men sommaren 1719, siutton hundrade nitton Iacobi dag för att vara exakt, utsattes Lövsta för den dittills största faran. En rysk galärflotta med cirka 26 000 man inklusive särskilt väldrillade kosacker lämnade sina baser på Åland och landsteg på den norduppländska kusten. Forsmark totalförstördes, men i Lövsta var man bättre rustade – trodde man. Bruket hade låtit öva sina arbetare i ”gevärskonst” och ett stort antal ingermanländska och karelska dragoner skulle under ledning av en viss generalmajor Fabian Zöge sörja för Lövstas försvar. Zöges enda merit förefaller ha varit att han deltagit i kalabaliken i Bender tillsammans med Karl XII.

För Lövstas befolkning stod det, när det redan var för sent, klart att Zöge var en charlatan. Han argumenterade för att försvaret var så starkt att det inte var nödvändigt att gömma herrgårdens rikedomar. Men när ryssarna väl närmade sig tog Zöge och hans män till flykten för att undvika strid. ”Undersöknings Commissionens av år 1724 Berättelse” meddelar kortfattat att Zöge och hans tappra karlar ”ej stadnade eller någon halt giorde, förrän han så långt från Bruket kommen var, att han ingen fiende mera såg, eller kunde observera”.

Försvaret raserades

Zöges flykt raserade fundamentet för brukets försvar. Ryssarna brände och plundrade och på några timmar var det rika järnbruket förstört så när som på masugnen, stallet, och några få kvarnar. De mänskliga förlusterna är svåra att exakt beräkna eftersom de ryska och svenska uppgifterna givetvis skiljer sig åt. Mellan 10 och 30 svenskar dog, men uppgifterna om de ryska förlusterna går inte att lita på: ryssarna medger 5 döda, svenskarna talar om 300. Till hjälp för befolkningen delade baronen på årsdagen av katastrofen varje år ut medel från den sk Jacobi-fonden.

Man skulle kanske tro att de Geer och vallonerna gav upp efter ryssbränningen, men efter löften från kronan om skattelindring byggdes bruket upp igen, från grunden. Helt återuppbyggt var Lövstabruk runt 1730, och de vyer som möter dagens besökare är från denna tid. Man hade ju, som Lövstabruks egen diktare Olof Thunman skrev i en av sina många dikter om vallonerna och järnhanteringen, vigt sig åt järnet ”på ont och gott”.

”All rymden är uppfylld av mullrande toner//och ändlös är raden av svarta walloner,//av sotiga järnmän, som troget//i härdarnas hetta stått,//som vände sin smälta så lätt som en fjäder//när eldsplintet fräste mot förskinnets läder //– som vigde sin näring åt järnet,//åt järnet på ont och gott”

Lövstabruk går nu in i sin blomstringstid. Tackjärnsframställningen upphör helt vid seklets mitt och produktionen inriktas helt på det smidbara vallonjärnet. I brukskyrkan färdigställs den magnifika Cahman-orgeln, som faktiskt är den enda barockorgel som finns kvar i intakt skick. Att idag gå in i kyrkan och höra en dundrande fuga av Bach eller Buxtehude är en stor upplevelse. Kanske kan orgeln verka stor, men man bör betänka att det krävdes rejäla doningar för att de ofta lomhörda hammarsmederna skulle kunna delta i psalmsången.

Mellan 30 och 40 procent av världshandeln utgörs vid denna tid av svenskt järn, och det var Lövstabruk som var landets största producent. Bruket får stora inkomster; den stora orgeln byggs liksom det som snart skulle bli landets största privatbibliotek. Bruksarbetarna hade många förmåner jämfört med situationen för den övriga befolkningen i landet. Julfester och midsommarfester bekostades av bruket och betydde mycket för sammanhållningen, liksom de små men dock befintliga åtgärder som gjordes för att ta hand om de gamla och de sjuka.

Sett ur ett perspektiv framstod Lövstabruk som en social utopi inramad av den vackra barockkulturen; inte sällan blev Lövsta också idylliserat på detta vis, även av den egna befolkningen. Men man får inte glömma att Lövsta samtidigt var ett patriarkaliskt envälde. Det var baronen och fideikommissariatets representanter som bestämde allt. Och trycket inom befolkningen var starkt; det tog t ex lång tid innan vallonerna tog steget att gifta sig med svenskor. Ordning, disciplin och hög kvalitet var de principer som styrde Lövsta och de genomsyrade allt, från arbetets organisering till planeringen av den franska trädgården.

Bostadsbrist på bruket

– Här är så igenväxt att det knappt går att känna igen sig, säger Vilhelm Monié när vi någon kilometer utanför Lövsta försöker återfinna den lilla byn där hans familj bodde innan han själv föddes. Platsen heter Knuters, eller hette borde man kanske rätteligen säga, för nu återstår endast några husgrunder och en förvuxen spireahäck.

Det var bostadsbrist på bruket, berättar Vilhelm. Hammarsmederna som stod högst upp i hierarkin bodde alla längs Stora gatan medan de andra, klensmeder-na, vagnmakarna och snickarna, ibland fick söka sig utanför bruket för att finna en bostad. En smed bodde här på Knuters.

Vilhelm sätter sig på en gammal hink som är överväxt av mossa. Han pekar på en av husgrunderna med sin käpp och han är nästan helt säker på att det här stod ett hus vars ena vägg alltid nyttjades för att hänga upp gädda och braxen att torka. Nej, gott var det inte, säger han innan jag hinner fråga, men man fick ju ta det som fanns och det var gott om fisk i Ensjön på den tiden.

Vilhelm kommer ihåg hur det var att arbeta på bruket. Tryggheten, sammanhållningen och det ständiga dunket från hamrarna glömmer man inte så lätt. 1916 började han arbeta i klensmedjan som sin bror och sin far. Bäst tyckte han om tiden i bruksträdgården. Men andra minnen letar sig fram och Vilhelm tänker på hur det gick.

Maskiner blev till skrot

Det blev allt svårare att få det fina vallonjärnet sålt. Den internationella konkurrensen ökade, bruket såldes, smedjan revs och maskinerna avyttrades som skrot. Kvar finns idag herrgården och kyrkan, men arbetets viktigaste minnesmärken är borta. Det brukar ju ofta gå på det viset, och Vilhelm funderar på hur lite vi egentligen får behålla av det som en gång varit så betydelsefullt för oss.

Politiken då? Ur insikten om vår utsatthet föddes ett politiskt engagemang, minns Vilhelm. Men det tog tid innan det kom igång på allvar. Vi var sena att organisera oss, fast när det väl tog fart blev uppslutningen stor. Och Vilhelm kommer ihåg hur människorna byggde sitt Folkets hus på sin lediga tid, minns hur föreningsverksamheten stärkte och svetsade samman befolkningen, och hur framgångsrika och misslyckade strejker avlöste varandra.

Påhittigheten var stor, konstaterar Vilhelm. Som när Hinke Berggren skulle hålla föreläsning och bruket vägrade att upplåta plats och alla ställde sig i dikeskanten och Berggren föreläste, promenerande fram och tillbaka på vägen, inför en nöjd bruksbefolkning. Vad föreläsningen handlade om? Det kommer inte Vilhelm ihåg längre, det var så länge sedan.

Men en sak glömmer han aldrig, och det var den brutala tystnad som lade sig över bruket sedan hamrarna tystnat, som om ens eget hjärta hade stannat. Thunman återkom ofta i sina dikter till just hammarens dunkande. Och långsamt kommer Vilhelm ihåg orden:

”Och än om de gamla sjunga//de välvande hjulen och vattnet som yr,//och hamrarna falla tunga//och mumla: Sedan, Liège, Namur”

Torgny Nordin är journalist och medarbetare i Populär Historia.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Också läsa