Haga rustas för kungligt familjeliv

Haga i Solna stad strax norr om gränsen till huvudstaden är en plats med många funktioner. Det är en kunglig park där allmänheten gärna strövar eller av

9 november 2009 av Thorsten Sandberg

Haga i Solna stad strax norr om gränsen till huvudstaden är en plats med många funktioner. Det är en kunglig park där allmänheten gärna strövar eller avnjuter en picknick på den stora gräsplanen Pelousen. Men det är också en sammanhållen arkitektonisk miljö med Gustav III:s paviljong, Hagasessornas slott och grunden till det som skulle bli Stora Haga slott. Haga är även en kunglig begravningsplats där flera medlemmar av ätten Bernadotte vilar, och en litterär miljö besjungen av Bellman i en av de mest älskade visorna i den svenska sångskatten.

I ”Fjäriln vingad syns på Haga”, nummer 64 i samlingen Fredmans sånger, väver Bellman samman en skildring av Hagas inbjudande natur med en ögonblicksbild av det intensiva arbetet på Gustav III:s ofullbordade byggnads­projekt Stora Haga slott:

Haga, i sitt sköte röjes

gräsets brodd och gula plan.

Stolt i dina rännlar höjes

gungande den vita svan.

Längst ur skogens glesa kamrar

höras täta återskall,

än från den graniten hamrar

än från yx i björk och tall.

Idén att bygga ett nytt slott i Hagaparken gick helt på tvärs med Gustav III:s tidigare syn på Haga som en plats för det lilla livet där han kunde koppla av tillsammans med en mindre krets vänner. Nu skulle området istället bli ett monument, en festplats i stor stil och ytterligare ett uttryck för kungens och hovets lyskraft.

Möjligen fanns det en avsikt hos kungen att skapa ett minnesmärke över sig själv och en skola för utvecklandet av de bildande konsterna i Sverige, i linje med den roll Drottningholm spelade i slutet av 1600-talet och Stockholms slott under frihetstiden.

Kungen fattade beslutet efter hemkomsten från den resa han företog till Italien 1783–84, och som inspirerade honom på många sätt.

Flera av tidens mest framstående arkitekter – Fredrik Magnus Piper, Carl Fredrik Adelcrantz och Erik Palmstedt – kom med förslag som alla förkastades av Gustav III. Först Olof Tempelmans klassicistiska lösning med fyra tempel­gavlar och en skog av kolonner föll kungen i smaken.

Sedan Gustav III en augustidag 1786 personligen murat fast grundstenen drog arbetet igång i högt tempo, delvis med hjälp av ditkommenderade soldater och så småningom även ryska krigsfångar.

Men inte ens Tempelmans kreativitet räckte till. Hans förslag omarbetades och utökades av Louis Jean Desprez, som 1788 utnämndes till förste arkitekt. Kriget mot Ryssland 1788–90 och de inrikespolitiska problemen hindrade inte på något sätt Gustav III att fortsätta sitt slottsprojekt.

Efter kungens död 1792 blev det dock tvärstopp för byggnationerna som inte kom längre än till grundens mäktiga källarvalv och granitmurar. Murteglet och de kolonner som öronmärkts för Stora Haga kom till användning på andra ställen.

Men historien om Gustav III och Haga hade börjat redan 1767, då Gustav som 21-årig kronprins hyrde Haga gård av ägaren Solna församling. Kronprinsen fattade tycke för platsen och såg möjligheterna att förverkliga drömmen om ett anspråkslöst lantliv fjärran från hovetiketten. Fyra år senare köpte han Haga.

I augusti 1772 kunde Dagligt Allehanda rapportera att majestätet mest varje kväll for ut till Haga ”som ligger ett stycke utom Norr Tull. Denna Gårds belägenhet är en af de wackraste. Den ligger vid Brunnswiken och är omgifwen av många små holmar”. Artikeln gav läsekretsen goda inblickar i ett område som dittills inte varit allmänt känt.

Gustav III:s ambition var att skapa en helt ny park vid Haga. Han startade försiktigt på 1770-talet med en enklare anläggning med promenadstigar på holmarna i Brunnsviken. 1781 presenterade kungens parkarkitekt Fredrik Magnus Piper en generalplan för en engelsk park, friare i formen än den rätlinjiga barockparken.

Nu skulle Hagas geografi förändras i grunden. Piper komponerade mjuka övergångar mellan hagmarken och de öppna gräsytorna, pelouserna, och drog upp ett nytt vägnät. Utländska trädsorter som poppel, kastanj och syrén planterades sida vid sida med typiska svenska arter, till exempel tall, gran, bok och lind. Mellan 1785 och 1800 planterades omkring 26 000 träd.

Den stora pelousen, där så många picknickkorgar öppnats i vår tid, stod klar 1787 och sträcker sig i en svag lutning från Koppartälten till Gustav III:s paviljong nere vid Brunnsviken. Paviljongen ritades av Olof Tempelman som nu gjorde comeback som kunglig arkitekt efter avpolletteringen som ansvarig för uppförandet av prestigeanläggningen Stora Haga slott.

Byggandet av paviljongen startade på senvåren 1787, omedelbart efter att kungen godkänt ritningarna. Från ett befintligt stenhus – huvudbyggnaden på Brahelunds gård – lät Tempelman två smala envåningsflyglar växa ut. Alla tak försågs med balustrader. Interiörernas dekorationer var ett verk av Louis Masreliez och är en återklang av dennes vurm för an­tikens och re­nässansens konst. Gustav III visade stort intresse för uppförandet av paviljongen, och det är känt att han personligen övervakade arbetet.

Det mest anslående rummet i Gustav III:s paviljong är Spegelsalen, passionerat beskriven av konsthistorikern Nils G Wollin: ”Med sina stora franska fönster på både ena långväggen och kortsidan, med sina kolonner, bågställningar, stora spegelytor med dekorering i guld och vitt hör detta rum till något av det mest tjusande som skapats i svensk arkitektur.” Har man besökt Spegelsalen är det inte svårt att hålla med honom. Genom de franska fönstren strömmar den svenska naturen in. Den tagne Wollin fortsätter: ”här har det skapats en sällspord samklang av nordiskt och klassiskt, en samklang som ej endast vi uppfattar utan som var en medveten inriktning under det senare 1700-talet.”

Nordiskt möter klassiskt. Ja, men Haga med all sin rikedom erbjuder också en dialog mellan 1700-talet och nutiden som är svår att uppleva på samma intensiva sätt någon annanstans i vårt land. Det har vi Gustav III, Olof Tempelman, Fredrik Magnus Piper och, inte minst, Carl Michael Bellman att tacka för!

Hagasessorna och arvprinsen

När kung Gustav IV Adolf tyckte att faderns paviljong på Haga började bli för trång för den växande familjen beslutade han att bygga en större bostad strax intill. Han gav arkitekten Carl Christoffer Gjörwell i uppdrag att rita den nya slottsbyggnaden som stod färdig 1805. Gustav IV Adolf avsattes 1809 men fick riksdagens tillstånd att fortsätta använda Haga.

Den enda regenten av huset Bernadotte som bott på Haga slott är Oskar I, som av och till vistades här med sin familj. Oskars svärdotter Teresia, änka efter prins August, hade slottet som bostad i närmare ett kvarts sekel, fram till sin död 1914. Under några år bodde också Gustaf V:s yngste son Erik här.

Men ingen av dessa kungligheter är så nära förknippade med Haga slott som arvprins Gustaf Adolf och hans familj som bodde här från början av 1930-talet. Här föddes de fyra Hagasessorna – Margareta (f 1934), Birgitta (f 1937), Desirée (f 1938) och Christina (f 1943) – och prins Carl Gustaf (f 1946), Sveriges nuvarande kung.

Nästan lika känd som de kungliga barnen blev deras barnsköterska Ingrid »Nenne» Björnberg. Den blott 25-åriga godsägardottern och barnhemsföreståndarinnan från Västergötland började sin nya tjänst 1939 och blev kvar där hela sitt yrkesliv.

Före skolårens plikter var vardagarna för Hagabarnen fyllda av utflykter och äventyr i den stora parken. Till traditionen hörde också eftermiddagste med mamma Sibylla. Efteråt brukade Sibylla sätta sig vid pianot och sjunga Alice Tegnér-sånger med sina flickor eller läsa sagor för dem. När pappa Gustaf Adolf kom hem från arbetet på Försvarsstaben blev det signalen för stoj och stim runt om i slottet.

Svensk Filmindustri kom ofta på besök och journalfilmerna visades på de flesta biograferna. Familjen på Haga blev en förebild för många svenska barnfamiljer.

Men familjelyckan skulle förbytas i tragedi. I januari 1947 omkom Gustaf Adolf i en flygolycka på Kastrup, och ett par år senare valde prinsessan Sibylla att flytta med barnen från Haga till Stockholms slott.

Sedan 1966, då Gustaf VI Adolf avstod den kungliga rätten att disponera Haga, har slottet fungerat som bostad åt den svenska regeringens prominenta utländska gäster. I april meddelade dock regeringen och hovet att slottet istället blir bostad för kronprinsessparet Victoria och Daniel.

Här vilar åtta Bernadotter

Idén att anlägga en särskild begravningsplats för medlemmar av det svenska kungahuset kom från kung Gustaf V:s bror prins Carl. Förslaget bifölls och valet föll på holmen Karlsborg i Brunnsviken i sydöstra delen av Hagaparken. Holmen ägdes sedan 1915 av prins Carl.

Uppgiften att gestalta begravningsplatsen gick till Ferdinand Boberg, arkitekten bakom bland annat Centralposthuset i Stockholm och prins Eugens Waldemarsudde.

Kungliga begravningsplatsen invigdes 1922 av ärkebiskop Nathan Söderblom i samband med gravsättningen av kronprinsessan Margareta. Hon hade några år före sin död skrivit att hon inte ville bli begravd i den traditionella kungliga gravkyrkan på Riddarholmen, »utan i naturen på något ställe där även min familj kan få sitt sista vilorum».

Åtta medlemmar av kungahuset Bernadotte har fått sin sista vila ute på holmen: kung Gustaf VI Adolf (d 1973) och hans gemåler kronprinsessan Margareta (d 1920) och drottning Louise (d 1965), prins Gustaf Adolf (d 1947) och hans hustru prinsessan Sibylla (d 1972), prins Bertil (d 1997) och initiativtagaren till begravningsplatsen prins Carl (d 1951) med gemålen prinsessan Ingeborg (d 1958).

Thorsten Sandberg är journalist och författare.

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också